Det säger sig självt att boken om älskade mamma Mona Brittons dramatiska insjuknade, svåra lidande och död vid sextiosju års ålder i en sällsynt smärtsam cancersjukdom—ett kaotiskt förlopp på bara tre månader—var enormt tung och känslomässigt omtumlande för mig att skriva. Samtidigt var skrivandet fyra år efter mammas död otroligt terapeutiskt, en oundgänglig del i mitt sorgearbete. Skrivandet gjorde underverk. Jag är stolt över att jag skrev boken, som i ett rus, för minnet av mamma, för de fantastiska effekter som boken fick och för min egen skull.
Min mamma är död som pappersbok är slutsåld på förlaget men går lätt att hitta på antikvariat.
Som så många goda initiativ så var boken Min mamma är död inte frukten av någon medveten tanke eller plan. Idén var inte ens min egen. Det ena gav det andra, som det brukar vara när den kreativa energin är positiv. Min vän Peter Farago, den då helt unge modefotografen, bad mig att författa en text om min mamma och hennes död för en fotobok som han och hans flickvän Ingela Klemetz Farago, stylisten, producerade med kända svenska kvinnor iklädda extravaganta modeoutfits, till förmån för en välgörenhetsstiftelse. Jag skrev texten under några maniska dygn ute på Dalarö och märkte direkt vilken helande effekt skrivandet hade. Dagens Nyheter, där min egen gamla avdelning DN Söndag hade återupplivats, publicerade texten, som fick ett enormt gensvar. Min dåvarande förläggare vid Albert Bonniers förlag, Martin Kaunitz, föreslog senare att jag skulle utveckla artikeln till en bok.
“Claes Brittons bok om sin mamma Mona Britton är skriven på en glasklar svenska. Den borde vara obligatorisk läsning på alla vårdutbildningar i Sverige.”
– PC Jersild
Boken fick ett mottagande som ytterligare hjälpte mig i mitt sorgen efter mammas omstörtande bortgång. Recensionerna var strålande. Boken sålde bra och trycktes i andraupplaga och pocketutgåva, gavs ut som ljudbok. Responsen från alla möjliga håll var överväldigande, rörande varm och innerlig. Under flera år reste jag runt på boksamtal och andra evenemang över hela Sverige, ofta i sällskap med Ulla Zachrisson, överläkare vid den palliativa avdelningen på Stockholms sjukhem, mammas “dödsmorska,” en gammal elev som mamma själv hade utsett till att vårda henne under den obeskrivligt svåra sista tiden. Faktum är att ordet “dödsmorska” införlivades i Svenska Akademiens ordlista det året.
Vad jag aldrig hade kunnat föreställa mig var att min bok skulle bli ett viktigt inlägg i den ändlösa, i Sverige så undertryckta dödshjälpsdebatten. Många debattörer chockerades av min berättelse om mammas extrema lidande under sina sista dygn. Boken citerades och användes flitigt av ledande debattörer som författaren PC Jersild, filosofen Torbjörn Tännsjo, Nils Lynöe, professor emeritus i medicinsk etik, samt företrädare för föreningen RTVD, Rätten till en värdig död. Under åtskilliga år framträdde jag på många debatter och evenemang om dödshjälp runt om i landet, senast för ett par år sedan. För min egen del dröjde det trots detta många år innan jag kunde komma fram till ett tydligt eget ställningstagande i frågan. Mer om detta i min debattartikel om dödshjälp nedan.
Recension Dagens Nyheter, 27 april, 2010
Intervju Svenska Dagbladet, 15 maj, 2010
Intervju Dagens Nyheter, 13 maj, 2010
Debattartikel Svenska Dagbladet, 30 april, 2016
Relaterade artiklar:
Röster...
“Slog mig ned och läste första kapitlet i Claes Brittons bok Sekelskifte i Stockholm, det kanske jag skulle ha sett upp med











