Gonzo och gonzojournalistik är begrepp som myntades av och egentligen med ensamrätt tillhör min gamle litteräre fadersfigur Dr. Hunter S. Thompson, salig i åminnelse. Begreppet sägs ha använts för första gången i Thompsons magnifika The Kentucky Derby is Decadent and Depraved i tidskriften Scanlan’s Monthly i juni 1970, hans första gonzoreportage. Året därpå, 1971, ödödliggjordes uttrycket i Fear & Loathing in Las Vegas, där Hunters tungviktige samoanske advokat går under namnet “Dr. Gonzo.” Ordet gonzo kommer, åtminstone i min egen tolkning, av gone—man är “gone”, borta, utflippad, stenad, försatt i ett högre tillstånd ovan småborgerliga regler och konventioner.
Läs/se mycket mer om mon gonzotextsamling En svensk gonzo här!, och om vårt “gonzo-releaseparty” här!
Hunter S. Thompson utgav en lång rad skriftsamlingar som Fear & Loathing: on the Campaign Trail ’72, Generation of Swine, The Great Shark Hunt (ett måste!), Better Than Sex (en favorit!), The Rum Diaries, Kingdom of Fear (en annan höjdpunkt!) med flera. Den sista blev Hey Rube från 2004. Thompson sköt sig i sitt hem i Woody Creek i Colorado 20 februari 2005.
Gonzo har, främst av dem som inte har läst Hunter S. Thompson mer utförligt, kommit att förknippas i första hand med sprit, droger och även med sexuella utsvävningar. Detta tycker jag är olyckligt. Förvisso är alkohol och droger av olika slag viktiga beståndsdelar i denna litterära tradition och i de mentala tillstånd som har fött den. Sex däremot spelar som bäst en underordnad roll.
För mig handlar gonzo i första hand om att frigöra sig från traditionell objektivitet för att tillåta den egna personligheten fria tyglar—att beskriva verkligheten genom denna personlighet och dess inre monolog av associationer, fantasier, hallucinationer.
Den litterära stil som Hunter S. Thompson egenhändigt uppfann har sina rötter i femtiotalets beatlitteratur, Ken Keasy och “LSD-poeten” Timothy Leary. Inte minst, vill jag påstå, hämtar den inspiration från William S Burroughs hämningslösa malström av deliriska visioner. Thompson animerade stilen med sitt alldeles egna, modernare temperament för TV- och rock’n’roll-åldern. I mitt tycke är han enastående som porträttör av det amerikanska samhället och den sjuka amerikanska folksjälen.
Själv vågade jag steget att lämpa den förmenta journalistiska objektiviteten över bord för att fullt ut skriva i gonzotraditionen—i min egen högst personliga, försvenskade tappning—för första gången 1994. Jag har fortsatt alltsedan dess. För mig ger detta uttryckssätt större frihet—vidare möjligheter att gestalta vår samtida verklighet så som jag ser och upplever den, på ett sannare, ärligare sätt än om jag skulle ikläda mig den konventionella, ofta hycklande, tillrättalagda objektivitetens tvångströja.
”His hallucinated vision strikes one as having been, after all, the sanest”
–Nelson Algren om Hunter S. Thompson
