Jag begynte min bana som skribent tidigt. Jag läste omättligt som barn. Redan som femtonåring var jag väl bevandrad i den nordiska proletärlitteraturen, Martinson, Johnson, Moberg, Hamsun, Linna, med Strindberg i bakgrunden. Jag började skriva texter tror jag redan före tonåren. Jag kan inte minnas att jag någonsin på allvar förespeglade mig något annat yrkesval än skrivandet.
Mina första texter publicerade jag i tjugoårsåldern, i Stockholmstidningen — som hade återuppstått under några år — och Gaudeamus, Stockholms universitets tidning, under mina studier i litteraturhistoria. Genom ett märkligt kryphål, som jag är evigt tacksam mot min salig mor för att hon upptäckte, lyckades jag, via mina som jag trodde värdelösa amerikanska avgångsbetyg, ta mig in på Journalisthögskolan hemma i Stockholm 1985, tjugotvå år gammal, där jag genast började skriva i skolans eget blad.
Min mer publika debut begick jag året därpå, 1986, redan under min praktik på Dagens Nyheter, med de första i en serie stora, mycket uppmärksammade reportage för DN Söndag, spektakulärt uppslagna över dåtidens maffigt generösa broadsheetformat. Om jag vill vara högtidlig, och det vill jag, kan jag sålunda konstatera att jag i år, 2026, kan se tillbaka på fyrtio år som professionell skribent.
För mitt nog så sensationella omedelbara genombrott har jag att tacka min älskade vän och mentor Fredrik Roos, DN Söndags chefredaktör, tidigare känd utrikeskorrespondent. Nej, det var alltså inte Fredrik Roos finansmannen och konstsamlaren, som jag också hade nöjet att möta. Det fanns två personer med samma namn och samma stavning. De var dessutom jämnåriga vänner vilka hade oturen att i förtid gå under i samma grymma sjukdom.
Utan Fredrik är det troligt att jag hade stuvats undan och ignorerats av Dagens Nyheter, trots, eller snarare på grund av, en magnifik ”tjuvstart.”
Mitt första uppdrag för tidningen, bara någon dag efter att det att vi praktikanter hade tillträtt våra tjänster höstterminen 1986, var ett typiskt sådant man tilldelar praktikanter i rötmånaden i sena augusti. Någon hade hittat ett parti med slängda kräftkartonger av olika märken på en soptipp, tyckt att det verkade konstigt och lämnat in ett tips. Jag ringde ett antal samtal. Snart stod den enkla sanningen klar för mig. De olika fabrikaten, Ullmo, Pandalus etcetera, var blott ett marknadsföringstrick. I själva verket var det samma kräftor i alla askar, från samma leverantörer, med samma importörer och profitörer.
I min ganska korta text klargjorde jag detta faktum. Jag kunde inte låta bli att göra mig lustig över tidningarnas nyligen publicerade stort uppslagna kräfttester, en populär mediahändelse vid tiden. Jag citerade från DN:s egna recensioner med formuleringar som ”rikligt med smör,” ”dyigt spad,” ”perfekt sälta,” “tunt skal” och liknande.
Referensen till Dagens Nyheters texter ströks genast av nattredaktörerna, med motiveringen att man ”inte skall kacka i eget bo.” Med detta menades att man i alla lägen skulle vara obrottsligt lojal mot den egna tidningen, uppdragsgivare. Det var första men långt ifrån sista gången jag fick detta uttryck — en journalistikens egen omertà och motsvarighet till den gamla välkända “snuthedern” — föreläst för mig av dessa snusiga, alkoholiserade, kedjerökande, illa klädda, arroganta, nonchalanta redaktörer. Det skulle komma att upprepas ofta när jag skrev sådant som kunde tolkas som självkritik, inte bara mot Dagens Nyheter utan mot journalistrollen i sig själv, en identitet som jag från början ifrågasatte, vars romantik aldrig utövade någon lockelse på mig. I övrigt gillade de artikeln. Texten gick till publicering utan vidare redigeringar.
Nästa morgon när jag cyklade från min första egna bostad i Vasastaden, som jag gissar försenad och bakfull som vanligt, drabbades jag av en glädjechock när jag fick syn på DN:s löpsedel utanför någon tobaksaffär. Den täcktes av en text nästan av ”krigsrubrikers” storlek: ”SAMMA KRÄFTOR I ALLA ASKAR.”
Herre DJÄVLAR! För yngre medmänniskor uppväxta i ett mer samtida medialandskap lär det vara omöjligt att begripa vad en löpsedel betydde för en journalist — eller ”murvel” som det kallades på den interna journalistslang som jag avskydde från början. Visst var löpsedlarna i första hand kvällstidningarnas annonsplats. Även för Dagens Nyheter var de dock ett viktigt skyltfönster. Att få en artikel — eller ett ”knäck” som det kallades på denna slafsiga, patetiskt macholaddade journalistjargong som jag aldrig kunde förlika mig med — framlyft på löpsedeln och en stor del av tidningens förstasida var den största ära man kunde uppnå som journalist, eller reporter som den roll jag var på väg att ikläda mig också kunde kallas. Nu hade jag förverkligat detta mål, som många aldrig kom i närheten av under en hel karriär, redan med mitt första uppdrag, en av mina första dagar som praktikant på Sveriges största, mest prestigefulla morgontidning. Mina vänner och mina klasskamrater på Journalisthögskolan kunde knappt tro att det var sant. Nu var min lycka gjord, det var min fasta övertygelse. Härifrån fanns endast en väg — spikrakt uppåt i en karriär som tidningens unge stjärnreporter!
Nu var min lycka gjord, det var min fasta övertygelse. Härifrån fanns endast en väg — spikrakt uppåt i en karriär som tidningens unge stjärnreporter! Jag skulle snart bli varse att det förhöll sig precis tvärtom.
Jag skulle snart bli varse att det förhöll sig precis tvärtom. Här fick jag lära mig vad begreppet Jante vill säga. Dagarna och veckorna efter min sensationella debut var telefonen knäpptyst där jag satt och tryckte i något av de många kontorsrum jag skulle komma att få låna av tidningens olika semesterlediga, bortresta, tjänstlediga eller långtidssjukskrivna etablerade journalister — namn jag så väl kände igen från en ungdom av DN-läsande.
Det var på den tiden då det fanns hundratals av dem, varav många inte levererade mer än några enstaka artiklar per år; långt innan DN-skrapan så småningom allt snabbare började avfolkas för att sedan tömmas och säljas under dagspressens snabba avlövning under nittio-och nollnolltalen. Här i medio av åttiotalet befann vi oss ännu i den förlovade tid då, som jag i mina vanliga morbida fantasier brukade tänka, en gammal legendarisk reporter skulle ha kunnat avlida på sin post på sitt tjänsterum utan att saknas förrän stanken avslöjade vederbörande.
Efter min flygande start blev jag nu ”stonewallad,” eller ”ghostad,” som det kunde kallas med vår samtids svengelska onlineterminologi. Några av de äldre reportrarna — alltid de mest kända namnen och de bästa skribenterna — lyckönskade mig visserligen och pratade nyfiket med mig. De icke-skrivande mellancheferna däremot ignorerade mig, rent fientligt, inklusive min ”handledare,” som från första stund provocerades av min person. Såsom sin mission som handledare såg hon uppenbarligen att på varje sätt motarbeta mig och försöka kväva och utstampa mina unga ambitioners blossande lågor. De få uppdrag jag så småningom ändå tilldelades var så små, obetydliga och tråkiga som de någonsin gick att uppbåda.
Så hade min bana på Dagens Nyheter troligen mynnat ut i intet om det inte hade varit för ett samtal jag en dag mottog från Fredrik Roos, som bad mig komma ned till dem på Söndagsredaktionen, på en av skrapans nedre våningar, där han satt på ett kontor med sin medarbetare Anders Mathlein, sedermera en kär vän och kollega till mig.
Fredrik var vid tiden i den tidiga fyrtioårsåldern, nyligen hemflyttad efter att ha varit stationerad i bland annat USA och Asien. Varför skulle jag senare förstå. Han skilde sig vid första anblick radikalt från redaktörerna på nattredaktionen där han satt med fötterna på bordet och händerna bakom huvudet. Istället för deras nonchalanta, påklistrat blaserade blickar och sura skäggstubb möttes jag av glittrande nyfikna ögon och ett pojkaktigt leende. Det vilade något av en ung Olof Palme över hans uppenbarelse, med liknande ryckig rastlöshet och spänst i steget.
Fredrik sade att han verkligen uppskattade mina texter — att han ansåg att de ägde sin alldeles egna personliga energi och sensibilitet. Nu ville han anlita mig för att skriva ett större reportage för DN Söndag. Om jag minns rätt gick så vi kort därpå och åt lunch eller drack kaffe. Jag fick genast förtroende för honom och anförtrodde honom mina svårigheter med min handläggare och andra på tidningen. Han sade att han inte var förvånad och att handläggaren, henne skulle jag passa mig djävligt noga för.
Fredrik bad mig tänka på idéer. Då jag inte genast kom på någon blev det istället han som presenterade uppslaget för mitt första uppdrag för redaktionen. Året var som omnämnt 1986. Det svenska ”tennisundret” stod i zenit. Det var på den tiden då halva topp tio-listan av världens herrspelare befolkades av unga svenskar, då en världsåtta inte platsade i Davis Cup-laget; denna i efterhand närmast ofattbara framgångsvåg som hade dragits igång av Björn Borg på sjuttiotalet, det största någonsin i svensk idrottshistoria; mina egna ädlaste barn- och ungdomsminnen. De tio åren som han följt efter ”Burkens” odödliga matcher i Wimbledon och på Roland Garros hade varit en enda eriksgata för svensk tennis; så till den grad att vi hade kommit att ta Grand Slam-segrar för givna — en epok som aldrig lär upprepas i idrottshistorien, här eller någon annanstans.
Att Fredrik själv inte var någon idrottstyp, det förstod jag. Tennisundret intresserade honom ändå. Förmodligen hade jag berättat för honom att jag själv var idrottskille, basketspelare på elitnivå, och att tennis var min andrasport, där jag också tävlade i hobbyturneringar. Nu ville han att jag skulle skriva om en ung svensk pojkspelare med drömmen om att bli vår näste världsetta. Han kände till en trettonåring kille nere i Höllviken i Skåne som skulle vara ett perfekt objekt att porträttera — en av Sveriges bästa spelare i sin åldersklass, i en av landets mest ambitiösa ungdomsklubbar. I likhet med så många andra unga tennisspelare så hade grabben en farsgubbe som drev och piskade på hans satsning. Jag kände flera sådana tennisgrabbar från Stockholm och hade själv under ett par år spelat i tennisklubb, TSK Malmen i Lill-Jansskogen, innan jag valde basketen. Ämnet var mig hemtamt. Fredrik hade rötter i Skåne. Jag tror att han kände till den här familjen genom någon bekant. Självfallet var föräldrarna, fadern, mer än villig att låta sin son porträtteras i Sveriges största morgontidning.
Jag reste ned till Skåne där jag tog in på ett hotell nära familjens bostad där i ett radhusområde utanför Höllviken på det flata Falsterbonäset, tillsammans med en fotograf som Fredrik hade skickat med mig, Håkan Lindgren, en av tidningens stjärnor som jag skulle komma att göra flera reportage tillsammans med. Det rådde ingen brist på resurser. Att resa tillsammans med en fotograf, bo på bra hotell med hyrbil och alla utgifter betalda, samt traktamente därtill, blev hädanefter självklarheter för mig.
Vagt minns jag den bottenfasta medelklassigheten i den här tennisfamiljen och hela miljön och atmosfären — nyponhäckarna och mexitegelvillorna i radhusområdet, den anonyma sportladan i vad som såg ut som något slags industriområde där klubben hade sina många tennisplaner; den ”ombonade,” muggiga åttiotalsstandarden i familjens radhusinredning med grabben i hans pojkrum med alla dessa pokaler och medaljer, affischer på idolerna, etcetera, etcetera, som Fredrik Roos själv brukade uttrycka det.
Redan då hade jag min analys klar för mig själv om det svenska tennisunder som jag hade följt med minutiöst intresse under hela min uppväxt.
Som jag såg det var fenomenet självklart kopplat till det svenska ekonomiska undrets och ”folkhemmets” triumfer. Sverige, som under sextio- och sjuttiotalen tveklöst var västvärldens mest jämlika, eller minst ojämlika, land, var det första i världen där den gamla överklassporten tennis, lawn tennis som den kallades förr med en term som klingar av champagne och jordgubbar, hade migrerat ut i den vidare medelklassen; den första nationen där tennis blev en radhussport. Därmed inte endast breddades rekryteringsbasen mångfaldigt. Radhusfolket var vidare omedvetna om överklassportens alla nedärvda koder och konventioner, samt mer motiverad att arbeta kompromisslöst för att nå toppen.
För de elegant saltstänkta vita överklassgrabbar av amerikansk Ivy Leaugue-typ som traditionellt hade dominerat sporten hade tennisen ofta varit en avancerad hobby; del i överklasslivsstilar med studier, förmögenheter, karriärer i familjeföretag, segling med mera. Björn Borg var tennisens tonårige svenske klassresenär, oförtröttligt bankande sin boll mot radhusets garageport, mekaniskt som Energizer-kaninen, lyckligt omedveten om de brittiska och östamerikanska klubbhusen och deras koder. Med sin maskinellt monotona hemmasnickrade teknik och sin likaledes självsvåldigt svenska tonårsframtoning blev han pionjär för så mycket — uppfann toppspinn och dubbelhandsbackand, blev först med modestatements som färgade tröjor, långt hår och hårband. Han blev tennisens förste popstjärna och tonårsidol; den förste som tilltalade och idoliserades av en ung masspublik långt utöver den globala överklassfamiljens små ”white shoe”-kotterier. Därmed öppnades slussarna till de stora pengafloderna. Med sin nyuppfunna idolstatus drog den tonårige ”Burken” med sig massor av unga följare i medelklassens och radhusområdenas brådare folkdjup, först här hemma i Svedala, där arbetarklassen befann sig i snabb klättring upp i medelklassen, sedermera över hela världen. I denna sociala utvecklingsprocess hade vårt lilla bonnaland och våra radhusvidders klättrande klassresenärer ryckt åt sig ett försteg mot övriga världen — vårt Svedala, undantagslandet.
Ja, kanhända är det till viss del en efterhandskonstruktion men som jag vill minnas så hade jag vid den här tiden, i min tidiga tjugoårsålder, för mig själv redan i huvudsak utvecklat denna nog så avancerade syn på det svenska ”tennisundret.” Fallenheten att söka de sociala mönstren och klassmässiga strukturerna som förklaringar bakom allsköns fenomen och händelseutvecklingar, den hade jag fått med mig delvis med modersmjölken (mamma kom från arbetarklass i Vasastaden och hade ett starkt klassmedvetande) men främst från min pappa Sven, den borne salongskommunisten. Ja herredjävlar … eller, för att återigen citera min gamle klasskamrat och Engelbrektsbroder Bosse ”Texas” Bäckström: nåväl, nu skall vi skriva en novell …
För första men mycket långt från sista gången erfor jag den kittlande nervösa, ångestladdade kampen mot en deadline på den stora scenen, med sittningar nätterna igenom.
Vid min återkomst till Stockholm skrev jag ihop en berättelse som sträckte sig över allt fler av de femtonradiga ”manuslapparna,” med karbonpapper som gav dubbla kopior, på min elektriska Selectric-maskin hemma på Hagagatan och den som stod på tjänsterummet jag lånade i DN-skrapan. Jag minns att hösten hade hunnit in i fuktmättad oktober. För första men långt från sista gången erfor jag den kittlande nervösa, ångestladdade kampen mot en deadline på den stora scenen, med sittningar nätterna igenom. Själva skrivandet och formen, det stora litterära reportaget, med eget berättande varvat med citat från intervjupersoner, föll sig naturlig för mig. Jag hade lärt mig och övat på handgreppen i den grundläggande utbildningen på Journalisthögskolan, den enda delen av undervisningen som jag hade funnit värdefull under det första året på skolan i Svenska Dagbladet-huset, tegelkomplexet invid DN-skrapan i presskvarteret i Marieberg, där förstås även Expressens redaktion och tidningarnas tryckerier var belägna. Orden flödade från mina maskiner. Min oro tilltog i takt med att antalet manuslappar växte.
I den berättelse som tog form var det, självfallet, främst den övertände pappan, påpiskaren, som talade genom sin unge tennisspelande son — som stakade ut målen och ambitionerna med grabbens knoppande tenniskarriär. Att fylla alla dessa lappar med som jag ansåg meningsfullt innehåll var det minsta av mina bekymmer. Det var som att jag från början, efter genomgången av mina anteckningar, såg historien i sin helhet framför mig, så som den måste berättas. När den väl var avrapporterad med alla sina förvecklingar så hade högen med manuslappar växt sig förfärande tjock. Kanske var det tjugofem, in emot trettio stycken eller rent av fler än så. Fredrik hade försäkrat att jag hade fria tyglar att ta ut svängarna i artikelns längd. Visst, men inte hade han väl tänkt sig en text som var så inihelvete lång, längre än någon jag kunde påminna mig om att ha läst i DN Söndag, tidningens finaste reportageplats, i ett ämne som ändå tycktes mig själv som rätt så trivialt, väl vardagligt — inte alls så dramatiskt och kontroversiellt som de ämnesval jag själv drogs till likt malen till ljusflamman i mina artikelidéer. Så tänkte jag oroligt. Jag minns att jag nästan skämdes när jag lämnade in min tjocka bunt med manuslappar, med säkerhet med deadline eftertryckligt överdragen.
Tydligt minns jag min överraskning över Fredriks och Anders Mathleins entusiasm — hur de överöste mig med beröm för hur känsligt och effektivt texten fångade hela fenomenet och det komplicerade, laddade psykologiska spelet mellan far och son, med en press och ett allvar som, det blev uppenbart i texten, måste ha varit tungt att bära för en pojke i så ung ålder. Det som jag såg som självklarheter, då sammanhanget var så välbekant för mig, verkade nytt för dem. Texten var briljant, förklarade de för mig. Jag kommer så väl ihåg min känsla av klentrogenhet då jag själv, ärligt talat, inte ansåg den så märkvärdig, mest bara naturlig. Visst var det en väldigt lång text, sade Fredrik och Anders. Några smärre kortningar var nödvändiga. I huvudsak ville de dock behålla texten intakt och ge den det utrymme den krävde tillsammans med Håkan Lindgrens bilder.
Min överraskning övergick i febrig förväntan när de sedan redigerade texten i enormt format, med hela förstasidan, där Håkans bild av grabben i sängen i sitt pojkrum, drömskt blickande upp mot sina troféer, bredde ut sig över sex spalter, över rubriken Ska pappas dröm bli verklighet?. Min text fortsatte sedan över hela det följande uppslaget och en god del av sidan därpå, ett vidsträckt fält i det imposanta broadsheetformatet, flödande över spalterna i en stilig, generös layout med bilder i färg och svartvitt, färgade grafiska inslag, luft och andra finesser i tidens anda, då bildjournalistik, layout och grafisk design i dagstidningarnas featurereportage var en viktig, prestigefull sak; en arena med massivt genomslag inte bara i Stockholm utan över hela landet. På den tiden var det brukligt i provinsstädernas och landsbygdens borgerliga eliter att prenumerera på Dagens Nyheter endast på söndagarna, som komplement till de lokala bladen.
Jag trodde knappt mina ögon när jag såg denna layout — att jag som nybakad praktikant skulle få bre ut mig över dessa ändlösa redaktionella horisonter, tamigfaen större, stiligare, mer extravagant och spektakulärt än något som jag kunde påminna mig ha skådat Dagens Nyheter publicera av någon av sina gamla rävar till stjärnreportrar eller högprofilerade externa kändisskribenter. Inte fan kunde detta hålla, tänkte jag. Det var för fett för att vara sant. Min handledare och hennes likasinnade på nattredaktionen skulle säkert se till att stympa och gömma undan texten, så minns jag att jag nojade, trots att Fredrik bedyrade att han hade full auktoritet att publicera vad han ville, hur han ville, i DN Söndag.
Istället berättade Fredrik, till min stigande förvåning, att nejdå — tvärtom, alla på redaktionen älskade texten. När söndagsmorgonen kom så sträckte min artikel ut sig i all sin prakt över hela den första delen av Del 2 av tidningen, där sporten kom efter Söndag, med en jättelik ”puff” med färgbild på ”stora” förstasidan, det dominerande blickfånget på hela tidningen den söndagsmorgonen, 19 oktober 1986. Är det att undra på att jag som tjugotreårig praktikant trodde att jag drömde?
Vi kan utan vidare kalla artikeln för ett omedelbart mindre genombrott. Alla älskade texten, som citerades i andra tidningar och blev det stora samtalsämnet i DN:s matsal och kafeteria, det förstod jag av vad jag själv hörde och av vad Fredrik och Anders återgav. Jag är övertygad om att det var en lyckosam omständighet för mig att det var Fredrik, inte jag själv, som hade kläckt idén för artikeln — att ämnet hade blivit något ändå så vardagligt och städat, där kvaliteten låg i ett lågmält men intensivt psykologiskt och socialt iakttagande, istället för något mörkt, dramatiskt, spektakulärt och kontroversiellt som det hade blivit om jag själv hade lyckats formulera en idé.
Därpå följde de stora uppdragen för DN Söndag slag i slag. Jag skickades bland annat på en dygnsmarsch med ett regemente från en nyskapad bataljon av flygjägare i Småland. Jag har tydliga minnen av hur jag marscherade där i snöstormen på nattvägarna, mil efter mil, något år bara efter min egen militärtjänstgöring som kompanibefäl på artilleriregementet A7 i Visby, det mörkaste, mest meningslösa året av mitt liv, då och djävlar än i denna dag. Jag minns att jag ansåg ämnet litet förväntat, snudd på pinsamt, för klichémässigt manligt för min smak — att jag som ung grabb, litet slängigt macho i min framtoning som jag vet att många uppfattade mig redan då, långhårig och avsevärt hippiefierad, skulle skriva om elitsoldater, ett ämne som förväntas intressera grabbar i den åldern men som lämnade mig iskall. Om journalisternas murvelromantik, det eviga tjatet om gamla Klara, Jolo, Bang och så vidare, föreföll mig tröttsamt och milt löjeväckande så var mig soldatromantik och krigsporr rent vämjeligt och obegripligt. Med äcklad fascination hade jag iakttagit de många stridspittarna på mitt eget regemente; deras skrämmande iver och glädje inför vapen, uniformer, knattrande k-pistsalvor och detonerande artillerigranater, fullkomligt bindgalet och slutgiltigt förkastligt som hela skiten så övertydligt var.
Hur till synes normala svenska grabbar från den högsvenska bonnadyngan kunde aktivt söka sig till detta, och tändas upp som råttpittar av iver inför eländet, det blev för mig ännu en pusselbit i den bild av vår mänskliga ras, homo sapiens rex, i synnerhet dess maskulina gren, hannarna, som jag skisserade i mitt unga medvetande. Jag hade inga svårigheter att se dessa gossar framför mig som kanonmat och/eller koncentrationslägervakter. Dessa antropologiska, psykosociala iakttagelser kunde jag utan besvär förmedla i mitt reportage, vilket slogs upp lika stort som tennisartikeln över DN Söndag och ”stora ettan.” Också denna artikel blev populär och omtalad, om än kanske inte på samma nivå som tennistexten.
Det är ingen överdrift att påstå att jag redan när min praktik på Dagens Nyheter var fullgjord vid nyåret 1987 hade etablerat mig som landets hetaste unge stjärnreporter. Jag fortsatte att publicera artiklar i DN Söndag när vi var tillbaka på Journalisthögskolan för den avslutande vårterminen 1987. Så etablerad var jag redan att jag inte ens brydde mig om att fullgöra min utbildning på skolan så att jag kunde hämta ut mitt examensbevis. Jag förstod redan då att jag aldrig skulle få behov av något sådant. Jag fortsätter mitt självberöm med att hävda att någon liknande debut av en praktikant sällan hade skådats på Dagens Nyheter eller någon annanstans heller för den delen.
Det jag inte visste, men kanske anade, var att den fientlighet som omedelbart hade upptänts mot Eder ödmjuke, det vill säga jag, i första hand bland de icke-skrivande nattredaktörernas slafsiga garde, tidningens mörka hjärta, anförda av min ”handledare,” i själva verket snarare min skarprättare — den hade inte avtagit i takt med mina växande, allt mer häpnadsväckande unga triumfer. Det omvända förhållandet rådde. Medan mina texter väckte intresse, ja beundran, från tidningens äldre stjärnreportrar, legendariska namn som Ingemar Unge, Bobi Sourander, Karen Söderberg, Peter Bratt, Anna-Maria Hagerfors, Christina Kellberg, med flera — de öste slösande generöst beröm över mig — så svalde de mörka nattkrafterna sin brygd av förtret; den avtog inte utan tilltog exponentiellt med mina framgångar, det skulle jag snart bli varse, även om artiklarnas populäritet gjorde det inopportunt för dessa kvastfeningar att uttala sina åsikter om min person offentligt. Nävar knöts i snusiga gabardinbyxfickor, förstulna blickar utväxlades under flottiga luggar, singelskivorna blev EP:s kring nylonskjortornas armhålor, repiga, tummade glasögon immade igen, det fick jag veta jag i efterhand.
Naturligtvis påeldades dessa som jag intuitivt förstod — även om jag ännu ej hade artikulerat syndromet för mig själv — i grunden klassmässiga antipatier mot min unga gestalt av min bakgrund och framtoning, en hippiefierad östermalmsgrabb som jag var, med ett arv i min stil från discoeran, nog så flaxig, flamboyant och högröstad; jag tog plats, som alla dessa medmänniskor, exemplar av vårt släkte homo sapiens, ofta lät mig veta.
… i grunden klassmässiga antipatier mot min unga gestalt av min bakgrund och framtoning, en hippiefierad östermalmsgrabb som jag var, med ett arv i min stil från discoeran, nog så flaxig, flamboyant och högröstad; jag tog plats, som alla dessa medmänniskor, exemplar av vårt släkte homo sapiens, ofta lät mig veta.
Att jag var son till en offentligt känd vänsterrabulist, min pappa Sven Britton, som hade publicerat höggradigt kontroversiella “motrötter” och ”essäer” på Dagens Nyheters kultursida under hans vän Olof Lagercrantz tid på sextio- och sjuttiotalen, detta arv förvärrade ytterligare dessa medmänniskors motvilja mot allt vad jag representerade. Jag blev föremål för ett outtalat klasshat, det stod snart klart för mig; kanske begripligt då jag i min yvighet väl stod för allt som var förhatligt med den priviligierade akademiska stockholmska borgerligheten för dessa drängar, sprungna som de var, de allra flesta av dem, från arbetar- eller lägre medelklass från vår vidsträckta svenska landsbygds alla avkrokar och/eller provinsiella små skithålor. Intensivt minns jag blickarna av illa tyglad fientlighet en dag då jag hade det dåliga omdömet att komma insläntrande på nattredaktionen iklädd en klarröd collegetröja med hammaren och skäran i blått över hela ryggen, ett designplagg från någon avantgardistisk streetwearbutik i London som jag fått av Johan Kling, min käre klasskamrat från Östra Real. Nattgubbarna var alla själva gamla kommunister, ofta extrema maoister och stalinister, från sextio- och sjuttiotalen. Nu på åttiotalet hade deras västerengagemang förbytts i konvertiternas vanliga revisionistiska bitterhet, cynism och hat mot det egna arvet.
Moluskerna kunde retroaktivt utkräva sin hämnd. Sommaren 1986 blev jag den ende av DN:s fem praktikanter som nekades sommarvikariat på tidningen. Jag glömmer aldrig chocken av orättvisa när jag mottog beskedet. Jag, den omsusade unge stjärnreportern, nyss utskjuten på uppfärd i en lysande karriärs spektakulära båge; jag nekades, dumpades vid vägrenen som en förbrukad sopa medan mina duktiga anonyma drängar och pigor till studiekamrater, utbytbara kuggar från Journalisthögskolan inte bara i Stockholm utan även i morsknullande Göteborg, de minsann bestods alla med välbetalda sommarjobb på redaktionerna medan jag, det unga geniet, stod arbetslös inför sommaren — ja, så såg jag själv på denna skriande orättvisa, notoriskt känslostormande, självcentrerad, högromantisk och sturm-und-drang-dramatisk som jag var till min natur, böjd för självömkan och grämelse över oförrätter, verkliga och inbillade.
Likt flera andra händelseutvecklingar senare under mitt yrkesliv så skulle den i stunden så blytunga petningen visa sig vara en så kallad “blessing in disguise.” När det sommarvikariat på Dagens Nyheter som jag kallt hade räknat med att inkassera annullerades bestämde jag mig snart för att i stället söka ett alldeles annorlunda sommarjobb, helt i min smak för det mörka, dramatiska, morbida — som fångvårdare på stora stygga Kronobergshäktet på Kungsholmen, eller plit som yrket kallades, aldrig något annat.
Jag hade flera vänner som hade suttit på Kronobergshäktet och andra som hade feriearbetat där som plitar. Jobbet hade förefallit i min smak — slappt och jämförelsevis välbetalt, med hög OB-ersättning. Det visade sig stämma. Jag trivdes bra med arbetet, där jag kvällar och nätter åt tjuvmat och kollade på fotbolls-VM i Argentina i tomma celler. Däremot förfasades jag över förhållandena på denna makroanstalt, där framför allt narkotikabrottslingar kunde sitta isolerade i sina celler på sex kvadratmeter tjugotre timmar om dygnet i upp till ett och ett halvt år före sina rättegångar. Aldrig hade jag trott att ännu inte dömda intagna i Sverige behandlades så omänskligt. Sverige har senare gång på gång kritiserats i EU för att våra häktingstider strider mot Europakonventionen — utan att något har hänt, då häktningen är en effektiv form av de facto tortyr av de intagna, för att locka fram information och erkännanden. I jobbet ingick även att vakta transporter av ”tjuvar” till rättegångar och fängelser.
Jag skall inte påstå att jag från början när jag sökte sommararbete på Kronobergshäktet hade idén att ”wallraffa,” alltså att under falska förespeglingar ta tjänsten som plit för att senare exploatera mina erfarenheter i ett journalistiskt reportage. En sådan plan började emellertid snart utvecklas i mitt huvud när jag fick inblick i hur de intagna behandlades; en verklighet som var obekant inte bara för mig själv utan för alla svenskar, det var jag säker på; vi som var så humana, som ”daltade” med kriminella som den allmänna uppfattningen löd i en tid då sextio- och sjuttiotalens proggvåg, med dess svärmeri för att släppa fångarne loss det är vår, var på väg att förbytas i ett hårdare samhällsklimat styrt av pengar, lag och ordning. En smula anmärkningsvärt var det att jag klarade säkerhetsprövningen, trots att jag gick på Journalisthögskolan, var publicerad journalist och dessutom hade några små prickar på mig i kriminalregistret. ”Du får jobbet trots ditt olaga intrång,” minns jag att välkomstfrasen från personalgubben löd.
När vi återvände till journalistutbildningen för den avslutande terminen våren 1987 var mitt intresse för studierna begränsat. Jag var redan inbegripen i vad jag ännu inte förstod var en frilanskarriär — på den tiden var vi alla ute efter de få fasta tjänster som fanns, i andra hand vikariat. Jag förblev stjärnan på DN Söndag, där duon Carmilla Floyd och Marita Lindqvist av Fredrik hade anlitats som kompletterande skribenter i en yngre generation. DN Söndag stod vid tiden tveklöst i särklass som Sveriges mest prestigefulla arena för reportage.
Fredrik och Anders tände förstås på min idé om det stora undercover-reportaget från Kronobergshäktet. Jag glömmer inte lynchstämningen när jag gick genom korridorerna bland mina forna kolleger tillsammans med DN-fotografen Erich Stering. Som statlig myndighet kunde Kriminalvården inte neka oss tillstånd att fotografera.
När reportaget publicerades över omslag och tre ytterligare helsidor, samt omfångsrik puff på stora förstasidan, blev gensvaret enormt. Mitt reportage följdes upp av många andra tidningar, TV och radio, under en längre tid. Jag blev intervjuad av andra journalister. Detta medan jag fortfarande själv gick på Journalisthögskolan.
Sommaren efter examen blev jag trots, eller rättare uttryckt på grund av denna sensationella succé återigen nekad sommarvikariat på Dagens Nyheter. Jag avstod från att som mina klasskamrater söka arbete på någon landsortsredaktion, eller på radion, TV eller någon annan tidning i Stockholm, Svenska Dagbladet, kvällstidningarna eller något veckoblad. Det intresserade mig inte. Blev det inte DN så fick det vara. I stället tog jag sommarjobb på narkomanvården på Sabbatsberg, ännu ett steg i den alldeles egna utbildning i verkligheten som jag hade ägnat mig åt under många somrar.
Här konfronterades jag återigen med problemsyndrom som jag hade mött på Kronoberg och före dess på pappas infektionsklinik på Danderyds sjukhus, där jag hade arbetat som sjukvårdsbiträde fem somrar under ungdomen och vårdat åtskilliga heroinister och även några tjackpundare under de ångestfulla första åren av aidsepidemin. De berättelser jag med lyhört intresse lyssnade till från dessa stackars trasiga missbrukare, rövare och banditer bildade en bank av stoff för kommande skriverier.
Hösten 1987 var det så dags att förverkliga den första av de många idéer som föddes ur dessa erfarenheter från samhällets skuggsida, samt i min egen uppväxt i Östermalms flummarkretsar.
I såväl sjukvården som kriminal- och narkomanvården hade jag stött på en rad gamla bekanta från dessa kretsar från Engelbrekts- och Gärdesskolorna samt även från KFUM Central, min moderklubb som jag förblev trogen under hela min basketkarriär. Alla var de ett par-tre år äldre än mig. Alla tillhörde de Östermalms vildaste, hårdaste flummarcrew. Alla hade de nu blivit heroinister — östermalmsgrabbar som vilka horsenissar som helst på Plattan, HIV-smittade och eländiga, tjuvar, hustlers och knarksmugglare, även om några av dem ännu klamrade sig fast vid rester sina gamla identiteter som partykids på Östermalm, det stekiga långt före det att begreppet myntades, folkgruppen definierades.
Då intravenöst heroinmissbruk — överdoserande Kenta- och Stoffe-horsare på Plattan — ändå kändes fjärran även i mina egna flummarcirklar så tyckte jag förstås att detta var anmärkningsvärt. Snart kom jag fram till att det fanns en gemensam nämnare, en pudelns kärna som i Goethes Faust. Det visade sig att de var ett gäng på fjorton jämnåriga riksflummare, de flesta grabbar men även några tjejer, som tillsammans hade dragit till Goa i Indien, en plats som för mig var högst vagt bekant, under de första åren av åttiotalet. I Goa hade de strax kommit i kontakt med det bruna rökheroinet, brown sugar som det kallas på klassisk Harlem-slang, obekant i Sverige vid tiden, vilket röktes i vanliga jointar eller på aluminiumfolie eldad underifrån, ”jaga drake” som metoden kallas. Skillnaden var marginell mot de vanliga charas-jointar som röktes nonstop i det indiska hippieparadis de beskrev, en gammal portugisisk koloni vars enda västerländska turister var just hippies från hela världen, för vilka Goa var en är planetens viktigaste vallfärdsplatser. Alla beskrev de fasan när de vid hemkomsten upptäckte att de var fysiskt heroinberoende, sjuka i avtändning. Alla gick de samma väg: snabb övergång till intravenöst missbruk av vitt heroin, då ingen missbrukare i västvärlden ville slösa med de dyra “varorna.” Det skulle dröja innan brunt lågraffinerat rökheroin ens blev tillgängligt i Sverige. Av de fjorton reskamraterna hade tretton, alla utom en, blivit intravenösa heroinister. Flera var redan borta, döda i överdoser.
Inget av detta var över huvud taget känt av någon hemma i Sverige vid tiden. Efter min sommar på narkomanvården träffade jag Fredrik. Vid det här laget hade vi börjat umgås då och då, med middagar och öl på krogen — ett samkväm som aldrig kändes helt naturligt för mig. När han frågade mig om jag hade några bra reportageidéer så svarade jag att jag hade funderat en hel del över detta med det fjärran Goa som inkörsport till heroinmissbruk i en samhällsklass där sprutnarkomani inte tillhörde rutinen. Fredrik tyckte genast att det lät mycket intressant.”Vi skickar dit dig med en fotograf,” sade han.
Återigen trodde jag först att han skojade. Jag frågade hur detta skulle gå till, med alla mina fiender på tidningen — de som hade sett till att neka mig sommarvikariat. ”Vi får helt enkelt se till att hålla de här personerna långt borta från detta,” lovade Fredrik. Jag förstod att han ville ge mig detta storslagna uppdrag som tröst för det som han tyckte var tidningens orättfärdiga, skandalösa behandling av mig.
Några veckor senare satt jag på ett plan till New Delhi tillsammans med Håkan Lindgren och DN:s dåvarande Indien-korrespondent. Från Delhi flög vi vidare till vad som då var Goas lilla djungelflygplats, därifrån taxi genom djungeln till Taj Mahals lyxhotell med bungalows vid Fort Aguada, Goas enda internationella hotell vid tiden, där vi bodde i kunglig lyx i varsin överdimensionerad bungalow med luftkonditionering, bambumöblemang och marmorbadrum, med frukt och vin på soffborden, trakterade av uniformerade betjänter och unga mörka kockar med höga vita kockmössor som stod redo att steka vad än man ville ha á la minute i den pampiga matsalen med makalös utsikt över Arabiska golfen och den ändlösa stranden.
Så levande står minnet för mig när jag morgonen därpå ensam steg ut på den gyllengula stranden som sträckte sig milslångt längs djungelranden, befolkad endast av enstaka fiskare där jag vandrade storögt någon kilometer, hypnotiserad av vågornas mäktiga sång i det tropiska morgonljusets crescendo som blixtrade över havsvidderna under knallblå himlavalv i massiv, mer än trettiogradig hetta, med den fruktiga havsbrisen som smekte min nakna hud; så bad i den sammetslena, trettiogradiga surfen, som kroppstempererat modersvatten. Jag erfor en kraftfull förnimmelse, jag måste kalla den för en uppenbarelse — vad som var, skulle det visa sig, ingenting mindre än en ögonblicklig förförelse i vad som skulle bli en livslång kärlek. Mer än tjugo år skulle förflyta innan jag åter satte mina fötter på dessa magiska stränder som jag aldrig hade glömt. Sedan dess har jag varje vinter spenderat så mycket tid jag har kunnat här under nästan lika många år.
Reportaget i Goa var svårt att genomföra. Vi hittade snabbt det jag sökte — kolonierna med hippies som helt öppet rökte heroin på stranden. Problemet var tillståndets beskaffenhet, vilket var minst sagt hardcore. Jag ser ännu framför mig scenerna från stränder som Anjuna, Small Vagator, Arambol, med grupper av hippies som gick omkring och satt i i grupper i de få shacks som fanns, spritt språngande nakna, många med rastahår ned till vaderna, fängelsetatuerade och slitna, tandlösa, mörkbrungräddade, rökandes heroin helt öppet vid borden i shacksen, med ungar som nakna sprang omkring i vildsinta lekar; barn som jag visste hade fötts här nere och inte fanns bokförda i några register. Dessa heroinhippies från hela världen levde tufft långt bortom alla marginaler i hyddor här på stranden. Många av dem hade för länge sedan sålt sina pass och överskridit sina viseringar. De höll sig kvar i landet med narkotikaffärer och mutor till polisen. Den lilla delstaten, Indiens minsta, den forna portugisiska kolonin, hade, och bevarar än, en unikt liberal tradition med tolerans för alla livsstilar. Detta, i kombination med det varma klimatet och de löjligt låga priserna, gjorde det möjligt för dessa människor att leva år efter år på detta sätt i vad som då ännu var ett jungfrueligt Goa, vilket inte på många år än skulle börja hemsökas och våldtas av mainstream massturism.
Att hala fram Håkans professionella fotoutrustning i dessa miljöer kändes för farligt. Det fick bli en hel del smygfotografering. Jag lyckades slå mig i slang med många av dessa vinddrivna existenser under vår som jag minns det dryga vecka i Goa — en generös tid för att skaffa material till ett enda reportage, med fullt traktamente utöver lyxhotellet och alla utgifter betalda. Äventyrligt var det onekligen där jag som den usle förare jag är vinglade omkring i den laglösa indiska vänstertrafiken på en förhyrd motorcykel.
Efter resan, kompletterande research och intervjuer med flera av mina gamla bekanta, östermalmsheroinisterna, kunde jag sammanställa ett reportage som när det publicerades i DN Söndag tillsammans med Håkans bilder väckte sensation. Det var en berättelse från en verklighet som var främmande för tidningens läsare och den svenska allmänheten — ett mastigt, dramatisk stycke läsning, paradoxalt med otvivelaktigt glamourvärde, serverat till söndagsfrukosten.
Goa-artikeln förstärkte mitt rykte som den svenska journalistikens nya skjutjärn. Det var en roll som jag aldrig trivdes med. Jag kunde inte identifiera mig med någon av de svenska idoler som hyllades på Journalisthögskolan, som Jan Guillou och äldre DN-figurer som Bang, Jolo och gänget. Allt det där tycktes mig så urbota träigt svenskt, bondskt, så tråkigt att klockorna gick i baklås — snarkotika, kort uttryckt. Mina egna förebilder var snarare amerikanska. Jag hade börjat läsa tidningar som Rolling Stone och Vanity Fair förstås, om än inte i någon större utsträckning. Det skulle dröja ännu ett par år innan jag upptäckte min blivande litteräre mentor Hunter S. Thompson. Jag kan ärligen konstatera att jag skrev dessa tidiga reportage utan egentliga förebilder, som det föll sig naturligt enligt min egen hjärna, mina erfarenheter och mitt litterära temperament, uppbyggt under ungdomens läsande och skrivande.
Med Kronoberg- och Goa-artiklarna hade jag blivit ett namn inom hela det unga media-Sverige. Jag började bli efterfrågad att medverka i olika program i radio och TV, samt i andra tidningar och magasin. Artiklarna gjorde också att jag blev kontaktad av allsköns figurer. Mitt kontaktnät i den undre världen växte snabbt.
Jag följde våren därpå upp Goa-artikeln med ett lika stort reportage från Stockholm, med rubriken Överklassens diskreta heroinmissbruk (inte min egen), om en grupp östermalmsgrabbar ytterligare några år äldre, med liknande erfarenheter från Goa, Indien och Asien, av vilka några under kortare eller längre perioder hade lyckats kombinera sina heroinmissbruk med mer eller mindre framgångsrika yrkeskarriärer och familjeliv. Huvudpersonen var en tidigare börsmäklare, en välkänd stekare före stekarna på Östermalm, knapadelsman, som länge hade haft för vana att injicera på toaletterna på det egna kontoret och ute bland affärskolleger. Vi iscensatte en fotografering med legenden Sven-Erik Sjöberg, en gestaltning av verkligheten med min huvudperson som satt på en toalett iklädd skjorta och slips, injicerande sig själv med heroinkanylen. Reportaget väckte lika stor uppmärksamhet som det från Goa.
Huvudpersonen från östermalmsreportaget är, liksom så gott som samtliga jag skrev om i dessa berättelser, borta sedan länge. Av de fjorton vännerna som drog till Goa i början av åttiotalet, vilka skulle ha varit omkring sextiofem år gamla idag, är endast en, säger en, i livet — en god gammal vän till mig som jag träffade för första gången i Goa nu i vintras, anno 2026.
Redan en tid efter det att vi hade börjat arbeta tillsammans och lärt känna varandra hade Fredrik anförtrott mig att han själv var HIV-smittad. Det betydde att han var dömd att dö i den sjukdom som vid tiden höll hela världen i ett skruvstäd av skräck; att han sålunda kunde se fram emot att inom en snar framtid genomlida den obarmhärtiga tortyr och död som ingen smittad någonsin hade undgått. Jag minns ögonblicket, skräcken i hans ögon, då han berättade sanningen för mig, en solig försommareftermiddag på utomhuskaféet till personalrestaurangen i DN-huset.
Någon gång under 1988 var det som Fredrik ringde mig en dag. Med rösten darrande av ångest berättade han att nu låg han där med aidsdiagnos på Roslagstull. Kunde jag och min pappa komma omedelbart? Pappa var vid denna tid chef för Roslagstulls infektionsklinik, där Fredrik låg intagen, sedermera flyttad till Huddinge. Han var professor i infektionssjukdomar och den högst ansvarige i landet, ständigt närvarande i TV och andra medier som talesman för epidemin och de som hade drabbats av den. Jag vill påstå att pappa under många år var den ende lugnande, modererande rösten i en rasande alarmistisk debatt präglad av skräck och främlingsfientlighet, där högröstade debattörer krävde att koncentrationsläger skulle upprättas för de smittade vilka också som i Auschwitz skulle tvångstatueras, och kastreras, allt för att skydda den ”oskyldiga allmänheten,” samma förmenta folkmajoritet som annars ofta benämndes “hederliga skattebetalare.”
För sitt lugn och sin obändiga humanism även i detta svåra och vanskliga läge — som jag hoppas återkomma till i text — blev pappa en idol, närmast en Jesusgestalt för de smittade, inte minst bland de homosexuella, sjukdomens största, mest profilerade “riskgrupp,” medmänniskor vilka tvingades utstå stigmatisering från omvärlden utöver sjukdomens fullt tillräckliga övriga lidande. Pappa och jag besökte Fredrik där i sjukrummet på Roslagstull. Han var en spillra av sig själv där han satt liten och avmagrad på sängkanten i sin sjukhusskjorta, med skräcken brinnande i ögonen.
Jag följde min mentor Fredrik in i döden. Det blev bara några få besök under det korta, brutala sjukdomsförloppet. Sista gången låg han som en fågelunge i fosterställning där i sängen, skelettmager och missfärgad i huden, skakande i kramper, okontaktbar.
Fredriks begravning blev en obehaglig upplevelse för mig. Jag kände mig ensam och uttittad i sällskapet där många av mina fiender på tidningen, bland dem min handledare, var närvarande. Jag hade fattat det olyckliga beslutet att avstå från kostym. Då plagget vid tiden var mig främmande, och jag aldrig hade burit någon sådan i Fredriks sällskap, bestämde jag mig efter moget övervägande för en ledigare helsvart klädsel. Förstås var jag den ende utan kostym på begravningen. Etiketten var stramare då. En tid senare stötte några prominenta vänner till min far, ett par högt uppsatta medicinare, på min handledare/skarprättare i ett socialt sammanhang. De tog då chansen att fråga henne varför Dagens Nyheter inte hade anställt Claes Britton, vars reportage de tyckte var så roliga och spännande att läsa. Hennes svar var minnesvärt: ”Jo, Claes är en väldigt duktig skribent, det är ingen tvekan om det, men vi känner att vi inte kan lita på Claes Britton. Jag kan ta ett exempel. På Fredrik Roos begravning kom han utan kostym.” I efterhand kom jag att se hennes kommentar som en hedersbetygelse. Hon hade rätt. Dagens Nyheter kunde djävlar inte lita på mig!
Med Fredrik borta var jag ensam på Dagens Nyheters redaktion. På DN Söndag var jag ändå fortsatt efterfrågad. Fredriks tjänst hade tagits över av en tillförordnad redaktör, Per Luthander, genom giftermål släkt med Fredrik, tidigare korrespondent i Sovjetunionen och Östeuropa — en snäll, välvillig, bildad och trevlig man med pipskägg och glasögon, fri från de machofierade murvelmanér som jag tyckte så illa, legio bland hans kolleger. Anders Mathlein var kvar som andreredaktör.
Vid denna tid hade jag redan börjat tröttna på atmosfären på den stora dagstidningen, framför allt på just denna slafsiga machojargong — väl inte att undra på, med tanke på hur jag hade blivit behandlad. Jag hade börjat intressera mig för att skriva mer litterärt och satiriskt i magasin. Redan var jag anlitad av chefredaktören Jörgen Widsell på Jan Stenbecks nylanserade satirmagasin Z, samt av Bobo Karlsson, en annan mentor, salig i åminnelse, på dammodetidningen CliC, med redaktion på Jungfrugatan på Östermalm. När Per Luthander hörde av sig med diverse artikelidéer minns jag att min entusiasm var måttlig. Jag avböjde flera av dem. Emellertid hade jag en idé som jag hade burit på i flera år och som jag nu såg möjlighet att förverkliga.
Det hade varit redan under vår första termin på Journalisthögskolan som vi elever hade fått i uppdrag att skriva ett reportage från en valfri arbetsplats. Jag kan ej dra mig till minnes vilka erfarenheter det var som fick mig att välja ett slakteri. Tydligen hade jag fått upp ögonen för det sjuka i att vårt sofistikerade samhälle och våra dagliga liv i så hög grad bygger på den mest bestialiskt barbariska tänkbara av grymheter; hur vi människor har tagit oss rätten att efter eget självsvåldigt välfinnande underkuva, fängsla, utnyttja, tortera, mörda, stycka, förtära, nedsmälta och skändligen utskita samtliga andra raser på vår planet.
Jag lyckades utan svårigheter få tillstånd att avlägga ett arbetsplatsbesök på ett mindre slakteri, det enda som vid tiden ännu var i drift i det gamla Slakthusområdet i Johanneshov. Det jag såg under min dag i detta helvete överträffade med vida marginaler allt som jag hade fruktat att uppleva — en alldeles vardaglig orgie i industriell grymhet med alla dess tillhörande färger, ljud och stanker. Jag minns ett par ridande snutar som kom inknallande på eftermiddagen ledande en ståtlig hingst. Någon minut senare hängde det praktfulla jättedjuret våldsamt skakande i konvulsioner i ena bakbenet i en kätting från taket, gungande tills en slaktdräng rutinmässigt stannade den ännu spasmodiskt ryckande kadavret och med ett vant snitt öppnade hästens buk så att hela dess rykande inkråm försvann ned i den väldiga poolen av ”tarmrens,” där fullgånga kalvembryon ”simmade” omkring bland stinkande tarmar, senor, organ, skit och blod. Jag såg hur färgen snabbt dränerades från ansiktet på den kvinnliga polis som hade lett sin ridhäst till slakt. Snart skulle den serveras som smörgåspålägg eller bli pellets som foder till andra djur.
Om jag har glömt upprinnelsen så minns jag desto tydligare hur mitt reportage stal showen på Journalisthögskolan — hur vi ägnade lektionstimmar åt att diskutera texten, till många av mina klasskamraters förtret, då deras egna reportage från frisörer, vägarbeten och annat kom i skymundan. Särskilt tjejerna i klassen hade haft svårt att läsa mitt reportage till slutet. Det blev en upprörd, hetsig diskussion där vissa vägrade tro att det jag skrev var sanningen — att en sådan grymhet kunde existera mitt i vår vardag, som dess förutsättning. Hur köttet i deras kosthållning tillverkades var något som många av dem uppenbarligen aldrig hade reflekterat över.
Under min tid på Dagens Nyheter hade min tanke mognat att göra samma reportage i full professionell skala, i DN Söndag, med hela Sverige som publik (avdelningen hade läsarsiffror omkring en halv miljon.). Ämnet hade aktualiserats av en numera bortglömd “affär” med norska säljägare som klubbade sälkutar på Nordkalotten, fångade på blodiga bilder som hade blivit en världsnyhet. En dråplig diplomatisk förveckling hade uppstått då vår konung, Carl XVI Gustaf, den ivrige jägaren som väl med säkerhet själv för sitt höga nöjes skull har skickat mången älg, hjort och småvilt till sällare jaktmarker, hade gått ut offentligt och förebrått norrmännen för det djurplågeri som så förargade den svenska befolkningen. Jag tänkte att om svenskar och hela världen kan uppröras av några sälungar som får en ispik i skallbenet ute på ishavsidden, då djävlar skall jag visa dem hur det går till på ett modernt svensk slakteri.
Per Luthander och Anders Mathlein var med på noterna. Anders var vegetarian och särskilt intresserad av ämnet. Jag undrade nog litet över huruvida de verkligen var medvetna om hur kontroversiellt detta ämne var. Självfallet undvek jag att väcka deras oro genom att berätta alltför utförligt om reaktionerna på mitt reportage på Journalisthögskolan, där några av flickorna hade berättat att de hade blivit yra i huvudet och kräkts då de hade läst min text. Då hade denna ändå saknat illustration i form av bilder.
Jag visste att det skulle bli svårt att hitta ett slakteri villigt att släppa in Dagens Nyheter för ett reportage. Slaktgubbarna var väl medvetna om att deras yrke var något som måste hållas gömt för omvärlden — att allmänheten, köttkonsumenterna, aldrig skulle acceptera eller vilja bli medvetna om den verklighet, så mycket grymmare än Auschwitz, som var en förutsättning för att de i radhusets helgd skulle kunna svulla sin dagliga korv och hamburgare.
Jag ringde ett otal samtal till slakterier över hela Sverige. Säkert fick jag nej från ett trettiotal innan jag till sist hittade en stackars ”torsk” — föreståndaren för ett toppmodernt, nyöppnat storslakteri utanför Linköping, Farmek. Genom att smickra denne förbannade östgötske bonnaläpp, och antyda att det som främst intresserade mig var den toppmoderna tekniken i slakterifabriken, beprövade trick som ofta funkade, lyckades jag till sist utverka tillstånd för mig och en fotograf att besöka slakteriet för ett reportage.
Jag reste ned till Linköping med Sven-Erik Sjöberg, den mångfaldigt prisbelönte legenden från Vietnam, som fotograf i mitt sällskap. Det var ett bevis för min status som ung reporter, bara tjugofem år gammal, att jag numera bildade i team med denne ärrade veteranhjälte. Härdad som han må ha varit från Vietnam och andra krigsskådeplatser så var Sven-Erik uppenbarligen inte förberedd på den verklighet som mötte oss på ett ultramodernt, högeffektivt mellansvenskt slakteri. Under vår rundvandring i tarmrenseriet i källarplanet, där kalvfoster av olika storlek, från embryon till fullgångna, badade i en väldig pool av blod, tarmar, skit och inkrom från sina mödrar och deras olyckssystrar och -bröder, med unga slaktdrängar och -pigor som stod i gummidräkter ned till armhålorna i denna sörja, i en obeskrivlig stank, rensande tarmarna med sina händer, då vitnade fotograf Sjöberg i ansiktet och var tvungen att hastigt söka sig ut i friska luften för att kasta upp.
På redaktionen layoutades mitt minst sagt kraftfulla reportage i det vanliga megaformatet, med omslag plus tre helsidor, fyllda av Sven-Eriks absolut fruktansvärda bilder, de flesta i svartvitt, med accenter i färg som var särskilt plågsamma att betrakta. Under hela arbetet bar jag på känslan att detta aldrig skulle hålla hela vägen — att Dagens Nyheter i slutändan inte skulle palla att presentera detta explosiva material för sin läsare, åtminstone inte i denna dess starkaste tänkbara form.
Mina farhågor besannades fredagen före den söndag då texten skulle publiceras. Jag hade förespråkat att vi skulle fortsätta ”mörka” hela vägen ut — att vi inte skulle låta slaktgubbarna vare sig se eller läsa reportaget före publicering. Föreståndaren hade aldrig krävt att få läsa texten på förhand, obegripligt nog, vilket jag förstås nogsamt hade underlåtit att erbjuda honom. Till sist hade Per blivit ängslig och skickat texten till gubben, som jag tror hade fått den på fredagsmorgonen. Någon gång under förmiddagen ringde Per och berättade att han hade suttit i timmar på telefonen med en mycket upprörd slakteriföreståndare. Som förväntat var gubben förtvivlad över texten som var något alldeles annat än han hade förväntat sig, lindrigt uttryckt — en mardröm. När Per inte hade givit med sig så hade gubben kastat sig i bilen. Han var på väg till Stockholm i högsta fart. Samtidigt var chefen för hela LRF, Lantmännens Riksförbund, som ägde slakteriet Farmek liksom så mycket annat i svensk livsmedelsindustri, med flyg på väg till Stockholm och redaktionen, där han skulle sitta hela eftermiddagen i möte med tidningens chefredaktör Christina Jutterström.
Man kan lugnt konstatera att läget var skarpt. Under eftermiddagen satt jag först i ett par timmar i möte med Linköpings-slaktaren, högröd av ilska naturligtvis. Det var inte svårt att förstå att hans jobb satt löst då hans överordnade knappast ansåg att det hade varit en god idé att släppa Dagens Nyheter in i slakthuset. Man bör ju, som Jack Nicholsons Randle McMurphy säger i Gökboet, inte tvätta sina smutsiga underkläder offentligt. Därefter kallades jag upp till Jutterströms chefsredaktörskontor på ett av skrapans övre våningsplan, där LRF:s direktör satt trind, blank och grann i soffan och vägrade lämna så länge Dagens Nyheter inte gick med på att kasta ut artikeln som samtidigt låg klar för intag i tryckeriet intill.
Här fick jag klart för mig vad tryck från annonsörer innebär. LRF kontrollerar många tunga sådana, jag tror på den tiden inklusive ICA. Jag vet att direktören hotade med att dra tillbaka massiva mängder annonsering. Att Christina Jutterström hade ”vikt ned sig” var påtagligt. Jag är övertygad om att hon helst hade velat skrota artikeln i sin helhet och glömma alltsammans. Problemet var att det hade gått för långt — att artikeln låg tryckklar, formellt godkänd också av henne själv som chefredaktör, även om hon näppeligen hade sett, än mindre läst artikeln före detta bråk uppstod, vilket jag hade hoppats på att hon skulle försumma. Om Jutterström efter påtryckningar från en aktör som LRF skulle ha stoppat publiceringen så hade det hela med säkerhet blivit en skandal, då den vid tiden ännu vänsterinriktade journalistiska fackklubben svårligen hade låtit en sådan sak passera.
Under dessa långdragna diskussioner, först med slaktföreståndaren, sedan med LRF-chefen, höll jag själv fast vid samma enkla linje. Fanns det några faktafel i texten?, frågade jag. Nej, några sådana kunde de inte uppbåda. Det var hur jag skildrade det hela som var problemet. Jaha, sade jag, men var det något i dessa skildringar som var felaktigt? Nej, kanske inte felaktigt, blev svaret, men det var hur jag beskrev det som var så hårresande och oacceptabelt.
Lösningen blev en kompromiss som under skarp tidspress förhandlades fram sedan jag hade lämnat Jutterströms rum. Hon gick som chefredaktör personligen in och strök, alltså censurerade, långa avsnitt i min text, stycken med raka om än inlevelsefulla skildringar av slaktproceduren och dödsögonblicket. Samtliga färgbilder avlägsnades. Den puff som redan var layoutad för stora tidningens förstasida togs bort. Nattredaktionen gjorde sitt bästa för att gömma undan mitt reportage, så gott det nu gick med en fyrasidig artikel som ändå inledde tidningens andradel.
Jag fick i efterhand höra att ännu större delar hade stympats om det inte hade varit för Sven-Erik Sjöberg. Nattchef den kvällen råkade vara Mats Holmberg, Sjöbergs partner i Vietnam, en typisk gammal murvelräv. När Sjöberg fick se den slaktade layouten (förlåt mig …), med så många av sina bilder censurerade, sade han till Holmberg rakt upp och ned att han tyckte att det var ynkligt av honom — att han var besviken på sin gamle vapenbroder. Enligt vad jag fick höra så fick denna ordväxling Holmberg att skämmas och ta tillbaka några av de censurerade bilderna.
Själv lyckades jag säkra ett avdrag, en så kallad ”klapp,” av den redan utgjorda artikeln som låg klar för tryck. Det är illustrativt att läsa de stycken som ströks av Jutterström (se markerade i texten) och de bilder som hon beordrade avlägsnade.
Jag fick mig återberättat ordväxlingar från ett stormigt redaktionsmöte den kvällen, där vissa av de medverkande redaktionscheferna hade stöttat Per Luthander och varit upprörda över att tidningen hade fallit till föga för tryck och hot från kommersiella aktörer. Ännu överlevde rester av sextioåttaandan på Dagens Nyheter. I detta möte hade Jutterström fällt den i mitt tycke belysande kommentaren: ”Om vi accepterar att vi skall ha kött på middagsmordet, då kan vi inte servera våra läsare det här till söndagsfrukosten.”
Censuren till trots så väckte min artikel ett oerhört, stormande gensvar. Reaktionerna strömmade in. Reportaget följdes upp i olika medier. Det blev en debatt i tidningen Journalisten om förfarandet med publiceringen, dock inte så frispråkig som jag tyckte berättigat. Jag kallades även till Journalisthögskolan för att berätta om de dramatiska turerna.
Vid det här laget hade jag börjat känna mig ”färdig,” som det brukar heta, med Dagens Nyheter. Efter skolan hade jag ändå fått några vikariat vid tidningen. Jag fortsatte att skriva reportage för DN Söndag. Jag kunde aldrig förlika mig med journalistromantiken eller med den cyniska slit- och slängmentalitet som vid tiden var integrerade i yrkesrollen. När jag en tid efter slaktartikeln till sist ändå erbjöds en fast tjänst på tidningen, där jag tänktes gå en omväg på ett par år via en redaktion som inte tilltalade mig, valde jag att tacka nej. Jag tänkte på något som Fredrik hade sagt mig — att det inte fanns något äldre än gårdagens dagstidning; att begreppet journalist kom från det franska ordet jour, för dagen.
Det var just detta flyktiga i dagstidningsjournalistiken som var mig mest främmande. Murvlarna satte en ära i förgängligheten. Ett ”knäck” var ett ”knäck,” sedan var det inte mer med den saken. När ett sådant var publicerat skulle man inte se tillbaka utan bara gå vidare till nästa. Om det hade blivit fel eller mindre bra så var det inte hela världen. Vi kör på med nästa bara — och så en bira, en magborstare och en cigg på det. Ingen skulle inbilla sig vara bättre än någon annan. “Litet mindre bokstäver, tack,” var en tillrättavisning jag mottog när jag talade för min sak. Den där antiambitiösa inställningen, med uttalat förakt för omsorger om kvalitet, detaljer och mer subtila nyanser, passade mig inte alls. Jag ville söka mig till något mer beständigt, där skrivandets hantverk togs på allvar och ambitioner för texterna bemöttes med respekt, inte ironi, blaserad nonchalans och arrogans.
Jag hade då fortsatt att arbeta för Z, litet grann i samma stil. Nu hade Hunter S. Thompson tillkommit som inspirationskälla i mitt skrivande. Min mest minnesvärda insats under åren i den än mer cyniska miljön på Stenbecks Z Magazine, först vid Sergels torg, sedan på Gamla Brogatan, var en ensam tågresa på en hel månad i Östeuropa som chefredaktören Jörgen Widsell — ännu en mentor, även om vi var väldigt olika — hade skickat ut mig på, i januari 1990, mitt i midvintern under den unika historiska omvälvningstid då Sovjetimperiet just hade kollapsat och Berlinmuren öppnats men ännu ej rivits.
Tågen tog mig till Östberlin, Warszawa, Prag och Budapest — en hård, kall och mörk resa under vilken jag, ständigt omgiven av östeuropeiska horor och västerländska torskar, upplevde en helt annan, så mycket tuffare, smutsigare verklighet än den som hade beskrivits i många artiklar och inslag om ”den östeuropeiska våren.” Av den eufori som hade utlovats såg jag intet, av den järnhårda lönelagen, utnyttjande, naivitet, hänsynslöshet och snuskeri desto mer. Av reportaget, som publicerades över flera nummer av tidningen, minns jag mest att Jörgen var inne och styrde och ställde, strök och ändrade på ett sätt som jag inte tyckte gjorde saken bättre. Till sist, minns jag, gav jag upp och lät honom göra som han ville. Z lästes ändå inte som Dagens Nyheter. Jag brydde mig inte särskilt.
Själva resan däremot gav bestående intryck, dunkelt, sjaskigt färgade sådana, samt nya insikter i drivkrafter och instinkter hos vår mänskliga art. Det var en månad med många möten, äventyr, incidenter och komplikationer, genomgående av hårdare natur, alltsammans, det behöver jag knappt nämna, utspelat under ihållande maximerad alkoholkonsumtion. Jag minns ännu att de stora skummande lagerglasen i Prag kostade 1:-/styck. Den feta dollarbunt som Jörgen hade skickat med mig knappt halverades trots att jag gjorde mitt bästa för att konsumera. Kanske var det inte att undra på att jag efter min hemkomst drabbades av de första av många panikångestattacker, en för mig tidigare okänd plåga som jag därefter levde med i många år.
När jag omkring decennieskiftet 1990 genom Bobo Karlsson träffade min blivande hustru och kompanjon Christina, och började arbeta som skribent och redaktör för CliC:s nystartade ”brodertidning” Café, för vilken Christina var den första chefredaktören, då hade jag börjat ledsna på allt det hårda och mörka. Christina minns de första åren, då jag fortfarande regelbundet fick brev från grovt kriminella, främst narkotikabrottslingar, på olika fängelser och regelbundet besökte dem på säkerhetskåkar som Kumla, Hall och Österåker. Nu hade jag nog av allt det där. Mitt intresse övergick till den värld av mode, skönhet, konst och estetik som öppnade sig genom redaktionen på Jungfrugatan. Jag fattade ett medvetet beslut att lämna den mörka världen för att ägna mig åt ljusare, vackrare, visuella perspektiv.
I bakgrunden fanns också något jag hade läst i CG Jungs självbiografi. Han skriver om en terapisession med en patient som är anklagad för att ha mördat sin hustru, som han hävdar oskyldigt. Jung berättar att han under deras samtal plötsligt får klart för sig att mannen verkligen har begått mordet, Han avbryter då omedelbart terapin, vilket han kommenterar med en formulering typ: ”Kriminalitet och andra obotligt sjukliga mänskliga beteendet — jag är så utled på det. För den som har tagit ett liv finns ingen förlåtelse. Det här är avarter av det mänskliga psyket som jag inte finner det meningsfullt att ägna mig åt.”
Det där gjorde intryck på mig så till den grad att jag tog formuleringen som en ledstjärna för min egen yrkesbana. Jag bestämde mig för att överge samhällets skuggsida för en soligare, vackrare, man kan utan vidare hävda parfymerad, luftkonditionerad värld. Jag insåg att min gärning i denna sfär skulle bli i främst visuell snarare än journalistisk och litterär. Jag hade blivit fascinerad av modefotografi som uttrycksform och ville utveckla detta intresse. Jag förstod att det skulle bli en långvarig process. För mig själv bestämde jag mig redan då, ännu inte trettio år gammal, för att ägna min huvudfokus åt det visuella fram till dess att jag fyllde femtio, då jag skulle återgå till min mammas gata, skrivandet, som min huvudsakliga sysselsättning.
Även om skrivandet under alla dessa år har varit mitt yrke så var det precis så som det blev. Under tjugofem år var tidningsskriverier och författande närmast en bisyssla till våra äventyr i den vida visuella världen. Faktum är att jag är stolt för att jag följde mitt eget beslut. Sedan jag fyllde femtio 2013 är min huvudfokus tillbaka där det började, i skrivandet, författandet — även om jag inte har släppt det visuella.
Som det sista reportaget i denna första del av min väg som professionell skribent räknar jag min berättelse i Café från ett återbesök i Los Angeles, om mina gamla vänner från min avgångsklass i high school uppe i Charter Oak i Covina i San Gabriel Valley, Tillbaka till framtidslandet från 1991, med vassa bilder av min vän Magnus Reed, den då helt unge modefotografen — en mörk berättelse som jag än idag är stolt över, fast jag inte har läst den på en herrans massa år. Jag hade vid det här laget efter fem års skrivande förädlat min teknik i konstruktionen av litterära reportage i en amerikansk/anglosaxisk skola.
Vid den här tiden var Hunter S. Thompson på väg att bli min ledande litteräre förebild. När jag några år senare, 1995, begick comeback med buller och bång i Dagens Nyheter så var det i HST:s gonzotradition, i vilken jag har skrivit alltsedan dess. På senare år har jag även författat flera mer traditionella litterära reportage, min modersmjölk. Det i särklass största av dessa var förstås min biografi Pontus Hultén — den moderna konstens anförare, för vilken jag i stort sett använde de metoder som jag började utveckla som ung journalist.
Nå, vad sägs om denna drapa som en tillbakablick ..? Kan vi kalla den för en “tillbakakaka”? Jag kan inte hävda att jag särskilt ofta tänker på detta mitt tidiga yrkesliv. När jag för detta syfte hämtade ned min gamla klippbok från vinden så föreställde jag mig en summarisk redovisning av detta material, med en kortare text, mer som bildtexter. Se sedan hur det blev när jag väl satte igång och lät minnet flöda! Jag tänker tillbaka på denna tid med glädje, stolthet samt avsevärda mått av mindre angenäma känslor.