Röster
…om mig och mina texter
”Slog mig ned och läste första kapitlet i Claes Brittons bok Sekelskifte i Stockholm, det kanske jag skulle ha sett upp med
Det gick knappt att läsa för det var så in i helvete roligt
Jag skrattade som jag inte har skrattat på mycket länge och jag skrattar än
Han hanterar ubåtsjakten och Stockholm Waterfestival och som han hanterar det
Man påminns om 90-talet på ett knockoutande sätt
Varför skrivs inte mer sånt här, det finns så mycket att skratta ihjäl faktiskt
Kjell Alinge lär ha kallat Waterfestivalen Galne Gunnars Woodstock
bara en sådan sak, jag ser allt framför mig genom skratt-tårarna
Jag tror att Britton medvetet lät bli att röja i VM i fyrverkeri som också blommade ut i all sin överdrivna galenskap, han hade nog gått ned i själslig spagat då”
– Ulf Lundell, Vardagar 5
“Du har skrivit den roligaste och den sorgligaste boken i Sverige på tvåtusentalet.”
– Stig Larsson
“Claes Brittons briljanta biografi bevisar slutgiltigt att Pontus Hultén är Pontus Hultén och allt annat är allt annat.”
–Hans Ulrich Obrist
”Boken har varit en av de mest fängslande läsupplevelserna jag haft på länge. Den har följt mig dag och natt (ofta sömnlös), och jag har sett fram emot nästa kapitel med en förväntan som kan mäta sig med den hos Dickens läsare som väntade på nästa del i serien.”
– Pär Wästberg
”Ja, det är ett liv och ett kiv
Britton mycket rolig igen, invigningen av Moderna Museet
Man skrattar och äntligen någon som ser makt och rätt igenom den minst sagt fluffiga konceptuella konstens installationer, stora gester, mycket lite innehåll
Idag pratade den gamla OS-generalen Olof Stenhammar i Sommar
Lyssnade jag inte på, men jag hoppade över hela det kapitlet i Brittons bok, måste tas. Olof Stenhammar ger jag inte mycket för, inget faktiskt, han hade, kanske fortfarande har, en båt döpt till In the money. Brittons dust med Göteborg kan också bli väldigt kul.”
– Ulf Lundell, Vardagar 5
Monumentalt, i alla bemärkelser — Pontus Hulten, Commander of Modern Art, Claes Britton, 2025 — 700 sidor med tät text och detaljerade uppgifter som belyser en extraordinär person som gjorde skapandet av symboliska platser för vår tids konst till sin personliga mission, från Moderna Museet till Centre Pompidou — en extraordinär undersökning, som en personlig expedition, och en spännande djupdykning i 50 år av ett liv i konstnärernas och museernas tjänst, 50 år av en otrolig epok — och för att påminna om hans viktiga roll i Duchamps oumbärliga ställning i Frankrike — ett perfekt eko av Sophie Duplaix utmärkta utställning på Grand Palais, där Hulten är allestädes närvarande, trogen vän och reskamrat till Jean Tinguely och Niki de Saint-Phalle. Starkt rekommenderad läsning.
–Olivier Gabet, chefsintendent dekorativa konster Musée du Louvre Paris
”Claes Britton är unik i ordval och hänsynslös i både sin formulering och förhållande till den omvärld han bevakar. Både som fri skribent, redaktör för Stockholm New och allmän aktör inom modebranschen i vad verkar ha varit en stor inspirationskälla och betytt mycket för mig som ung inom denna scen. Vi enas i vår kamp mot historielösheten och vår övertygelse att det krävs starkare band mellan generationerna i mode- och medievärlden.”
– Konrad Olsson, Scandinavian Mind
”Har aldrig haft så roligt på svenska”
– Bodil Malmsten
“Pontus Hultén var de moderna konstmuseernas främste visionär. Under andra halvan av 1900-talet förvandlade han museet till ett experimentellt kraftcentrum där nya konstnärliga intryck kom att involvera en allt större publik. I denna storslagna biografi porträtterar Claes Britton honom i helfigur. Det är ett banbrytande arbete som för första gången ger oss den sanna bilden av Pontus Hulténs internationella inflytande.”
– Daniel Birnbaum
”Som många genuint elaka skribenter är Claes Britton väldigt rar, nästan ömsint, i verkligheten. Den ena dubbla identiteten präglar även hans texter. Det finns något sårbart i de råaste av formuleringar. Själv glömmer jag aldrig hans porträtt på Göteborg eller reportaget om Stockholms försök att arrangera OS. Texter som fick mig att vilja bli reporter.”
– Björn af Kleen
”Han ser Stockholm som både hembygd och storstad. Han är en gonzojournalist. Hunter S Thompson med Hjalmar Söderbergs ögon.”
– Johan Hakelius
”Claes Brittons rika biografi bygger på ett monumentalt researcharbete, med hundratals intervjuer och oräkneliga arkivtimmar och en närapå tioårig skrivprocess, och drivs framåt av ett rakt, journalistiskt tonfall. Det är på alla sätt ett pionjärarbete (…) ett lika imponerande som välskrivet monument över giganten Hultén.”
- Bo Madestrand, Dagens Nyheter
”En av världens bästa creative directors”
– Jens Grede
“Claes Brittons bok om sin mamma Mona Britton är skriven på en glasklar svenska. Den borde vara obligatorisk läsning på alla vårdutbildningar i Sverige.”
– PC Jersild
”Det finns mycket att säga om Pontus Hultén — och det gör den här boken. På ett briljant sätt! Men framför allt gör den det fullständigt klart att han, utan minsta tvekan, var den intendent/chef som under efterkrigstiden mest radikalt förändrade synen på vad ett konstmuseum kunde — och kanske borde — vara. ”
–Lars Nittve
”Jag känner mig så hämmad när jag jämför mig med Claes Britton”
– Helena von Zweigbergk
”Kulturetablissemanget kommer aldrig att veta hur de ska förhålla sig till din bok, eftersom den är så skandalös i sitt klassperspektiv. Själv kommer jag ju från en annan klass, men jag kan ju se att det du skriver är helt sant. Framför allt är det ju så inihelvete roligt.”
– Stig Larsson
”Lysande intressant om mode-Stockholm!”
– Sara Danius
”Pontus Hultén är en mytisk gestalt i konstkretsar, mycket uppmärksammad internationellt efter karriärer både i USA och Frankrike, tidigt ute med att lansera popkonsten och Andy Warhol, snabbare på hanen än amerikanerna, faktiskt. När han var chef på Moderna museet var det ständigt gränslösa partyn och taket lyfte. Claes Britton sparar inte på krutet och anekdoterna i sin mäktiga biografi med glittrigt omslag. Man får en stark känsla av vilken underbar framåtanda som blåste genom 60-talets konstkretsar. Paradoxalt nog var ändå det mesta redan sagt. Rolig och sinnesvidgande läsning.”
-Jan Eklund, Dagens Nyheter
”Det är utan tvekan en modern Röda Rummet, med en enorm vrede och energi som pyser och väller fram. Jag känner igen mig och håller med i allt. Men framför allt har den ju ett sådant djävla gott humör och är så djävla kul att läsa!”
– Ulf Linde
“Med tanke på Hulténs bedrifter och hans legendariska rykte är det inte den enklaste uppgiften att skriva en nyanserad och kritisk biografi, men Claes Britton tog sig an utmaningen: Pontus Hultén – Commander of Modern Art: A Biography (…) är en volym på nästan 800 sidor som tack vare författarens underhållande sätt att berätta Hulténs historia flyger förbi (…). Claes Brittons Hultén-biografi är utan tvekan ett monumentalt verk som, som han själv medger, på inget sätt är den slutgiltiga domen över och versionen av mannens liv och verk, utan en mycket stark och underhållande tolkning av en epokgörande persons arv. Varmt rekommenderad!”
– Biblio Philo
”Mitt humör blev sämre när jag läste en stor artikel i DN om Claes Britton där Brittons vän Mauro Scocco uttalade sig om att Britton avskyr Göteborg lika mycket som han älskar basket. Jag drog mig till minnes en sällsynt infam och ohygglig artikel av Claes Britton om Göteborg för många år sedan.”
– Peter Hjörne
”Vilka högligen roliga skarpa fyndiga stycken — mina egna Östermalm och Sommaröarna förbleknar med sin större välvilja, även om jag ryckas ha avsnitt om samma sak, eftersom vi har samma bakgrund ehuru trettio år skiljer oss. Texter som dessa har tendens att åldras, men de är efter nedskrivandet (?), tycks de mig fräscha och fortfarande helt aktuella — framstår genom sitt vitala språk”
– Per Wästberg
”OMG, har precis, inspirerad av Bodil, börjat läsa Claes Brittons Sekelskifte i Stockholm (finaste subtiteln: ’en subjournalistisk expedition mot botten av en ny tid’) och har den ofantligt underhållande, bitsk, rolig, syrlig — I love it!! Missade själv hela 90-talet i Sthlm & just nu känns det som finaste fringen till ett studielån som kommer äga mitt liv ut. Ångrar: Waterfestivalen? Vem i helvete…?”
– Bokhora
”Texten om Moderna Museet är en absolut klassiker”
– Lena Andersson
”Brittons kapitel Framtiden.nörd, ja så står det, är riktigt fint, om hur snabbt allt glöms bort, i hans funderingar om det kommer han fram till att kommer barn ens att minnas
Sina föräldrar?
Sen tar han itu med Nördarnas Revansch, alltså IT och
hur underbart det var och är för all världens nördar
vars hegemoni och mer eller mindre diktatur vi idag lever
i, nördarna rules, härskar, har tagit allt
Är det bra?
Så här kan det låta hos Britton:
`Med sitt digitala världsspråk har nördarna slitit åt
Sig väldeliga stycken av det globala näringslivet
och nöjesindustrin. Den tabelltuggande nördkulturen har kopplat
strypgrepp på den unga opinionsblldningen och bitit sig
fast inom film, musik, mode, och mediavärlden, gnagt ur
dem från insidan och efterlämnat endast de ihåligt grinande
skalen. Snart om inte redan har de triumferat i sitt
yttersta uppsåt: att höja den tekniskt onanistiska
människotypens sexuella status.´
Kanske häcklas det sarkastiskt skönt elakt nagelfars
Och ord-djävlas det på diverse poddar och annat
Jag vet inte
Lyssnar inte på sånt
Men så mycket såhär hårt genomträngande och roligt vet
jag inte om det överhuvud skrivs idag
Det är förmodligen i mångt och mycket nördarnas fel
Och IT
Och hela skiten vi lever i idag
Nördarnas värld, Corona och miljökollaps
Det är tufft”
-Ulf Lundell, Vardagar 5
“Det är uppenbart att boken är resultatet av ett enormt jobb: i nio år har Britton intervjuat otal personer, allt från Hulténs familjemedlemmar till stjärnarkitekten Renzo Piano. Han har rotat i arkiv, läst Hulténs fars memoarer. Det är onekligen ett gediget arbete som kommer att refereras till i många år framöver.”
– Agri Ismael, Expressen
”Att läsa boken är en sorts antibiotisk terapi — en konfrontation med både skrattretande och obehagliga minnen som gör oss bättre rustade nästa gång vi står inför tider präglade av Sodom och Gomorra”
– David Rytfeldt, Scoop
”Men stilistiken är viktig. Och den kräver en kärlek till barocken, snarare än funktionalismen.”
– Johan Hakelius
”Hultén blev alltså den mest banbrytande utställningsmakaren vi någonsin sett, men hur ser detta liv och denna karriär ut? Det är ett äventyr som jag nu följer nogsamt i Claes Brittons massiva och magnifika biografi (…) Det är på flera vis en kolossal bok. Mäktig men också övermäktig — fast inte mig emot. Tvåhundra personer i elva länder lär ha intervjuats av författaren. Radbandet av anekdoter får vi på köpet.”
Britton går alltså ytterst grundligt till väga med att teckna Pontus Hulténs liv från början till slut. Med allt material bygger han en sorts monumentalbild av den man som levde av kontroverser, egensinne och resande rastlöshet. Det är de facto ett storslaget stycke konsthistoria vi skänks.”
Mikael van Reis, Göteborgsposten
”Det är ett djävla drag när du skriver. Det mesta som skrivs är för tråkigt.”
– Niklas Orrenius
”Att skrattdöden dö. Går inte att slita sig från Sekelskifte i Stockholm — blir helt pavlovsk i mitt dröjande där jag skymtar det rosa omslaget i handväskan och passar på att skratta ohämmat var bara fantasin. Läste kapitlet om Söder på kaféet och oavsett vad jag tycker om Söder som förort, dvs lite slaskigare än nu, skriver han ju så charmigt, Britton, ur en tristess i en bitter Hedvig Eleonora-synvinkel: det är alltid charmigt trots att han totalt dissar. (…) Fatta hur jag garvar när han skriver om att dela av Söder var längtan efter att bli något slags svenskt Soho — hur många var vi som skrattade så vi tjöt när vi först hörde talas om SoFo? (…) Hsh: roligt värre + stockholmsmörk + nostalgi”
– Bokhora
”På nattduksbordet ligger just nu Sekelskifte i Stockholm, av Claes Britton. Rasande journalist som törs vara känslosam, Hunter S. Thompson på Dalarö. Fear and loathing in Stockholm. Ej för ömtåliga.”
– Bodil Malmsten, www.finistere.se
”Det är väldigt sällan man läser något som är så roligt”
– Horace Engdahl
”En förbannat rolig bok!”
– Klas Östergren
”Nu kliver Claes Britton rätt in i striden. Britton, som växte upp på Östermalm och i Los Angeles. Som strödde lika glamour över ett ännu grådaskigt Sverige, först i Dagens Nyheter, sedan i CliC, Café och det egna feta magasinet Stockholm New.”
– Johan Hakelius
”Ja, han är vidrig och Old School och bakåtsträvande — det har å andra sidan alltid varit en smart strategi, som jag själv är svag för”
– Natalia Kazmierska, Expressen
”Curator-legenden Pontus Hultén var en antikonformist och konstnärernas vän. Han gjorde nästan på egen hand samtidskonsten tillgänglig för en bredare publik och har haft ett enormt inflytande på dagens konstscen. Claes Britton har nu skrivit den biografi han förtjänar: en mästerlig översyn av hans curatorgärning och relationer med sin tids konstnärer. Upplysande, full av informativa detaljer och anekdoter, och briljant skriven. Om du undrar varför samtidskonsten är som den är, då måste du läsa den här boken.”
– Carsten Höller
”Det var min moster som först började prata om sin härlige, yvige elev, Claes Britton, som skrev så roligt i DN. Och det gjorde han ju. Tio år senare var jag redaktör på Café och fick chansen att välja texter till magasinets tioårsjubileum. Det fanns extremt många bra artiklar, men Claes Brittons stack ut. De var först med att fånga en sorts svensk gonzoton som jag knappt vågat drömma om ens existerade. Här fanns en hånfull skärpa, en satirisk ilska och en otrolig stilkänsla — och samtidigt en varm humor. Och det var ju inte så konstigt, för Claes Britton var den som först formulerade det som vi andra försökte göra. När man tänker på det i dag, framstår hans texter som ännu mer unika.”
– Klas Ekman
”När livsstilsmagasinet Stockholm New lanserades 1992 var modescenten i Stockholm så gott som obefintlig. Men grundarna Claes Britton och Christin Solenborg Britton fångade upp ett första litet frö till det som många år senare skulle utvecklas till dagens prunkande modekultur.”
– Susanna Strömquist
”Läst klart Brittons bok
Jag ber att få tacka för alla goda garv
Skratten är den bästa medicinen
Boken avslutas i Brittons älskade Dalarö där befolkningen
Under ett decennium ökat tredubbelt med
känd förödelse som följd
Haninge kommun tomt i kassan, röj i Dalarö
Brittons familj där i generationer, avkomlingar till lotsar
Ja, mycket överklass på Dalarö
men också allt möjligt
Nu går Britton promenad med sin far i omgörelsen
Fadern i stort likgiltig, man kan inte vara anbat
Ja, det är fördjävligt, men det är som det är
Ännu ett förstört paradis för alltid förlorat
Världen är full av såna
Jag har, hade mitt i Mensättra Saltsjö-Boo, lantligt
litet hus, ett par vägar, en större väg, gamla bondgården
kvar, stora sjöar berg, Baggensfjärden
Sen kom Orminge och allt det andra och förorten
byggde fantastiskt fula bollhallar och skolor
och överallt slängdes hus ut, allt förfabricerat
Grälla färger, ett helt fält av illgula hus
Dom gamla små villornas och sommarstugornas tomter
ansågs för omfattande, så där placerades vad jag
kallar ”trolldegshusen”, monstruösa skapelser i rosa, hult
intensivblått, inte en enda god tanke där, bara:
hus för helvete, folk måste ha någonstans att bo
Jag var förbi i bilen för något år sen, kanske två
Nytt folk i vårt hus, jag kände ingenting längre, jag heller
Förlorat, övertaget, men jag har minnen
Britton blir väldigt poetisk när han skriver om
Barndomens Dalarö och utflykterna i skärgården
Mycket vackert”
-Ulf Lundell, Vardagar 5
”Den hatiska klagosången riktigt glöder i all sin munterhet”
– Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet
“Och framförallt borgar Brittons journalistiska gnetighet för det allra bästa man kan säga om någon biografi: ett nyanserat porträtt, av en komplicerad, hel människa. Det är fint.”
-Mårten Arndtzén, Kulturnytt SR P1
”Texten lyfter fram som en mäktig flod, utan tvekan eller språkliga hinder”
– Bo Madestrand, Dagens Nyheter
”Bitter? Nostalgisk? Sentimental? Elitistisk? Snobb? Jag är alltammans, erkänner han. Men framför allt är han rolig. Och arg. På alla dumma jävlar! (…) Och han har skrivit något så ovanligt som en viktig bok om Stockholm”
– Susanna Popova, Svenska Dagbladet
“I sin text lyckas Britton måla upp bilden av den kraftfulle, karismatiske, multibegåvade och bångstyrige Pontus Hultén så som jag själv minns honom.”
-Ann Nittve, Svenska Dagbladet
”Stilen är vildsint, ja uppkäftig. Globen är en ‘praktfullt upp-peggad pungkula’ och vattentresstivalen en ‘kvaljande sörja av fulhet,’ nedplöjd i den simplaste kommersialismens gröna köttsås’. Han brukar verkligen raseriets kraft och ironins frätande yta.”
– Dan Sjögren, Sundsvalls Tidning
”Jag minns hur jag förr trodde att de här Djursholmsfröknarna var det ultimata kapitalet: rika, välklädda med sammetslen hy och perfekt sminkning. Nu läser jag om hur sensuella de är. Jag kommer omedelbart att tänka på Claes Britton, reklamman, journalist, överklassens och socialdemokratins... Uppvuxen och boende på Östermalm — som han älskar över allt annat — kan han som ingen annan skildra den svenska överklassens med elegant, roande och brutala ögonvinklar av sina grannar och vänner”
– Pontus Hjerin, i Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (Frank, 2008)
”Sveriges bästa stockholmsskildrare”
– Knut Kainz Rognerud
”Att döma av det stela leendet hos de kvardröjande randiga skjortorna och deras gubbbehängda rottingkäppar kan detta sanningssägande komma att betraktas som vår tids Röda Rummet. Vid nästa sekelskifte”
– Peppe Engberg, Dagens PS
”Det var i samband med Café som Christina träffade Claes, genom den bortgångna journalistlegenden Bobo Karlsson. Claes Britton hade redan då gjort sig känd som en kontroversiell, oborstad och väldigt rolig skribent med ett stilistiskt manér som jämförts med barocken; vildsinnade meningar med snirkig och ohämmad formuleringsglädje. Som ingen annan avtäckte han de solkigare sidorna av den svenska offentligheten, grävde sig långt in i folksjälen inom såväl nöjesliv som politik.”
– Annina Rabe
”Saknar Britton, jag får leta reda på andra som
Kan bjuda på rå och djävlig humor
Skrattet är mycket viktigt
Hårt, fränt, sarkastiskt, drivande skratt”
– Ulf Lundell, Vardagar 5
“Ett mästerverk”
– Lars Nittve
