Feel the Light

Min stygga text om Stockholms kampanj för sommar-OS 2004. Något så exklusivt som gonzo undersökande journalistik. Först publicerad i Sekelskifte i Stockhom 2004. Albert Bonniers förlag 2016 (e-bok)

Den mest omfattande och ambitiösa av de texter som jag författade för min bok Sekelskifte i Stockholm 2004 (möjligen i konkurrens med Beaverland). I likhet med några artiklar från min tidiga karrär som undersökande journalist så bygger Feel the Light på inslag av undercover—erfarenheter och iakttagelser från mitt arbete som strategisk konsult för Stockholms OS-kampanj under slutet av 1990-talet, idag saligen bortglömd av de flesta med då en gigantisk satsning som i mitt tycke summerade en sjuk tidsanda, med förträngd dödsångesr som underliggande drivkraft.

Köp och ladda ned Feel the Light här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här! Citat med mera nedan!

Feel the Light är tveklöst en av mina egna personliga favoriter bland mina gamla gonzotexter från åren 1995-2004. Jag vill slå mig för bröstet genom att hävda att jag här lyckades bevisa att det, faktiskt, går utmärkt att förena undersökande journalistik, inklusive inslag av “wallraffande,” med väl så utflippad, stundtals delisrisk äktsvensk gonzo där gränserna mellan verklighet och illusion, fantasi och verklighet inte alltid är rakbladsskarpa. Helt rumsren är texten sannerligen inte…undrar ibland om vissa av de “medverkande” har läst formuleringarna om sig själva, he he…

“Såsom mänskliga varelser äger vi medfödd rätt till våra drömmar. Det kan låta självklart, men just denna talang är ju ännu egenskap som ytterligare särskiljer oss från de övriga djuren—de arma kräk som skiter i skogen, knullar offentligt och slutar på våra goda tallrikar: förmågan att drömma. Det behöver inte röra sig om några storsinta, avklarade, levnadsvisa visioner och gör det sällan heller. Nej, våra drömmar sänker sig som vi vet oftare till mer jordnära, ja subterränga, diskbänksrealistiska nivåer: drag under hjulen, kuken i fittan, bas över Bosse, bultar i huset, barnbarn till barna, gravvård på graven.

Att hålla dessa drömmars lågor flämtande äger tvivelsutan egenvärde. I den karga och ensliga stund då våra drömmar till sist falnar och dör är det väl bara en tidsfråga innan vi också upphör att vara människor, omvandlas till snabbt bleknande minnen och så—ingenting alls. Problemen börjar i de flesta fall först då dessa våra drömmar någon gång går i uppfyllelse; eller som Truman Capote skriver i sitt högst ofullbordade storverk Answered Prayers – ”romanfresken” som i hans egen dröm skulle bli hans New Yorkska svar på Prousts På spaning efter den tid som flytt men som stannade vid fyra goda kapitel: det är inte de obesvarade utan de besvarade bönerna som är orsak till så mycket elände här på vår jord.

–Feel the Light, 2004

Dan Perrin

“Drömmen om de olympiska sommarspelen i vår huvudstad Stockholm var en sådan där barnslig, primitiv, handfast maskulin dröm. Den kunde ha varit rörande i all sin låglända mänsklighet. Det farliga var dess dimensioner, vilka som så ofta då åldrande män i position drömmer var makroformatets. Den var kort sagt ett sjuhelvetes jättemissfoster till dröm som plötsligt fick sitt eget galna liv och kom att plåga och förvränga vår tidsanda under ett halvt årtionde och lämna fula ärr i vår samhällsorganism. Uppfylld blev den visserligen inte, av det enkla skälet att den var en omöjlig dröm. Blotta ansträngningarna att försöka förverkliga drömmar av sådan skala kan ju dock tyvärr, som historien fortlöpande påminner oss om, få katastrofala konsekvenser och får det alltsom oftast också.

Här sparkar vi nu oss fram genom de sista bråtiga, dammande lämningarna efter denna utdöda mastodontdröm, jag och min käre kamrat och antropologiske assistent Tomas Almgren, en gång i en avlägsen dåtid flyktigt bekant under det gudsförgätna namnet Siawash Horsiar, född i fikonträdets skugga i ett fjärran Teheran, uppryckt och adopterad hit till vår köldknäppta, vindpinade Nord, uppväxt under vedermödor i stenstadens tyngd på krönet av Östermalm, sedemera utkastad i en stormig, prekär, moraliskt roderlös framtid utan inkomst i Skatteskrapans slagskugga på baksidan av Södermalm; numera återbördad till rätt sida av Slussen och återinrättad i en anständig nutid och nyutsprungen medelålder fylld av mening, tro och framtidshopp, med prasslande tjugolappar oftare än ihåligt skramlande mynt i sina fickor.

Ja sannerligen om inte denna vår framtid är ett satan till trolöst luder att någonsin begripa sig på! Ständigt halar hen ur i sitt kladdiga sköte fram de mest nya och bisarra kaniner och småvilt. Nyss var det Tomas som låg där i förtvivlans fosterställning bland sedan åratal ouppackade flyttlådor mitt i snögnistrande juletid, med mig som den trygge fadern klappande sig över de råoljesvarta lockarna, rabblande tröstande fraser om ett ljus i en tunnel som jag själv i ärlighetens namn inte kunde skönja minsta skymt utav. Inte kunde jag då ens i mina drömmar visualisera Tomas av det tidiga nollnolltalets modell: en renskrubbad, drogfri, allmänt jovialisk familjeförsörjare med flickvän, bostadsrätt, självförtroende, tvenne småbarn, fast och samhällsnyttig heltidstjänst vid Fryshuset och, som glasyren på tårtan, enkel sommarstuga medelst friggebod och två genomförda Lidingölopp dinglande under sitt bälte—låt vara med en långsamt men obevekligen expanderande helikopterplatta där uppe på toppen av den numera nedsnaggade huvudskulten. Sällan hade jag väl ens i mina mörkare fantasier kunnat föreställa mig att det nu istället skulle vara jag själv, och ingen annan, som fann mig här barnlös, rådvill och rädd i den dunkla, snåriga skogen, snubblande mig fram i mitt sökande efter den förlorade rätta vägen, med Tomas i någon slags djävla ny och självpåtagen fadersroll, mässande om att jag ”för helvete får ta och ge mig med den där djävla ruccolan och tryffelpecorinon och adoptera ett barn istället!”. Sådan far, sådan son—så lyder talesättet och även om det kanske ej äger full relevans i vårt fall så låter det ju bra.”

–Feel the Light, 2004

Köp och ladda ned Feel the Light här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!

Dan Perrin

“Det är en märklig känsla att träda in i OS-kampanjens högkvarter, som jag vid upprepade tillfällen besökte mitt under brinnande kampanj då alla telefoner ringde, alla skjortärmar var upprullade, slipsknutar lossade och sekreterartjejerna sprang som marskatter mellan rummen med meddelanden, pressklipp och nyheter av ständigt accelererande viktighetsgrad. Det var tider det, då man kände att man levde—då det fanns grabbar som kunde peka med hela handen och stora saker dagligen stod på spel.

Kontoret ger intryck av att hela den glada delegationen bara rest sig upp och gått en dag för sex år sedan, vilket också var just vad den gjorde. På en frostad glasvägg i vad som väl var ett sekreterarbås är kampanjen Stockholm 2004:s payoff präglad: Feel the Light. Ett rum är fullstuvat med gulnande broschyrer, planskisser, overheadmaterial, kompendier, matriklar, pressklipp, pärmar och affischer. Vi räddar några av dessa minnesdokument från den slutgiltiga makuleringen. Från hörnsalongen med öppen spis, heltäckande matta och mörkboaserade väggar ser vi ut över Hammarbybacken, Nackareservatet, Hammarby Sjöstad och Fredells, där Freddy Fredell för säkerhets skull även låtit måla sitt namn med säkert femtio meter höga bokstäver på takets parkeringsdäck, kanske ”som skydd mot läskunniga bomber” som Tomas säger. Nu är här tomt, dammigt och ogästvänlig, men Tomas har inga svårigheter att frammana bilden av OS-kontorets “War Room” mitt i kampanjens stormöga, då grabbarna från dessa panoramafönster ännu för sin inre syn istället blickade ned över de skimrande tinnarna och tornen på Victoria-arenans tak och augustisolens förväntansfulla spel över den splitter nya, bländvita OS-byn där mänskliga praktexemplar i regnbågens alla nyanser rörde sig fritt och umgicks över alla gränser som en enda stor förbrödrad familj bland smattrande vimplar, skuttande ekorrar och glatt blinkande kameraögon från världens alla TV-bolag. ‘Jag kan riktigt känna hur de stod här med halvbånge och pekade,’ säger han. ‘Here will be the OS village and where that house is we will have the four hundred meters …’

–Feel the Light, 2004

“Som många genuint elaka skribenter är Claes Britton väldigt rar, nästan ömsint, i verkligheten. Den ena dubbla identiteten präglar även hans texter. Det finns något sårbart i de råaste av formuleringar. Själv glömmer jag aldrig hans porträtt på Göteborg eller reportaget om Stockholms försök att arrangera OS. Texter som fick mig att vilja bli reportageskribent.”

–Björn af Kleen

“I sig fick nu varken Dennisöverrenskommelsens sammanbrott eller den försvunna världsutställningen några särskilda konsekvenser för OS-kampanjen. Ändå var de onda omen om att tidsandan började tappa flåset. Frön av tvivel och dåligt humör spirade redan inom den innersta cirkeln. Jag minns ett möte runt ett ohyvlat träbord under en pressening på Skeppsbron under Tall Ship Race, en av många mindre Waterfestivalmetastaser. Per-Axel ‘Pax’ Dahlberg, mellanchef på det kommunala bolag som då hette Stockholms Mark- och Lokaliseringsbolag (det har sedan dess bytt namn två gånger och heter för tillfället Stockholms Näringslivskontor) hade druckit några plastsejdlar för många som runnit ned i fel ben. Han blossade ilsket på sin vita Blend: ‘De där djävla skogsmullarna och deras förbannade skallbaggestigar!”, utbrast han. ‘Faan, nu blir det ju ingen Japanskrapa heller...’

Det fick vara hur det ville med den saken. Det formella beslutet om en OS-ansökan var fattat och tiden för handling inne. Kampanjeorganisationens ledamöter snodde som silkesspolar runt jordklotet för att knyta kontakter, utan att skämmas för att samtidigt passa på att ha inihelvete trevligt i processen. Särskilt aktade medarbetare var de högvälborna experter som på kremlologers vis ansåg sig besitta särskilda kunskaper om de etthundratio IOK-delegaternas sätt att tänka och om deras laster och lustar.”

–Feel the Light, 2004

“Men stilistiken är viktig. Och den kräver en kärlek till barocken, snarare än funktionalismen.”

–Johan Hakelius

“Stundtals smög sig tvivlen på över i vilket grad en del av delegaterna egentligen uppskattade den här enkla, informella uppsluppenheten, med kortärmade skjortor, Evert Taube och rökt fisk i tidningspapper. I synnerhet afrikanerna, araberna och asiaterna verkade ha svårt att veta hur de skulle föra sig där ute på kobbarna. Man kunde emellanåt fråga sig om de inte hade föredragit en mer klassisk internationell traktering. Mest efterfrågad, om än mer eller mindre outtalat, var naturligtvis den svenska kvinnan, detta det starkaste av alla våra varumärken, men här hade vi inte mycket att erbjuda — inte för dem som inte föredrog tandlösa heroinister vill säga. I övrigt var det samma kantstötta öststatsluder som i alla de större städerna, fast här av betydligt sämre standard. Ett av de tydligaste tecknen på vårt välfärdssamhälles landvinningar är ju det erbarmliga skicket på vårt bestånd av prostituerade. Visst får man betrakta det som en triumf att endast intravenösa narkomaner behöver beträda denna väg i vårt land och så vidare, men i det här fallet utgjorde det tveklöst en hämsko.

Ju närmare slutomröstningen i Lausanne skred, desto mer tryckande blev atmosfären i kampanjhögkvarteret. Allt annat hade väl varit närmast omänskligt. Nervrådarna löpte numera utanpå kostymerna. En svag men tydligt förnimbar brygd av gammal fylla, novalukol, svett, adrenalin och barbiturater blev slutspurtens egen doftkultur. En del av fotsoldaterna var så utmattade och nervösa att de ryckte till som spratteldockor vid varje hastig rörelse och plötslig ljudsensation. Mest oroväckande var att många av mannarna visade tecken på sviktande tro på slutsegern. Ingen hade kunnat förhindra tvivlen från att slå rot även i den inre cirkelns innersta hårda kärna. Efter några glas kunde de ännu känna puffar av segerns sötma. I bakfyllan däremot var det den kväljande ruttna stanken av nederlag och förgänglighet som blåste in med de frostnupna höstvindarna. Det var ingenting man talade om men heller ingenting man kunde slå ifrån sig.”

–Feel the Light, 2004

Dan Perrin

“Mot slutet av kampanjen hade mediafokus blivit så intensivt att det likt råttfångarens pipa lockat fram dårarna ur sina irrgångar. OS-bombaren satt nu visserligen bakom lås och bom, men vilka signaler skickade en sådan knäppgök till en IOK-delegat från Somalia? Apropos delegaterna så var det heller ingen hejd på deras förbannade till ‘önskemål’ maskerade krav. Så snart man tillfredställde någon av deras nycker så var det som att öppna slussarna för alltmer eskalerande extrema extravaganser. Det som började med stipendium för sonen eller Orreforsvas till frun slutade lätt med kapitalvaror, människohandel och rena och skära kontanter med många nollor på. Värst var såklart afrikanerna. Officiellt talades det om att Stockholms Bid borde ligga bra till bland de afrikanska staterna med tanke på Sveriges generösa U-hjälp genom åren, men låt oss säga att dessa blåsvarta delegaters bevekelsegrunder låg på helt andra plan. Visst gjorde grabbarna sitt yttersta och mer därtill ända fram till timmarna före slutomröstningen för att möta dem åtminstone på halva vägen, men även den mest kreativa bokföringen har dock i ett öppet samhälle som det svenska sina begränsningar. I sina mörkare stunder kunde grabbarna känna en uppgivenhet. För att på allvar kunna utmana städer som Rom och Aten i det här spelet skulle de ha behövt minst en egen schweizisk bank, ett helt fotbollslag med professionella hallickar och ett fullskaligt cirkussällskap till sitt förfogande tjugofyra timmar om dygnet. Så kändes det ibland och när sådana negativa tankar gör sig påminda kan det vara svårt att koncentrera sig på att prestera maximalt utifrån sina egna förutsättningar.

Det gick inte att komma ifrån att det kändes som om man spelade i gärdsgårdsserien när Olle själv tvingades till förnedringen att dagen före avresan personligen växla in sexhundratusen kronor i dollar i små valörer för de sista helt nödvändiga fyllnadsbetalningarna. Att han sedan ertappades med sedelbuntarna i resväskan var bara stilenligt. Hans förklaring att pengarna var reskassan för hans familjs förestående vandringssemester i Nepal var visserligen kreativ och underströk hans profil som något av en näringslivets särling, men särskilt trovärdig var den väl inte. Nej, de onda aningarna var stört omöjliga att skaka av sig. Ölen i puben blev både två och fyra. Det blev både whisky, vin och konjak till kycklinglunchen på planet, utan att det ledde till annat än pissnödighet och grälsjuka.

De sista timmarna i konferensanläggningens illa ventilerade sammanträdesrum och korridorer där nere i centrala Lausanne kändes mer som nedräkningen inför en avrättning än som upprinnelsen till något stort och ljust. När sammanhållningen och kamratskapen skulle ha behövts som bäst— med tanke på det heroiska arbete som de i kamp mot oförstående och nejsägeri trots allt hade utträttat tillsammans—var det istället irritationen och de under ytan kokande personliga konflikterna som bubblade upp. Minsta glidning i tonfallet i en stickkommentar var tillräcklig för att framkalla vredesutbrott av oproportionerliga proportioner. Fjädrar blev hela hönsgårdar och flera gånger hängde smockan i luften. Kampanjstabens kärringgisslan hade att fullt bestyr med att gjuta olja på vågorna och hålla stridstupparna isär. Den sista timmen förflöt under sirapstjock tystnad. Den statiska elektriciteten i kostymtygen, som ytterligare verkade förstärkas av friktionen mot den syntetiska heltäckningsmattan i konferensanläggningen, var nu så överladdad att det slog små gnistor när kampanjgrabbarna råkade stöta sina breda skuldror mot varandra. Några av fotsoldaterna gav själva katten i reglementet och halsade öppet ur gallondamejanger med Smirnoff, Baily´s och Baccardi, utan reaktion från kampanjledningen. Mats ‘Hulken’ Hulth, som såg ut som en galen professor med flygande hårtestar och vilt uppspärrade pupiller bakom glasögonliser fläckade av otaliga fingeravtryck, trycksvärta, grillsås, senap och ketchup, rökte sina gula Blend-paket hela, utan att ens bry sig om att avlägsna skyddsplasten. Ja, minuterna före att det blev dags att inta sina platser i själva auditoriet fick en av kampanjtanterna vänligt men bestämt hindra honom från att tända en hel limpa i kortändan.”

–Feel the Light, 2004

Köp och ladda ned Feel the Light här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!

Relaterade artiklar: