Skäggskott i Sveriges framstjärt

jan 03, 2000

Tyvärr – det här med Göteborg har blivit ett problem, en infektion i den svenska samhällskroppen. Göteborgskulturen kan inte längre bara flabbas bort i väntan på söndagskvällens Sportspegel. Jag borde ha kopplat tidigare, men det var först i höstas som det plötsligt stod klart – göteborgarna hatar verkligen oss stockholmare! De känner sig förfördelade, nedtrampade och menar allvar med något slags fientlig nationalism! Det började väl under friidrotts-VM. En olust spred sig vid tanken på öltälten på Avenyn och folklivet där. Kort därefter sprängde The Man själv, Göran Johansson, fram i luckan efter Mona Sahlin och lanserade sig själv som en tänkbar statsminister. Som ett led i sin korta men intensiva kampanj framträdde Johansson med en halvsides debattartikel i Dagens Nyheter där han klagade över att ”partiledningen i Stockholm tappat kontakten med rörelsens gräsrötter”. Djupt in i artikeln fanns en paragraf där Johansson snärjde sig i ett resonemang om att det kanhända var så att de höga herrarna där uppe i Stockholm hade nog med sig själva och var oförmögna att sätta sig in i villkoren för människorna ute i landet, etc. I ett slag föll allt på plats. Jag insåg att den här mannen skiter högaktningsfullt i alla gräsrötter, alla människor där ute i landet. Gräsrötter var ingenting annat än ett kodord för göteborgare. Hela artikeln var ett maskerat generalangrepp på stockholmarna och vår våldsamma likgiltighet inför Göteborg och dess kultur. Vad värre var: Göran Johansson var dödligt seriös i sin kritik. Nu var mina ögon öppnade. Jag såg tydligt mönstret. Mina egna svårigheter att kommunicera med det västsvenska näringslivet hade aldrig haft med förföljelsemani från min sida att göra. Vad var det egentligen som dolde sig under den dagliga inrikespolitiska debattens polityr, om inte ett ständigt och ihärdigt göteborgskt krypskytte mot oss i huvudstadsregionen? Här är det inte längre fråga om något rått men hjärtligt gnabb storebror och lillebror emellan, utan om en skarp regional konfrontation. Jag har varit djävligt lyhörd, på gränsen till paranoid för de här tendenserna sedan dess. När Göran Johansson återuppstod med ett DN-inlägg om att Göteborg står redo att ta över både TV 4 och Rapportredaktionen – till att börja med! – då insåg jag att det är hög tid att slå tillbaka.

Illustration: Dan Perrin

Vi känner alla alltför väl den på tung rotation hårdslitna dagliga dängan: våra stackars medmänniskor som inte kan sluta tjata hål i skallarna våra om denna vår gemensamma samtid vilken bara fortsätter att skena fram som ett amoklöpt expresståg i ständigt accelererande vansinnesfart; åren som bara rusar undan utan att vi stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalare hinner få en aning om var i hela fridens namn de tog vägen; våren och högsommaren som reptilsnabbt växlades till höst vilken vi knappt hann registrera förrän smack vi fann oss bäddade djupt i en av växthuseffekten förfuskad midvinter;

svanhalsen som i realtid morfades till kalkondito; den lille pilt vi nyss närde bröstmjölksdiande vid vår barm som ett tu tre kommer rumlande gatan fram burdust svildskäggigt fulltatuerad med tordönstämma mullrande i osynligt headset, etcetera, etcetera; själve Kalle på kaviartuben och Solgossen på tändsticksasken, det svinet, har väl innan vi vet ordet av förbytts i gamla surpisstinkande genderöverskridande kärringgubbar på det som en gång var långvårdsholken medan vi klippte ett par Netflix-avsnitt och snabbscannade några husobjekt och uppdateringar av feeden på surfplattan..?

Själv har jag som ni fåtaliga minnesgoda erinrar er aldrig köpt den där kverulantiska klagosången. Tvärtom så finner jag den förbannat bortskämd och otacksam: att plåga sin omvärld med den sortens gnäll när vi har den osannolika förmånen att leva i undantagslandet Sverige i en tid då vår vällevnad har antagit närmast absurda former och våra medelmåttiga medelklassmassor kan fylla sina dagar med belånad romersk lyx i samtida radikal ultramaterialistisk tappning. Vad väntar sig alla dessa konsumenter egentligen?

Att de skall leva för evigt som fagra tjugoåringar och att deras timmar skola framskrida utdragna som solstekta julimånader? Visst förstår jag att det handlar om parhusfilosofiska besvärjelser över obearbetad dödsångest och så vidare men det är så barnsligt och just medelklassigt. Jag kan inte påminna mig någon representant för underklassen eller faktiskt heller någon från den gamla överklassen älta hur ”kort livet är”.

Inte heller tror jag att min morfar eller hans far och bröder där ute i det tidiga förra seklets bistra hälsingska vinterskogar eller mödrarna i min faders andra hemland Etiopien hade/har för vana att betjata ”hur snabbt tiden går”.

Nej, jag tycker att denna vår samtid avancerar i majestätisk metodisk mak och lämnar sina präktiga spår bakhän. Min mormor, salig i åminne, föddes i en tid då cyklarna hade stora framhjul och själv har jag under mitt dryga halvsekel här på vår jord fått förmånen att genomleva en sådan mängd av äventyr, händelseförlopp, njutningar, utsvävningar, djävulskap, vansinnigheter och historiska konvulsioner så att det känns som om jag redan hade levt i ett århundrade. Jag tackar varje ny dag och njuter dess härligheter och även dess fåtaliga plågor som bonus.

Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att kunna motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord,

uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd på Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset.

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade — samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de dryga tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar.

Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg,

fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland,

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata.

Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang.

Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt.

Visserligen inleddes motangreppet redan för något år sedan med ”Weiron i ottan”, avslutningssketchen i NileCity. Den dolkstöten skar ett snyggt, rent och smärtsamt snitt från Angered och Kortedala till Hovås och tillbaka igen. Nu är det dags för mer oborstad behandling: jag själv åker ned för en grundlig genomlysning av det göteborgska dilemmat.

I det här ärendet ser jag mig varken som grävande journalist, krönikör eller publicist. Jag tänker hålla en genuint orättvis, strikt klinisk linje i min diagnos av Göteborg, dess kultur och problem.

Med min antropologiske assistent Tomas Almgren är det annorlunda ställt. Aldrig i sitt 33-åriga liv har han satt sin fot i Göteborg. Däremot har han gjort slumpmässiga nedslag i antikvariaten kring Götgatan i jakt på litteratur om staden och dess historia – ”research”, som han kallar det.

Han är upptänd som en julgran redan när jag, en smula försenad, gör entré på Centralen några minuter efter åtta på fredagsmorgonen, klädd för uppgiften som han är i skepparkavaj och mossgrön collegetröja från Russel Athletics med den distinkta vita texten ”ASPEN” över bröstet. Inte så mycket som en femkrona tynger hans fickor inför sextio timmar i hjärtat av det göteborgska nöjeslivet – så blind är hans förtröstan för Dagens Nyheters köpkraft, det nya, hårdnande medieklimatet oaktat.

Att han aldrig besökt Göteborg har inte hindrat Tomas från att utveckla en hel del kvalificerade tankar och teorier om staden och dess kulturella identitet. Dessa lägger han mer än gärna fram medan X 2000-tåget i ursinnesfart rusar fram genom det sydsvenska slättlandskapet. Tyvärr är infallsvinklarna i hans resonemang allt annat än vetenskapliga:

”Förstår du att det inte kan vara någon sinekur att vara fjolla i Göteborg, direkt”, säger han exempelvis. ”Blattar och bögar står inte högt i kurs bland skinnbollarna på nattspårvagnen där inte. Det blir väl till att dra på sig blåstället över drag-outfiten innan man åker hemifrån, antar jag. Förstår du när du ser ett par stilettklackar sticka fram ur Fristadsbrallorna på nattvagnen och ett surt grepp om unikaboxen – då vet du i alla fall vilken stad du är i!”

Vi anländer som planerat strax efter elva på förmiddagen och möts på perrongen av mina gamle vän och lagkamrat Danne ”Dana-Tranan” Perrin, en av den svenska basketsportens mest naturliga halvdistansskyttar, sedan ett halvt decennium tillbaka nesligen utlokaliserad till Göteborg och Valands konsthögskola. Nu ser han fram emot det tvivelaktiga nöjet att under två och ett halvt dygn se sin nya hemstad undersökas ur gynekologiskt Stockholmsperspektiv. Tomas när en galen dröm om att ”höra fabriksvisslan på Torslandaverken tjuta för fredagskvällen”. ”Det är ju som vaktavlösningen på Buckingham Palace – något man bara måste se”, som han uttrycker saken. Efter incheckning på hotell Poseidon inte långt från Avenyn, lunch på Pizza Hut och en rask citypromenad sätter vi oss därför i hyrbilen – en krispigt ny, djupgrön metallic VW Jetta – kastar oss in i trafiken över Älvsborgsbron och styr kursen mot Hisingen och Torslanda med Danne vid ratten. Inte bara Tomas utan även jag själv hade väl någon dimmig vision om en väldig fabriksgrind av traditionellt slag, med en malström av blåklädda män som till tonerna av en ångvissla rätlinjigt flödar mot Systembolaget. Men Torslandaverken är oöverskådligt utbredda och skoningslöst industriella. Produktionsstrukturen breder ut sig över den mjukt kulliga terrängen med en råstyrka och auktoritet som genast fyller oss med den där ödmjuka insikten om den egna personlighetens marginalisering. En tid i det här området och det egna självmordet skulle framstå som en osignifikant, närmast ovidkommande händelse. ”Djävlar i helvete! Faaan vad stort det är – förstår du PG!!?” utbrister Tomas med extatisk avund i rösten. ”Förstår du vilken djävla bånge han måste ha haft när han gled omkring i det här!!? Inte konstigt att den karln gjorde sig skyldig till lite excesser!” Vi anländer som planerat strax efter elva på förmiddagen och möts på perrongen av mina gamle vän och lagkamrat Danne "Dana-Tranan" Perrin, en av den svenska basketsportens mest naturliga halvdistansskyttar, sedan ett halvt decennium tillbaka nesligen utlokaliserad till Göteborg och Valands konsthögskola. Nu ser han fram emot det tvivelaktiga nöjet att under två och ett halvt dygn se sin nya hemstad undersökas ur gynekologiskt Stockholmsperspektiv. Tomas när en galen dröm om att "höra fabriksvisslan på Torslandaverken tjuta för fredagskvällen". "Det är ju som vaktavlösningen på Buckingham Palace – något man bara måste se", som han uttrycker saken. Efter incheckning på hotell Poseidon inte långt från Avenyn, lunch på Pizza Hut och en rask citypromenad sätter vi oss därför i hyrbilen – en krispigt ny, djupgrön metallic VW Jetta – kastar oss in i trafiken över Älvsborgsbron och styr kursen mot Hisingen och Torslanda med Danne vid ratten. Inte bara Tomas utan även jag själv hade väl någon dimmig vision om en väldig fabriksgrind av traditionellt slag, med en malström av blåklädda män som till tonerna av en ångvissla rätlinjigt flödar mot Systembolaget. Men Torslandaverken är oöverskådligt utbredda och skoningslöst industriella. Produktionsstrukturen breder ut sig över den mjukt kulliga terrängen med en råstyrka och auktoritet som genast fyller oss med den där ödmjuka insikten om den egna personlighetens marginalisering. En tid i det här området och det egna självmordet skulle framstå som en osignifikant, närmast ovidkommande händelse. "Djävlar i helvete! Faaan vad stort det är – förstår du PG!!?" utbrister Tomas med extatisk avund i rösten. "Förstår du vilken djävla bånge han måste ha haft när han gled omkring i det här!!? Inte konstigt att den karln gjorde sig skyldig till lite excesser!"

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

Ett av de inslag i den allenarådande amerikaniseringen som jag har svårast att begripa är denna elefantiasis. När jag cyklar Stockholms gator fram eller parkerar utanför ICA vid mitt landställe på Dalarö så kan jag inte sluta att förundras över storleken på bilarna. Varför rattar lyxhustrur runt i stadstrafik i terrängfordon bestyckade för specialoperationer i svår och oländig djungelterräng? För mig är det ett utslag av människans gåtfullhet — nej, jag snackar skit, för bristen på densamma. På Dalarö i min barndom så tog alla våra vänner sina som vi då tyckte stora båtar till öarna utanför där vi gick i land och höll picknick. Dagens båtar är i genomsnitt fyra gånger större och få går längre i land på öarna. Istället sitter de kvar i sina båtar och spelar dataspel, uppdaterar sig på flödet i feeden och/eller ser TV-serier på Netflix, en digitaliserad versionifiering av en livsstil snarlik den som mina unga amerikanska vänners föräldrar förde där bak i barndomen. Än mer groteskt är detta storhetsvansinne när det gäller husen. I min sorgsna text Beaverland från 2003 skrev jag om den mänskliga bäverns framfart och om hur min barndoms Dalarö efter sexhundra år som skärgårdssamhälle på femton år förvandlades till en sovstad av modell Fort Lauderdales suburbia. Utvecklingen har givetvis fortskridit i den vanliga accelererande takten sedan dess. Min kusin Lindas tidigare partner Magnus, som kom till Dalarö för dryga trettio år sedan, konstaterade härom året att de hus som han då fann otympligt stora i vår bukt numera framstår som små i jämförelse med alla de nybyggda. Även här skulle jag bedöma att skalan har fyrdubblats medan ickearkitekturen med dessa akvarieglaspartier, väldiga däck och dubbelgarage också den för tankarna till amerikansk suburbia och gated communities for senior citizens. Själv har jag förlorat min ungdoms engagemang och betraktar utvecklingen med liknöjd närmast småroad resignation. För mig framstår denna supersizing som hopplöst omodern. Borde vi inte i dessa tider när vår jord plågas av överbefolkningen och då tekniken gör det möjligt att leva i kappsäck med hela världen i en liten satans slyna till telefon istället gå i motsatt riktning och söka mer komprimerade, mindre materialistiska levnadslösningar? Nej då, alls icke. Konsumismen av den gamla skolans amerikanska nybyggarmodell förefaller ohejdbar, inklusive den radikala vällevnadens förhöjda dödsskräck och extrema ”säkerhetstänk”. Det är jag och min far som är ur led i tiden; vi som är torskarna så som pappa nyktert konstaterade under en promenad på våra förfäders Dalarö i den ovan nämnda texten Beaverland. Kanske överdrev jag också eländet i mina då ännu svallande postungdomliga romantiska känslostormar? Måste de inte ha rätt att leva, verka och vräka på med sina växande familjers utrymmeskrävande livsformer och allt vad dessa innebär av materialistiska excesser, dessa förbannade ventilentreprenörer och livsmedelsgrossister? När grönskans växer upp så döljs trots allt barmhärtigt en del av fulheten i medeklassmogulernas förverkligade livsdrömmar. Jo visst, men nej, ändå inte. Arkitektur och byggande försvarar med tapper bravur sina ställningar som särskilda problembarn i vår hemstad med omnejd. Under hela nittiotalet, in i det tidiga nollnolltalet ansträngde jag mig för att lyfta fram de vanförhållanden och systemfel som ligger till grund för sjukdomsbilden. Tillsammans med min vän Thomas Sandell startade jag en debatt i Svenska Dagbladet om skräcken för modernitet i vårt samtida svenska och stockholmska byggande. Vi ordnade även en fysisk debatt med vårt magasin Stockholm New på dåvarande Forum för form på Skeppsholmen med inbjudna arkitekter, teoretiker, debattörer och byggare som sedan följdes upp på en ”hearing” i Stadsbyggnadskontorets dåvarande kontor i just Hammarby Sjöstad. Jag medverkade gång på gång i TV och radio och skrev en rad artiklar i Dagens Nyheter och andra publikationer i detta ämne. Envetet försökte jag få samhället att ställa sig frågan och än hellre söka svaret på gåtan hur det kunde komma sig att Sverige, som från artonhundraåttiotalet fram till nittonhundrasjuttiotalets början hade varit en av världens ledande nationer för arkitektur och stadsbyggnad hade regredierat till en ickearkitekturens rövarstat. Jag kom själv fram till slutsatsen att traumat hade uppstått i fruktan för att utmana den folkliga vrede som utlöstes efter de förbrytelser som begicks under miljonprogrammets och Cityregleringens dagar på femtio- och sextiotalen då en annan grupp av maktens sammansvurna män bländade av sin egen dådkraft lät sina ambitioner löpa amok och urarta i despotiskt destruktivt storhetsvansinne. Om spåren efter denna ödesdigra tid skrev jag i stycket Nere i City där Tomas och jag en adventhelg 1995 undersökte spåren efter Hjalmar Mehr, Joakim Garpe och de andra av den utdöda dåtidens storgossar. Även denna text blev synnerligen omstridd. Kontroverser var mitt dagliga bröd vid denna tid vilket jag till slut ledsnade på och lade tidningsskriverierna åt sidan. Då mina texter var utmanande och ofta stötande fick jag acceptera påhopp men denna gång blev de av särskilt obehaglig natur. Om jag avslöjar att Per Ahlmark, om någon minns denne forntide folkpartiledare och mörkman, och dåvarande svartblå SAF-tidningen var inblandade så kanske några av er förstår eller rent av minns vilken typ av angrepp det var som jag utsattes för. Där fick jag uppleva hur det känns att oförskyllt anklagas för sådant som är omöjligt att försvara sig mot. Jag kunde vara tacksam för att vi levde i efterkrigstiden i undantagslandet Sverige, låt vara att Kalla kriget fortfarande isade. Om vi istället hade befunnit i en annan tid under totalitär regim så hyser jag inga tvivel om att de här gossarna hade släpat ut mig och skänkt mig mitt nackskott. Jag har då inte nämnt de två av mina Dagens Nyheter-texter som väckte de starkast svallande känslorna och indignationen. Den första var min, det skall erkännas, förbaskat oförskämda smädesskrift över rikets andra stad Göteborg från 1997, Skäggskott i Sveriges framstjärt, där jag bland hemskt mycket annat liknade fiskrensarnas stolthet Kungsportsavenyn vid en abnormt uppförstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp samt förkunnade bokslut över hela Göteborg såsom en stad i komplett avsaknad av skönhet i varje dess form. Det har berättats för mig av en infödd göteborgare boende i Stockholm att hans vän, ”Lella Londons” ledande publicist och mini-Bonnier Peter Hjörne ännu snart tjugo år senare inte har kommit över smäleken med denna text utan tar upp den nästan varje gång de ses. Även stadens andre starke man skenbart på motsatta sidan av skranket, sossefläskpampen Göran Johansson, var purpurbrusande upprörd. Göran är borta nu. Var han den siste i en gammal stam av handlingens män med tjocka svällande plånböcker sammanhållna av pheeta smällande bruksgummiband för vilka ett handslag var ett handslag och mer än så behövdes inte; grabbarna som kunde svälja sina snapsar, skilja skit från pannkaka och göra upp över gränserna för stadens tillväxts skull och för ”jobbens”? Göran var lika hemma bland gubbarna vid bandet i Torslanda som med direktörerna på Hovås golfklubb och KSSS seglarmäss, i synnerhet med några magborstare värmande innanför västen och fryntligheten ekande mot taket. I bakfyllan kunde han förvisso bli en smula tvär och stingslig, i synnerhet mot underordnade. Om sedan byggbolaget som renoverade torrdockan i förbifarten råkade ställa av några nya vitvaror till den utbyggda gillestugan i radhuset där hemmavid så mådde väl detta vara hänt utan att någon djävel skulle behöva lägga sig i den saken eller..? I synnerhet inte dessa förbannade 08:or från dypölen där uppe i Stockholm… Ja, min text var hård, kanske rent av orättvis i sina stycken, men likafullt berättigad och väl överlagd, balanserad i nyanser och motiverad. Ingen nyktert tänkande medmänniska kunde förneka att göteborgarna, dessa sakramentskade sillstrypare, fick vad de förtjänade efter alla dessa årtiondens och seklers komplexfyllda krypskytte mot oss i Stockholm. Jag var snarast i överkant mild och överseende mot dem i min straffpredikan. Den andra texten var mer intrikat och riktad mot en geografiskt och klassmässigt mer diversifierad och diffus röststark priviligierad folkgrupp nämligen våra svenska och främst stockholmska kulturpersonligheter. I drapan Sår är till för att göra ont besjöng jag vintern 1998 invigningarna av skandalbygget nya Moderna Museet och evenemanget Stockholm Kulturhuvudstad 1998 i en text som även innehöll, naturligtvis, bredare spacklade svepande svinaktigt vanvördiga generaliseringar om våra uppburna kulturpersonligheter och kulturlivet i stort. Jag minns att det inte uppskattades av kvinnliga konstnärinnor att jag ärligt och neutralt beskrev konstfesterna i min ungdom som de mest ”lättknullade” av dem alla och även närmare gick in på uppriktiga teorier om varför flickorna på dessa fester var mer öppna för sex med främlingar än dem på exempelvis Beckmans, Arkitekthögskolan, Journalisthögskolan med flera högskolor. Det var ett resonemang som knappast skulle vara godkänt att föra snart tjugo år senare och det kanske med rätta. Av många andra så var det dock i synnerhet en formulering i texten som väckte vad jag måste kalla ursinne i kulturkretsarna och gängade dem in i orbit kring sina egna axlar. Jag beskrev folklivet vid en av museets invigningar och konstaterade att döden hade lagt sin tunga hand över sällskapet; att rött och grått var gångbara färger: för gubbarna röda ansikten mot gråa hårtestar; i fallet kärringarna omvänt. Kerstin Vinterhed, DN:s långvarige kulturskribent och –debattör, reste sig till motangrepp i en rasande artikel där hon tog heder och ära av mig på alla sätt som hennes intellekt och kulturella kapital tillät henne, utan att antyda för ”läsarna” att vi kände varandra alltsedan min födsel och att vi ofta under min barndom hade varit gäster i varandras hem. Kerstin skrev att hon hade tyckt mycket om mina texter i början av min bana då jag hade stått på de svagas sida men att hon nu inte kunde acceptera den inriktning som jag senare hade valt. Hon och hennes man Bengt, som jag kände också honom sedan barnsben, hade suttit där vid frukostbordet på det vackra, mänskliga Södermalm och satt detta eviga morgonté i halsen när de läste mina ord. Därefter hade de sett upp på varandra och insett att min beskrivning stämde men inte kunnat begripa hur jag kunde vara så elak, tölpaktig och hjärtlös…med åren skulle jag komma att märka att jag slappnade av skrev Kerstin; att antalet ”hangups” minskade liksom komplexen: en känsla som inte speglades av hennes högspänt gnisslande text. På telefon fick jag mig också till livs en uppläxning av denne Maceij Zaremba som tyckte att min text var ”oerhört lättköpt” när jag ringde för att diskutera mitt genmäle. Ja, ack ja, så var det i dessa ungdomliga stridbara tider…

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

Du har nått slutet av detta utdrag. Vill du läsa mer?

Köp e-bok Claes Britton
Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Skriven 2015. Först publicerad av Albert Bonniers förlag 2016.

Först publicerad: Dagens Nyheter, 1998
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 485
Pris: 29 kr

Claes Britton [color hex="#00649c"]Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)[/color]

Claes Britton

Skäggskott i Sveriges framstjärt

Min och Tomas famösa straffexpedition till rikets andra stad, ”Sveriges framsida” Göteborg…aldrig förlåten… Först publicerad i Dagens Nyheter 1996. Förlag: Albert Bonniers Förlag Antal sidor: 18 Pris: 15 kr

Min och Tomas famösa straffexpedition till rikets andra stad, ”Sveriges framsida” Göteborg…aldrig förlåten… Först publicerad i Dagens Nyheter 1996.

Claes Britton

Diskussion om det här inlägget

Redo för mer?