Skräck och hat i mode-Stockholm 1 & 2
Den dramatiska historien om mina flammande kontroversiella, grovt censurerade texter i Dagens Nyheter om mode-Stockholm från 2012 — köp och ladda ned i deras råa, ocensurerade originalversioner
Den här texten, eller dessa två texter, från 2012, har en tragikomisk bakgrundshistoria. De var tänkta som startskottet för en storstilad comeback i Dagens Nyheter för min del, med uppdaterade varianter av de gonzotexter jag skrev för DN På Stan under andra halvan av 1990-talet, klassiker samtliga som jag måste hävda om än blygsamhet är en dygd, alla skandalösa, alla tillgängliga som e-böcker, både som separata texter och som del i min samling En svensk gonzo.
Köp och ladda ned Skräck och hat på Elle-galan som e-bok här, Långt ned i modeveckan här, de båda texterna i Skräck och hat i mode-Stockholm del 1&2 här och/eller den totala samlingen En svensk gonzo här! Läs den långa, dramatiska och sedelärande berättelsen om texternas tillkomst nedan!
Jag menar alltså Söder om anständighet, om Södermalm, från 1995, Nere i City, om City och 1960-talets skövlingar från 1996, Djupt inne i Östermalm, om min egen hembygd, från 1997, elaka Skäggskott i Sveriges framstjärt om Göteborg från samma år, 1997, samt, avslutningsvis, Sår är till för att göra ont, om Moderna Museets nyinvigning och kultur-Stockholm, från 1998.
“Den varelse som i ovanstående ordalag i ett telefonsamtal till Dagens Nyheters chefredaktör Gunilla Herlitz tar heder och ära av mig, eller `kränker´ mig för att uttrycka mig på samtidssvenska, och pekar ut mig som gammeldags fyllbult och ofredare av skolflickor är naturligtvis allas vår Micael Bindefeld, människan, PR-strategen, festfixaren.”
–Skräck och hat på Elle-galan
“Då jag begick min entré på den infantila stockholmska modescenen för vad som närmar sig ett kvartssekel sedan så stod Bindefeld redan där på sin post. Det känns som om han tog emot i dörren när de första kvastfeningarna kravlade upp ur de kokande urtidsdjupen och som om det är han, och ingen annan, som kommer att dela goodiebags till och vinka farväl av de sista digitala impulserna då dessa en avlägsen evighetsnatt klinga ut i den isande världsrymdens intighet.”
–Skräck och hat på Ellegalan
Efter Moderna Museet-artikeln bestämde jag mig för att sätta punkt. Artiklarna hade väckt oerhörd uppmärksamhet, skandal, brinnande vrede och gapskrattande munterhet under några intensiva år mot slutet av decenniet, då vi samtidigt gick för mer än fulla cylindrar med vårt internationella mode- och kulturmagasin Stockholm New. Det var vansinnigt intensiva år då jag var i min unga trettioårsålder, utrustad med obegränsad kraft och energi.
Artiklarna var närmast en “hobby” som jag på något sätt fann tid för. Jag medverkade under dessa år regelbundet i media — i olika tidningar och magasin, TV- och radioprogram. Visst var det kul med all uppståndelse, rabalder och ryggdunkar. Även ilskan kunde jag leva med. Till sist blev det för mycket. Jag kände att jag var på väg att bli någon slags mediefigur vilket jag inte hade lust med. För att undvika detta förstod jag att jag var tvungen att klippa av abrupt och hålla mig undan under lång tid, kanske ett årtionde minst som jag tänkte. Det var just vad jag gjorde. Under flera år försökte olika redaktörer övertala mig om att skriva ytterligare texter i ”serien” som de kallade den, fast jag själv aldrig såg texterna som en sådan.
Några gånger avgav jag efter övertalning halvhjärtade löften om texter i olika ämnen. Reklam-Stockholm var ett, gay-Stockholm ett annat. Vid samtliga tillfällen valde jag dock att avbryta — ringde och berättade för besvikna redaktörer att jag tyvärr måste hoppa av. Jag har fortfarande dåligt samvete för detta. Det var dels att jag inte hann med. Tiden räckte helt enkelt inte till. Stockholm New var min huvudfokus och krävde allt av mig, med ständigt resande. Även inspirationen och lusten saknades. På fjorton år, från 1998 till 2012, publicerade jag inte en enda artikel i Dagens Nyheter eller i någon annan ”extern” tidning eller magasin, utöver Stockholm New (med undantag för ett större utdrag från min kommande bok Min mamma är död, som DN publicerade 2008). Jag tackade konsekvent nej till att medverka i allsköns roliga upptåg i olika radio- och TV-kanaler. Efter ett par-tre år upphörde dessa förfrågningar att inströmma, som jag hade avsett.
Under dessa år publicerade jag i stället flera böcker — Sekelskifte i Stockholm 2004, PA&Co — mer än en kokbok 2008 och nämnda Min mamma är död 2010, samt ett flertal andra facktitlar inom konst, mode, design och ”livsstil.”
Så gick åren tills en dag hösten 2011. Då blev jag kontaktad av min kära gamla vän Catia Hultqvist, som jag hade umgåtts mycket med i ungdomen genom gemensamma vänner, vid tiden chefredaktör för DN Söndag, min gamla alma mater, som hade återuppstått i ny form. Vi gick och åt lunch på Kungsholmen. Catia ville att jag skulle begå en minst sagt fullskalig comeback, med en hel serie av artiklar uppslagna i maximalt format, med högsta tänkbara ambition, under flera år framöver.
Vid den här tiden hade jag redan börjat mentalt skjuta ut mig från modevärlden efter dryga tjugo minst sagt högintensiva år. Stockholm New låg tio år tillbaka i det förgångna. Med vår byrå BrittonBritton gick vi visserligen ännu på fullvarv, i ytterligare tio år efter detta möte. Mitt huvudintresse hade emellertid vid det här laget återgått från modet och den visuella världen till skrivandet, där allting började. Det var två år innan jag genomförde mitt melodramatiska beslut, fattat redan vid decennieskiftet 1990, om att från det det att jag fyllde femtio 2013 satsa på skrivandet i första hand och låta arbetet med byrån, mode, konst och annat bli bisysslan i stället för det omvända.
“De senaste årens scenförändring är dramatisk till den nyss från framtid och strax till dåtid förvandlade nutid där modet svämmar över våra nya och gamla mediers alla verkliga och virtuella breddar och vi vada till ljumskarna i modebloggare; där stylist, modefotograf, modell och mode-PR-konsult topprider listorna över heta karriärval bland vår aspirerande urbana ungdom, där termer som styling, catwalk, look, outfit, fashionista och musa har tillskansat sig ställningar som standardglosor på heavy rotation i våra medelklassmassors hårdslitna vardagsvokabulärer och där våra politiska och finansiella makthavare flockas som somaliska skator kring modepodierna.”
–Skräck och hat på Elle-galan
Så snart hade jag inte tänkt att agera men Catias flotta förfrågan inspirerade mig. Efter att ha rådgjort med min dåvarande förläggare Martin Kaunitz tackade jag med entusiasm ja till Catia Hultqvists förslag. Jag kände mig laddad och redo för utmaningen — att kliva tillbaka in på scenen i en ny era, med en stil uppdaterad i den flod av tid som flytt.
Emellertid undrade jag om min kära vän Catia verkligen visste vad vi gav oss in på. Jag förstod ju att vad jag än valde att skriva om så skulle det bli bråk och kontroverser. Jag hade ingen lust att hänga ut mitt hjärta på en krok, spilla tid, energi och blod, om alla dessa ansträngningar i slutändan endast skulle leda till censur, tjafs och stympade eller skrotade artiklar. Catia försäkrade bestämt att hon var beredd på detta — att det var hon som var ansvarig och att hon skulle slåss till sista blodsdroppen så att texterna fick den presentation och inramning som de förtjänade.
Catia å sin sida varnade mig och frågade om jag var beredd på hur mina texter skulle tas emot i den nya tiden, efter de sociala mediernas genomslag. Allt det jag hade skrivit då det begav sig var ju före inte bara dessa förbannade sociala medier utan hela internets tid. Jag hade själv så dags inte debuterat på Instagram och helt nyligen på Facebook. Jag förblev ännu svuren motståndare till dessa medier men trodde mig ändå förstå dem väl, då vi hade byggt många webbsidor, inklusive vår egna, och även lanserat sociala mediekonton för olika uppdragsgivares räkning. Sturskt svarade jag att absolut — det var inga problem. Naiv var jag skulle det visa sig. Jag hade inte begripit hur i grunden de sociala medierna redan hade förändrat livsbetingelserna för dagspressen och all media. På den tiden var Twitter en stekhet hype bland journalister och opinionsbildare. Snart skulle jag bli varse vad detta skulle innebära för mig som nygammal skribent i Dagens Nyheter.
Det lät ju bra men jag lät mig inte nöja med detta. Chefredaktör för Dagens Nyheter vid denna tid var en viss Gunilla Herlitz. Hon kom från affärspressen, framstod som en hård affärskvinna och var, fick jag veta, mer eller mindre partipolitiskt engagerad moderat. Som journalist hade jag aldrig hört talas om henne. Jag antar att Bonnierföretagen hade tagit in henne som ”städgumma” efter många år av ekonomisk kris på tidningen. Förutom chefredaktör var hon även VD, med oinskränkt makt och ett tydligt uppdrag att skära och slakta. Herlitz hade omtalat ”hårda nypor.” Många journalister och andra anställda hade sparkats. Hon lämnade efter några år och fullgjort uppdrag sedan över en slimmad tidning till nuvarande mångårige, då helt unge chefredaktören Peter Wolodarski.
Den bild jag fick av denna tuffa kvinna var sannerligen inte positiv. Hon kändes inte som någon människotyp som skulle uppskatta min person — tvärtom! Innan jag satte i gång att ösa tid och energi på denna satsning begärde jag därför att få ett personligt möte med Herlitz, vilket ordnades. En eftermiddag satt jag där i hennes kontor i den drastiskt krympta redaktion som hade evakuerats från DN-skrapan och trängts in tillsammans med Expressen i det lägre angränsade huset.
Gunilla Herlitz lyssnade med artigt, som det föreföll förstrött intresse till min berättelse om mig själv och mitt skrivande. Jag fick intrycket av att hon aldrig tidigare hade hört talas om mitt namn. Hon kom som omnämnt från finansvärlden och affärspressen, långt borta från de världar jag hade frekventerat. Jag tror inte att hon förstod varför jag satt där. Ja ja, det blir väl jättebra sade hon, det där tar Catia hand om. Om hon vill göra detta så kör vi på det. Jag kommer inte att lägga mig i, förklarade hon. Jag inskärpte gång på gång att så gott som allt jag hade skrivit och publicerat hade blivit mycket kontroversiellt. Hon bara nickade och sade att det blir inga problem, det löser sig säkert, som det verkade angelägen att avsluta mötet. Jag hade förberett mig med att ta med mig en packe gamla artiklar och böcker som jag ville lämna till henne. Jag bad henne läsa några texter, då jag som skribent uppenbarligen var okänd för henne. Jag var angelägen om att hon och DN skulle veta ”gav sig in på,” så att vi ömsesidigt slapp slösa tid och möda. ”Ja ja, det blir bra, lägg det där bara,” sade hon medan hon övergick till annat. Jag lade ifrån mig min hög på ett bord och lämnade rummet efter kanske tjugo minuter. Jag skulle senare förstå att hon inte ens hade kastat en blick på mitt material.
Med detta möte lät jag mig nöja. Snabbt sammanställde jag en lista med vad jag vill minnas var sex artikeluppslag. Catia tog emot mina idéer med entusiasm. Hon beställde på stående fot samtliga texter för publicering under de kommande åren.
Köp och ladda ned Skräck och hat i mode-Stockholm del 1&2 som e-bok här och/eller En svensk gonzo här!
Den första av dessa idéer kom sig helt naturligt, hämtad direkt ur min egen vardagliga verklighet: mode-Stockholm, naturligtvis. Vi närmade oss årsskiftet 2012. Detta mode-Stockholm, och vår ”modevecka,” stod på sin höjdpunkt. Efter en perioder med först IT-psykosen vid millenieskiftet, så musikundret följt av en fas då inrednings- och produktdesign njöt sin stund i strålkastarskenet, hade mode i flera år varit den nya supertrenden. Hela samhället hade drabbats av modefeber, påeldad av alla dessa modeinfluencers, som de först flera år senare kom att kallas — ett nytt, ultrahypat fenomen.
Jag hade själv från första raden följt denna nya bubbla svälla upp. När vi sjösatte vårt magasin Stockholm New i början av nittiotalet, och ännu tidigare, när vi arbetade med modemagasinen CliC och Café från slutet av åttiotalet — då var mode ett försvinnande litet fenomen för en minimal klick människor, inte större än en utvidgad familj, i vars centrum vi hade befunnit oss från starten. Det var vi på Rosenudde förlag och senare Stockholm New, fotografen Mikael Jansson och hans krets, hans yngre lärjungar fotograferna och stylisterna vid Sveriges första modefoagentur CameraLink, modellagenturerna Mikas och Stockholmsgruppen, några designers på H&M:s studio samt ett fåtal fristående modedesigners. Sedan var det inte mycket mer än så. Allt som allt kanske det rörde sig om ett trettiotal personer där alla kände alla, verkligen som utbyggd storfamilj där alla ständigt arbetade, umgicks och festade tillsammans.
Med Stockholm New hade vi mer än kanske någon annan aktör marknadsfört och bidragit till att expandera denna lilla värld, som började svälla till en alltmer sprickfärdig bubbla ju längre nollnolltalet fortskred. Vi kokade sannerligen soppa på den berömda spiken där i början — framställde Stockholms ”modescen,” långt före dess att man alls kunde tala om någon sådan, som något oändligt mycket större, mer glamouröst och spännande än den prosaiska, närmast dickenskt påvra verkligheten, där ett fåtal unga eldsjälar hankade sig fram från dag till dag, ur hand i mun med sina små egenstartade märken, utan pengar i trånga, råa kyffen och källarlokaler.
Som jag flera gånger har upplevt så blev det vi skildrade i vårt magasin och i våra evenemang med tiden en självuppfyllande profetia. Vi bidrog starkt till den hype som skapades. Plötsligt ville allt fler, så småningom även politiker och makthavare, vara med och associeras med mode. Inte minst de manliga maktgubbarna upptäckte att det här med att flukta på unga modeller på en modevisning, det var något riktigt ”mulligt” det, som en av dessa fmaktgubbar anförtrodde mig — förbannat mycket trevligare än att hänga på Waterfestivalen eller ens på Möbelmässan, för att inte tala om vanliga företagsevent. För varje evenemang vi arrangerade, varje modevisning vi var inblandade i, för varje upplaga av det som blev vår modevecka, blev det bara fler och fler politiker, tjänstemän och näringslivsgubbar i publiken.
Jag visste förstås att allt var en bubbla, så patetiskt mycket mindre än den magnifika ”IT-bubbla” som hade imploderat vid millenieskiftet. Att skildra detta fenomen framstod som en “hög serve” för mig, en enkel berättelse med många lättplockade komiska poänger, där jag också kunde få utlopp för en del av mina språkliga fantasier och perversioner, i samtida tappning.
Sagt och gjort — jag skred till verket. Det var självklart för mig att jag skulle “täcka” först Elle-galan på Grand Hotel i midvinterns sena januari, därefter modeveckan i det grå, skitiga, stelfrusna tidiga februari då denna “vecka” (i själva verket två-tre dagar) “gick av stapeln,” som den förbannade gamla klyschan lyder.
Elle-galan kräver i detta sammanhang en egen utvikning. Vid den här tiden hade detta spektakel, liksom modeveckan, svällt till ohälsosamma vulgodimensioner. Jag minns så väl när denna utveckling påbörjades några år in på nollnolltalet.
Elle har ju alltid varit ett betydligt ”bredare” modemagasin med en lägre, mer medelklassig modegrad — ett globalt publicistiskt koncept som vi inom den lilla klick som hade VOGUE som referens med självklarhet såg ned på. Elle var inte vad vi kallade mode. Ingen av de fotografer eller stylister vi arbetade med på Stockholm New skulle drömma om att acceptera ett uppdrag för Elle. Detsamma gällde våra toppmodeller. ”Elle-fotograf, ””Elle-stylist” och ”Elle-modell” var begrepp vi ofta använde. Alla vi arbetade visste vad som menades. De var inte nödvändigtvis sämre men mer kommersiella, utslätade, mainstream — mode som hade en del gemensamt med det man kunde finna i äldre tiders veckotidningar.
“Moderaternas spin doctor och/eller Percy Nilegård/Boxer-inkarnation Per Schlingmann är modemässigt nära nog korrekt deckad i helsvart av något märke ståtande nivåer över Dressman.
Tänk om han hade bollarna att pimpa sitt set, som vi säger numera, lägga på några nollor, knäppa upp ett par knappar, kanske fyra, och luta sig tillbaka i zebraskinnsoffan, spräcka upp en magnum Cristal, dia självbelåtenhetens söta nektar från triumfens varma spene och puffa på en ragamuffin fet som en spädbarnsarm med en modebloggerska i varje armhåla…hubbabubba, goffagoffa, ymf ymf…men nej…hrrrm…stopp och belägg — de nya moderaternas är det enda arbetarpartiet, arbeit macht frei, imorgon är en ny dag, det är viktigt det här med familjen och hela den biten, låt se här…arbetslinjen, utanförskapet … i vardagens doft av dagis och korv skola vi växa, frodas, förkovras och multiplicera, i evighet omnipotent och allom betäckande.”
–Skräck och hat på Elle-galan
Med Stockholm New tillhörde vi VOGUE-världen. Vi arbetade med fotografer, stylister och modeller som medverkade i VOGUE och i de hetaste internationella avantgardemagasinen vid tiden, som The Face, Arena, I-D, med flera, inte med Elle. Även med CliC i slutet av 1980-talet, där Christina och jag hade sammanförts av Bobo Karlsson då Christina var grundande chefredaktör för CliC:s ”lillebror” Café, hade vi, givetvis, arbetat med samma referensramar. CliC, som hade grundats 1981 av bland andra Cay Bond, hade varit ett första försök till en svensk VOGUE. Här hade Mikael Jansson och flera andra fotografer och stylister vi arbetade med haft en första experimentell scen för att utveckla sina uttryck. Mellan oss och Elle rådde en skarp klassmotsättning.
Elle hade lanserats i Sverige 1988 av det franska moderförlaget Hachette. När vår ägare finansbolaget Rosenudde i finanskraschen 1991 under dramatiska former gick i konkurs köptes Rosenudde förlag, med CliC, nystartade Café samt ännu inte lanserade Junior, en yngre modetidning av typen Teen VOGUE, för ett vrakpris till ett förskräckligt kundtidningsföretag vid namn Publicistgruppen, anfört av ett par gamla affärsjournalister med “TV 4-profilen” Magnus Briggert i spetsen. Kulturkrocken var frontal. Trots att vi hade arbetat med Café i bara något drygt år, och var i upptakten till en spännande kreativ utveckling, med en grupp av fotografer, stylister och andra kreatörer som vi senare kom att samarbeta med på Stockholm New, insåg Christina och jag genast att vi inte hade något annat val än att lämna det sjunkande skeppet, för att rädda vår egen heder och anständighet.
Kort därpå havererade även Publicistgruppen i en storm av konflikter och snaskerier, saknad av få. Ur askan plockades ruinerna av vårt gamla förlag upp av Hachette, med det enda syftet att lägga ned konkurrenten CliC. Under en kort övergångsperiod på några nummer hette Elle Elle med CliC, innan man lät den konkurrerande titeln somna in för gott.
Även Café hade Hachette haft för avsikt att lägga ned. Till sin förvåning fann man att titeln hade fått kommersiell bärkraft. Café fortsatte att ges ut. Efter en kort övergångsperiod övergav de nya ägarna vårt koncept med en manlig modetidning av internationellt snitt, med titlar som GQ, Arena, L’Uomo VOGUE, Vanity Fair och Esquire som förebilder. Café gjordes om till en traditionell killtidning med lättklädda popsångerskor, reality/såpa-stjärnor och andra på omslaget — vem som helst i stort sett som uppfyllde kriterierna att vara vad som kunde kallas “snygg,” var åtminstone något känd och lät sig övertalas att posera i ”sexiga underkläder” på omslaget och i utvik inne tidningen, flera snäpp snällare och mer oskyldiga än de man på den tiden kunde ta del av i mjukporrtidningar som Lektyr, Fib Aktuellt och Stopp. I övrigt blev det mer av sådant som “killar gillar,” det vill säga bilar, klockor och prylar, sprit och cigarrer, Främlingslegionen och andra soldater, äventyrare och machomän i ”hårdkokta” reportage. Modet tonades ned. Så fortsatte det sedan i minst femton år innan Café åter blev en killmodetidning.
1998 startade Elle det som från en början kallades för Ellen-galan — en årlig prisceremoni för vad som vid tiden ännu inte ens kunde kallas för en svensk modebransch utan mest bestod av vår egen lilla utvidgade modefamilj. Under de första åren så hölls galan i mer modest skala i Dansens Hus på Wallingatan vid Norra Bantorget, med två gamla vänner och medarbetare till oss, Pontus Rönn och Pontus Djanaieff, som producenter. Christina och flera andra vänner och medarbetare satt i juryn. Alltsammans var en angelägenhet för vår lilla modekrets — en slags branschfest.
Det fanns från början ett grundläggande problem med upplägget. Galan och “Ellen-priset” gjorde anspråk på att vara “oberoende” — samtidigt som det hela arrangerades och utdelades av Elle och Hachette, vilka efter CliC:s sorti ägde i stort sett monopol i svensk modemedia — förutom Stockholm New, som med vår smala, globala publik förblev okänt för en bredare “folklig” läsekrets.
Köp och ladda ned Skräck och hat i mode-Stockholm del 1&2 som e-bok här och/eller En svensk gonzo här!
De första åren kammade vi med Stockholm New in samtliga priser — årets modeomslag, årets modereportage med flera. Priserna för Årets fotograf, Årets stylist, Årets modell och andra utmärkelser gick till våra medarbetare. Något annat var inte möjligt. Snart steg irritationen på Elle och Hachette. Detta ville man inte betala för. Reglerna gjordes om. Man hittade på att samma fotograf, Mikael Jansson, inte kunde belönas flera gånger — en regel som man sedan frångick då det inte var några problem att belöna egna medarbetare gång på gång. Juryn gjordes om till att omfatta personer knutna till Elle. Pontus och Pontus kastades ut och ersattes av allas vår ”festfixare” Micael Bindefeld, som senare kom att producera och dominera Elle-Galan under två decennier.
Jag glömmer aldrig chocken då vi första gången besökte Elle-galan, som då ännu hölls i Danens Hus, i Bindefelds regi. Arrangemanget hade ingenting med det tidigare att göra. Vi kände knappt en människa. De få modekreatörer som var närvarande försvann i ett hav av “Mello-stjärnor,” ”såpakändisar” från program som ”Robinson,” hockeyspelare, B-skådisar, deckartanter som Camilla Läckberg, “stå-upp-komiker,” programledare, politiker och allt faen i helvete vad det var — Bindefelds vanliga entourage från allsköns biopremiärer och kommersiella jippon sålunda, förr oss vilt främmande personer inflyttade från landsbygden utan minsta anknytning till mode. Alla fotograferades de lydigt framför reklamlogotyper i den fålla i vilken Bindefeld och dennes medarbetare inföste dem, leende det närmaste de kunde komma svennevarianter av Hollywood-leenden, så flitigt atletiskt att de morgonen därpå måste ha besvärats av träningsvärk i smilband och kindmuskulaturer.
“Brittons, till sist stympade, modereportage i DN hade samma kvalitet. Kjell Häglund var inte ensam om att reta sig på formen. Men tankarna gick till ett Jarvis Cocker-citat: »If fashion is your trade, then when you’re naked, I guess you must be unemployed.« Det var obehagligt att se modevärlden så avklädd och arbetslös. Och det var mer än en skildring av ett uppsminkat, dött grin. Det som gjorde Brittons reportage så olustigt var att han inte skilde ut och isolerade modevärlden. Han lät oss inte stå utanför och skratta åt den. Tvärtom band han samman modevärlden med medier, politik och makt. Vi blev alla smutsiga av det vi läste.”
–Johan Hakelius, Fokus, februari 2016
På den vägen skulle det fortsätta. När Elle-galan i mer uppboffad form ytterligare något år senare flyttade över till Grand Hotel blev vi inte längre inbjudna. Jag hade därefter aldrig satt min fot på galan som med intåget av modebloggare och sociala medier såklart hade pumpats upp ytterligare till något som via nätet följdes i Fagersjö och Knäckebrödsboda, utan minsta koppling till vad vi kallade mode eller modemedia.
Så låg landet inför min comeback i Dagens Nyheter.
Med Micael Bindefeld hade vi en gammal historia. Han hade flyttat från sin hemstad Göteborg, Kortedala, till Stockholm något gång i mitten av 1980-talet. Här etablerade han sig i sitt yrke som frisör, från början på trendiga Klippoteket på Riddargatan om jag minns rätt. Han blev snart ”kändis-frisör” och en av de första i Sverige som kunde göra anspråk på yrkestiteln ”hår-artist,” det vill säga hårstylist i modereportage i modetidningar. Som sådan hade han där under andra halvan av 1980-talet medverkat i CliC, rent av i Mikael Janssons team, innan Micke började arbeta med andra hårartister. Bindefeld lämnade kort därefter frisörsyrket och blev från decennieskiftet 1990 vår allestädes närvarande ”festfixare,” en roll i vilken han i takt med den tilltagande kändisfixeringen och amerikaniseringen under en lång epok tillskansade sig ett ständigt växande inflytande över svensk media och ”stil” — en breddning och vulgarisering som jag alltid ansåg såklart, en anskrämlig provinsiell avart av någon slags Hollywoodglamour av tredje graden för hårfrisörskor och allmogen.
Det var på Rosenudde jag hade stött på Micael Bindefeld för första gången i slutet av 1980-talet. Därefter hade våra vägar förstås korsats ofta under femton år på vår lilla Stockholms-scen och på PA&Co. Flera gånger hade vi också ”tvingats” till samarbeten för gemensamma uppdragsgivare.
Av någon anledning så hade Bindefeld utsett Eder ödmjuke, det vill säga jag själv, i egen hög person och ingen annan, till sitt hatobjekt framför andra. Jag kan gissa orsakerna men inte veta säkert. En av flera förklaringar till hans heta negativa känslor var tveklöst att jag var känd för att uppträda höggradigt berusad i offentliga sammanhang medan han själv var militant nykterist och kontrollfreak. Gång på gång hade han jag fått bevis för hans flammande antipatier — i sådant han sagt både till mig själv och till andra. Han gjorde aldrig några försök att dölja sin motvilja mot mig. De negativa känslorna var naturligtvis besvarade. Jag gillade inte honom heller. Mina känslor var emellertid svalare. Kanske kan man kalla dem för negativ likgiltighet. Jag kände mig närmast smickrad för att han orkade tycka så intensivt illa om just lilla mig.
Nu skulle jag alltså besöka detta spektakel, Bindeleds “populäriserade” Elle-gala, för första gången sedan vi själva var deltagare och pristagare.
Jag visste på förhand att det var bäst att hålla vår Bindefeld på så långt avstånd som möjligt. Därför bad jag Catia och redaktionen att direkt kontakta Elle:s ledning och chefredaktören Hermine Coyet, det vill säga Bindefelds uppdragsgivare, med begäran att jag i egenskap av Dagens Nyheters utsände skulle bjudas in till galan. De kunde inte annat än bevilja mig pressackreditering. Jag räknade med att Bindefeld inte skulle kunna stoppa mig, trots att han var känd för att domptera sina kunder och betraktade Elle-galan som sitt eget personliga protektorat.
Det jag då inte visste var att DN:s dåvarande chefredaktör, ovan nämnda Gunilla Herlitz, själv var flitig gäst på Bindefelds filmpremiärer och andra evenemang. Hon stod knappast på A- men däremot på B- eller C-listan. Som så många andra, inte minst medelålders kvinnor av Herlitz slag, så var hon, skulle jag senare förstå, ytterligt mån om sin status på dessa listor. Obegripligt nog var många på den tiden beredda att offra mycket för att få fotograferas framför Bindefelds sponsorlogotyper. Bindefeld och Herlitz hade också det gemensamt — som jag också det senare fick veta — att de båda var eller hade varit politiskt aktiva inom moderaterna.
“Slöjor av vemod, nostalgi och sentimentalitet driver över mina dova inre landskap då vi söndagen före modeveckans utbrott för första gången på ett årtionde iscensätter en redaktionell modefotografering, ute i den vintriga Tyresöskogen med vår kära vän och nyligen korade Årets modefotograf Elisabeth Toll, stylisten Marcus Söder, set designern Sahara Widoff Kleerup, hårstylisten Erika Svedjevik och makeup-artisten Ignacio Alonso. I sista ögonblicket, som alltid, har vi lyckats övertala den stora stygga agenturen i New York att låta oss flyga hit den unga stjärnmodellen Julia Håfström en dag tidigare, innan hon skall gå visningar för några av våra större svenska modemärken, så att vi får förmånen att genom vår kameralins utforska hennes utsökta Bergmanska ansiktsdrag, delikat blossande tonårshy och roströda hårflor. Om naturen hade skänkt henne ytterligare sex-sju centimeters kroppslängd så skulle Julia ha tillhört den allra mest dyrköpta skummade gräddan av den globala modeindustrins ymniga reservoar av ung nyutslagen kvinnlig fägring i blom.”
–Långt ned i modeveckan
Kort efter att jag hade mottagit min pressackreditering, kanske någon vecka före galan i slutet av januari, blev jag uppringd av Catia som föreföll nervös. Hon berättade att Michael Bindefeld så snart han hade sett mitt namn på listan direkt hade ringt upp sin ”vän” Gunilla Herlitz och sagt: ”Claes Britton! Honom kan ni inte skicka hit — inte med en massa gratis alkohol och halvnakna modeller.”
För DN:s chefredaktör pekade Bindefeld alltså ut mig inte bara som suput, kanske till viss del korrekt, utan även som en ful fluktargubbe eller värre en så — en anklagelse som alla, modeller och andra, som vi hade arbetat med under åren visste var fullständigt grundlös, absurd och, givetvis, gravt ärekränkande. Jag var inte förvånad. Inte heller tog jag illa vid mig utan smålog mest åt saken. Gunilla Herlitz hade frågat Catia om detta förstås, som hade sagt att det var groteska, fullständigt felaktiga anklagelser. Herlitz kunde inte stoppa processen i detta skede. Det hade inte sett bra ut, det förstod hon med säkerhet. Min ackreditering kunde inte återkallas.
Micael Bindefeld hade inget annat val än att svälja bitterheten och acceptera inte bara mig som gäst på ”hans” gala utan även fotografen Pierre Björk, min yngre vän och samarbetspartner sedan många år. Tillsammans hade vi utvecklat ett stundtals väl så elakt paparazzi-manér. Jag minns Bindefelds hatiska blick när han betraktade oss under kvällens gång. Vi lyckades även fånga dessa onda ögon på bild. Jag vet att Bindefeld blev mycket överraskad, kanske även smått orolig, då jag uppträdde spik nykter på galan. Jag befann mig i en depression och drack därför inte alkohol vid tiden. Den spända relationen med radikalnykteristen Bindefeld, min nemesis, gjorde också att jag ville vara skärpt.
Precis som jag hade förväntat mig så påminde Elle-galan mest om en partykryssning med Silja eller Viking Line. Som en sådan skildrade jag den också i min text — en Fear and Loathing på modegala i bonnalandet i djupaste midvinter, där allt vad glamour och sofistikation heter var avlägsna storheter. Prominensen hos gästerna var det inget fel på. Modeboomen stod i zenit. Alla, verkligen alla, från ABBA-medlemmar och nedåt, ville frottera sig med modeller och kändisar i detta sammanhang. Sverige leddes vid denna tid av moderaterna, Micael Bindefelds och Gunilla Herlitz parti, med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Denne var prisutdelare vid evenemanget. Han omgavs av en hel delegation av partikamrater, med ”spin-doktorn” Per Schlingman i spetsen, samt en uppsjö av andra politiker, näringslivsgubbar, tjänstemän, diplomater och andra, alla såklart utan någon som helst anknytning till modesvängen. Vi dokumenterade hur dessa individer med liv och lust deltog i festligheterna, glupskt försåg sig från dignade bord av gratismat och -dryck samt svängde sina lurviga på det dansgolv där kvällen just som på Finlandsbåten avslutades. Det förvånade oss att samtliga, inklusive statsministern och hans entourage, med entusiasm lät sig fotograferas i sällskap med diverse modeller och pajasar glatt poserade för Pierres kamera.
Köp och ladda ned Skräck och hat i mode-Stockholm del 1&2 som e-bok här och/eller En svensk gonzo här!
Ett par veckor senare “täckte” Pierre och jag även modeveckan. Mina texter skulle publiceras två på varandra följande söndagar i DN söndag, vardera uppslagna över fyra helsidor plus omslag i papperstidningen, samt på nätet förstås. Nätupplagan hade redan vid denna tid, 2012, blivit betydligt viktigare än papperstidningen.
Vi kan sammanfatta det som att den första artikeln, den från Elle-galan, var mer gonzo, mer slapstick. Det var, som jag hade förväntat mig, lätt att plocka de lågt hängandade komiska poängerna, bristerna i stil och glamour, etcetera, i dråpliga scener förstärkta av Pierres rätt oförlåtande bilder. Texten om modeveckan hade en mer vemodig ton, skildrande den juvenila ihåligheten och den kroniska pengabristen i den uppblåsta modebubblan. Jag kan utan tvekan hävda att jag i min text förutspådde den nära förestående kollapsen. Stockholms “modevecka” imploderade bara något år senare för att aldrig återkomma. Elle-galan har överlevt men antagit ett mer modest format. Bindefeld blev tids nog av med sitt uppdrag. Vid den här tiden stod dock hela skiten ännu vådligt vippande på sin högsta topp.
I min första text, den från Elle-galan, inledde jag med Micael Bindefelds förtroliga telefonsamtal till sin partikamrat Gunilla Herlitz — det där han sade att DN inte “kunde” skicka ut mig i mina egenskaper av gammeldags fyllbult, fluktare och ofredare av småflickor. Samtidigt levererade Pierre sina bilder med bland andra en lyckligt/fånigt leende statsminister i sällskap med utstyrda modeller, diverse transor och freaks, Bindefeld själv med flera.
Det rör sig inte om någon extravagant eller dekadent androgynitet, ack nej, alls icke, utan om en prydlig, medelklassig, frisyrklippt sådan, avsexualiserad som en gamla skolans tandsköterska — något av den `skjortbärande morsknullare´ om vilken mina vördade husgudar Wu-Tang Clan en gång ordade i ett klassiskt mellansnack, om ni förstår vad jag menar vilket jag är säker på att ni gör. Oh ja, vi talar givetvis om det tredje könet, nörden, detta hen som med blodiga sporrar topprider vårt svenska modelandskaps karga stäppvidder. Det hela får räknas som berömvärt och ett bevis på att jämställdhetssträvan har nått längre här uppe än i de stora modenationerna och så vidare, även om jag för egen del tråkas ut av det.
–Långt ned i modeveckan
Nu djävlar tog det hus i helvete! Skiten slog med full kraft in i fläkten för att travestera det amerikanska uttrycket. Dittills hade chefredaktören Gunilla Herlitz, som framgår ovan, ägnat hela projektet på sin höjd ett förstrött intresse. När hon fick läsa om sitt eget telefonsamtal med Bindefeld, och se bilderna på statsministern och andra partikamrater i regeringskretsen i detta sammanhang — då satan hade vi hennes fulla uppmärksamhet, den saken var säker. En enorm nervositet spred sig och kom genast att genomsyra hela DN:s redaktion. Min stackars gamla vän Catia Hultqvist förvandlades i ett slag till ett jagat villebråd.
För mig var situationen en så gott som exakt déjà vu av det drama som hade utspelat sig nästan ett kvartssekel tidigare, 1988, då Christina Jutterström hade blivit livrädd och gjort sitt bästa för att på alla sätt stympa och censurera min text om slakt för samma DN Söndag, ett händelseförlopp som jag har beskrivit i en annan text här på webbplatsen.
Precis som Jutterström då så vet jag att Gunilla Herlitz helst hade velat slakta hela härket. Just som då hade processen emellertid hunnit för långt — helt medvetet från min sida, då jag hade förutsett Herlitz reaktion. Att helt kasta ut mina reportage var inte möjligt för Herlitz. Det skulle se mindre bra ut. Ledningen var också medveten om att jag knappast stillatigande hade accepterat något sådant.
Historien upprepade sig i den “kompromisslösning” som värktes fram. Nu nagelfors mina texter i minsta detalj. Bilder med statsministern och andra togs bort eller tonades ned. Den dominerande “puff” som var utformad för ”stora ettan,” alltså förstadelens förstasida, avlägsnades. Långa stycken ströks helt, självfallet inklusive min inledning med det förtroliga samtalet Bindefeld och Herlitz emellan. Andra avsnitt granskades med lupp, mening för mening, ord för ord, och ändrades i detaljer. Jag minns exempelvis att mitt uttryck “morsknullare” ströks. Det amerikanska “motherfucker” däremot släpptes efter stort palaver igenom som ersättning.
Det stora beslutet som Gunilla Herlitz fattade var att de redan utgjorda nätversionerna av artiklarna skulle utgå. Hon ville på inga villkor gå med på att texterna fick spridning på nätet och skulle finnas kvar där. Digitalt blev mina texter sålunda helcensurerade. Herlitz tvingades acceptera att stympade versioner publicerades i papperstidningen. Under hela tiden slogs min stackars gamla vän Catia Hultqvist som hon lovat med näbbar och klor mot Herlitz och hennes underhuggare för mina texter. Hon berättade senare för mig att flera av mina gamla antagonister från DN:s nattredaktion, och från min korta olyckliga tid som krönikör på Expressen, fanns kvar på tidningen och gjorde sitt bästa för att skjuta mina texter i sank. Stämningen på redaktionen var obehagligt spänd och nervös — för mig obegripligt uppjagad. Jag minns att det blev knäpptyst och att jag kände många blickar bränna när jag kom upp på redaktionen för flera möten under detta nagelfarande som pågick under ett par veckors tid. Att det var hårda nedskärningstider, och många redan hade fått sparken av Herlitz, gjorde naturligtvis sitt till för att öka pressen. Stackars Catia fick betala ett högt pris för detta.
Köp och ladda ned Skräck och hat i mode-Stockholm del 1&2 som e-bok här och/eller En svensk gonzo här!
Till saken hör också att en politisk förveckling bidrog till att ytterligare höja temperaturen. Under sommaren före hade en mini-skandal uppdagats vilken hade rapporterats i Svenska Dagbladet. Även om den hade försvunnit litet i semestertider så var den långt ifrån bortglömd. Det hade visat sig att allas vår Bindefeld hade många uppdrag inte bara från sitt parti moderaterna, regeringspartiet, utan även från statliga stiftelser kontrollerade av partikamrater — bland annat ett arvode på femtiotusen i månaden från en sådan som han själv i artiklarna inte hade lyckats förklara för vilka tjänster det gällde.
Själv övervägde jag, givetvis, efter alla dessa turer att dra tillbaka texterna, vilket hade gjort dem på DN, kanske inklusive Catia, lättade. Efter nya samtal med min förläggare Martin Kaunitz bestämde jag mig för att ändå låta publicera dem. Vi kom överens om att hela processen var intressant och att vi senare skulle kunna ge ut texterna i ursprungligt skick i bokform.
“Majoriteten av publiken på Berns är anonyma helt unga bloggare, de flesta av dem hitresta under strapatser från bondbyar och provinsstäder runt om i vår vinterskrudade leende landsbygd, som regel nyss eller ännu ej utgångna från gymnasiet, vilka har lyckats komma över inbjudningar sedan deras bloggar har blivit godkända av PR-byråernas unga representanter varav en god andel själva också de har bakgrunder som längtansfulla ur allmogen sprungna unga modebloggerskor.”
–Långt ned i modeveckan
Att artiklarna avlägsnades från nätet minskade förstås radikalt deras genomslagskraft, precis som avsett. Ändå blev det vad man får beteckna som ett “djävla liv.” I sociala medier, Twitter, Instagram och Facebok, var det många vädrade sina åsikter. Som ofta förut med mina texter var åsikterna delade i två distinkta läger — de som älskade och de som hatade. Till de som öste beröm över mig hörde ett flertal kända “kulturprofiler.” “Hatarna” var i första hand yngre personer från den nya digitala “modevärlden.”
Det som förvånade mig var att dessa personer inte retade upp sig främst på innehållet i mina texter, även om jag anklagades för att ”göra mitt bästa” för att ”avglamourisera” hela den ”modevärld” i vilken de själva var så stolta över att ingå. Att jag avglamouriserade hade de rätt i. Däremot inte i att jag behövde ”göra mitt bästa.” Då hela scenen var så komplett i avsaknad av vad jag vill kalla glamour så var det bara att skildra skiten rakt upp och ned.
Nej, det var mitt språk och min stil som rörde upp de hetaste känslorna — att texterna var så åt helvete för långa, språket för krångligt, uttrycken för svåra; att dessa unga läsare inte begrep om jag menade allvar eller drev med dem; om det var satir, ironi, undersökande journalistisk eller vad i hela helvetes namn det var frågan om ..?
“Den globala modescenen är som vi alla vet en spelplan i första hand för lyxprostituerade, förlåt -hustrur — alltså makor till allsköns miljardärer och moguler världen över vilka inte har bättre för sig om dagarna än att träna, låta sig skönhetsbehandlas och shoppa och som utan att tänka två gånger betalar fyrtiotusen för en blus eller en hundring för en klänning som de har för avsikt att bära endast en gång, vid en eftermiddagscocktail respektive en bättre middag. Här uppe är avsaknaden av finansiella resurser förnimbar närmast som ett modeveckans eget doftsigill. Under samtliga tre kvällar går det när som helst att genast utan förbeställning få ett bord för att äta middag i Berns asiatiska matsal, trots att vi befinner oss mitt i modeveckans centrum där de allra flesta av visningarna hålls. Klustren av bloggare som flockas i skuggorna kring sina laptops, iPads och iPhones, med sina unga ansikten upplysta såsom av blekblå digitala lägereldar, har knappast råd att konsumera utan suger surt på sina enstaka glas öl eller läsk kvällen igenom.”
–Långt ned i modeveckan
Catia hade haft helt rätt. Jag hade inte insett vad det innebär att skriva i DN i de sociala mediernas tidevarv. Under min fjortonåriga frånvaro hade hela mitt litterära uttryck blivit en anomali i ett medielandskap där budskapen hade blivit kortare, förenklade och så mycket hårdare kategoriserade, kodade och pepprade med tidens populära digitala trendtermer — inte en massa konstiga ålderdomliga, obegripliga uttryck och långa vindlande meningar som en gubbe de aldrig hade hört talas om hade fräckheten att pracka på dem. Att sådant som föll utanför gängse digitala fack och genrer, vilket mina texter sannerligen gjorde, minst sagt, betraktas med misstänksamhet och ren fientlighet — det blev uppenbart. Läsförståelsen hade redan urholkats som en konsekvens av den digitala utvecklingen. Jag fick uppfattningen av att många av dessa yngre “bloggare” (förstadiet till influencers) helt enkelt kände sig förolämpade av att inte begrep vad i helvete det var jag skrev för något, fast det handlade om mode, den värld som de så trånande åtrådde att få tillhöra.
Ilskan och fientligheten i alla korta inlägg från dessa unga digitala själar överraskade mig. Jag var verkligen en ännu oskuldsfull novis i de sociala mediernas nya digitala landskap.
Under veckorna som följde efter publiceringen av mina texter förblev ängsligheten på Dagens Nyheter stor. Catia berättade för mig att Gunilla Herlitz och redaktionsledningen nervöst följde vad som “sades” framför allt på Twitter. Varför man på den visserligen krympande men dock ännu Sveriges största och mest prestigefulla dagstidning fäste ett sådant avseende vid som några idioter i korta fraser uttryckte i detta skitmedium, det kunde jag inte för mitt liv begripa. Min digitala blick var ännu oskuldsfullt blå, det tål att upprepas. Efter en tid skickade Catia över den så kallade “twitterstorm” som mina artiklar hade piskat upp. Det rörde sig om kanske femtio, som mest hundra inlägg varav, återigen, i runda slängar hälften var översvallande positiva och entusiastiska, den andra halvan aggressivt negativa, ofta fientliga. Det var väl inte mer med den saken ansåg jag men för DN-ledningen var det av största vikt, därom behövde jag inte tvivla.
Köp och ladda ned Skräck och hat i mode-Stockholm del 1&2 som e-bok här och/eller En svensk gonzo här!
Utöver bloggar, Instagraminlägg och Twitter blev det även en del skriverier och kommentarer i traditionella medier, i krönikor, det “format” som redan då var på väg att ta över allt större del av dagspressjournalistiken. I facktidningen Journalisten serverade en jämnårig kollega, musik- och nöjesjournalisten Kjell Häglund, ett snudd på hatiskt påhopp som fick mig och andra att misstänka att han under längre tid måste ha odlad en antipati mot Eder ödmjuke.
Häglund gjorde de yngre modebloggarna och krönikörerna sällskap i att angripa min stil. Mina ord surrade ”som solgalna flugor” skrev den gode Häglund. Det som främst retade honom var att jag gjorde anspråk på begreppet gonzo — att jag hade fräckheten att kalla mig gonzoskribent. Mina “lyxpresenterade” “nio löjeväckande snåriga sidor” var ett “definitivit inte gonzojournalistisk,” fastslog Häglund. Mitt “haveri” liknade mest en “gymnasieövning i stream-of-consciousness.”
Att Häglund retade sig på det utrymme jag hade beretts i Dagens Nyheter var påtagligt. DN och jag hade när det gällde “långläsning” “oerhört mycket att lära” av Magazine Café, min egen gamla alma mater, vilken som “ingen annan tidskrift hade odlat långläsningstraditionen i Sverige,” enligt Häglund. Denna utveckling hade dock “ironiskt nog” skett först sedan “tidningens grundare, nämnde Claes Britton, hade sålt den till andra ägare.” Cafés senare chefredaktörer hade därefter gjort en ovärderlig insats när de hade lanserat och arbetat med “flera av landets skickligaste gonzoinspirerade långberättare, från Christer Berglund till Jonas Camby” — skribenter med vilka jag, allas Eder ödmjuke, inte förtjänade att ens jämföras, det gjorde Kjell Häglund glasklart.
Det Häglund “glömde” att nämna var att han själv, och ingen annan, hade varit redaktör för Magazine Café under hela den storhetstid som han beskrev i sin text, och samarbetat med nämnda skribenter, anlitad av de nya ägare som hade tagit över och gjort om Café till en grabbtidning med lättkläda C-kändisbrudar på omslagen och softcoreutvik och tuffa prylar som komplement till de macholaddade reportagen.
Jag tog inte illa vid mig av Häglunds angrepp. Det roade mig snarare. Jag kunde inte låta bli att skriva ett kort svar där jag redogjorde för Kjell Häglunds egen bakgrund på ”Magazine Café” samt förklarade att jag själv inte var tidningens grundare och aldrig hade haft någon ägarandel att sälja till någon.
“Jag tänker på ”det svenska modeundret,” ett begrepp som vi har hånskrattat åt alltsedan det lanserades. Nu känner jag mig inte längre så säker. Jag minns ju förebilden det svenska tennisundret. Vem hade kunnat tro att vi, som före Björn Borg aldrig hade haft en spelare rankad på världens topp tio-lista, bara ett par år efter att Borg plötsligt drog sig tillbaka skulle ha inte mindre än fyra spelare på denna lista och en lång räcka tappra tennissoldater som under många år skulle komma att skörda sensationella framgångar, de flesta av dem stöpta i samma baslinjenötande form med rullande toppspinnsforehand och tvåhandsbackhand efter Borgs förebild? Roliga att kolla på var de sannerligen inte, men ack så effektiva. Vem vet, kanske kan vi tänka oss en framtid med en rad svenska modemärken som bryter igenom med sitt gnetiga, bärbara, resonabla vardagsmode för hårt kontorsarbetande trendmedvetna inflyttade storstadsmänniskor världen över? Kanske är det rent av detta som är modets framtid? En slags Björn Borg har vi ju redan i Acne. Eller är det H&M som är Borg och Acne Wilander? Ja, inte fan vet jag. Jag bestämmer mig för att försöka tro på ett sådant scenario, varför inte? Min nästa utmaning blir att uppbåda entusiasm inför detsamma.”
–Långt ned i modeveckan
En liten storm i vattenglaset utlöste mina modetexter sålunda, trots att de aborterades från nätet. Fyra år senare publicerade jag texterna som e-böcker, i deras ocensurerade originalversioner — separat, tillsammans och som del i min samling En svensk gonzo. I samband med lanseringen publicerade Johan Hakelius en välinformerad, fin och läsvärd text i Fokus där han skrev om mina moderartiklar och turerna kring dem, inklusive Häglunds angepp, med en större insikt i begreppet gonzo än jag kan påminna mig ha läst något annan svensk skribent uttrycka.
Gunilla Herltiz förblev nervös och “på tårna” inför allt som skrevs i sociala medier. Om detta fick jag rapporter från Catia. Som jag tolkade det så var hon i första hand orolig för att folk i modesvängen och kretsen kring Bindefeld skulle få en negativ bild av henne på grund av att hon hade låtit publicera texterna. Till sist hände något som lugnade Herlitz och kanske rent av gjorde henne litet stolt för artiklarna, berättade Catia. Det var Sofi Fahrman, en av våra första och vid tiden hetaste modebloggare, som hade publicerat ett inlägg där hon presenterade tidningen med min artikel, med henne själv på omslaget, som en accessoar tillsammans med sin handväska, ett glas champagne, smink och vad fan det du var. Med detta hade mina texter fått sitt “godkännande” som Herlitz såg det, enligt Catias beskrivning.
Jag behöver knappt tillägga att det inte blev några fler artiklar från min sida i den nya “serien.” Min storstilade comeback både började och slutade med detta första utspel, kvävd i sin linda. Händelseförloppaet blev ganska exakt som jag hade befarat och förutspått för Catia, då jag gång på gång hade frågat henne om hon verkligen förstod vad hon gav sig in på och om hon hade mandat att genomföra detta fullt ut.
Jag kan i efterhand avslöja att den reportageidé som stod som nummer två på min lista var en gonzonedstidning i djupt övre medelklassiga Täby, varifrån dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt och dennes krets, kultur och politiska filosofi i ”Nya Moderterna” härstammade. Här planerade jag även att involvera min vän Sara Danius, som hade inspirerat mig till detta uppslag med en text om hur hon i yngre dagar fann den svårt att stå ut med en dåvarande pojkvän just på grund av vetskapen om att denne kom från Täby.
En tid efter dessa förvecklingar försvann Catia som redaktör för DN Söndag till andra uppgifter på tidningen. Inte långt efter det försvann även DN Söndag för gott. Därmed dog också begreppet ”söndagsläsning.” Det litterära reportagets era på Dagens Nyheter var i stort förbi, även om undantag förstår förekommer sporadiskt bland alla dessa krönikor om världsläge och livspussel.
“Lysande intressant om mode-Stockholm"!”
–Sara Danius
Nu lever mina modetexter alltså vidare på nätet i form av e-böcker. Jag rekommenderar dem för läsning. Jag kan hålla med Kjell Häglund om att mina ord bitvis “surrar som solgalna flugor” och även om att texterna bitvis är såväl snåriga som vindlande, labyrintiska och smått surrealistiska. För mig ligger det ingenting negativt i detta. Att leka med vårt svenska språk och utforska dess möjligheter och gränser har alltid varit min passion.
Att det inte längre fanns någon plats för den här sortens texter i svensk dagspress i vårt nya digitala medielandskap blev tydligt med denna tillfälliga comeback för fjorton år sedan. God läsning!