Framtiden.nörd

Så faller då till sist också de övermogna plommonen med dova dunsar från sina grenar och med dem de första löven från mina körsbärsträd. Först efter halv sju om morgonen häver sig solens matt glödande rundel mödosamt som den skröplige ur sängen upp över trädtopparne på Genböte, dit ”Stor-Anders” Zorn fordom brukade ro ut med sina kullor. Några slitna gyllenbrynta strålar trevar sig fram mellan förhöstens flyende molnbankar och speglar sig fåfängt i bryggdäckens morgondagg. Jungfrufjärdens stålgröna böljor piskas i fjärran skummiga av den froststungna nordostanvinden, ”Ryssen” kallad av mina förfäder lotsarna. Över Dalarö Ström länsar sensommarens sista segelbåt, vemodigt besjungen av en skrattmås ensliga skrik.

När jag författar den här typen av naturskildringar så vandrar mina tankar på trygga, vältrampade stigar bort mot mina kolleger bland vårt fosterlands alla utdöda monumentala naturlyriker och prosaister – namn som Strindberg, Fröding, Karlfedt, Martinson, Jonson, Moberg, Fridegård, Dan Andersson och så många fler.

Jag sänder dock även en erinran till en mindre talangfull, hårt arbetande amatörlyriker som den gamle moderatledaren Gösta ”Snuten” Bohman. Bohman var en ordningens och redans karl av den gamla stammen, en reservofficer, bankkamrer och traditionalist som såg till att staga högern på fötter efter snedsteget med ”Sveriges Kennedy”, Yngve Holmberg, i början av sjuttiotalet – efter att först personligen ha axlat den tunga Brutusmanteln och stuckit kniven i ryggen på Holmberg.

Bohman var en av många svenska samhällsbärare som vid sidan av det stora livet i mörk kostym tycker om att odla en annan sida såsom jordnära, fiskrökande, flanellbeskjortad skärgårdsgubbe, i Bohmans fall på landstället på ön Sundskär i Roslagen, där han stövlade omkring med morakniv dinglande från bältet och putsade på sitt vid den tiden riksbekanta utedass. Sedan Bohman efter många om och men pensionerats blev han under sin levnads sista årtionde ”Sundskärsgubbe” mer eller mindre på heltid och ”Gösta” med öns enkla bofasta förbrukade fiskare och gamla knarrigt väderbitna original.

Pensioneringen innebar ehuru ej att Bohman slog av på takten. Nej, han gick som Energizer-kaninen ända fram till slutet. När han inte rensade fisknät eller grävde ned skiten från dass så hördes knattret från hans Facitmaskin runt visthusknuten långt efter det att morgonen redan begynt gry bak gubben Lundboms ålryssjor.

Snart sagt vareviga söndag fyllde Bohman ensam ut helsidor och ibland hela uppslag och bilagor i Svenska Dagbladet med artiklar i sin alldeles egna genre, den politiska naturbetraktelsen, där han tyvärr inte förmådde skyla mörka stråk av bitterhet över det moderna samhällets framfart på andra sidan sundet. Artiklarna var alltid upplagda efter samma mall.

De inleddes med textsjok av med dagsformen varierade omfång där Bohman nogsamt loggförde årstidernas förlopp och dess synliga konsekvenser i skärgårdslandskapet – för att sedan med en snabbt tillyxad metafor övergå i magsura angrepp på socialdemokratin i allmänhet och Olof Palme i synnerhet. Palme själv föreslog bitskt att Svenska Dagbladet av utrymmesskäl kunde korta Bohmans betraktelser till en enda stående rad: ”Det kvarkar en alfågel i viken. Djävla Palme.”

Nu i vårt nya sekel, vårt nya millennium, klingar namnet Gösta Bohman knappast bekant bland framtidens folk i de yngre generationerna. Frågan är huruvida ens det namn som bärs av hans förre svärson, Carl ”Grabben” Bildt, ringer några klockor bland dagens ungdom i gemen. Sådan har blivit det politiska engagemangets otacksamma lott. Över huvud så har ju även våra stora människors halveringstid halverats i förfärande takt sedan den nya tiden tog vid.

Som skapt som en nors hade väl den blivit klassad som så sent som under min egen ungdom hade dristat sig till att påstå att exempelvis Hasse och Tages folkkära livsverk av revyer, filmer, spex, limerickar, upptåg och gud vet vad så här i inledningen av nollnolltalet skulle ligga makulerat på glömskans sophög men där ligger skiten nu lik förbannat.

Om vårt finansborgarråd Annika Billström hade lyckas pricka tidens brytande vågkam och surfat igenom sitt vansinniga förslag att döpa om Stockholms fulaste torg Medborgarplatsen till ”Anna Lindhs plats” så kan jag ta gift på att detta torg ett kvartssekel från nu hade varit den tidens unga hoppfulla generationers enda koppling till vår egen samtids mördade utrikesminister. Kommer ens vår barndoms Astrid Lindgren att vara vad amerikanerna kallar ett ”självklart hushållsnamn” när det blir dags för min egen ålderdom? Jag är inte övertygad.

Ni må skratta, men om det är något som vi har lärt av denna nya tid så är det den hårda läxan att den skrattar bäst som skrattar sist och att bakom det skrattet genljuder det svaga men genomskärande gnisslet av spruckna emaljkronor. Jag räknar med att eftermälets livslängd för en statsminister redan i nutid är nere på mindre än ett och ett halvt decennium och för låt säga en folkkär artist på högst halva den tiden. Se ännu några generationer flyta in i dåtiden och vem vågar gå ed på att den tidens barn kommer att minnas sina egna farföräldrar eller ens sina föräldrar?

Så långt komna kan vi nog däremot vara förvissade om att Andy Warhols profetiska femton minuter inte längre kommer att vara symboliska utan rena och nakna diskbänksrealismen.

Illustration: Dan Perrin

Vi känner alla alltför väl den på tung rotation hårdslitna dagliga dängan: våra stackars medmänniskor som inte kan sluta tjata hål i skallarna våra om denna vår gemensamma samtid vilken bara fortsätter att skena fram som ett amoklöpt expresståg i ständigt accelererande vansinnesfart; åren som bara rusar undan utan att vi stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalare hinner få en aning om var i hela fridens namn de tog vägen; våren och högsommaren som reptilsnabbt växlades till höst vilken vi knappt hann registrera förrän smack vi fann oss bäddade djupt i en av växthuseffekten förfuskad midvinter;

svanhalsen som i realtid morfades till kalkondito; den lille pilt vi nyss närde bröstmjölksdiande vid vår barm som ett tu tre kommer rumlande gatan fram burdust svildskäggigt fulltatuerad med tordönstämma mullrande i osynligt headset, etcetera, etcetera; själve Kalle på kaviartuben och Solgossen på tändsticksasken, det svinet, har väl innan vi vet ordet av förbytts i gamla surpisstinkande genderöverskridande kärringgubbar på det som en gång var långvårdsholken medan vi klippte ett par Netflix-avsnitt och snabbscannade några husobjekt och uppdateringar av feeden på surfplattan..?

Själv har jag som ni fåtaliga minnesgoda erinrar er aldrig köpt den där kverulantiska klagosången. Tvärtom så finner jag den förbannat bortskämd och otacksam: att plåga sin omvärld med den sortens gnäll när vi har den osannolika förmånen att leva i undantagslandet Sverige i en tid då vår vällevnad har antagit närmast absurda former och våra medelmåttiga medelklassmassor kan fylla sina dagar med belånad romersk lyx i samtida radikal ultramaterialistisk tappning. Vad väntar sig alla dessa konsumenter egentligen?

Att de skall leva för evigt som fagra tjugoåringar och att deras timmar skola framskrida utdragna som solstekta julimånader? Visst förstår jag att det handlar om parhusfilosofiska besvärjelser över obearbetad dödsångest och så vidare men det är så barnsligt och just medelklassigt. Jag kan inte påminna mig någon representant för underklassen eller faktiskt heller någon från den gamla överklassen älta hur ”kort livet är”.

Inte heller tror jag att min morfar eller hans far och bröder där ute i det tidiga förra seklets bistra hälsingska vinterskogar eller mödrarna i min faders andra hemland Etiopien hade/har för vana att betjata ”hur snabbt tiden går”.

Nej, jag tycker att denna vår samtid avancerar i majestätisk metodisk mak och lämnar sina präktiga spår bakhän. Min mormor, salig i åminne, föddes i en tid då cyklarna hade stora framhjul och själv har jag under mitt dryga halvsekel här på vår jord fått förmånen att genomleva en sådan mängd av äventyr, händelseförlopp, njutningar, utsvävningar, djävulskap, vansinnigheter och historiska konvulsioner så att det känns som om jag redan hade levt i ett århundrade. Jag tackar varje ny dag och njuter dess härligheter och även dess fåtaliga plågor som bonus.

Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att kunna motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord,

uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd på Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset.

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade — samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de dryga tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar.

Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg,

fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland,

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata.

Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang.

Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt.

Carl Bildt själv har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon känslig eller än mindre sentimental naturlyriker. Han är istället vad som kan betecknas som dess motpol, nämligen en kyligt beräknande, sterilt ironisk teknokrat, eller, som det moderna uttrycket lyder, en nörd.

”Nörd blir man inte. Det är man”.

Så kompromisslöst formulerar sig min gamle vän och antropologiske vapendragare Tomas Almgren och jag är rädd för att vi åtminstone delvis måste ge honom rätt i hans utsago. Det förefaller onekligen som om det i arlaste åldrar bland de manliga spädbarnen går av stapeln någon slags klyvning, nära nog i stil med den då vi genetiskt halveras i två könsvarianter. Alternativt så utför miljön en kvick men icke desto mindre slutgiltig urskiljning. Som så ofta så finns väl också möjligheten med en kombination av dessa båda och måhända flera andra förlopp – ännu en orsakernas gyllene medelströmfåra.

Det är tveksamt om begrepp som höst, sommar, etcetera, ens äger någon egentlig relevans för nörden. Hanses eviga vinter sprack för alltid upp i permanent berusande vår den dagen då datorn uppfanns. Tänk er själva skillnaden att växa upp som inåtvänd ”numbers man” i realtid jämfört med under mina egna uppväxtår på nittonhundrasjuttiotalet. Istället för att jagas med cigarettändare över fotbollsplanen kan dagens nörd spendera sin barn- och ungdom nedsänkt och upplänkad med likasinnade i alla tentakler i digitala drömvärldar som garanterat varken Jules Vernes eller Leonardo Da Vinci snuddade vid i sina fantasier.

Snarare än att efter avslutad skolgång stuvas undan ensam och sorgsen i något dunkelt arkiv kan dagens nörd över nätet drömma sig fram mot ett liv med pengar, prylar, kompisar och – i förlängningen – kvinnor. Föräldrar med barn som tidigt visar symptom som förtvinade sociala talanger, oattraktivt yttre, bristande bollsinne, aparta överbegåvningar, etcetera, behöver inte längre ligga sömnlösa. Köp fanskapet en dator och du är ”av med problemet”. Andra barn slipper på sina åldrars höstar bli undersökta i underlivet av fjära särlingar. Dessa söker inte längre till läkarlinjen.

Med sitt digitala världsspråk har nördarna slitit åt sig väldiga stycken av det globala näringslivet och nöjesindustrin. Den tabelltuggande nördkulturen har kopplat strypgrepp på den unga opinionsbildningen och bitit sig fast inom film, musik, mode och media, gnagt ur dem från insidan och efterlämnat endast de ihåligt grinande skalen. Snart om inte redan har de triumferat i sitt yttersta uppsåt: att höja den tekniskt onanistiska människosortens sexuella status.

Inget av detta är nyheter eller ens särskilt anmärkningsvärt. Det handlar blott om den digitala förlängningen av industrialismen; om det som Harry Martinson kallade den ”paddkalla teknikens” våldsamt accelererande segertåg som skövlar fram över insjöns skymningsblänk och kornas troget råmande ögon.

Nej, det remarkabla är att vi i min egen generation fick genomleva den digitala revolutionens brutalt bisarra barnsjukdomar. Min mormor växte upp i en tid då cyklarna hade stora framhjul. Själv var jag med om ”IT-boomen”. Denna vår framtid må vara ett satan till tandlöst och nedpissat grisluder att någonsin begripa sig på, men vi får hoppas att världskrigens epok åtminstone i vårt eget tidsperspektiv ändå är förbi – även om det det totala angreppet från Hollywood och Disneyland mindre än någonsin kan uteslutas – och det vore väl själva satdjävulen om jag under min, förhoppningsvis, levnads andra hälft skulle tvingas bevittna maken till tidsandans vilt sprattlande vanvett och frossbryterier!

Ja, herregud. Det sades i IT-ålderns barndom att ett internetår motsvarar sju människoår och för ungefär så länge sedan var det väl vid det här laget som jag fick det tvivelaktiga nöjet att från första parkett följa dess födelse. Vi hade vid denna tid, nittiotalets andra hälft, vårt kontor i en industrifastighet från trettiotalet på Riddargatan på Östermalm i Stockholm. Tvärs över gården flyttade en dag ett nytt företag in, något så nymodigt som en ”internetbyrå”. Det var Spray. Från början rörde det sig om tre-fyra ängsligt sneglande nördar som förgäves kämpade för att färga i coolhetsgrad bland kåkens trendiga reklambyråer, agenturer och mediaföretag.

De där gossarna var som Egyptens gräshoppor, dubblerande i antal var gång man vände ryggtavlan till. Ju fler de blev, desto mer självsäkra och orädda växte de sig givetvis. Snart nog var de närgångna. De hade sina egna små subkulturer, modetrender och slanguttryck. Här fanns minsann såväl skatare som rockers, modeoffer, indiekids, reklamtyper, businessgrabbar och till och med neohippies duplicerade i digitala nördvariationer: en enkönad avbild av vår samtida urbana ungdomskultur monterades upp inför mina häpna ögon, av de äldre, av tiden överspolade generationerna sammanblandad med originalet.

Från mitt kontor kunde jag studera hur de maskerade nördarna tog våningsplan efter våningsplan i besittning för att snart bräddfylla husets hela högerflygel innan de sprängde alla fördämningar och svämmade över i en egen fastighet ovanför Östermalmstorg, allt inom loppet av mindre än ett par korta människosäsonger, efterlämnande ett multikulört randmönster i ironiska 70-talsnyanser.

Ett av de inslag i den allenarådande amerikaniseringen som jag har svårast att begripa är denna elefantiasis. När jag cyklar Stockholms gator fram eller parkerar utanför ICA vid mitt landställe på Dalarö så kan jag inte sluta att förundras över storleken på bilarna. Varför rattar lyxhustrur runt i stadstrafik i terrängfordon bestyckade för specialoperationer i svår och oländig djungelterräng? För mig är det ett utslag av människans gåtfullhet — nej, jag snackar skit, för bristen på densamma. På Dalarö i min barndom så tog alla våra vänner sina som vi då tyckte stora båtar till öarna utanför där vi gick i land och höll picknick. Dagens båtar är i genomsnitt fyra gånger större och få går längre i land på öarna. Istället sitter de kvar i sina båtar och spelar dataspel, uppdaterar sig på flödet i feeden och/eller ser TV-serier på Netflix, en digitaliserad versionifiering av en livsstil snarlik den som mina unga amerikanska vänners föräldrar förde där bak i barndomen. Än mer groteskt är detta storhetsvansinne när det gäller husen. I min sorgsna text Beaverland från 2003 skrev jag om den mänskliga bäverns framfart och om hur min barndoms Dalarö efter sexhundra år som skärgårdssamhälle på femton år förvandlades till en sovstad av modell Fort Lauderdales suburbia. Utvecklingen har givetvis fortskridit i den vanliga accelererande takten sedan dess. Min kusin Lindas tidigare partner Magnus, som kom till Dalarö för dryga trettio år sedan, konstaterade härom året att de hus som han då fann otympligt stora i vår bukt numera framstår som små i jämförelse med alla de nybyggda. Även här skulle jag bedöma att skalan har fyrdubblats medan ickearkitekturen med dessa akvarieglaspartier, väldiga däck och dubbelgarage också den för tankarna till amerikansk suburbia och gated communities for senior citizens. Själv har jag förlorat min ungdoms engagemang och betraktar utvecklingen med liknöjd närmast småroad resignation. För mig framstår denna supersizing som hopplöst omodern. Borde vi inte i dessa tider när vår jord plågas av överbefolkningen och då tekniken gör det möjligt att leva i kappsäck med hela världen i en liten satans slyna till telefon istället gå i motsatt riktning och söka mer komprimerade, mindre materialistiska levnadslösningar? Nej då, alls icke. Konsumismen av den gamla skolans amerikanska nybyggarmodell förefaller ohejdbar, inklusive den radikala vällevnadens förhöjda dödsskräck och extrema ”säkerhetstänk”. Det är jag och min far som är ur led i tiden; vi som är torskarna så som pappa nyktert konstaterade under en promenad på våra förfäders Dalarö i den ovan nämnda texten Beaverland. Kanske överdrev jag också eländet i mina då ännu svallande postungdomliga romantiska känslostormar? Måste de inte ha rätt att leva, verka och vräka på med sina växande familjers utrymmeskrävande livsformer och allt vad dessa innebär av materialistiska excesser, dessa förbannade ventilentreprenörer och livsmedelsgrossister? När grönskans växer upp så döljs trots allt barmhärtigt en del av fulheten i medeklassmogulernas förverkligade livsdrömmar. Jo visst, men nej, ändå inte. Arkitektur och byggande försvarar med tapper bravur sina ställningar som särskilda problembarn i vår hemstad med omnejd. Under hela nittiotalet, in i det tidiga nollnolltalet ansträngde jag mig för att lyfta fram de vanförhållanden och systemfel som ligger till grund för sjukdomsbilden. Tillsammans med min vän Thomas Sandell startade jag en debatt i Svenska Dagbladet om skräcken för modernitet i vårt samtida svenska och stockholmska byggande. Vi ordnade även en fysisk debatt med vårt magasin Stockholm New på dåvarande Forum för form på Skeppsholmen med inbjudna arkitekter, teoretiker, debattörer och byggare som sedan följdes upp på en ”hearing” i Stadsbyggnadskontorets dåvarande kontor i just Hammarby Sjöstad. Jag medverkade gång på gång i TV och radio och skrev en rad artiklar i Dagens Nyheter och andra publikationer i detta ämne. Envetet försökte jag få samhället att ställa sig frågan och än hellre söka svaret på gåtan hur det kunde komma sig att Sverige, som från artonhundraåttiotalet fram till nittonhundrasjuttiotalets början hade varit en av världens ledande nationer för arkitektur och stadsbyggnad hade regredierat till en ickearkitekturens rövarstat. Jag kom själv fram till slutsatsen att traumat hade uppstått i fruktan för att utmana den folkliga vrede som utlöstes efter de förbrytelser som begicks under miljonprogrammets och Cityregleringens dagar på femtio- och sextiotalen då en annan grupp av maktens sammansvurna män bländade av sin egen dådkraft lät sina ambitioner löpa amok och urarta i despotiskt destruktivt storhetsvansinne. Om spåren efter denna ödesdigra tid skrev jag i stycket Nere i City där Tomas och jag en adventhelg 1995 undersökte spåren efter Hjalmar Mehr, Joakim Garpe och de andra av den utdöda dåtidens storgossar. Även denna text blev synnerligen omstridd. Kontroverser var mitt dagliga bröd vid denna tid vilket jag till slut ledsnade på och lade tidningsskriverierna åt sidan. Då mina texter var utmanande och ofta stötande fick jag acceptera påhopp men denna gång blev de av särskilt obehaglig natur. Om jag avslöjar att Per Ahlmark, om någon minns denne forntide folkpartiledare och mörkman, och dåvarande svartblå SAF-tidningen var inblandade så kanske några av er förstår eller rent av minns vilken typ av angrepp det var som jag utsattes för. Där fick jag uppleva hur det känns att oförskyllt anklagas för sådant som är omöjligt att försvara sig mot. Jag kunde vara tacksam för att vi levde i efterkrigstiden i undantagslandet Sverige, låt vara att Kalla kriget fortfarande isade. Om vi istället hade befunnit i en annan tid under totalitär regim så hyser jag inga tvivel om att de här gossarna hade släpat ut mig och skänkt mig mitt nackskott. Jag har då inte nämnt de två av mina Dagens Nyheter-texter som väckte de starkast svallande känslorna och indignationen. Den första var min, det skall erkännas, förbaskat oförskämda smädesskrift över rikets andra stad Göteborg från 1997, Skäggskott i Sveriges framstjärt, där jag bland hemskt mycket annat liknade fiskrensarnas stolthet Kungsportsavenyn vid en abnormt uppförstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp samt förkunnade bokslut över hela Göteborg såsom en stad i komplett avsaknad av skönhet i varje dess form. Det har berättats för mig av en infödd göteborgare boende i Stockholm att hans vän, ”Lella Londons” ledande publicist och mini-Bonnier Peter Hjörne ännu snart tjugo år senare inte har kommit över smäleken med denna text utan tar upp den nästan varje gång de ses. Även stadens andre starke man skenbart på motsatta sidan av skranket, sossefläskpampen Göran Johansson, var purpurbrusande upprörd. Göran är borta nu. Var han den siste i en gammal stam av handlingens män med tjocka svällande plånböcker sammanhållna av pheeta smällande bruksgummiband för vilka ett handslag var ett handslag och mer än så behövdes inte; grabbarna som kunde svälja sina snapsar, skilja skit från pannkaka och göra upp över gränserna för stadens tillväxts skull och för ”jobbens”? Göran var lika hemma bland gubbarna vid bandet i Torslanda som med direktörerna på Hovås golfklubb och KSSS seglarmäss, i synnerhet med några magborstare värmande innanför västen och fryntligheten ekande mot taket. I bakfyllan kunde han förvisso bli en smula tvär och stingslig, i synnerhet mot underordnade. Om sedan byggbolaget som renoverade torrdockan i förbifarten råkade ställa av några nya vitvaror till den utbyggda gillestugan i radhuset där hemmavid så mådde väl detta vara hänt utan att någon djävel skulle behöva lägga sig i den saken eller..? I synnerhet inte dessa förbannade 08:or från dypölen där uppe i Stockholm… Ja, min text var hård, kanske rent av orättvis i sina stycken, men likafullt berättigad och väl överlagd, balanserad i nyanser och motiverad. Ingen nyktert tänkande medmänniska kunde förneka att göteborgarna, dessa sakramentskade sillstrypare, fick vad de förtjänade efter alla dessa årtiondens och seklers komplexfyllda krypskytte mot oss i Stockholm. Jag var snarast i överkant mild och överseende mot dem i min straffpredikan. Den andra texten var mer intrikat och riktad mot en geografiskt och klassmässigt mer diversifierad och diffus röststark priviligierad folkgrupp nämligen våra svenska och främst stockholmska kulturpersonligheter. I drapan Sår är till för att göra ont besjöng jag vintern 1998 invigningarna av skandalbygget nya Moderna Museet och evenemanget Stockholm Kulturhuvudstad 1998 i en text som även innehöll, naturligtvis, bredare spacklade svepande svinaktigt vanvördiga generaliseringar om våra uppburna kulturpersonligheter och kulturlivet i stort. Jag minns att det inte uppskattades av kvinnliga konstnärinnor att jag ärligt och neutralt beskrev konstfesterna i min ungdom som de mest ”lättknullade” av dem alla och även närmare gick in på uppriktiga teorier om varför flickorna på dessa fester var mer öppna för sex med främlingar än dem på exempelvis Beckmans, Arkitekthögskolan, Journalisthögskolan med flera högskolor. Det var ett resonemang som knappast skulle vara godkänt att föra snart tjugo år senare och det kanske med rätta. Av många andra så var det dock i synnerhet en formulering i texten som väckte vad jag måste kalla ursinne i kulturkretsarna och gängade dem in i orbit kring sina egna axlar. Jag beskrev folklivet vid en av museets invigningar och konstaterade att döden hade lagt sin tunga hand över sällskapet; att rött och grått var gångbara färger: för gubbarna röda ansikten mot gråa hårtestar; i fallet kärringarna omvänt. Kerstin Vinterhed, DN:s långvarige kulturskribent och –debattör, reste sig till motangrepp i en rasande artikel där hon tog heder och ära av mig på alla sätt som hennes intellekt och kulturella kapital tillät henne, utan att antyda för ”läsarna” att vi kände varandra alltsedan min födsel och att vi ofta under min barndom hade varit gäster i varandras hem. Kerstin skrev att hon hade tyckt mycket om mina texter i början av min bana då jag hade stått på de svagas sida men att hon nu inte kunde acceptera den inriktning som jag senare hade valt. Hon och hennes man Bengt, som jag kände också honom sedan barnsben, hade suttit där vid frukostbordet på det vackra, mänskliga Södermalm och satt detta eviga morgonté i halsen när de läste mina ord. Därefter hade de sett upp på varandra och insett att min beskrivning stämde men inte kunnat begripa hur jag kunde vara så elak, tölpaktig och hjärtlös…med åren skulle jag komma att märka att jag slappnade av skrev Kerstin; att antalet ”hangups” minskade liksom komplexen: en känsla som inte speglades av hennes högspänt gnisslande text. På telefon fick jag mig också till livs en uppläxning av denne Maceij Zaremba som tyckte att min text var ”oerhört lättköpt” när jag ringde för att diskutera mitt genmäle. Ja, ack ja, så var det i dessa ungdomliga stridbara tider…

Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att kunna motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord,

uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd på Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset.

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade — samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de dryga tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar.

Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg,

fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland,

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata.

Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang.

Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt.

Du har nått slutet av detta utdrag. Vill du läsa mer?

Köp e-bok Claes Britton
Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Skriven 2015. Först publicerad av Albert Bonniers förlag 2016.

Först publicerad: Dagens Nyheter, 1998
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 485
Pris: 29 kr

Claes Britton [color hex="#00649c"]Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)[/color]

Claes Britton

Framtiden.nörd

Den första lika oskuldsfulla som surrealistiska IT-boomen skildrad inifrån. Först publicerad i Sekelskifte i Stockholm 2004. Förlag: Albert Bonniers Förlag Antal sidor: 27 Pris: 15 kr

Den första lika oskuldsfulla som surrealistiska IT-boomen skildrad inifrån. Först publicerad i Sekelskifte i Stockholm 2004.