Denna lista med presentationer över några av mina närmaste kreativa medarbetare sammanställde jag för tio år sedan, för lanseringen av min e-boksamling En svensk gonzo vintern 2016. Listan är fortfarande aktuell så ingen anledning finns att ändra något. Däremot kan fler medarbetare komma att läggas till. Ursäkta den snedvridna könsbalansen…inget att göra något åt i detta läge är jag rädd. Nedan också mitt högst personliga “gonzomanifest,” med min egen definition av detta begrepp.
Dan Perrin
Kärt barn har många namn som klyschan lyder. ”Senan,” ”Dana-Tranan” och ”Dandy Dan” är bara tre av dem vid vilka min gamle broder och lagkamrat Dan Sinclair Perrin har kallats genom åren, av mig och andra. I en annan tid var Danne en av basket-Sveriges mest naturliga halvdistansskyttar—en gudabenådad atlet då vi stred på Sveriges basketplaner från Jokkmokk till Ängelholm i KFUM Centrals stolta purpur- och guldfärger. Redan i slutet av åttiotalet förlorade vi Danne till Göteborg där han först gick Valands konsthögskola för att sedan blev kvar. Nu är han tillbaka som min granne på Gärdet där allt började. Danne har genom sin långa karriär gjort många uppmärksammade utställningar och offentliga utsmyckningar, representerad i prestigefulla offentliga och privata samlingar. Här förgyller Danne många av mina texter med sina underbara yngre och äldre illustrationer. Han var också tongivade i sin medverkan vår bok PA&Co—ännu en kokbok från 2012. För kontakt med Danne, skicka dm.
Pierre Björk
Den då helt unge mode- och porträttfotografen som jag en gång i tiden tjatade in som assistent i team Mikael Jansson. Pierre är idag väl anlitad som omslags- och porträttfotograf för flera svenska tidningar och magasin. Själv är jag svag för hans paparazzi-fotografi med stark modekänsla, inte sällan med en råare udd. Vi utvecklade uttrycket gemensamt och har genom åren genomfört en rad projekt tillsammans i denna genre, som har blivit Pierres välkända signum. Pierre medverkar här med bland mycket annat beryktade bildsviter för min berättelse Skräck och hat i mode-Stockholm 1&2, samt från en utflykt till New York, där Pierre tidigare bodde och där vi tillsammans “täckte” öppningen av vår gemensamme vän Carsten Höllers stora retrospektiva konstutställning på New Museum på The Bowery.
Tomas Almgren
Många trodde på den tid då det begav sig—och än idag!— att Tomas i mina texter var en fiktiv figur men nej, ack nej, sannerligen inte. Hans existens är högst köttsligt påtaglig. Tomas föddes i det fjärran Teheran under namnet Siawash Horsiar, adopterad hit till vår fjällhöga nord, närmare bestämt Östermalm där vi blev vänner i tjugoårsåldern, efter att ha känt till varandra sedan tidigare, då Tomas gick i Gärdet och jag Engelbrekt. Under hela den senare delen av nittiotalet och det tidiga nollnolltalet medverkade Tomas i mina texter som min “antropologiske assistent,” alltid med sina alldeles egna, oförlikneliga perspektiv och iakttagelser på/om alla de tillstånd, händelser, fenomen, öden, äventyr och människor som mötte oss längs vår vindlande väg. Under senare år har han begått upprepade comebacker i denna roll. Fler kan följa om tiden står oss bi.
Mikael Jansson
Min gamle “professionelle storebror” Mikael Jansson är som alla vet en av världens stora modefotografer, med uppdrag för planetens ledande modemagasin och brands. I över tjugo år arbetade vi regelbundet tillsammans och producerade ett mycket stort antal om jag får säga det själv klassiska arbeten — böcker, webbplatser, utställningar och förstås en stor mängd mode- och porträttfotograferingar. Här är Micke representerad med en flod av bilder från Stockholm New och andra gemensamma projekt, bland annat för min text Sår är till för att göra ont! från 1998, samt för våra böcker PA&Co—mer än en kokbok från 2006 och PA&Co—ännu en kokbok från 2016.
Joakim Lindengren
Joakim Lindengren gick skulpturlinjen på Konstfack men blev istället vuxenserietecknare. Han fick sitt genombrott i undergroundkretsar i mitten av åttiotalet och är mannen bakom odödliga klassiker som Tungt Kylskåp, Krystmarodören, Brun utan Tvål, Kung Kisstanks Hämnd, John Holmes och Sherlock Watson, Kapten Stofil, Hut Går Hem och många fler. Joakim bidrar här med några av sina minnesvärda, omstridda illustrationer till mina texter on Södermalm, City och Östermalm i Dagens Nyheter från mitten av nittiotalet.
Nicho Södling
Störst och kärast av de projekt som jag och Nicho har arbetat med tillsammans genom åren är Vanity of Man, Nichos vädliga svit av klassiska ”modeproträtt” av människor ur stambefolkningarna i flodens Omos delta i sydvästra Etiopien—ett avlägset, svårtillgängligt, tidigare helt isolerat område som jag själv besökte på en äventyrlig flodexpedition med min älskade fader anno 1988. Nicho är i grunden mode- och livsstilsfotograf. Numera arbetar han mest med större egna fotografiska projekt från olika delar av världen, inte minst från Brasilien där han bor stor del av året. Här bidrar Nicho med bland annat bilder från en fransk utflykt.
Mathias Johansson
En gammal idrottsman och krigare från de jämtländska vidderna, numera sedan länge är tryggt förankrad i Gamla Stan varifrån han driver sin karriär som fotograf inriktad på form, arkitektur, konst och porträtt. Hans porträtt på konstnärinnan Louise Bourgoise från New York är internationellt berömda. Mathias är representerad i samlingarna vid Moderna Museet, Louisiana med flera prestigefulla institutioner. Här bidrar han med kärt återsedda bilder från våra gemensamma äventyr i Tokyo anno 2003.
“På nattduksbordet ligger just nu Sekelskifte i Stockholm, av Claes Britton. Rasande journalist som törs vara känslomässig, Hunter S. Thompson på Dalarö. Fear and lothing in Stockholm. Ej för ömsinta”
—Bodil Malmsten
Mitt gonzomanifest
Gonzo och gonzojournalistik är begrepp som myntades av och egentligen med ensamrätt tillhör min gamle litteräre fadersfigur Hunter S. Thompson, salig i åminne. Begreppet sägs ha använts för första gången i Thompsons magnifika The Kentucky Derby is Decadent and Depraved i tidskriften Scanlan’s Monthly i juni 1970. Året därpå, 1971, ödödliggjordes uttrycket i Fear & Loathing in Las Vegas, där Hunters tungviktige samoanske advokat går under namnet “Dr. Gonzo.” Ordet gonzo kommer, åtminstone i mitt eget synsätt, av gone—man är “gone”, borta, utflippad, stenad, försatt i ett högre tillstånd bortom småborgerliga konventioner och regler.
Hunter S. Thompson utgav en lång rad skriftsamlingar som Fear & Loathing: on the Campaign Trail ’72, Generation of Swine, The Great Shark Hunt, Better Than Sex, The Rum Diaries och många fler. Den sista blev Hey Rube från 2004. Thompson sköt sig i sitt hem i Woody Creek i Colorado 20 februari 2005.
Gonzo har, främst av dem som inte har läst Hunter S. Thompson, kommit att förknippas i första hand med sprit, droger och även med sexuella utsvävningar. Detta tycker jag är olyckligt. Förvisso är alkohol och droger av olika slag viktiga beståndsdelar i denna litterära tradition och i de mentala tillstånd som fött den. Sex däremot spelar en underordnad roll.
För mig handlar gonzo i första hand om att släppa traditionell objektivitet för att istället ge den egna personligheten fria tyglar—om att beskriva verkligheten genom denna personlighet och dess inre monolog, associationer, fantasier och hallucinationer.
Det litterära uttryck som Hunter S. Thompson egenhändigt uppfann har sina rötter i femtiotalets beatlitteratur; inte minst, vill jag hävda, i William S. Burroughs hämningslöst surrealistiska, bisarrt humoristiska malström av inre mardrömsvisioner. Thompson gav stilen sin alldeles egna, modernare prägel. I mitt tycke är han en unik porträttör av det amerikanska samhället och den dödssjuka amerikanska folksjälen.
Själv vågade jag steget att lämpa den journalistiska förmenta objektiviten över bord för att fullt ut skriva i gonzotraditionen—i min egen högst personliga och försvenskade tappning—för första gången 1994. Jag har fortsatt alltsedan dess. För mig ger detta uttryckssätt större frihet och vidare möjligheter att gestalta vår samtida verklighet så som jag ser och upplever den—från ärligare, sannare perspektiv än om jag skulle ikläda mig den konventionella, ofta falska och tillrättalagda objektivitetens tvångströja.
“His hallucinated vision strikes one as having been, after all, the sanest”
–Nelson Algren om Hunter S Thompson
“Han ser Stockholm som både hembygd och storstad. Han är en gonzoflanör. Hunter S Thompson med Hjalmar Söderbergs ögon.”
–Johan Hakelius
Se bilder och återupplev minnen från vår oförglömliga gonzorelease på studio BrittonBritton i februari 2013 här:
En svensk gonzo bokrelease
Det var en verkligt personlig och minnesvärd release för min digitala textsamling En svensk gonzo i BrittonBritton:s studio i Stockholm, tillsammans med vänner, medarbetare, förläggare och gamla klasskamrater.