Min mamma är död

Albert Bonners förlag, 2010

Det säger sig självt att boken om älskade mamma Mona Brittons dramatiska insjuknade, svåra lidande och död vid sextiosju i en sällsynt smärtsam cancersjukdom — ett kaotiskt förlopp på bara tre månader — var enormt tung och känslomässigt omtumlande för mig att skriva. Samtidigt var skrivandet fyra år efter mammas död otroligt terapeutiskt, en oundgänglig del i mitt sorgearbete. Skrivandet gjorde underverk. Jag är stolt över att jag skrev boken, som i ett rus, för minnet av mamma, för de fantastiska effekter som boken fick och för min egen skull.

Köp boken som e-bok här!

Min mamma är död som pappersbok är slutsåld på förlaget men går lätt att hitta på antikvariat.

Som så många bra initiativ så var boken Min mamma är död inte frukten av någon medveten tanke eller plan. Idén var inte ens min egen. Det ena gav det andra, som det brukar vara när den kreativa energin är positiv. Min vän Peter Farago, den då helt unge modefotografen, bad mig författa en text om min mamma och hennes död för en fotobok som han och hans flickvän Ingela Klemetz Farago, stylisten, producerade med kända svenska kvinnor iklädda extravaganta modeoutfits, till förmån för någon välgörenhetsstiftelse. Jag skrev texten under några maniska dygn ute på Dalarö och märkte direkt vilken helande effekt skrivandet hade. Dagens Nyheter, där min egen gamla avdelning DN Söndag hade återupplivats, publicerade texten, som fick ett enormt gensvar. Min dåvarande förläggare vid Albert Bonniers förlag, Martin Kaunitz, föreslog senare att jag skulle utveckla artikeln till en bok.

“Claes Brittons bok om sin mamma Mona Britton är skriven på en glasklar svenska. Den borde vara obligatorisk läsning på alla vårdutbildningar i Sverige.”

– PC Jersild

Boken fick ett mottagande som ytterligare hjälpte mig i mitt sorgen efter mammas omstörtande bortgång. Recensionerna var strålande. Boken sålde bra och trycktes i andraupplaga och pocketutgåva, gavs ut som ljudbok. Responsen från alla möjliga håll var överväldigande, rörande varm och innerlig. Under flera år reste jag runt på boksamtal och andra evenemang över hela Sverige, ofta i sällskap med Ulla Zachrisson, överläkare vid den palliativa avdelningen på Stockholms sjukhem, mammas “dödsmorska,” en gammal elev som mamma själv hade utsett till att vårda henne under den obeskrivligt svåra sista tiden.

Vad jag aldrig hade kunnat föreställa mig var att min bok skulle bli ett sådant viktigt inlägg i den ändlösa, i Sverige så undertryckta dödshjälpsdebatten. Många debattörer chockerades av min berättelse om mammas extrema lidande under sina sista dagar. Boken citerades och användes flitigt av ledande debattörer som författaren PC Jersild, filosofen Torbjörn Tännsjo, Nils Lynöe, professor emeritus i medicinsk etik, samt företrädare för föreningen RTVD, Rätten till en värdig död. Under åtskilliga år framträdde jag på många debatter och evenemang om dödshjälp runt om i landet, senast för ett par år sedan. För egen del dröjde det trots detta många år innan jag kunde komma fram till ett tydligt eget ställningstagande i frågan. Mer om detta nedan.

Recension Dagens Nyheter, 27 april, 2010

Intervju Svenska Dagbladet, 15 maj, 2010

Intervju Dagens Nyheter, 13 maj, 2010

Debattartikel Svenska Dagbladet, 30 april, 2016

Något av en särling bland mina debattartiklar genom åren. Min bok Min mamma är död från 2010 blev ett viktigt inlägg i det som det verkar eviga debatten om dödshjälp, flitigt citerad av ledande debattörer i frågan, som etikprofessorn Nils Lynoe, filosofen Torbjörn Tännsjö, författaren PC Jersild, företrädare för organisationen RTVD (Rätten till en värdig död), med flera. Under åren efter att boken publicerades deltog jag i en lång rad debatter om detta i olika sammanhang, många av dessa i tuffa sammanhang, som inför auditorium av gravt handikappade personer som kämpade för sig rätt att själva få besluta om att få dö värdigt den dagen då deras plågor blev outhärdliga. Ändå tog det mig fem år efter mammas chockartade lidande och död innan jag själv tog ställning. Så traumatiskt var detta händelseförlopp, med starka bindningar till Ulla, den “dödsmorska” som mamma själv hade utsett, en gammal student, på hospis på Stockholms sjukhem. Till sist trillade poletten ändå ned. Självklart borde det vara en självklarhet att själv besluta om att avsluta sitt liv under värdiga, medicisnkt säkra former när allt hopp är ute och endast frutansvärt lidande återstår. Allt annat är grymt, oanständigt och onödigt. Under alla dessa debatter insåg jag vad det är som hindrar denna fråga att ens debatteras på allvar här hemma i Svedala, trots att allt fler länder världen över inför lagstiftningar som ger människor själva rättigheten att styra över slutet av sina liv. Det är små men starka, oerhört målmedvetna, oförtrutet långsiktigt arbetande strikt religiösa grupper som håller tillbaka denna lagstiftning — främst kd, men också de kristna förbunden i övriga partier. I flera debatter argumenterade jag med personer som jag insåg var närmast fanatiskt kristna. Det framgick dock aldrig av programmen, där det aldrig stod att de företrädde kristna intressen, utan olika obskyra namn på diverse organisationer. Flera gånger ställde jag dessa debattörer mot väggen och frågade om de var kristna. När de motvilligt svarade ja sade jag att jag tyckte att det var ett okristet beteende att inte vara öppna med detta, utan konsekvent segla under falsk flagg. Eftersom dödshjälpsfrågan är en marginell fråga för majoriteten i de politiska partierna, men bland de absolut viktigaste för kd och andra kristna grupper, har de genom alla år genom politiskt köpslående hålla lagstiftningen bland de mest restriktiva i västvärlden, då de anser att det är gud, inte människan, som sall styra över liv och död. För dessa tokreligiösa dårars framgångsrika lobbyarbete får tusentals och åter tusentals svenskar varje år betala ett skoningslöst pris i form av obarmhärigt, helt onödigt lidande under livets slutskede, som min stackars mor, min svärfar och flera andra vi har känt. Om detta skrev jag i denna debattartikel, där jag tillkännagav mitt ställningstagande. Kanske gjorde artikeln någon effekt. Lagstiftningen har ändå sakta, sakta humaniserats, under hårdnackat motstånd från Jesusdårarna, även om själva debatten, skamligt nog, förblir tabu hemma i vårt gamla Svedala, så mycket mer lutherskt än vi ofta tror, präglat av asketism och ja, självspäkning. Glömmer aldrig när en av de gravt handikappade medmänniskor frågade en av dessa unga stjärnögda kristna debattörer om vad det var som gav henne rätten att bestämma att hon inte själv fick bestämma när hon inte orkade leva längre? Om denna minst sagt tunga problematik skriver jag i artikeln.