Den här texten var startskottet för den andra fasen av min karriär som skribent för Dagens Nyheter—min gonzoperiod. Det är ingen överdrift att påstå artikeln väckte storm när den skandalöst vände på klassperspektivet och förutspådde den genomgripande gentrifiering av Söder, med tillhörande hipsterkultur, som vid tiden knappt låg i sin linda. Än idag, 31 år senare, påminns jag regelbundet om denna Södertext. Ja, faktiskt kan texten vara min mest kända.
Köp och ladda ned Söder om anständighet som e-bok här—eller här som del i samlingen En svensk gonzo! Mer text och citat nedan.
Effekten av texten, med Söder beskrivet från ovan, i ett hänsynslöst subjektivt, öppet nedlåtande, negativt Östermalmskt helikopterperspektiv, förstärktes av att artikeln publicerades—över omslag och fyra helsidor—i DN På Stan, då sedan vad som föreföll som evigheter det ledande organet för den förhärskande, ännu vänstervridna Söderromantiken, denna kvarleva från sextio- och sjuttiotalens proggvåg och proletärsvärmeri.
Min Söderartikel har en bakgrund som är intressant åtminstone för mig. Den var inte min första utan min andra större gonzotext. Den första, Skräck och hat i valkampanjen 94, hade jag publicerat året före, 1994, i gratistidningen CityNytt, en ambitiös konkurrent till Nöjesguiden då, på uppdrag av Christinas och min mentor Bobo Karlsson, salig i åminnelse, vid tiden CityNytts chefredaktör. Även Lars Peder Hedberg var inblandad.
“`När jag skall över Slussen tar jag med mig passet.´ Så talade förr en gammal Östermalmskollega från Gärdesskolan—en kortväxt energisk ung man som numera gör karriär inom den diskbänksrealistiska kärleksfilmen. Själv gick jag i Engelbrekt och har svårt att känna igen mig i språkbruket. Däremot delar jag främlingskapet inför stadsdelen bortom broarna. Inte sedan det sena sjuttiotalets nedrökta dagar har jag haft anledning att aktivt söka mig dit. På den tiden var det först Mariahissen och Musikverket, senare Ritz och Söderhallen som drog. Dimmiga minnesbilder av Bongo-Bill Öhrström, Peps Persson, Bosse Skoglund, Tony Ellis och Henke Två Meter är allt som återstår av epoken.
Under vuxna år har endast praktiska ärenden och slumpmässiga personbesök fört mig över krönet. Om det nya, heta Söder, med Hannas krog, har jag hittills bara läst i Nöjesguiden.”
–Söder om anständighet, 1995
Även artikeln om Södermalm var beställd av Bobo Karlsson för CityNytt. När han väl fick texten så pallade han emellertid inte trycket, som vi uttryckte oss förr. Han började kräva “justeringar” i stort och smått, eller censur, som det rätta begreppet lyder. Jag minns tydligt att begreppet “fyllkärring,” som Bobo försökte få mig att “mildra” till något “snällare,” var en stötesten. Det var för mycken diskbänksrealism, för litet glamour, i hans tycke. Till sist fick jag nog. Nu skiter vi i det här, sade jag. Hellre än att stympa, fila och slipa bort hullingar drog jag helt enkelt tillbaka artikeln. Den låg i byrålådan i något halvår, minst. Jag hade nästan glömt bort saken när jag, av någon anledning jag ej kan minnas, plötsligt fick idén att mot alla odds skicka texten, skriven 1994, till DN På Stan. Jag hade så dags inte skrivit för DN på mer än fem år.
“Har aldrig haft så roligt på svenska”
– Bodil Malmsten
Döm om min förvåning när DN På Stans dåvarande chefredaktör Nicholas Wennö snart återkom om sade att de gärna ville publicera den artikel som Bobo Karlsson alltså inte hade vågat köra i ocensurerad form i sin så mycketsmalare publikation. Inte nog med detta. Den då helt unge Nicholas Wennö avstod klokt nog från att pilla med texten. Mina formuleringar fick vara i fred hela vägen fram till publicering, inklusive den med fyllkärringen—detta i Dagens Nyheter, alla rödvinstanters eget husorgan! Fortfarande är jag imponerad av Nicholas Wennös mod i detta beslut. För mig var det avgörande. Om han inte för mig så överraskande våghalsigt hade bestämt sig för att köra så är det tveksamt om det hade blivit några fler texter i “serien,” någon En svensk gonzo eller annat. Inte otroligt är att alltsammans kunde ha kvävts i denna förbannade linda. Det var, som ofta under min karriär, ett litet, oförskräckt beslut av en enskild person som för mig fick stor och avgörande betydelse. Tack Nicholas!
“Sådan är utgångspunkten, men nu har snacket om Söder övergått i handling. Först flyttade fotograferna, stylisterna och agenturerna till Götgatan. Därefter kom kvarterskrogar med rock'n'roll och tapas, tvättmaskiner, piercing. När så reklambyrån OCH—inklusive mannen som klippte sönder Viking Lines logotyp—tog plats på Åsögatan, då var det plötsligt allvar. Snart tog de Björn Borgs kalsonger ifrån oss, så Pelle Unger. Man har öppnat “deli” på Skånegatan. Det råder inga tvivel längre. Här skall bli något slags Soho, komplett med autentisk miljö!
Några detaljer återstår innan “Nya Söder” kan nå trovärdighet, med hastigt stigande fastighetspriser som följd. Fortfarande är den förtida dödligheten i församlingar som Sofia och Katarina trettiosju procent högre än genomsnittet i Stockholm. Vad värre är: jag själv är inte övertygad. Många har försökt, men ingen har ännu lyckats förklara stadsdelens magi för mig.”
–Söder om anständighet, 1995
“Kulturetablissemanget kommer aldrig att veta hur de ska förhålla sig till din bok, eftersom den är så skandalös i sitt klassperspektiv. Själv kommer jag ju från en annan klass, men jag kan ju se att det du skriver är helt sant. Framför allt är det ju så inihelvete roligt.”
–Stig Larsson
Jag vill hävda att Söderartikeln är exempel på ett ofta observerat fenomen där succé tystar många kritiker och fiender. Texten var välsignad med något så exklusivt som perfekt timing. Uppenbarligen fanns en aptit på detta uttryck som, det måste jag påstå, var något alldeles nytt i svensk press och media—ett nyhetens behag. Kanhända var det också att texten förebådade den nya era som hade inletts men ännu inte var synlig i bredare målgrupper. Faktiskt var det först kring mitten av 1990-talet som de sista resterna av arvegodset från tidigare decenniers proggera och traditionell proletär gammelfylla rensades ut och Stockholm började sin förvandling till en helt annan stad, en genomkommersialiserad, hårt gentrifierad minimetropol.
“Därför har jag åter axlat rollen som grävande journalist. Till hjälp har jag städslat min antropologiske assistent Tomas Almgren (född Siawash Horsiar), sedan ett par år tillbaka bosatt i brytvinkeln av Skatteskrapans och korvfabrikens slagskuggor på Åsögatan. Vår undersökning utgår från Systembolaget på Folkungagatan. Trender kommer som bekant och går men somt består. En berättelse om Söder kommer alltid att börja och sluta med alkoholen. Stora Systembolaget är hjärtat i Södermalms blodomlopp. Från filialerna Folkungagatan, Ringen, Rosenlundsgatan och Hornstull pumpas den livgivande vätskan ut på gatorna, in i parkerna och upp i de omoderna trappuppgångarna—ända ut till de mörklagda blindtarmar där sjukpensionärerna ligger och läskar i isolering.”
–Söder om anständighet, 1995
Min söderartikel är för mig historisk också i att den är den första av många där jag på mina exkursioner har sällskap av min “antropologiske assistent,” min gamle Östermalmsbroder Tomas Almgren, född Siawash Horsiar, naturligt enär Tomas då, ännu som en av relativt få gamla ungdomsvänner, var bosatt på Södermalm. Många har genom åren undrat över huruvida Tomas antropologen existerar i sinnevärlden eller om han i själva verket är en fiktiv karaktär. Låt mig en gång för alla fastslå att så absolut inte är fallet. Han existens är i högsta grad både fysiskt och mentalt påtaglig. Ja, jag kan även passa på att erkänna det som vissa skarptänkta och välbelästa har gissat: Tomas roll i mina texter är mycket riktigt inspirerad av “Dr. Gonzo,” Raoul Dukes tungviktige samoanske advokat i Fear and Loathing in Las Vegas…
Här mycket mer om min bok Sekelskifte i Stockholm från 2004, där Söder om anständighet fick ett nytt liv!
“I dag är det fredag. Depåerna tankas för helgen. Klockan är efter sex och stämningen stiger mot taket. Gemyt och samhörighet utväxlas mellan patienter som vet att snart, mycket strax, vankas medicin. Gamla tjackpundare faller i konversation med träningsoverallsklädda hantverkare hängande i ena armen i samhällsstrukturen. Vi har ett par hundra nummer före oss i kön, men hej, vad här går undan—ingen beslutsvånda, inget snack om vad som går bäst till köttbullarna. Här vet konsumenterna själva vad som är bästa köp. En snabb order bara och så, pang!, slantarna i disken, exakt till sista femtioöringen. Det handlar om minuter, så är vi ute i folklivet igen.”
–Söder om anständighet, 1995
“Det är utan tvekan en modern Röda Rummet, med en enorm vrede och energi som pyser och väller fram. Jag känner igen mig och håller med i allt. Men framför allt har den ju ett sådant djävla gott humör och är så djävla kul att läsa!”
–Ulf Linde
Visst var det många som “gick i taket” som det så vackert brukar heta, av texten. Det gällde främst DN På Stans inre kärna av övertygade kulturstorkonsumenter. Rödvinsglasen på Hornsgatspuckeln bubblade av indignation. Deras klagosång drunknade emellertid i en övervägande positiv uppståndelse. Som många påpekade så ägde texten ett gott humör som tystade mycket av den annars så vanliga mest vitglödgade moralistiska indignationen. Även vissa av mina mest rabiata “hatare,” som vi säger numera, erkände motvilligt att texten “hade sina poänger”—några rent av att de mot sin vilja egen hade skrattat högt under läsningen.
“Vilka högligen roliga skarpa fyndiga stycken—mina egna Östermalm och Sommaröarna förbleknar med sin större välvilja, även om jag ryckas ha avsnitt om samma sak, eftersom vi har samma bakgrund ehuru trettio år skiljer oss. Texter som dessa har tendens att åldras, men tio år efter nedskrivandet (?), tycks de mig fräscha och fortfarande helt aktuella—framstår allt genom sitt vitala språk”
–Per Wästberg
När jag läser Söder om anständighet i realtid, 2026, är det flera förhållanden som slår mig. Till att börja med det uppenbara: Stockholm är en helt annan stad 31 år senare. Det gäller i särskild grad Södermalm, vars hela image har förändrats i grunden. Sedan, förstås, återigen, är det allt detta med “åsiktskorridorer,” ängslan, försiktighet, feghet, censur, politisk korrekthet. I vårt eget livrädda, hårt övervakade och kontrollerade, i alla avseenden tillrättalagda samtida medialandskap hade artikelidén varit utplånad innan den ens kom till idéstadiet. Det är, faktiskt, roande att läsa texten och räkna alla formuleringar och tankegångar som vore helt omöjliga—fullständigt totalt djävla otänkbara—i dagens tilltagande illiterata, av sociala medier toppridna samtidssamtal där sådant som ens riskerar att, eventuellt, uppröra någon hellre aborteras på förhand, helst redan före det idégivande befruktningsögonblicket, i “preventivt syfte”…he he…god läsning! Mer nedan!
“Under Hammarbys grönvita fana på krogen Kvarnen lägger vi obetydligt senare upp kursen för kvällen. På bordsskivan mellan oss löper ett brett stråk av djupa repor: start- och landningsbanan för alla oräkneliga seger- men framför allt förlustsejdlar som genom åren lyft och landat här på Kvarnen. Vi befinner oss på klassisk mark, i draget av gångna dagars diskussioner: “annat vare på Nackasch tid!”, “finnsch de inga lirare längre..?”, ‘’schkaru schacka ett par värschtinghögtalare?”. Tomas redovisar fakta om sina nya hemtrakter. Han berättar om shampoförbrukning, om matkultur, om de sociala problemen, festerna, etc.”
–Söder om anständighet, 1995
Köp och ladda ned Söder om anständighet som e-bok här—eller här som del i samlingen En svensk gonzo! Mer text och citat nedan.
“Att skrattdöden dö. Går inte att slita sig från Sekelskifte i Stockholm — blir helt pavlovsk i mitt dröjande där jag skymtar det rosa omslaget i handväskan och passar på att skratta ohämmat var bara fantasin. Läste kapitlet om Söder på kaféet och oavsett vad jag tycker om Söder som förort, dvs lite slaskigare än nu, skriver han ju så charmigt, Britton, ur en tristess i en bitter Hedvig Eleonora-synvinkel: det är alltid charmigt trots att han totalt dissar. (…) Fatta hur jag garvar när han skriver om att dela av Söder var längtan efter att bli något slags svenskt Soho — hur många var vi som skrattade så vi tjöt när vi först hörde talas om SoFo? (…) Hsh: roligt värre + stockholmsmörk + nostalgi”
–Bokhora
“Det är väldigt sällan man läser något som är så roligt”
–Horace Engdahl
Enligt Tomas så sitter den södermalmska festkulturen fortfarande ohjälpligt fast i sjuttiotalet. Gilette Sensor har visst heller ingen mjölkko i den södermalmska marknaden. Den nya produkten “For Women” säljer särskilt svagt.
“Sen har vi ju det här med badrummen”, fortsätter Tomas samvetsgrant. “Det är ju inga parfymskåp med krämer och flaskor som gäller, om vi säger så. Här är det liksom alltid trippelbatteriet i duschkabinen — shampo, tvål, lotion, you name it—Aco rakt igenom!”
–Söder om anständighet, 1995
Britton
Som jag råskrattade åt hans hantering av ubåtar och
Vattenfestivalen, inte lika mycket skratt år valturnén
Och nu med Söder: skratt i hals
Så: söderborna har bara ACO-produkter i sina badrum
So very östermalmskt of you to think so
Född där, flyttade ut I skärgården vid 8, in igen vid
19, innan dess mycket liv i huvudstaden, främst Söder
Mitt Söder, östra Söder, försvann i och med Hannas
Jag bodde på Ringvägen 8, Zinken, Rocky-Söder
Skinnaviksberget, Tantolunden, lite småbutiker av
SoFo-karaktär smög sig närmare på Krukmakargatan, annars
genuint
men jag reser ragg av Britton och hans assistent
Det blir fördomsfullt och stroppigt
Inte det minsta gonzo
–Ulf Lundell, Vardagar 5
“Samma sak med servetter, verkar det. Det är tydligen lögn i helvete att bli erbjuden en servett att torka munnen med här på Söder, vare sig man äter på restaurang eller i privat sällskap.
`Och om man själv frågar dem om de vill ha servett så är det en förolämpning,” säger Tomas resignerat. “Det tror faen det... vem fan behöver servett när man får in en halv paella i skägget?´”
–Söder om anständighet, 1995
“Ja, han är vidrig och Old School och bakåtsträvande—det har å andra sidan alltid varit en smart strategi, som jag själv är svag för”
–Natalia Kazmierska, Expressen
“Och dessutom—du vet väl att det här är gaffelns förlovade land? Amerikanska stilen, du vet—dynggrepen i högerhanden och sen är det bara att skovla på. Om inte pizzan vore så seg så skulle de faen i mig kunna avskaffa knivarna helt och hållet här uppe.”
–Söder om anständighet, 1995
“Sveriges bästa stockholmsskildrare”
–Knut Kainz Rognerud
“Vi har hunnit till Bröderna Olssons vitlöksbar. Min assistent börjar bli tungrodd. Nere i Hannas källare lyckades han med något jag själv aldrig gått i land med: att slänga en bictändare i betonggolvet och få den att explodera! Här sitter vi inbegripna i ett slags samtal med en av bröderna Olsson och hans värmländske barndomsvän — en stor djävla kaukasier som förevisar sitt nya Café Opera-kort med dataremsa. Tomas kroknar för varje minut. I baren på Sjögräs kollapsar den arme ynglingen under tyngden av kärlekens problematik och måste forslas bort.
Jag fortsätter ensam till WC och Kristallen, där min auktoritet som grävande journalist till sist avgör de alkoholpolitiska diskussionerna med dörrvakterna till min fördel. Så långt som till Snaps når dock inte ens jag.”
–Söder om anständighet, 1995
“Att döma av det stela leendet hos de kvardröjande randiga skjortorna och deras gubbbehängda rottingkäppar kan detta sanningssägande komma att betraktas som vår tids Röda Rummet. Vid nästa sekelskifte”
–Peppe Engberg, Dagens PS
“Visst finns här “trevliga” småbutiker också—hantverkare, keramik, pryl- och köttbodar, gammeldags underklädesaffärer och en hel del annat. Av Söders förespråkare brukar dessa lågeffektiva småföretag framhållas bland stadsdelens tillgångar. För en person som jag själv—som hatar prylar, särskilt kuriosa, och gillar folkliv mer på ett teoretiskt plan—är det svårt att uppfatta det där som något positivt.
Kaféliv har jag heller aldrig gillat, särskilt inte den svenska avarten—fikakulturen. Bara tanken på att mot kvällningen stiga ut på gatan med kläderna fulla av cigarrettrök och käften impregnerad med den där blandningen av sockergrädde och nikotin fyller mig med obehag och får mig att tänka på högstadiet.
På Söder är fikakulturen en livsstil, särskilt bland den yngre medelklassen. En regnig lördagseftermiddag som denna är det väntetid för bord på kaféer som String, Café Mitten, Indigo med flera. Överallt samma halvdesignade, halvproggiga, halvrockiga stuk—Söderstilen. Osäkra, inflyttade människor i tröjor med Esso-logotyper—några av dem med familj—bland alla dessa udda möbler, lustiga manicker, skyltar från femtiotalet: ånej, sådant slänger vi i soptunnan.
–Söder om anständighet, 1995
Kan inte riktigt överge Britton än, men hans nittiotalistiska gonzoexkursion genom Södermalm är rätt så oegentlig, östermalmsblicken är ivägen och visst blev Söder yuppiefierat och mer därtill
Idag är Söder ändå den mest levande stadsdelen i Stockholm
Inget av gamla Nacka-Skoglund-söder finns kvar, jo bortåt Skanstull, Götgatan där, Gröne Jägaren, Medborgarplatsen
Annars är gentrifieringen total
Man får vara rik och smart och hipp och happ om man
Ska bo på Söder
Det kanske inte är liv, det kanske är konformism
Men på nåt sätt förblir Söder Söder
Men visst ska man kunna gonza stadsdelen
Men 90-talet är 30 år borta, det har hänt massor
–Ulf Lundell, Vardagar 5
“Jag undrar om det finns någon grund för den här oron. I Söderhallen finns visserligen butiker som säljer artiklar som boxerkalsonger (annars svåra att få tag på i stadsdelen, enligt Tomas), men jag skulle nog snarare beskriva nya Söderhallarna som en fristad, en flytboj för alla de Söderbor som inte längre behöver cykla upp och ned för Götgatsbacken för att få tag i den där färska basilikan till fiskgrytan. Här kan man om kvällarna se även dekorerade veteranproggare krypa till korset under besvärjelser för att senare drypa i väg längs husväggarna med några nya tesorter och en bit opastöriserad brie under armen. Nu finns också Systembolaget i Söderhallarna, en butik med specialsortiment av vin och öl—den slutgiltiga förolämpningen mot den södermalmska livsstilen!
Tomas, en yngling vars noggrannhet med detaljer som bordsskick kan verka maniskt, berättar:
“Söderhallarna är faktiskt helt OK. Deras mackservering är i klass med Saturnus och Panini—mozzarellan med tomat tycker jag faktiskt är bättre än på båda dom ställena. Men faan alltså, ränderna sitter i. I går när vi var där frågade Jack om en servett. Vad tror du snubben gör, den ormen? Han vänder sig om och pekar på disken och vad står där—en hushållsrulle i äkta kräpp!”
–Söder om anständighet, 1995
Köp och ladda ned Söder om anständighet som e-bok här—eller här som del i samlingen En svensk gonzo! Mer text och citat nedan.