Feel the Light

jan 09, 2000

Såsom mänskliga varelser äger vi medfödd rätt till våra drömmar. Det kan låta självklart, men just denna talang är ju ännu egenskap som ytterligare särskiljer oss från de övriga djuren – de arma kräk som skiter i skogen, knullar offentligt och slutar på våra goda tallrikar: förmågan att drömma. Det behöver inte röra sig om några storsinta, avklarade, levnadsvisa visioner och gör det sällan heller. Nej, våra drömmar sänker sig som vi vet oftare till mer jordnära, ja subterränga, diskbänksrealistiska nivåer: drag under hjulen, kuken i fittan, bas över Bosse, bultar i huset, barnbarn till barna, gravvård på graven. Att hålla dessa drömmars lågor flämtande äger tvivelsutan egenvärde. I den karga och ensliga stund då våra drömmar till sist falnar och dör är det väl bara en tidsfråga innan vi också upphör att vara människor, omvandlas till snabbt bleknande minnen och så – ingenting alls. Problemen börjar i de flesta fall först då dessa våra drömmar någon gång går i uppfyllelse; eller som Truman Capote skriver i sitt högst ofullbordade storverk Answered Prayers – ”romanfresken” som i hans egen dröm skulle bli hans New Yorkska svar på Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” men som stannade vid fyra goda kapitel: det är inte de obesvarade utan de besvarade bönerna som är orsak till så mycket elände här på vår jord. Drömmen om de olympiska sommarspelen i vår huvudstad Stockholm var en sådan där barnslig, primitiv, handfast maskulin dröm. Den kunde ha varit rörande i all sin låglända mänsklighet. Det farliga var dess dimensioner, vilka som så ofta då åldrande män i position drömmer var makroformatets. Den var kort sagt ett sjuhelvetes jättemissfoster till dröm som plötsligt fick sitt eget galna liv och kom att plåga och förvränga vår tidsanda under ett halvt årtionde och lämna fula ärr i vår samhällsorganism. Uppfylld blev den visserligen inte, av det enkla skälet att den var en omöjlig dröm. Blotta ansträngningarna att försöka förverkliga drömmar av sådan skala kan ju dock tyvärr, som historien fortlöpande påminner oss om, få katastrofala konsekvenser och får det alltsom oftast också. Här sparkar vi nu oss fram genom de sista bråtiga, dammande lämningarna efter denna utdöda mastodontdröm, jag och min käre kamrat och antropologiske assistent Tomas Almgren, en gång i en avlägsen dåtid flyktigt bekant under det gudsförgätna namnet Siawash Horsiar, född i fikonträdets skugga i ett fjärran Teheran, uppryckt och adopterad hit till vår köldknäppta, vindpinade Nord, uppväxt under vedermödor i stenstadens tyngd på krönet av Östermalm, sedemera utkastad i en stormig, prekär, moraliskt roderlös framtid utan inkomst i Skatteskrapans slagskugga på baksidan av Södermalm; numera återbördad till rätt sida av Slussen och återinrättad i en anständig nutid och nyutsprungen medelålder fylld av mening, tro och framtidshopp, med prasslande tjugolappar oftare än ihåligt skramlande mynt i sina fickor. Ja sannerligen om inte denna vår framtid är ett satan till trolöst luder att någonsin begripa sig på! Ständigt halar hon ur i sitt kladdiga sköte fram de mest nya och bisarra kaniner och småvilt. Nyss var det Tomas som låg där i förtvivlans fosterställning bland sedan åratal ouppackade flyttlådor mitt i snögnistrande juletid, med mig som den trygge fadern klappande sig över de råoljesvarta lockarna, rabblande tröstande fraser om ett ljus i en tunnel som jag själv i ärlighetens namn inte kunde skönja minsta skymt utav. Inte kunde jag då ens i mina drömmar visualisera Tomas av det tidiga nollnolltalets modell: en renskrubbad, drogfri, allmänt jovialisk familjeförsörjare med flickvän, bostadsrätt, självförtroende, tvenne småbarn, fast och samhällsnyttig heltidstjänst vid Fryshuset och, som glasyren på tårtan, enkel sommarstuga medelst friggebod och två genomförda Lidingölopp dinglande under sitt bälte – låt vara med en långsamt men obevekligen expanderande helikopterplatta där uppe på toppen av den numera nedsnaggade huvudskulten. Sällan hade jag väl ens i mina mörkare fantasier kunnat föreställa mig att det nu istället skulle vara jag själv, och ingen annan, som fann mig här barnlös, rådvill och rädd i den dunkla, snåriga skogen, snubblande mig fram i mitt sökande efter den förlorade rätta vägen, med Tomas i någon slags djävla ny och självpåtagen fadersroll, mässande om att jag ”för helvete får ta och ge mig med den där djävla ruccolan och tryffelpecorinon och adoptera ett barn istället!”. Sådan far, sådan son – så lyder talesättet och även om det kanske ej äger full relevans i vårt fall så låter det ju bra. Vi har vigt en solblåsig eftermiddag i april efter god och stärkande bricklunch på Fryshuset för att studera några av spåren efter de olympiska lekar som nu av goda skäl aldrig kom gå av stapeln i vår stad. Från ”Frysen” avancerar vi genom industrilandskapet utmed Hammarbykanalens södra strandslänt, bort mot Sickla udde och det som i drömmen var den ultraekologiska OS-byn men som i verkligheten till sist blev, som det står att läsa på en skylt: ”Hammarby Sjöstad – en ny del av Södermalm”. Tomas köper inte det där. ”Fan, snacka om besvärjelse. Om vi säger innerstan tillräckligt många gånger så kanske det blir det, men inte faen kan jag få det här till Söder. Kolla själv där – ’Här öppnar inom kort Max hamburger restaurang’. Där har du Kainsmärket – det slutgiltiga beviset på att det inte är någon djävla innerstad utan en simpel förort. Det är bara att krypa till korset. Snacka om mardrömsetablering för en markägare. Det skiljer väl en halv miljon i fastighetsvärde på andra sidan gränsen. En porrklubb eller Hells Angels som hyresgäster är väl värre, men där går också gränsen …vad som helst annars, men bara inte Max …”

Illustration: Dan Perrin

Vi känner alla alltför väl den på tung rotation hårdslitna dagliga dängan: våra stackars medmänniskor som inte kan sluta tjata hål i skallarna våra om denna vår gemensamma samtid vilken bara fortsätter att skena fram som ett amoklöpt expresståg i ständigt accelererande vansinnesfart; åren som bara rusar undan utan att vi stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalare hinner få en aning om var i hela fridens namn de tog vägen; våren och högsommaren som reptilsnabbt växlades till höst vilken vi knappt hann registrera förrän smack vi fann oss bäddade djupt i en av växthuseffekten förfuskad midvinter;

svanhalsen som i realtid morfades till kalkondito; den lille pilt vi nyss närde bröstmjölksdiande vid vår barm som ett tu tre kommer rumlande gatan fram burdust svildskäggigt fulltatuerad med tordönstämma mullrande i osynligt headset, etcetera, etcetera; själve Kalle på kaviartuben och Solgossen på tändsticksasken, det svinet, har väl innan vi vet ordet av förbytts i gamla surpisstinkande genderöverskridande kärringgubbar på det som en gång var långvårdsholken medan vi klippte ett par Netflix-avsnitt och snabbscannade några husobjekt och uppdateringar av feeden på surfplattan..?

Själv har jag som ni fåtaliga minnesgoda erinrar er aldrig köpt den där kverulantiska klagosången. Tvärtom så finner jag den förbannat bortskämd och otacksam: att plåga sin omvärld med den sortens gnäll när vi har den osannolika förmånen att leva i undantagslandet Sverige i en tid då vår vällevnad har antagit närmast absurda former och våra medelmåttiga medelklassmassor kan fylla sina dagar med belånad romersk lyx i samtida radikal ultramaterialistisk tappning. Vad väntar sig alla dessa konsumenter egentligen?

Att de skall leva för evigt som fagra tjugoåringar och att deras timmar skola framskrida utdragna som solstekta julimånader? Visst förstår jag att det handlar om parhusfilosofiska besvärjelser över obearbetad dödsångest och så vidare men det är så barnsligt och just medelklassigt. Jag kan inte påminna mig någon representant för underklassen eller faktiskt heller någon från den gamla överklassen älta hur ”kort livet är”.

Inte heller tror jag att min morfar eller hans far och bröder där ute i det tidiga förra seklets bistra hälsingska vinterskogar eller mödrarna i min faders andra hemland Etiopien hade/har för vana att betjata ”hur snabbt tiden går”.

Nej, jag tycker att denna vår samtid avancerar i majestätisk metodisk mak och lämnar sina präktiga spår bakhän. Min mormor, salig i åminne, föddes i en tid då cyklarna hade stora framhjul och själv har jag under mitt dryga halvsekel här på vår jord fått förmånen att genomleva en sådan mängd av äventyr, händelseförlopp, njutningar, utsvävningar, djävulskap, vansinnigheter och historiska konvulsioner så att det känns som om jag redan hade levt i ett århundrade. Jag tackar varje ny dag och njuter dess härligheter och även dess fåtaliga plågor som bonus.

Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att kunna motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord,

uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd på Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset.

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade — samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de dryga tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar.

Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg,

fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland,

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata.

Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang.

Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt.

Jag antar att ”Hammarby Sjöstad” det löjeväckande namnet till trots får betecknas som ett ”trevligt” område. Jag gör mitt bästa för att se etableringen med välvilligt filantropiska ögon istället för med mina gamla vanliga gnällkärringsjack. Just den här årstiden är dock obarmhärtig som strålkastare på all fulhet och taskspeleri: det där hårda aprilljuset som likt röntgenstrålar märker ut varje gruskorn, repa och spottloska, varje millimeters misspass i fogar och skarvar och eftersom detta ändå är en nittiotalsexploatering så talar vi snarare om decimeter – om regelrätt kriminellt byggfusk snarare än grovt slarv. Sjöstad, visst, så kan väl kalla det och nog har byggherrarna mjölkat maximalt ur närheten till den vassomvuxna göl som jag gissar då måste kallas Hammarby sjö samt diverse grävda kanaler med laxtrappa. På motsatta stranden reser sig den halvdecenniet äldre exploateringen Norra Hammarbyhamnen i snarlik funkispastisch – ”som att se in i en spegel”, som Tomas säger. Hammarby Sjöstad har emellertid en mer ”exklusiv” profil som yttrar sig i att byggnaderna närmast sjöfronten är lägre och till synes inspirerade av lägenhetskomplex i medelprisklass vid Medelhavet. Ju längre från stranden vi vandrar, desto högre och mer anonyma blir dock ”omärkligt” byggnaderna till Tomas förtret, för att upp mot skogsbrynet uppnå den gängse förortskaraktären. Som all nittiotalsarkitektur i Stockholm för området tankarna till barndomens legolåda. ”Du kommer ihåg när man inte hade några fönster kvar så fick man ta en dörr istället”, som Tomas uttrycker det. Det låter fjärran, men OS-kampanjen drog igång i en tidsålder före IT, då ekologi och kretslopp ännu försvarade sina positioner som den politiska trendens magiska mantran. Den ”ekologiska profilen” var ett av Stockholmskampanjens få trumfkort och OS-byn skulle vara så kretsloppsanpassad att varannan lägenhet skulle bebos av ekorrar. När drömmen om OS blev till grus och Stockholms Stad yrvaken och bakrusig fann sig i besittning av en dyrköpt sumpig udde som man i stridens hetta lovat att exploatera ”i vilket fall som helst, med eller utan OS” så var denna ekologiska profil lika självklart det första som brändes på den bistra ekonomiska verklighetens bål. Några detaljer som minner om drömmens utopiska ”ekostad” är det udda läget, det underdimensionerade antalet parkeringsplatser, en och annan solcell och, mest påtagligt, raderna av konstfullt utformade, grällt olikfärgade soptunnor som centrala dekorativa element på varje gårdsplan. Över huvud taget så sitter avfallshanteringen i högsätet här i Sickla. Det är hart när omöjligt att undfly bilden av Stockholms rövhål eller, för att uttrycka sig mer verserat, mag- och tarmkanal. Kring horisonten tornar industripenisar från reningsverk, energistationer, slutna system, pumpar, kvarnar och förbränningsanläggningar. Den runda vasskantade sjön, ja träsket snarare, gör inget för att dämpa de rektala associationerna. Man tycker sig nästan höra gaserna från stadsdjurets mödosamma matsmältningsprocess pysa. ”Man får vid gud hoppas att Stockholm inte en dag drabbas av samma oblida öde som Bagdad,” säger Tomas deltagande. ”Då kan du tänka dig att det inte blir nådigt för dem som bor häromkring inte. Å andra sidan så kommer väl barn i det här området aldrig att ha några problem med att förstå det här med ’av jord är du kommen …’ på begravningar. Man beklagar ju ofta att dagens ungdomar inte har samma fina och naturliga förhållande till döden som på medeltiden, men här inpräntas man redan från födseln i insikten om kretsloppets naturliga gång. Ligger vinden bara på från rätt håll så får man nog faen känna lukten också. Den gamla tanken om de där detaljerna var något som man skulle dölja och tala tyst om är inget som omhuldas här inte …” Inte ens med bästa vilja kan man dock kalla Sickla för ett naturskönt område. En välpryglad remsa oexploaterad mark i form av en skräpig bäckravin skiljer nyproduktionen från Hammarbybacken, byggd på en gammal soptipp – vad annars? – på den plats där den triumfatoriska OS-invigningen i den nya Victoria-arenan var tänkt att avfiras. Hammarby Sjöstad tacklas i flanken hårt av Fredells enorma byggvaruhushangar – ännu ett påtagligt tredimensionellt spår efter den olympiska drömmen. Här ligger också den eleganta tegelskrapa i välbyggd fyrtiotalsfunkis, Asea:s gamla stockholmskontor, som såldes av Wallenbergsfären, OS-kampanjens verkliga vinnare, till ”torskarna” på Stockholms Stad tillsammans med Sickla udde för priset en halv miljard. Byggnaden står till vår förvåning tom, ödslig och förfallen, med flagnande färg, bommade dörrar och trasiga fönsterrutor. Här pågår en lågintensiv byggverksamhet. En bussig jämtlänning i blåkläder berättar att här småningom skall bli studentlägenheter, barnstugor och mer därtill av alltihop. Vi frågar om OS-högkvarteret, som var inrymt högst upp i Wallenbergarnas eleganta representationsvåning. Vår förvåning växer då jämtlänningen berättar att kontoret ännu står kvar så som det lämnats. Nu skall det dock rensas ur redan påföljande dag, men vi får gärna följa med upp och se skiten om vi vill. Själv har vår jämtlänning inga vänliga ord till övers för Stockholms OS-kampanj, då han är av den åsikten att det hela fick oproportionerliga mängder stöd och uppmärksamhet i jämförelse med hans egen arma hembygds sex förtvivlade försök att tigga vinterspelen till Östersund och Åreregionen. Det är en märklig känsla att träda in i OS-kampanjens högkvarter, som jag vid upprepade tillfällen besökte mitt under brinnande kampanj då alla telefoner ringde, alla skjortärmar var upprullade, slipsknutar lossade och sekreterartjejerna sprang som marskatter mellan rummen med meddelanden, pressklipp och nyheter av ständigt accelererande viktighetsgrad. Det var tider det, då man kände att man levde – då det fanns grabbar som kunde peka med hela handen och stora saker dagligen stod på spel. Kontoret ger intryck av att hela den glada delegationen bara rest sig upp och gått en dag för sex år sedan, vilket också var just vad den gjorde. På en frostad glasvägg i vad som väl var ett sekreterarbås är kampanjen Stockholm 2004:s payoff präglad: Feel the Light. Ett rum är fullstuvat med gulnande broschyrer, planskisser, overheadmaterial, kompendier, matriklar, pressklipp, pärmar och affischer. Vi räddar några av dessa minnesdokument från den slutgiltiga makuleringen. Från hörnsalongen med öppen spis, heltäckande matta och mörkboaserade väggar ser vi ut över Hammarbybacken, Nackareservatet, Hammarby Sjöstad och Fredells, där Freddy Fredell för säkerhets skull även låtit måla sitt namn med säkert femtio meter höga bokstäver på takets parkeringsdäck, kanske ”som skydd mot läskunniga bomber” som Tomas säger. Nu är här tomt, dammigt och ogästvänlig, men Tomas har inga svårigheter att frammana bilden av OS-kontorets ”War Room” mitt i kampanjens stormöga, då grabbarna från dessa panoramafönster ännu med sin inre syn istället blickade ned över de skimrande tinnarna och tornen på Victoria-arenans tak och augustisolens förväntansfulla spel över den splitter nya, bländvita OS-byn där mänskliga praktexemplar i regnbågens alla nyanser rörde sig fritt och umgicks över alla gränser som en enda stor förbrödrad familj bland smattrande vimplar, skuttande ekorrar och glatt blinkande kameraögon från världens alla TV-bolag. ”Jag kan riktigt känna hur de stod här med halvbånge och pekade”, säger han. ”Here will be the OS village and where that house is we will have the four hundred meters …”

Snart sex år har förlupit sedan kampanjen Stockholm 2004 gick sitt abrupta och grymma slut till mötes den där tårarnas bittert blåsiga förhöstnatt i Lausanne sedan den lille schimpansen Samaranch klämt ur sig det enda ordet ”Athens” och allt bara löstes upp i ett tomt och spritångande intet. Efteråt fastslogs i hast några lämpliga förklaringar till nederlaget, varpå man från olika håll inom samhällsetablissemanget bestämde att det hela hur som helst hade varit ”en stor framgång”. Därefter har inte mycket mer alls blivit sagt. Vi förväntas nu tala alltmer sällan om kampanjen. Snart nämns den väl endast någon gång vart tredje år eller så för att sedan diskret falla in bland skuggorna i den totala glömskans kompakta mörker.

Så lätt får Stockholm 2004 inte slinka undan! Jag följde kampanjen från nära håll och under en period från insidan. Det var en skrämmande upplevelse och ett pedagogiskt exempel på hur snabbt, tyst och smärtfritt samhällets lagar, förordningar, demokratiska spärrmekanismer och ekonomiska rationalitet kan sättas ur spel om bara en liten grupp av de rätta männen bestämmer sig för att det gagnar ”saken”. Vi kunde vara tacksamma för att vi levde på nittiotalet och att denna ”sak” endast var något så harmlöst och dumt som en OS-kampanj som officiellt kostade ”oss skattebetalare” etthundrasextio miljoner men vars verkliga kostnader tyvärr översteg två miljarder.

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

Ett av de inslag i den allenarådande amerikaniseringen som jag har svårast att begripa är denna elefantiasis. När jag cyklar Stockholms gator fram eller parkerar utanför ICA vid mitt landställe på Dalarö så kan jag inte sluta att förundras över storleken på bilarna. Varför rattar lyxhustrur runt i stadstrafik i terrängfordon bestyckade för specialoperationer i svår och oländig djungelterräng? För mig är det ett utslag av människans gåtfullhet — nej, jag snackar skit, för bristen på densamma. På Dalarö i min barndom så tog alla våra vänner sina som vi då tyckte stora båtar till öarna utanför där vi gick i land och höll picknick. Dagens båtar är i genomsnitt fyra gånger större och få går längre i land på öarna. Istället sitter de kvar i sina båtar och spelar dataspel, uppdaterar sig på flödet i feeden och/eller ser TV-serier på Netflix, en digitaliserad versionifiering av en livsstil snarlik den som mina unga amerikanska vänners föräldrar förde där bak i barndomen. Än mer groteskt är detta storhetsvansinne när det gäller husen. I min sorgsna text Beaverland från 2003 skrev jag om den mänskliga bäverns framfart och om hur min barndoms Dalarö efter sexhundra år som skärgårdssamhälle på femton år förvandlades till en sovstad av modell Fort Lauderdales suburbia. Utvecklingen har givetvis fortskridit i den vanliga accelererande takten sedan dess. Min kusin Lindas tidigare partner Magnus, som kom till Dalarö för dryga trettio år sedan, konstaterade härom året att de hus som han då fann otympligt stora i vår bukt numera framstår som små i jämförelse med alla de nybyggda. Även här skulle jag bedöma att skalan har fyrdubblats medan ickearkitekturen med dessa akvarieglaspartier, väldiga däck och dubbelgarage också den för tankarna till amerikansk suburbia och gated communities for senior citizens. Själv har jag förlorat min ungdoms engagemang och betraktar utvecklingen med liknöjd närmast småroad resignation. För mig framstår denna supersizing som hopplöst omodern. Borde vi inte i dessa tider när vår jord plågas av överbefolkningen och då tekniken gör det möjligt att leva i kappsäck med hela världen i en liten satans slyna till telefon istället gå i motsatt riktning och söka mer komprimerade, mindre materialistiska levnadslösningar? Nej då, alls icke. Konsumismen av den gamla skolans amerikanska nybyggarmodell förefaller ohejdbar, inklusive den radikala vällevnadens förhöjda dödsskräck och extrema ”säkerhetstänk”. Det är jag och min far som är ur led i tiden; vi som är torskarna så som pappa nyktert konstaterade under en promenad på våra förfäders Dalarö i den ovan nämnda texten Beaverland. Kanske överdrev jag också eländet i mina då ännu svallande postungdomliga romantiska känslostormar? Måste de inte ha rätt att leva, verka och vräka på med sina växande familjers utrymmeskrävande livsformer och allt vad dessa innebär av materialistiska excesser, dessa förbannade ventilentreprenörer och livsmedelsgrossister? När grönskans växer upp så döljs trots allt barmhärtigt en del av fulheten i medeklassmogulernas förverkligade livsdrömmar. Jo visst, men nej, ändå inte. Arkitektur och byggande försvarar med tapper bravur sina ställningar som särskilda problembarn i vår hemstad med omnejd. Under hela nittiotalet, in i det tidiga nollnolltalet ansträngde jag mig för att lyfta fram de vanförhållanden och systemfel som ligger till grund för sjukdomsbilden. Tillsammans med min vän Thomas Sandell startade jag en debatt i Svenska Dagbladet om skräcken för modernitet i vårt samtida svenska och stockholmska byggande. Vi ordnade även en fysisk debatt med vårt magasin Stockholm New på dåvarande Forum för form på Skeppsholmen med inbjudna arkitekter, teoretiker, debattörer och byggare som sedan följdes upp på en ”hearing” i Stadsbyggnadskontorets dåvarande kontor i just Hammarby Sjöstad. Jag medverkade gång på gång i TV och radio och skrev en rad artiklar i Dagens Nyheter och andra publikationer i detta ämne. Envetet försökte jag få samhället att ställa sig frågan och än hellre söka svaret på gåtan hur det kunde komma sig att Sverige, som från artonhundraåttiotalet fram till nittonhundrasjuttiotalets början hade varit en av världens ledande nationer för arkitektur och stadsbyggnad hade regredierat till en ickearkitekturens rövarstat. Jag kom själv fram till slutsatsen att traumat hade uppstått i fruktan för att utmana den folkliga vrede som utlöstes efter de förbrytelser som begicks under miljonprogrammets och Cityregleringens dagar på femtio- och sextiotalen då en annan grupp av maktens sammansvurna män bländade av sin egen dådkraft lät sina ambitioner löpa amok och urarta i despotiskt destruktivt storhetsvansinne. Om spåren efter denna ödesdigra tid skrev jag i stycket Nere i City där Tomas och jag en adventhelg 1995 undersökte spåren efter Hjalmar Mehr, Joakim Garpe och de andra av den utdöda dåtidens storgossar. Även denna text blev synnerligen omstridd. Kontroverser var mitt dagliga bröd vid denna tid vilket jag till slut ledsnade på och lade tidningsskriverierna åt sidan. Då mina texter var utmanande och ofta stötande fick jag acceptera påhopp men denna gång blev de av särskilt obehaglig natur. Om jag avslöjar att Per Ahlmark, om någon minns denne forntide folkpartiledare och mörkman, och dåvarande svartblå SAF-tidningen var inblandade så kanske några av er förstår eller rent av minns vilken typ av angrepp det var som jag utsattes för. Där fick jag uppleva hur det känns att oförskyllt anklagas för sådant som är omöjligt att försvara sig mot. Jag kunde vara tacksam för att vi levde i efterkrigstiden i undantagslandet Sverige, låt vara att Kalla kriget fortfarande isade. Om vi istället hade befunnit i en annan tid under totalitär regim så hyser jag inga tvivel om att de här gossarna hade släpat ut mig och skänkt mig mitt nackskott. Jag har då inte nämnt de två av mina Dagens Nyheter-texter som väckte de starkast svallande känslorna och indignationen. Den första var min, det skall erkännas, förbaskat oförskämda smädesskrift över rikets andra stad Göteborg från 1997, Skäggskott i Sveriges framstjärt, där jag bland hemskt mycket annat liknade fiskrensarnas stolthet Kungsportsavenyn vid en abnormt uppförstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp samt förkunnade bokslut över hela Göteborg såsom en stad i komplett avsaknad av skönhet i varje dess form. Det har berättats för mig av en infödd göteborgare boende i Stockholm att hans vän, ”Lella Londons” ledande publicist och mini-Bonnier Peter Hjörne ännu snart tjugo år senare inte har kommit över smäleken med denna text utan tar upp den nästan varje gång de ses. Även stadens andre starke man skenbart på motsatta sidan av skranket, sossefläskpampen Göran Johansson, var purpurbrusande upprörd. Göran är borta nu. Var han den siste i en gammal stam av handlingens män med tjocka svällande plånböcker sammanhållna av pheeta smällande bruksgummiband för vilka ett handslag var ett handslag och mer än så behövdes inte; grabbarna som kunde svälja sina snapsar, skilja skit från pannkaka och göra upp över gränserna för stadens tillväxts skull och för ”jobbens”? Göran var lika hemma bland gubbarna vid bandet i Torslanda som med direktörerna på Hovås golfklubb och KSSS seglarmäss, i synnerhet med några magborstare värmande innanför västen och fryntligheten ekande mot taket. I bakfyllan kunde han förvisso bli en smula tvär och stingslig, i synnerhet mot underordnade. Om sedan byggbolaget som renoverade torrdockan i förbifarten råkade ställa av några nya vitvaror till den utbyggda gillestugan i radhuset där hemmavid så mådde väl detta vara hänt utan att någon djävel skulle behöva lägga sig i den saken eller..? I synnerhet inte dessa förbannade 08:or från dypölen där uppe i Stockholm… Ja, min text var hård, kanske rent av orättvis i sina stycken, men likafullt berättigad och väl överlagd, balanserad i nyanser och motiverad. Ingen nyktert tänkande medmänniska kunde förneka att göteborgarna, dessa sakramentskade sillstrypare, fick vad de förtjänade efter alla dessa årtiondens och seklers komplexfyllda krypskytte mot oss i Stockholm. Jag var snarast i överkant mild och överseende mot dem i min straffpredikan. Den andra texten var mer intrikat och riktad mot en geografiskt och klassmässigt mer diversifierad och diffus röststark priviligierad folkgrupp nämligen våra svenska och främst stockholmska kulturpersonligheter. I drapan Sår är till för att göra ont besjöng jag vintern 1998 invigningarna av skandalbygget nya Moderna Museet och evenemanget Stockholm Kulturhuvudstad 1998 i en text som även innehöll, naturligtvis, bredare spacklade svepande svinaktigt vanvördiga generaliseringar om våra uppburna kulturpersonligheter och kulturlivet i stort. Jag minns att det inte uppskattades av kvinnliga konstnärinnor att jag ärligt och neutralt beskrev konstfesterna i min ungdom som de mest ”lättknullade” av dem alla och även närmare gick in på uppriktiga teorier om varför flickorna på dessa fester var mer öppna för sex med främlingar än dem på exempelvis Beckmans, Arkitekthögskolan, Journalisthögskolan med flera högskolor. Det var ett resonemang som knappast skulle vara godkänt att föra snart tjugo år senare och det kanske med rätta. Av många andra så var det dock i synnerhet en formulering i texten som väckte vad jag måste kalla ursinne i kulturkretsarna och gängade dem in i orbit kring sina egna axlar. Jag beskrev folklivet vid en av museets invigningar och konstaterade att döden hade lagt sin tunga hand över sällskapet; att rött och grått var gångbara färger: för gubbarna röda ansikten mot gråa hårtestar; i fallet kärringarna omvänt. Kerstin Vinterhed, DN:s långvarige kulturskribent och –debattör, reste sig till motangrepp i en rasande artikel där hon tog heder och ära av mig på alla sätt som hennes intellekt och kulturella kapital tillät henne, utan att antyda för ”läsarna” att vi kände varandra alltsedan min födsel och att vi ofta under min barndom hade varit gäster i varandras hem. Kerstin skrev att hon hade tyckt mycket om mina texter i början av min bana då jag hade stått på de svagas sida men att hon nu inte kunde acceptera den inriktning som jag senare hade valt. Hon och hennes man Bengt, som jag kände också honom sedan barnsben, hade suttit där vid frukostbordet på det vackra, mänskliga Södermalm och satt detta eviga morgonté i halsen när de läste mina ord. Därefter hade de sett upp på varandra och insett att min beskrivning stämde men inte kunnat begripa hur jag kunde vara så elak, tölpaktig och hjärtlös…med åren skulle jag komma att märka att jag slappnade av skrev Kerstin; att antalet ”hangups” minskade liksom komplexen: en känsla som inte speglades av hennes högspänt gnisslande text. På telefon fick jag mig också till livs en uppläxning av denne Maceij Zaremba som tyckte att min text var ”oerhört lättköpt” när jag ringde för att diskutera mitt genmäle. Ja, ack ja, så var det i dessa ungdomliga stridbara tider…

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

Du har nått slutet av detta utdrag. Vill du läsa mer?

Köp e-bok Claes Britton
Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Skriven 2015. Först publicerad av Albert Bonniers förlag 2016.

Först publicerad: Dagens Nyheter, 1998
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 485
Pris: 29 kr

Claes Britton [color hex="#00649c"]Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)[/color]

Claes Britton

Feel the Light

Den otroliga och skrämmande berättelsen om Stockholm vansinniga katastrofkampanj för OS 2004. Först publicerad i Sekelskifte i Stockholm 2004. Förlag: Albert Bonniers Förlag Antal sidor: 36 Pris: 15 kr

Den otroliga och skrämmande berättelsen om Stockholm vansinniga katastrofkampanj för OS 2004. Först publicerad i Sekelskifte i Stockholm 2004.

Claes Britton

Diskussion om det här inlägget

Redo för mer?