Ja Jesus, Kristus, vilket liv det blev om denna text! Tro mig, det finns göteborgare där ute som ännu inte förlåtit mig, trettio år senare…jag blir regelbundet påmind om deras existens…
Köp och ladda ned Skäggskott i Sveriges framstjärt här eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här. Mer text, bilder och citat nedan!
Jag kommer inte riktigt kommer ihåg omständigheterna bakom artikeln. Den publicerades inte som de tidigare om Söder och City i DN På Stan—självklart inte, då ämnet var Göteborg—utan om jag minns rätt i en kortlivat reportagesatsning som kallades Magasinet, en slags efterträdare till min alma mater DN Söndag. Om jag minns rätt så var min gamla vän Gunilla Eldh featurechef på Dagens Nyheter vid tiden. Det skulle förklara det som jag än idag ser som det närmast extrema redaktionella modet att i rikets största morgontidning Dagens Nyheter—den yttersta symbolen för det som utsocknes alltid har betraktat som det förhatliga, överlägsna stockholmsarrogansen— vågade publicera denna vad som närmast är att betrakta som en nidskrift över “rikets andra stad”—dessutom utan att som så ofta förut hålla på att pilla och peta med texten, censurera i stort och smått. Artikeln trycktes så som jag hade författat den.
“Mitt humör blev sämre när jag läste en stor artikel i DN om Claes Britton där Brittons vän Mauro Scocco uttalade sig om att Britton avskyr Göteborg lika mycket som han älskar basket. Jag drog mig till minnes en sällsynt infam och ohygglig artikel av Claes Britton om Göteborg för många år sedan.”
–Peter Hjörne
Jag minns att de på Dagens Nyheter hade legat på mig om att skriva ytterligare texter i “serien,” som de snart började kalla den, efter att framför allt Söderartikeln men även den om City, hade blivit vad man kan kalla skandalsuccéer—synnerligen populära, omtalade och beryktade. Föga förvånande fördes Vasastaden och Kungsholmen på tal. Ingen av dessa inspirerade mig. Jag var inte intresserad av att förlänga någon “serie” på ett sådant enkelt, förväntat sätt.
Idén att istället styra den så kallade kosan till “Sveriges framsida” föddes någonstans i min minnesbank från en livstid av att ha hört göteborgare helt öppet och med lokalpatriotiskt stolthet kasta skit på, spy galla över och på alla upptänkliga sätt baktala och motarbeta—inga epitet är överdrivna—min egen hemstad, Stockholm. Det omvända däremot hörde eller än mindre läste man sällan eller aldrig. Visst fan tyckte vi stockholmare illa om göteborgare, småskrattade litet nedlåtande åt de stackars sillstryparna, helt naturligt, men detta var något vi talade förbannat tyst om, nej inte alls, i offentliga sammanhang, givetvis.
“Tyvärr—det här med Göteborg har blivit ett problem, en infektion i vår svenska samhällskropp. Göteborgskulturen kan inte längre bara flabbas bort i väntan på söndagskvällens Sportspegel. Jag borde ha kopplat tidigare, men det var först i höstas som det plötsligt stod klart—göteborgarna hatar verkligen oss stockholmare! De känner sig förfördelade, nedtrampade och menar allvar med något slags fientlig nationalism! Det började väl under friidrotts-VM. En olust spred sig vid tanken på öltälten på Avenyn och folklivet där. Kort därefter sprängde The Man själv, Göran Johansson, fram i luckan efter Mona Sahlin och lanserade sig själv som en tänkbar statsminister. Som ett led i sin korta men intensiva kampanj framträdde Johansson med en halvsides debattartikel i Dagens Nyheter där han klagade över att ‘partiledningen i Stockholm tappat kontakten med rörelsens gräsrötter.’ Djupt in i artikeln fanns en paragraf där Johansson snärjde sig i ett resonemang om att det kanhända var så att de höga herrarna där uppe i Stockholm hade nog med sig själva och var oförmögna att sätta sig in i villkoren för människorna ute i landet, etc. I ett slag föll allt på plats. Jag insåg att den här mannen skiter högaktningsfullt i alla gräsrötter, alla människor där ute i landet. Gräsrötter var ingenting annat än ett kodord för göteborgare. Hela artikeln var ett maskerat generalangrepp på stockholmarna och vår våldsamma likgiltighet inför Göteborg och dess kultur. Vad värre var: Göran Johansson var dödligt seriös i sin kritik. Nu var mina ögon öppnade. Jag såg tydligt mönstret. Mina egna svårigheter att kommunicera med det västsvenska näringslivet hade aldrig haft med förföljelsemani från min sida att göra. Vad var det egentligen som dolde sig under den dagliga inrikespolitiska debattens polityr, om inte ett ständigt och ihärdigt göteborgskt krypskytte mot oss i huvudstadsregionen? Här är det inte längre fråga om något rått men hjärtligt gnabb storebror och lillebror emellan, utan om en skarp regional konfrontation. Jag har varit djävligt lyhörd, på gränsen till paranoid för de här tendenserna sedan dess. När Göran Johansson återuppstod med ett DN-inlägg om att Göteborg står redo att ta över både TV 4 och Rapportredaktionen—till att börja med!—då insåg jag att det är hög tid att slå tillbaka.”
–Skäggskott i Sveriges framstjärt, 1996
Jag kan fortfarande inte begripa att artikeln gick igenom och faktiskt presenterades i största, mest spektakulärt tänkbara form i tidningen, med omslag på bilagan, stor puff på förstasidan och fyra helsidor i tidningen. Ja oj oj vilket liv det blev, givetvis. All uppståndelse kuliminerade med att jag flögs ned till Göteborg för att “medverka” i Siewert Öholms direktsända debattprogram “Svar direkt” i SVT, vilket Christina påminde mig om—i en liten chartrad propellermaskin vilt krängande i stormbyar genom höstskymningens låga molnbankar för säkerts skull. Jag överdriver inte. Det kändes i sanning som att landsättas bakom fiendelinjen. Inför en tribunal med ett femtiotal blodtörstiga göteborgare ställdes jag ensam till svars, med frimicklaren Siewert som storinkvisator. Fortfarande skarvar jag ej. Christina minns att jag var tagen och nedslagen vid hemkomst…
Trots att vreden i Göteborg och dess diaspora brann som en gång den hos peliden Akilles så dränktes dessa sentiment ändå i vad jag vill beskriva som ett lättat kollektivt asgarv här hemma i Stockholm. Fortfarande, trettio år senare, kommer stockholmare och även utsocknes fram och garvar bara de nämner Göteborgsartikel. Texten tillhör mina egna favoriter i “serien.” Jag gillar den verkligen. Storyn får en särskild nerv av en Tomas antroplogen i absolut högspänd högform, darrande som en gammeldags hartsfiol, samt av att Danne, konstnären, min gamle lagkamrat och Gärdetbroder, då sedan decennier levde i Göteborg och anslöt till vårt team. Han skapade förstås också illustrationerna till artikeln. I åratal efteråt kallades han spydigt för “ciceronen” av sina göteborgsvänner. Tro det eller ej, det fanns emellertid även, och än idag, göteborgare som gillade/gillar texten—rätt många också, vilket hedrar staden och dess invånare! God läsning!
“Visserligen inleddes motangreppet redan för något år sedan med ‘Weiron i ottan,’ avslutningssketchen i Nile City. Den dolkstöten skar ett snyggt, rent och smärtsamt snitt från Angered och Kortedala till Hovås och tillbaka igen. Nu är det dags för mer oborstad behandling: jag själv åker ned för en grundlig genomlysning av det göteborgska dilemmat.
I det här ärendet ser jag mig varken som grävande journalist, krönikör eller publicist. Jag tänker hålla en genuint orättvis, strikt klinisk linje i min diagnos av Göteborg, dess kultur och problem.
Med min antropologiske assistent Tomas Almgren är det annorlunda ställt. Aldrig i sitt 33-åriga liv har han satt sin fot i Göteborg. Däremot har han gjort slumpmässiga nedslag i antikvariaten kring Götgatan i jakt på litteratur om staden och dess historia—’research,’ som han kallar det.
Han är upptänd som en julgran redan när jag, en smula försenad, gör entré på Centralen några minuter efter åtta på fredagsmorgonen, klädd för uppgiften som han är i skepparkavaj och mossgrön collegetröja från Russel Athletics med den distinkta vita texten ‘ASPEN’ över bröstet. Inte så mycket som en femkrona tynger hans fickor inför sextio timmar i hjärtat av det göteborgska nöjeslivet—så blind är hans förtröstan för Dagens Nyheters köpkraft, det nya, hårdnande medieklimatet oaktat.
Att han aldrig besökt Göteborg har inte hindrat Tomas från att utveckla en hel del kvalificerade tankar och teorier om staden och dess kulturella identitet. Dessa lägger han mer än gärna fram medan X2000-tåget i ursinnesfart rusar fram genom det sydsvenska slättlandskapet. Tyvärr är infallsvinklarna i hans resonemang allt annat än vetenskapliga:
‘Förstår du att det inte kan vara någon sinekur att vara fjolla i Göteborg, direkt,’ säger han exempelvis. ‘Blattar och bögar står inte högt i kurs bland skinnbollarna på nattspårvagnen där inte. Det blir väl till att dra på sig blåstället över drag-outfiten innan man åker hemifrån, antar jag. Förstår du när du ser ett par stilettklackar sticka fram ur Fristadsbrallorna på nattvagnen och ett surt grepp om unikaboxen—då vet du i alla fall vilken stad du är i!’”
–Skäggskott i Sveriges framstjärt, 1996
Köp och ladda ned Skäggskott i Sveriges framstjärt här eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!
“Som många genuint elaka skribenter är Claes Britton väldigt rar, nästan ömsint, i verkligheten. Den ena dubbla identiteten präglar även hans texter. Det finns något sårbart i de råaste av formuleringar. Själv glömmer jag aldrig hans porträtt på Göteborg eller reportaget om Stockholms försök att arrangera OS. Texter som fick mig att vilja bli reportageskribent.”
– Björn af Kleen
“Vi anländer som planerat strax efter elva på förmiddagen och möts på perrongen av mina gamle vän och lagkamrat Danne ‘Dana-Tranan’ Perrin, en av den svenska basketsportens mest naturliga halvdistansskyttar, sedan ett halvt decennium tillbaka nesligen utlokaliserad till Göteborg och Valands konsthögskola. Nu ser han fram emot det tvivelaktiga nöjet att under två och ett halvt dygn se sin nya hemstad undersökas ur gynekologiskt Stockholmsperspektiv. Tomas när en galen dröm om att ‘höra fabriksvisslan på Torslandaverken tjuta för fredagskvällen.’ ‘Det är ju som vaktavlösningen på Buckingham Palace—något man bara måste se,’ som han uttrycker saken. Efter incheckning på hotell Poseidon inte långt från Avenyn, lunch på Pizza Hut och en rask citypromenad sätter vi oss därför i hyrbilen—en krispigt ny, djupgrön metallic VW Jetta—kastar oss in i trafiken över Älvsborgsbron och styr kursen mot Hisingen och Torslanda med Danne vid ratten.”
–Skäggskott i Sveriges framstjärt, 1996
“Det är ett djävla drag när du skriver. Det mesta som skrivs är för tråkigt.”
–Niklas Orrenius
“Inte bara Tomas utan även jag själv hade väl någon dimmig vision om en väldig fabriksgrind av traditionellt slag, med en malström av blåklädda män som till tonerna av en ångvissla rätlinjigt flödar mot Systembolaget. Men Torslandaverken är oöverskådligt utbredda och skoningslöst industriella. Produktionsstrukturen breder ut sig över den mjukt kulliga terrängen med en råstyrka och auktoritet som genast fyller oss med den där ödmjuka insikten om den egna personlighetens marginalisering. En tid i det här området och det egna självmordet skulle framstå som en osignifikant, närmast ovidkommande händelse. ‘Djävlar i helvete! Faaan vad stort det är—förstår du PG!!? utbrister Tomas med extatisk avund i rösten. ‘Förstår du vilken djävla bånge han måste ha haft när han gled omkring i det här!!? Inte konstigt att den karln gjorde sig skyldig till lite excesser!’”
–Skäggskott i Sveriges framstjärt, 1996
“En förbannat rolig bok!”
–Klas Östergren
“‘Jag är uppväxt på gatorna i Göteborg. Jag är van vid att folk håller ett visst avstånd, och den här killen kom för nära.’
Så talade Dramatenskådespelaren Örjan Ramberg sedan han för ett antal år sedan hade skallat ned en fysiskt underlägsen regissör under en teaterrepetition.
‘Gatorna? Ska det inte vara singularis där—gatan?.’ sade Tomas som en kommentar till Rambergs uttalande den gången.
Javisst! Göteborg börjar och slutar med Avenyn. Den är som en abnormt förstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp—allt annat förtvinar.”
–Skäggskott i Sveriges framstjärt, 1996
“Det var min moster som först började prata om sin härlige, yvige elev, Claes Britton, som skrev så roligt i DN. Och det gjorde han ju. Tio år senare var jag redaktör på Café och fick chansen att välja texter till magasinets tioårsjubileum. Det fanns extremt många bra artiklar, men Claes Brittons stack ut. De var först med att fånga en sorts svensk gonzoton som jag knappt vågat drömma om ens existerade. Här fanns en hånfull skärpa, en satirisk ilska och en otrolig stilkänsla—och samtidigt en varm humor. Och det var ju inte så konstigt, för Claes Britton var den som först formulerade det som vi andra försökte göra. När man tänker på det i dag, framstår hans texter som ännu mer unika.”
–Klas Ekman
“28+ är en helgjuten krogupplevelse av ett slag som saknas i Stockholm. Det som inte stämmer är publiken. Bredvid oss i källarlokalen är ett långbord dukat för en helt igenom manligt sällskap iklätt udda, mönstrade skjortor utan kavajer. Jag uppfattar brottstycken ur deras middagskonversation—meningar i stil med: ‘Är det något han får tillräkna sig?,’ ‘Är han sämre?’ och ‘Ja, han blir väl aldrig riktigt bra.’ Efter en stund ser jag sammanhanget:
‘Förstår du inte att det måste vara det här arbetslaget som monterat styrsystemet snabbast i nya S-modellen, eller nåt sånt? De har fått middagen som belöning av företaget!’
‘Javisst, självklart, att jag inte fattade det!’ utbrister Tomas. ‘Faan, den rektangulära bordsformen måste ju kännas märkligt välbekant...men det där med middagsplacering är väl aldrig något problem här i Göteborg. Grabbarna sätter sig väl automatiskt på sina vanliga platser vid bandet...’
Arbetslaget avslutar sin måltid med imponerande effektivitet. De har ätit upp, skrapat rent, gjort upp räkningen och försvunnit innan Tomas grymtat sig fram till desserterna. Serveringspersonalen överraskar nu med att duka upp ett ännu längre långbord med samma rektangulära form.
‘Jaha, nu är det dags för Volvo lastvagnar!’ konstaterar Tomas fyndigt.
–Skäggskott i Sveriges framstjärt, 1996
“Texten lyfter fram som en mäktig flod, utan tvekan eller språkliga hinder”
– Bo Madestrand, Dagens Nyheter
“De negativa intrycken av det göteborgska nattlivet förmår inte rubba min positiva grundinställning. Jag återvänder till hotellrummet redan någon gång mellan fem och sex, men i stället för att sova ligger jag i flera timmar och läppjar vodka-tonic, ser på MTV och tänker tankar som: ‘Fy faen att behandla en stor artist som Michael Jackson på det där sättet—kan de inte låta fanskapet vara i fred och köra sin grej?’; ‘Kanske har jag haft fel om Oasis—kanske är de inte så vidriga ändå?’ och ‘Fan vad kul det är att kolla på MTV, ändå! Synd att man aldrig tar sig tid nu för tiden...’
Där ligger jag ännu i halvdvala när Tomas vid halvtiotiden trampar in med pupiller som råttpittar och tycker att det är hög tid att äta frukost. Själv har han inte ens provlegat sängen. I stället har han druckit te med en kvinna och hennes syster i Örgryte.
‘Var det den där ruggugglan du stod och plågade i baren när jag gick?’ undrar jag.
‘Javisst! Hon var jättetrevlig. Hennes syster också. Vi hade hemskt trevligt—de hade godisbutik...´
Jag klär mig och går ned till frukostmatsalen. Det är meningslöst att be Tomas berätta detaljer från tiden mellan 03.00 och 12.00. Allt har ändå alltid varit ‘trevligt.’ Eventuella förebråelser bemöts med standardfrasen ‘Claes, kom igen, jag är 33 år...’”
-Skäggskott i Sveriges framstjärt, 1996
“Saknar Britton, jag får leta reda på andra som
Kan bjuda på rå och djävlig humor
Skrattet är mycket viktigt
Hårt, fränt, sarkastiskt, drivande skratt”
–Ulf Lundell, Vardagar 5
“Feskekörka en lördagsförmiddag är en gruvlig besvikelse. Jag hade väntat mig en frejdig, burlesk hangar med tråg dignande av levande humrar, havskräftor, ål och räkor—med genuina fiskargubbar och hesa, gnolande månglerskor med obegripliga dialekter och den marina Göteborgsöverklassen prutande på delikatessser till lördagsmiddagen. Men Feskekörka är en blygsam saluhall av konventionellaste slag, i storlek motsvarande en mindre avdelning av Östermalmshallen. Lika besviken är Tomas på stadens horstråk som ju löper förbi just Feskekörka.
Det kan inte hjälpas: fulhet är största och enda behållningen av en stadspromenad i Göteborg. Slumpen och infrastrukturen har härjat fritt i utformningen av kvartersmönstret. Det är som med musiken på barerna—ingen enhetlighet, inga rena linjer. Man spatserar längs en gatustump kantad av borgerliga tegelhus från sekelskiftet, rundar ett gathörn och överrumplas av ett par turkosblå, industriella mastodontpenisar omgivna av elementhus av billigaste miljonprogramsmodell. Så fortsätter det, och överallt denna spårvagnsräls som skär alla eventuella ansatser i strimlor. Värst är Masthuggstorget—en central plats med en fulhet av bibliska dimensioner.
Vi avlägger besök vid korsningen där den galna spårvagnen löpte amok och avslutade tretton människoliv. Tomas har en föreställning om att här skall finnas någon minnesplatta eller inskription i stil med den vid Palmes mordplats—var han nu har fått den idén ifrån.
Luktvågor av saltvatten, fisk, tång, industri och blålera sköljer över oss när vi rör oss upp mot Majorna, ett proletärt område utan minsta motsvarighet i Stockholm. Vanskötseln och förfallet är helt osvenskt. Tomas är skakad: ‘Fan, jag hade föreställt mig Majorna som nåt slags djävla Kamomilla stad, men det är ju helt uppenbart att göteborgarna skiter i sin egen stad! Har ni någonsin sett en så undermålig balkongkultur? Inte en pelargonia så långt ögat når!’
Verktygsfetischismen i Göteborgs centrala shoppingdistrikt är nästan hotfull. En extremt utåtriktad järnhandel skyltar med grafiskt kraftfulla skiftnycklar, stämjärn, hammare och rörtänger i kolossalformat. Inte långt från NK, bredvid Benetton-butiken, har Järnia ett veritabelt showroom, med en oerhört ambitiös utställning av det senaste från Bosch, Bahco, Skil och andra varumärken, generöst exponerad mot ett av stadens viktigaste shoppingstråk
‘En järnaffär på en sån adress—helt otroligt!’ utropar Tomas. ‘Men här glider väl gubbarna in och dreglar över senaste Black&Deckern med samma glädje som kärringen provar klänningar på Twilfit. Skulle vara djävligt intressant att se statistik på vilka tillhyggen som används vid misshandel här, förresten. Mycket som talar för att det är en och annan sextumsnyckel och skruvmejsel som kommer till heders...vad stiletten är för Neapel, det måste skiftnyckeln vara för Göteborg!’”
-Skäggskott i Sveriges framstjärt, 1996
“Saknar Britton, jag får leta reda på andra som
Kan bjuda på rå och djävlig humor
Skrattet är mycket viktigt
Hårt, fränt, sarkastiskt, drivande skratt”
–Ulf Lundell, Vardagar 5
“Snart har vi nog av den här scenen. Framåt småtimmarna hamnar vi på Park Lane—en klassisk hotellnattklubb med en djävla fylla och universal raggkänsla. Det fungerar bättre—som pizza på pizzeria. Tomas stannar som vanligt för att hjälpa servitriserna ställa undan stolarna efter stängningsdags klockan fem, men Danne och jag kroknar efter att under ett par timmars tid förgäves ha försökt bygga upp nya krafter med mellanöl och isad vodka i baren.
På söndagsmorgonen sover jag flera timmar innan jag vid tiotiden väcks av Tomas. Han påstår sig själv ha sovit en timme, men växlar snart över i en rapsodi om ett dygnetruntöppet fik med fem sorters te, ett gäng tjackpundare, en piercad, hundraåttiosex centimeter lång före detta skinheadbrud (‘Hemskt trevlig, men hemskt rasistisk—hennes förra kille var med på det där taximordet...’) och någon gammal Stockholmsbekant vid namn Thomas Fruitcake. Tidsangivelserna i hans berättelse stämmer inte alls. Jag ger honom sextio kronor till ‘frukost’ och kan domna bort i ytterligare någon timme. I bilen på väg mot Hovås golfklubb mässar han i samma upprymda tonfall vidare om sin fortsatta söndagsförmiddag:
‘Sextusenåttahundra olika filmer—fattar du att det är mycket, Claes? Det är precis som ett varuhus—du vet, det där porrhaket vi gick förbi i går. Men typiskt nog var multivalet i båsen erbarmligt...’”
–Skäggskott i Sveriges framstjärt, 1996
“Kulturetablissemanget kommer aldrig att veta hur de ska förhålla sig till din bok, eftersom den är så skandalös i sitt klassperspektiv. Själv kommer jag ju från en annan klass, men jag kan ju se att det du skriver är helt sant. Framför allt är det ju så inihelvete roligt.”
–Stig Larsson
“Före avgång hinner vi med ett besök i Nordstan—den väldiga inomhusgalleria som mjölkar hela centrala Göteborg på energi. Nordstan måste definitivt vara norra Europas största i åtminstone någon kategori. Gallerian liknar, med Tomas beskrivning, ‘två korslagda torrdockor,’ där olika varumärken utkämpar ett grymt inbördeskrig under den totalitära fulhetens hegemoni. I Nordstan finns både invandrare, alkoholister och, sägs det, knarkomaner...
Torrdockorna korsas i en form av piazza med konstfullt mönstrat stengolv, överbyggd med en grandios kupol där ett obeskrivligt konstverk i trä svävar i tomma rymden. Fontäner saknas inte heller. Det är Nordstans storslagna centrum—en kommersiell katedral, varken mer eller mindre, låt vara helt ogenomförd. Tomas stannar bergtagen under det svävande konstverket, breder ut sina armar och knäar långsamt framåt med stapplande steg:
‘Djävlar i helvete! Kolla här, för satan, känn känslan...Sixtinska kapellet...helt otroligt!!! Kan ni inte se det framför er...PG...här...som Willem Dafoe i, Plutonen...segnar ned i slowmotion, bara... bababababam...!!!’”
-Skäggskott i Sveriges framstjärt, 1996
“Ja, han är vidrig och Old School och bakåtsträvande—det har å andra sidan alltid varit en smart strategi, som jag själv är svag för”
–Natalia Kazmierska, Expressen
“Nej, det råder inga tvivel om att de västsvenska knogarna vitnar kring stämjärnsskaften. Vi stockholmare måste vakna och inse att vi befinner oss under fientligt angrepp. Det är dags att att hissa S:t Eriksfanan och fatta oxpiskan—den niosvansade, blyskodda!”
–Skäggskott i Sveriges framstjärt, 1996
“Den hatiska klagosången riktigt glöder i all sin munterhet”
– Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet
Köp och ladda ned Skäggskott i Sveriges framstjärt här eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!
Relaterade artiklar:
En svensk gonzo
2016 utgav jag, i samarbete med Albert Bonniers förlag och min dåvarande förläggare Martin Kaunitz, e-boksamlingen En Svensk gonzo. Samlingen består av en serie på inte mindre än 24 e-böcker med texter på svenska som jag har publicerat i olika medier under åren 1995-2016, tillsammans med några nya jag skrev för utgivningen. Samt…
Sekelskifte i Stockholm
Min första skriftsamling med texter författade 1994–2004, publicerad 2004. Boken har av flera skribenter kalladts för en modern Röda rummet. Som något av en klassiker måste den räknas. Här ingår många av de texter som också finns tillgängliga som e-böcker, separat och i
Djupt inne i Östermalm
Det var med viss tvekan jag 1997, för 29 år sedan, åtog mig uppdraget att författa en gonzodrapa över min egen hembygd Östermalm, i samma anda som mina tre föregående skandalsuccéer om i tur och ordning Södermalm, City och Göteborg.
Söder om anständighet
Den här texten var startskottet för den andra fasen av min karriär som skribent för Dagens Nyheter—min gonzoperiod. Det är ingen överdrift att påstå artikeln väckte storm när den skandalöst vände på klassperspektivet och förutspådde den genomgripande gentrifiering av Söder, med tillhörande hipsterkultur, som vid tiden knappt …
Nere i City
Texten om City, publicerad för första gången med omslag och över fyra sidor i DN Pa Stan före jul 1996, var min tredje större gonzotext någonsin, och den andra i ordningen för Dagens Nyheter, efter min så oerhört uppmärksammade och skandalösa debut med texten om Södermalm,
Sår är till för att göra ont!
Detta var den sista i min serie gonzotexter för Dagens Nyheter under 1990-talets andra hälft, publicerad i april 1998, efter återinvigningen av Moderna Museet, under det numera av de flesta bortglömda megaevenemanget Stockholm Europas kulturhuvudstad 1998
Beaverland
Denna text om min älskade andra (eller första..?) hembygd Dalarö var den största av de nya texter jag författade för min skriftsamling Sekelskifte i Stockholm, först publicerad 2004.
Feel the Light
Den mest omfattande och ambitiösa av de texter som jag författade för min bok Sekelskifte i Stockholm 2004 (möjligen i konkurrens med Beaverland). I likhet med några artiklar från min tidiga karrär som undersökande journalist så bygger Feel the Light
I begynnelsen var ubåtarna
Min ofta citerade inledning till min samling Sekelskifte i Stockholm från 2004, där jag skriver om de olika masspsykoser som jag hade tvingats uppleva under min livstid, ett sammanhållande tema för hela boken. Här kopplade jag ihop 1980-talets u-båtsparanoia med bland annat den första “IT-boomen” och påföljande sammanbrott samt, gi…
Skräck och hat i mode-Stockholm 1&2
Den här texten, eller dessa två texter, från 2012, har en tragikomisk bakgrundshistoria. De var tänkta som startskottet för en storstilad comeback i Dagens Nyheter för min del, med uppdaterade varianter av de gonzotexter jag skrev för DN På Stan under andra halvan av 1990-talet, klassiker samtliga som jag måste hävda om än blygsa…
Röster...
“Slog mig ned och läste första kapitlet i Claes Brittons bok Sekelskifte i Stockholm, det kanske jag skulle ha sett upp med

















