Skräck och hat i valkampanjen 94

Min allra första gonzotext, om valkampanjen 1994, inspirerad förstås av min mentor Hunter S. Thompson. Först publicerad i CityNytt 1994. Albert Bonniers förlag 2016 (e-bok)

Denna text må ha varit ett litet steg för mänskligheten mig men den var ett stort för Eder ödmjuke. Det var första gången som jag vågade steget att lämpa de sista resterna av journalistisk objektivitet över bord för att skriva i min alldeles egna, försvenskade version av Hunter S. Thomsons amerikanska gonzotraditon. Som framgår av titeln hämtade jag inspiration från Thompsons klassiska Fear and Loathing: on the Campaign Trail ‘72.

Köp och ladda ned Skräck och hat i valkampanjen 94 här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här! Citat med mera nedan.

Till skillnad från de övriga följande texterna i “serien” publicerades Skräck och hat i valkampanjen 94 inte i Dagens Nyheter utan i CityNytt, vid tiden en ambitiös gratistidning, konkurrent till Nöjesguiden, med Christinas och min mentor Bobo Karlsson som chefredaktör, där Christinas gamle chef Lars Peder Hedberg också var inblandad (RIP ni båda!). Bobo hade legat på mig om en text. Med valrörelsen i antågande föll sig idén med en svensk Fear and Loathing naturlig. Jag tänkte att det i en publikation som CityNytt kunde finnas utrymme för en experimentell, provokativ text i gonzostil, den första någonsin i Sverige som jag måste påstå. I DN är det tveksamt om jag funnit det mödan värt att försöka.

“Inte ens underströmmarna bjuder svalka denna extrema sensommar. Jag griper fast i bottenvegetationens blåstång och grönslick, men också här nere är vattnet oljigt kroppstempererat, utan medicinal effekt på ett alkoholhuvud. Hettan har ställt all kylig analys på jäsning. Insekter och idioter har belägrat landet. Vi civiliserade tänkare gömmer oss vid havet i väntan på att smutsens styrkor skall köra slut på bensinen.

Det är just i detta skede som jag har återkallats till fältet. Valrörelsen rullar upp bakom horisonten och redaktörerna vet att jag är den ende yrkesmannen nykter nog att täcka denna historia. Jag har bestämt mig för att öppna i ursinnig stil. Redan i denna dag, vid tolvslaget, high noon, drabbar jag samman med min huvudfiende, statsminister Carl Bildt. Tiden är ute för förpostfäktningar mellan vapendragare.”

–Skräck och hat i valkampanjen 94, 1994

Skräck och hat…är den enda av mina gamla gonzotexter där jag inte har sällskap av min Sancho Panza; min antropologiske assistent och vapendragare Tomas Almgren, född Siawash Horsiar. Jag vill hävda att det är en 32 år gammal text som har många poänger…Carl “Das Boot” Bildt he he…en del formuleringar har blivit små kultklassiker om vilka jag med jämna mellanrum påminns…

Dan Perrin

“Ännu genomblöt efter morgondoppet pressar jag minuterna senare den så kallade plattan i mattan genom Dalarös ännu slumrande sommaridyll, förbi tennisbanorna och stugområdets sankmarker. I Sandemar-godsets allé öppnar jag alla ventiler och testar svetsfogarnas hållfasthet i min mörkvita Nissan Sunny 84:a, ärligen inhandlad hos bilhandlarkollegan Crister Kaiser—ett bruksfordon gott nog för mitt uppdrag: att bota patienter som Carl ‘Das Boot’ Bildt. För sådana fall finns endast en kur. De skall ryckas upp med roten!

Till en början stämmer kartan med terrängen. Hela Dalarövägen och lejonparten av autostradan in mot huvudstaden avverkar jag till de taktfasta tonerna av belgisk eurodisco på maximal volym, tjänstvilligt serverad av de fria radiostationerna. Vidrigt? Visst, men bpm-talet är tillräckligt högt för att hålla bakfyllans förföljelsefantasier i stram givakt. Samtidigt bränner solens strålar utan nåd över jordbrukslandskapet. I höjd med Globen, var annars, är det slut på idyllen. Trafiken tätnar i samma ögonblick som den första Phil Collins-balladen sipprar ut från Nya Radio City. Solen sveps in i tungt, brungrått dis. I tunnelsystemen genom staden ökar trycket. Nu studsar jag bestört mellan stationerna. Ingenstans bjuds någon lindring. Collins växlar över till Bryan Adams, till Sting, till Prince's The Most Beautiful Girl, till nyhetsstick från Rwanda. I rondellen vid Roslagstull drabbas jag av Di Levas Everyone is Jesus och norr om Täby dränks allt i en omisskännlig stank från åkermark gödslad med svinskit. Jag befarar att singelolyckan är nästa logiska fas, och kastar mig av motorvägen.”

–Skräck och hat i valkampanjen 94, 1994

“Har aldrig haft så roligt på svenska”

–Bodil Malmsten

“I Shellmacken inhandlar jag en 150 centiliters Ramlösa Citrus. Medan den kolsyrade vätskan rinner över mitt nakna bröst bläddrar jag i avledande syfte från slutet i Aftonbladet. Henemarks Camilla har korat Sveriges tio mest sexuellt attraktiva manspersoner. Här är vi anständiga yrkesarbetare ratade till förmån inte bara för Peter Seipen och Stakkars Bo, utan även för slikt folk som Dr Alban, Ulf i Ace of Base och Mariahissens egen Bongo-Billy Öhrström.

I sådana här stunder, när allting staplas på varandra, då tackar man sin skapare för att man gjutits så orubbligt fast i de borgerliga värderingarnas urberg. Annars ginge man väl in i orbit kring sig själv, bortom all vidare kontakt med vardagens verklighet.

I detsamma slår mig insikten om den självklara förklaringen till makternas uppror. Jag kan inte hålla tillbaka ett småleende. Det är naturligtvis DAS WAZZERFESTIVAL—den årliga offerorgien till den fula människan—som är i antågande. Vad vi ser är ett tillstånd av mobilisering. Jag kan känna marken vibrera av trupprörelserna när Triumfglass, Scan, Pastejköket, Prylhunden och övriga motoriserade förband rullar in mot tullarna. Natten till måndag kommer den anskrämliga armén att besätta staden för att under tio dagars härjningar våldta och vanställa bebyggelse och befolkning till oigenkännlighet. Den pressade atmosfären är ju ingenting annat än naturen som gör sig redo att möta invasionen med sina enda till buds stående, ack så urtida försvarsvapen: åska och regn.”

–Skräck och hat i valkampanjen 94, 1994

Dan Perrin

“Jaha, här, vid något som heter Brottby, skall det sprängas ännu en motorväg. Med gasen i botten har jag lagt en betryggande distans mellan den bakre kofångaren och Stockholmsregionen. Nu spricker dishöljet mycket riktigt upp på nytt. Jag har gjort intrång i Roslagen, där neonfärgade, handtextade skyltar vid vägrenen erbjuder ‘Cocos och havremums,´ ‘Världens godaste pölsa’ samt mycket annat. Vägen kantas av jordbruk och hagar befolkade av hästar. Överallt står de där, provocerande overksamma, dessa de mest perversa av alla djur – monstruöst kraftfulla sexmaskiner, ohjälpligt fjättrade i sina praktfulla kroppar av hjärnor dimensionerade för ekorrar. Ja, herregud…

Strax söder om Norrtälje sitter jag försjunken i djup analys då jag blir omkörd av en turistbuss garnerad med mörkblå M-märken och guldfärgade stjärncirklar mot likaledes mörkblå botten. Motorvägen övergår i tvåfilig landsväg med slutdestination Grisslehamn. Jag tar rygg på bussen och får snart se mig passerad av en hel serie vresiga personbilar med samma M- och stjärncirkelhälsningar i bakrutorna. Jag har nått in i fientligt territorium och kränger på mig tröjan.

Gud ske tack att man inte blevo skapt till animal i dessa trakter! Landsvägen mot Grisslehamn är en enda lång djurkyrkogård. Här ligger utmanglade grävlingar, rävar, harar, kaniner, rådjur, småfågel, igelkottar och mårddjur uppradade i en ändlös parad. Inga startkablar i världen kan få liv i dessa arma kräk. Djävlar! Coyoten i den tecknade Roadrunner-serien lever ett stillsamt liv i jämförelse med våra fyrbenta kamrater i de speedfreakade Rospiggarnas domäner…

–Skräck och hat i valkampanjen 94, 1994

Köp och ladda ned Skräck och hat i valkampanjen 94 här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!

“Att läsa boken är en sorts antibiotisk terapi—en konfrontation med både skrattretande och obehagliga minnen som gör oss bättre rustade nästa gång vi står inför tider präglade av Sodom och Gomorra”

–David Rytfeldt, Scoop

“Framme i hamnen tyr jag mig till säkerhetspolisens köttiga arier i khakishorts, walkie-talkies och spräckliga Patagoniatröjor. I detta sällskap har jag min enda chans att smälta in.

Stämningen vid hamnen i Grisslehamn denna kvava augustidag är något som en psykofarmakaskadad kvinnlig kåsör i Dagens Nyheter förmodligen skulle beskriva som ‘avspänt sommarloj, glass och trötta getingar.’ En person med normal varseblivning, som jag själv, ser dock genast hur det verkligen är fatt. Detta är ett galleri av nervtrådar spända som hälsenorna i oxen hängande från slaktkroken. Vi har att göra med en folksamling av den mest maligna sortens högersympatisörer. Inte The Untouchables—salta stänk-eskadern från Sandhamn—långt därifrån. Det vi ser är varelser med flåset i nacken: herr och fru stugområde duplicerade i massupplaga. Sommaren lång har de gnagt ned tiden i friktion mot varandra, bedövade av sött vitt vin, trädgårdsdressyr, snickeri och rohypnol. Nu har de tagit sig till Grisslehamn för att släppa ut ånga från sin innestängda aggressivitet. De har kommit för att höra ‘Das Boot’ orena såssarna. Dessa arma stackare hatar såssarna—det politiska parti som berövat dem rätten att vara litet märkvärdiga och degraderat dem till ack så förbannat vanliga människor. I deras ögon var döden ett alltför lindrigt straff för Olof Palme.

Har ni någonsin upplevt känslan av att vara normalitetens ende representant i en folkmassa som har gått över gränsen? Om inte så kan jag försäkra att det är en skrämmande erfarenhet. Överallt människor. Princerökande moderata ombudsmän med guldkedjor av tunnaste modell hårt snörda kring de alkoholsolbrända halsarna. Aknehärjad ungdom för vilken allt hopp sedan länge är förbi. Två missbrukare gör med sina T-tröjor reklam för MER–för god att kolsyra respektive Shell. Den marknadsföringsdriven hade dessa båda varumärken nog gärna varit utan. Ett fiskmåsband av tredje graden, beväpnat med synthar och gitarrer, klyver kaffeved av örhängen som Häng med på ett party! Vimplar smattrar i sjöbrisen. Behöver jag tillägga att det är en osnygg historia?”

–Skräck och hat i valkampanjen 94, 1994

“Och nu: motorerna mullrar. Där kommer han, stävande ur den töckniga havsdagern i sin plastbåt med överbyggnad—Das Boot, ubåtarnas konung, Sveriges statsminister: Carl Bildt! För elfte året i följd upprepar han samma procedur—en vördad tradition han med den äran för vidare från sin svärfar och företrädare Gösta “Snuten” Bohman.

Bildt står sjövant i förstäven. Han ter sig ‘avspänd och solbränd’ ut i sin kortärmade vita sommarskjorta och hudfärgade slacks. Säkerhetspolisernas huvuden snurrar som Pinocchios på de sträckta halsarna. Bildt demonstrerar sjömässigt handlag, gör fast båten med en så kallad tamp. Jag är imponerad. Det är ett välregisserat drama—så infernaliskt naturtroget in i minsta detalj att en mindre slipad betraktare mycket väl kunde ha förväxlat det med verkligheten.

Upptakten till statsmannens muntliga framställan blir däremot en besvikelse för mängden. Efter de obligatoriska, inledande reservofficers-kvickheterna urartar talet till en soppa teoretiskt skitsnack och sifferexcersis om statsskuld, EU, företagsamhet, den enda vägen, möjligheter till en “gyllene epok”, etc. Därefter går ‘Das Boot’ vidare till dravel om EU:s betydelse för freden och Europas osäkra framtid.

Förstår han inte att sådant ligger högt, högt över såväl massans som de vakande TV-reportrarnas horisont? Nej, det här vill inte lyfta.”

–Skräck och hat i valkampanjen 94, 1994

“Det är ett djävla drag när du skriver. Det mesta som skrivs är för tråkigt.”

–Niklas Orrenius

“Mot slutet av talet har Bildt lyckats piska upp en hyfsad hatstämning. Jag känner massans dynamik när den förenas i meditation kring sin gemensamma mission: försvarskriget mot de fattiga. Det är politik på hygglig nivå.

‘Jag tycker att han var väldigt bra på slutet,’ säger en lätt eroderad medelålders dam som ej vill uppge sitt namn. ‘Det var skönt att han tryckte till Sahlin. Hon är så jädrans kaxig. Värst av alla såssarna!’

Efter talets slut är det mediapådrag på bryggan—en mara för mina kolleger vid säkerhetspolisen. De tre marksända TV-kanalernas politiska reportrar driver statsmannen allt längre ut mot bryggans mynning, där en stackars förryckt fiskargubbe försöker röka fisk i en fiskrök. Frågorna är beskäftiga och stort sett identiska: förvirrad revisorsgymnastik av vilken de kvartsbildade, tunnhåriga reportrarna själva intet begriper. En av dessa katter frågar: ‘Bengt Westerberg sade igår att han aspirerar på statsministerposten. Skulle du kunna tänka dig att sitta i regering ledd av Westerberg?’

‘Ja,’ svarar Bildt. ‘Vi har fyra statsministerkandidater i den nuvarande regeringen. Jag tror att både Bengt, Olof Johansson och Alf Svensson skulle vara alldeles utmärkta som statsministrar.’

Själv håller jag mig avvaktande i bakgrunden när drevet av skrivande reportrar följer Bildt tillbaka mot båten sedan TV ätit sig mätt. Jag väntar ut de fortlöpande matematikexemplen. Just som statsmannen skall borda sin farkost får jag min chans. Jag stiger fram och säger med auktoritär stämma:

‘Du sade nyss att Alf Svensson skulle bli en utmärkt statsminister. Vill du att vi ska uppfatta det som ett hot?’

Nu sitter han inte så säkert i sadeln längre, vår ledare! Han skrattar osäkert och fixerar mig genom glasögonens prismalinser:

‘Ja, he he, det tror jag. Som sagt, vi är ju fyra kandidater i regeringen. Egentligen är ju alla partiledare statsministerkandidater. Även Gudrun Schyman aspirerar ju faktiskt på statsministerposten...’

‘Det har inte med det här att göra,’ mästrar jag statsmannen. ‘Hon är inte på din sida. Jag frågade om Alf Svensson. Är han eller är han inte en tänkbar statsminister i ett borgerligt regeringsalternativ?’

“...eh, ja... så måste man ju säga att han är. Jag tror att Alf...”

‘Det blir inte mycket rock’n’roll i det samhället!’

‘Nej, men saxofon kanske. Faktum är att Alf Svensson är mycket underskattad som underhållare.’

Visst har jag hört snacket om att Carl Bildt ‘har humor,’ etc, men jag har alltid avfärdat detta som mytologi utan verklighetsbakgrund—mjukhyld ryktesbildning i stil med det där om Glenn Strömbergs homosexualitet. Nu inser jag att mannen i sanning har humor—en bizarr, degenererad sådan. Jag hemsöks av en blixtvision av långa, svarta, sjuka nätter i regeringskansliet, med Alf Svensson som underhållare och med Bildts pojkar som liderligt gapflabbande pöbelpublik. Vilken typ av underhållning det handlar om vågar jag inte ens låta mina tankar snudda vid. Fy satan!”

–Skräck och hat i valkampanjen 94, 1994

Köp och ladda ned Skräck och hat i valkampanjen 94 här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!

Relaterade artiklar: