Svensk gonzo
Albert Bonniers förlag, 2016 (serie med 24 e-böcker)
2016 utgav jag, i samarbete med Albert Bonniers förlag och min dåvarande förläggare Martin Kaunitz, e-boksamlingen Svensk gonzo. Samlingen består av en serie på inte mindre än 24 e-böcker med texter på svenska som jag har publicerat i olika medier under åren 1995-2016, tillsammans med några nya jag skrev för utgivningen. Samtliga texter i samlingen — låt vara med någon “kantboll” — kan benämnas gonzo, den litterära genre, skapad förstås av min mentor Hunter S. Thompson, vilken jag fortfarande måste anse mig ensam i Sverige om att utöva. Flera av dessa texter tvingas jag vidare, omtalat blygsam, undflyende och självutplånande som jag är, kalla för klassiker. Böckerna går att ladda ned för löjliga spottstyvrar var och en för sig, samt alla samlade en e-volymen En svensk gonzo.
Se alla titlarna samlade och läs mer på min webbplats En svensk gonzo och köp dem på Adlibris eller annan plattform!
”Slog mig ned och läste första kapitlet i Claes Brittons bok Sekelskifte i Stockholm, det kanske jag skulle ha sett upp med
Det gick knappt att läsa för det var så in i helvete roligt
Jag skrattade som jag inte har skrattat på mycket länge och jag skrattar än
Han hanterar ubåtsjakten och Stockholm Waterfestival och som han hanterar det
Man påminns om 90-talet på ett knockoutande sätt
Varför skrivs inte mer sånt här, det finns så mycket att skratta ihjäl faktiskt
Kjell Alinge lär ha kallat Waterfestivalen Galne Gunnars Woodstock
bara en sådan sak, jag ser allt framför mig genom skratt-tårarna
Jag tror att Britton medvetet lät bli att röja i VM i fyrverkeri som också blommade ut i all sin överdrivna galenskap, han hade nog gått ned i själslig spagat då”
–Ulf Lundell, Vardagar 5
“Du har skrivit den roligaste och den sorgligaste boken i Sverige på tvåtusentalet.”
–Stig Larsson
”En förbannat rolig bok!”
–Klas Östergren
”Texten om Moderna Museet är en absolut klassiker”
– Lena Andersson
”Har aldrig haft så roligt på svenska”
– Bodil Malmsten
”Det är utan tvekan en modern Röda Rummet, med en enorm vrede och energi som pyser och väller fram. Jag känner igen mig och håller med i allt. Men framför allt har den ju ett sådant djävla gott humör och är så djävla kul att läsa!”
–Ulf Linde
”Brittons kapitel Framtiden.nörd, ja så står det, är riktigt fint, om hur snabbt allt glöms bort, i hans funderingar om det kommer han fram till att kommer barn ens att minnas
Sina föräldrar?
Sen tar han itu med Nördarnas Revansch, alltså IT och
hur underbart det var och är för all världens nördar
vars hegemoni och mer eller mindre diktatur vi idag lever
i, nördarna rules, härskar, har tagit allt
Är det bra?
Så här kan det låta hos Britton:
`Med sitt digitala världsspråk har nördarna slitit åt
Sig väldeliga stycken av det globala näringslivet
och nöjesindustrin. Den tabelltuggande nördkulturen har kopplat
strypgrepp på den unga opinionsblldningen och bitit sig
fast inom film, musik, mode, och mediavärlden, gnagt ur
dem från insidan och efterlämnat endast de ihåligt grinande
skalen. Snart om inte redan har de triumferat i sitt
yttersta uppsåt: att höja den tekniskt onanistiska
människotypens sexuella status.´
Kanske häcklas det sarkastiskt skönt elakt nagelfars
Och ord-djävlas det på diverse poddar och annat
Jag vet inte
Lyssnar inte på sånt
Men så mycket såhär hårt genomträngande och roligt vet
jag inte om det överhuvud skrivs idag
Det är förmodligen i mångt och mycket nördarnas fel
Och IT
Och hela skiten vi lever i idag
Nördarnas värld, Corona och miljökollaps
Det är tufft”
–Ulf Lundell, Vardagar 5
”Mitt humör blev sämre när jag läste en stor artikel i DN om Claes Britton där Brittons vän Mauro Scocco uttalade sig om att Britton avskyr Göteborg lika mycket som han älskar basket. Jag drog mig till minnes en sällsynt infam och ohygglig artikel av Claes Britton om Göteborg för många år sedan.”
–Peter Hjörne
”Vilka högligen roliga skarpa fyndiga stycken — mina egna Östermalm och Sommaröarna förbleknar med sin större välvilja, även om jag ryckas ha avsnitt om samma sak, eftersom vi har samma bakgrund ehuru trettio år skiljer oss. Texter som dessa har tendens att åldras, men de är efter nedskrivandet (?), tycks de mig fräscha och fortfarande helt aktuella — framstår genom sitt vitala språk”
–Per Wästberg
”Han ser Stockholm som både hembygd och storstad. Han är en gonzojournalist. Hunter S Thompson med Hjalmar Söderbergs ögon.”
–Johan Hakelius
”Som många genuint elaka skribenter är Claes Britton väldigt rar, nästan ömsint, i verkligheten. Den ena dubbla identiteten präglar även hans texter. Det finns något sårbart i de råaste av formuleringar. Själv glömmer jag aldrig hans porträtt på Göteborg eller reportaget om Stockholms försök att arrangera OS. Texter som fick mig att vilja bli reporter.”
–Björn af Kleen
”Lysande intressant om mode-Stockholm!”
–Sara Danius
”Det är väldigt sällan man läser något som är så roligt”
– Horace Engdahl
”Ja, han är vidrig och Old School och bakåtsträvande — det har å andra sidan alltid varit en smart strategi, som jag själv är svag för”
– Natalia Kazmierska, Expressen
”Det var min moster som först började prata om sin härlige, yvige elev, Claes Britton, som skrev så roligt i DN. Och det gjorde han ju. Tio år senare var jag redaktör på Café och fick chansen att välja texter till magasinets tioårsjubileum. Det fanns extremt många bra artiklar, men Claes Brittons stack ut. De var först med att fånga en sorts svensk gonzoton som jag knappt vågat drömma om ens existerade. Här fanns en hånfull skärpa, en satirisk ilska och en otrolig stilkänsla — och samtidigt en varm humor. Och det var ju inte så konstigt, för Claes Britton var den som först formulerade det som vi andra försökte göra. När man tänker på det i dag, framstår hans texter som ännu mer unika.”
–Klas Ekman
”Den hatiska klagosången riktigt glöder i all sin munterhet”
–Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet
”Bitter? Nostalgisk? Sentimental? Elitistisk? Snobb? Jag är alltammans, erkänner han. Men framför allt är han rolig. Och arg. På alla dumma jävlar! (…) Och han har skrivit något så ovanligt som en viktig bok om Stockholm”
– Susanna Popova, Svenska Dagbladet
”Texten lyfter fram som en mäktig flod, utan tvekan eller språkliga hinder”
– Bo Madestrand, Dagens Nyheter
”Stilen är vildsint, ja uppkäftig. Globen är en ‘praktfullt upp-peggad pungkula’ och vattentresstivalen en ’kvaljande sörja av fulhet’, nedplöjd i den simplaste kommersialismens gröna köttsås’. Han brukar verkligen raseriets kraft och ironins frätande yta.”
– Dan Sjögren, Sundsvalls Tidning
”Saknar Britton, jag får leta reda på andra som
Kan bjuda på rå och djävlig humor
Skrattet är mycket viktigt
Hårt, fränt, sarkastiskt, drivande skratt”
– Ulf Lundell, Vardagar 5
”Det var i samband med Café som Christina träffade Claes, genom den bortgångna journalistlegenden Bobo Karlsson. Claes Britton hade redan då gjort sig känd som en kontroversiell, oborstad och väldigt rolig skribent med ett stilistiskt manér som jämförts med barocken; vildsinnade meningar med snirkig och ohämmad formuleringsglädje. Som ingen annan avtäckte han de solkigare sidorna av den svenska offentligheten, grävde sig långt in i folksjälen inom såväl nöjesliv som politik.”
–Annina Rabe
”Sveriges bästa stockholmsskildrare”
–Knut Kainz Rognerud
”Kulturetablissemanget kommer aldrig att veta hur de ska förhålla sig till din bok, eftersom den är så skandalös i sitt klassperspektiv. Själv kommer jag ju från en annan klass, men jag kan ju se att det du skriver är helt sant. Framför allt är det ju så inihelvete roligt.”
– Stig Larsson
”Det är ett djävla drag när du skriver. Det mesta som skrivs är för tråkigt.”
– Niklas Orrenius
”Läst klart Brittons bok
Jag ber att få tacka för alla goda garv
Skratten är den bästa medicinen
Boken avslutas i Brittons älskade Dalarö där befolkningen
Under ett decennium ökat tredubbelt med
känd förödelse som följd
Haninge kommun tomt i kassan, röj i Dalarö
Brittons familj där i generationer, avkomlingar till lotsar
Ja, mycket överklass på Dalarö
men också allt möjligt
Nu går Britton promenad med sin far i omgörelsen
Fadern i stort likgiltig, man kan inte vara anbat
Ja, det är fördjävligt, men det är som det är
Ännu ett förstört paradis för alltid förlorat
Världen är full av såna
Jag har, hade mitt i Mensättra Saltsjö-Boo, lantligt
litet hus, ett par vägar, en större väg, gamla bondgården
kvar, stora sjöar berg, Baggensfjärden
Sen kom Orminge och allt det andra och förorten
byggde fantastiskt fula bollhallar och skolor
och överallt slängdes hus ut, allt förfabricerat
Grälla färger, ett helt fält av illgula hus
Dom gamla små villornas och sommarstugornas tomter
ansågs för omfattande, så där placerades vad jag
kallar ”trolldegshusen”, monstruösa skapelser i rosa, hult
intensivblått, inte en enda god tanke där, bara:
hus för helvete, folk måste ha någonstans att bo
Jag var förbi i bilen för något år sen, kanske två
Nytt folk i vårt hus, jag kände ingenting längre, jag heller
Förlorat, övertaget, men jag har minnen
Britton blir väldigt poetisk när han skriver om
Barndomens Dalarö och utflykterna i skärgården
Mycket vackert”
-Ulf Lundell, Vardagar 5