Hög tid för sanningen

Vi måste minska antalet lantisar i Stockholm och våga ställa krav på de som tillåts vara kvar

Ingen har kunnat undgå den bistra verkligheten: vår Kungliga huvudstad Stockholm — en gång känd under storslagna epitet som Mälardrottningen, Nordens Venedig och Världens vackraste huvudstad — är inte längre den stolta kronjuvel i vilken vi och våra generationskamrater bland infödda stockholmare hade lyckan att växa upp.

Som födda några år in på sextiotalet minns vi ett Stockholm där gatorna på malmarna lågo öde, rena och lugna. MQ-stekare, långskäggade hipsters, bostadskarriärister, nättroll och Hammarby-ultras från Träskhammarsvik voro, och skulle länge ännu förbli, okända begrepp, liksom skräniga utskänkningsbaracker och provisoriska plasttältläger med öl, lakrits och krimskrams. Guldet i Stadshusets krona glimmade glädjestrålande. Stomatolskylten och NK-klockan lyste gemytligt upp midvinternatten. Friska barn drack kärnmjölk. På välansade gräsmattor saluterade mandelblom, krusmynta och akvileja vårens ankomst medan vi broderligt delade en nyss skjuten beckasin. Man hälsade artigt, höllo upp dörrar och behövde inte riskera att tvingas kasta sig i skydd för klungor av vildvuxna människoapor drivande planlöst omkring i sommar-City:s sötstinkande sensommarhetta fulltatuerade iförda löparshorts och neonfärgade linnen med aggressivt uppviglande reklamtryck.

Visst fan såg man pundare, horsenissar, luffare, dårar, gatuprostituerade och annat löst folk i dessa kvarter på ”den gamla goda tiden,” mer högfrekventa då än nu. Dessa minoriteter utgjorde emellertid knappast mer än exotiska accenter i en på det stora hela sund, monokulturell, homogen gatubild, på sina håll, som i Humlegården och Klara norra, det måste tillstås, stundtals mer homo än gen.

Gjorde vi bus och djävulskap på den tiden så var det, även när vi vaskade slottsvinkällare och trashade hela Östermalmsvåningar och Djursholmsvillor, någonstans innerst inne ändå med gott, ärligt, humoristiskt, genuint stockholmskt uppsåt. Också i de rödaste av ögonvitor bland oss unga östermalmsflummare lyste, i regel, en någonstans ändå välvillig om än spefull, spjuveraktig glimt. Vi var, trots allt, alla stockholmare sedan generationer. Våra livsinställningar och samhällsperspektiv voro finkalibrerade genom multipla släktled av arv, tradition och uppfostran, vilande på en granitfast värdegrund förankrad ända ned till Engelbrekts tidevarv, hur excentriska och bitvis företagsamma i överkant våra pojkstreck, hobbies och tidsfördriv än kunde te sig.

Inte ens de östermalmsodågor som gjorde sig skyldiga till lumpna upptåg såsom att klippa av ärmarna på värdinnans farsa bankdirektörens alla kostymer och förvandla dem till T-shirts, snitta sönder Zornmålningar, braka Steinway-flyglar utför trappor, köra daycruisers upp på land eller farsans Targa ned i poolen, sådant trams, menade egentligen något illa med dylika hyss. För de flesta av dessa unga lymlar gick det ändå väl till sist här i livet. De som inte söp eller knarkade ihjäl sig, dekapiterades i olyckor eller spärrades in på dårhus är nästan alla väl integrerade i samhället. Många av dem är i realtid själva bankdirektörer, fastighetsmagnater, riskkapitalister, baggbölare, skeppsmäklare och liknande, några till och med multimiljardärer.

Visst har Stockholm genom alla tider tillförts ett ständigt flöde av från glesbygden migrerade mänskliga enheter av enklare beskaffenhet, i första hand arbetsvilliga ynglingar på flykt från landsortens leriga armod, tristess och hopplöshet, nattsvarta gruvor, magra åkertegar och karga, oförlåtande ödemarker. Vi har genom generationerna alltid välkomnat dessa arma stackare med vår stora, varma, öppna stockholmsfamn — eller nåja, för det mesta åtminstone, låt gå för det.

På min far och farfars tid var det exempelvis vanligt att unga dalkarlar och -kullor togo sitt pick och pack i knyten på sina böjda ryggar och kommo vandrande till Stockholm för att söka arbete, gossarna ofta som gatsopare, hantlangare, kloakrensare eller grovarbetare, medan kullorna många gånger städslades för tjänst i hemmen — blonda, blåögda, friska och starka ungdomar, enkla, men hela, rena och glada, stryktåliga som ardennerhästar, med naturlig, nedärvd förståelse för sina positioner som utbytbara men likafullt viktiga kuggar i samhällsmaskineriet.

Från min barndom på Östermalm minns jag rörande berättelser särskilt om dessa unga kullor med sina rågblonda flätor, obegripligt klingande dalmål, kraftiga benstommar, frodiga länder, rosiga kinder, svällande bröst och rustika karaktärer. Ofta blev de nära nog som familjemedlemmar. Till jul kunde det hända att grefvinnan kom med klappar till fattighjonens loppiga ungar hemma i Gagnef, medan de manliga betjänterna efter julottan blefvo flott trakterade med sillmacka, pilsner och ståsup därtill av herr Häradshövdingen i serveringsgången.

En viss procent av dessa unga drängar och pigor förföll väl till gatuprostitution, missbruk, ohälsa, mentalsjukdom och kriminalitet — armodets fallgropar — men för majoriteten gick det hyfsat eller bättre än så. Medellivslängd uppnåddes av de flesta, i många fall med råge. För de trotjänare som blev gamla och utslitna nog att pensioneras var det brukligt att herrskapet som avskedsgåva för lång och trogen tjänst lade bort titlarna med vederbörande. De sista åren av sina liv kunde de gamla trälarna säga ”du” till husbonden om de skulle råka stöta på denne på gatan, där de ägde full rätt att finspatsera bland det stockholmska borgerskapet, även om många av dem taktfullt höll fast vid ”Patron,” ”Herr disponenten” etcetera, vördnadsfullt lyftande sina flottiga gamla mössor.

Inte sällan hände det att de familjära känslorna herrskap och tjänstefolk emellan gick så långt att kullorna födde patriarkernas barn. Dessa ”oäktingar”, ”bastarder” eller ”horungar”, som de bara halvt skämtsamt kallades, kunde med tiden i stort sett integreras i överklassens gemenskap, ibland rent av absorberas halvvägs in i societeten med dess komplexa kultur, traditioner, underförstådda etikettsregler och värderingskodex. Mödrarna till dessa avkomlingar fick ofta sina framtider tryggade i form av diskreta undantagsbostäder och nödtorften betald under sina resterande levnadsbanor.

Över hufvud taget så kunde nyanlända utsocknes på den tiden, när inflyttningen ännu låg på hälsosamma nivåer, integreras i vår stockholmska kultur, med alla dess ofta subtila förhållningsregler, seder och bruk, på ett helt annat, mer organiskt, naturligt sätt än i vår samtid, då senare decennier av okontrollerade migrationsvolymer från obygden har utsatt vår huvudstads kultur och infrastruktur för övermäktig belastning.

Så sent som på sextio-, in på sjuttiotalet levde många av de inflyttade ännu visserligen enkla men förhållandevis bekväma liv i små omoderna men rena och trevliga jungfrukammare, portvaktslägenheter, gårdsskrubbar och undantag. Dagens segregerade hipsterghetton på Söder, i Vasastan och närförorter, för att inte tala om vidsträckta villaområden förslummade av groteskt överdimensionerade fönsterpartier, köksöar, grilldäckslounger, badtunnor, studsmattor, carports och annan bråte — den sortens utanförskapsområden och parallellsamhällen var otänkbara före den flodvåg av migration som sprängde alla fördämningar under åttio- och nittiotalen och som alltsedan dess har översvämmat vår stackars gamla huvudstad med omnejd.

Mellan oss infödda stockholmare och våra utsocknes inflyttade gäster härskade förr, kort uttryckt, en outtalad men självklar, nedärvd förståelse för varandras kulturella ursprung och särart, ömsesidiga sociala förpliktelser och funktioner i samhällsordningen — ett gemensamt kodsystem av hierarkier och traditioner vilket utgjorde ett betryggande bålverk som garant för att missförstånd eller konflikter av social natur sällan uppstod och snabbt kunde utstampas om de någon gång skulle blossa upp.

Dessa äldre generationer inflyttade kan inte jämföras med dagens pastorala migrantmassor av skamlösa, kontextbrytande sociala klättrare. Det var en verklighet som idag framstår som en annan tidsålder — en overklig idyll då man ännu muntert visslande kunde flanera ned till Norrmalmstorg och Kungsträdgården och därstädes räkna med att sammanstråla med andra likasinnade stockholmare för en stunds trevligt, otvunget tidsfördriv i försommarsolen med uppsluppna, sorglösa flatgarv på andras bekostnad.

Den demografiska katastrofen blev smärtsamt uppenbar ett stycke in på nittiotalet, med den förödande Waterfestivalen, denna lantliga konsumtionsorgie, ”feeding frenzy” som fenomenet kallas på amerikanska, vilken orsakade kroniska ”vattenskador” i vår stadskärna. Alltsedan dessa vid det här laget avlägsna dagar har en röta av agrar basarkultur grasserat i Stockholms innerstad. Antalet anskrämliga utskänkningsbaracker och serveringsdäck för kriminellt överprisad öl och skräpmat har mångdubblats. Stora delar av Stockholms förr så ståtliga borgerliga stenstads ädlaste environger har förvandlats till en förvuxen, muterad inkarnation av ett småstadscentrum, toppriden av allmogens lågtstående konsumtionsmönster och primitiva umgängesriter.

De lantliga nätverken har alltsedan nittiotalet och Waterfestivalen infiltrerat ständigt växande territorier i huvudstadens restaurang- och gatuscen. Efter att ha lagt under sig Kungsträdgården, Norrmalmstorg, Östermalmstorg och andra prestigeplatser har de provinsiella gängen nu givit sig på Strandvägen, den yttersta bastionen för den stockholmska borgerlighetens överhöghet, under snabb förvandling till ett skränigt partystråk fullbyggt med serveringsbaracker, i stil med strandpromenaderna i Magaluf och andra charterorter där dessa homo sapiens-horder har för vana att svina ned under industrisemestern.

Djävulen skall veta att vi är de första att inte bara erkänna utan förbehållslöst hylla de insatser som de inflyttade har gjort för vårt Stockholm genom historien — de som har kommit hit för att laga våra gator och kläder, koka ärtsoppa och sleva upp sill, tömma latriner och rensa avlopp, ansa rabatter och mustascher, blästra bort, passa upp, spola rent, suga av och utföra myriader av andra låga men för vår trivsel nödvändiga skitjobb som vi gamla stockholmare är dem tacksamma för att ha besparats.

Dock kan vi inte längre blunda, tiga och slå dövörat till som de tre kända aporna. Det är dags att våga se och formulera sanningen: skadan av och farorna med inflyttningen överstiger sedan länge med vida marginaler nyttan och förtjänsterna. Massmigrationen från landsorten har orsakat alarmerande strukturella problem i vår Kungliga huvudstad vilka våra beslutsfattare alldeles för länge har ignorerat. Vem kan förneka att massmigrationen har fått förödande konsekvenser såsom:

-Galopperande bostadspriser och bostadsbrist. Enighet råder om att bostadssituationen är Stockholms mest akuta problem. I huvudsak är problemkomplexet orsakat av den okontrollerade inflyttningen från landsbygden. Arméer av unga sociala klättrare gör bostadskarriärer, driver upp priserna på bostadsrätter och allt annat till orimliga nivåer vilket gör det omöjligt för många stockholmare att förvärva bostad i vår egen stad. De pastorala bostadskarriäristerna har i sina kulturlösa härjningar orsakat irreparabla skador på Stockholms bostadsbestånd då de har ”blåst ut” oräkneliga främst mindre lägenheter, flyttat kök och badrum, rivit bärande väggar och vandaliserat originalinredningar i avsikt att röja väg för de ”öppna lösningar” som är så populära i dessa folkgrupper. I villaområden i stadens periferier har gammal bebyggelse skövlats och ersatts av otaliga absurda, groteskt överdimensionerade, akvarieliknande kataloghus genom vilka dessa familjeklaners motbjudande rituella vardagsliv exponeras som på Instagrambilder genom glaspartier för en ofrivillig omvärld.

-Kulturförstörelse. Som alla studier visar så är de från landsbygden inflyttade ointresserade av seriösa kulturyttringar som litteratur, konst, teater, opera och klassisk musik. Det mesta av sin fritid slår lantisarna, utöver sitt destruktiva rivningsraseri, ihjäl med billig underhållning och trollande på nätet. Idkar man någon extern kulturkonsumtion så blir det mestadels usla revyer och musikaler, som ”Mamma Mia” och sådan skit. Bland barn till inflyttade är läsförståelsen och skolresultaten över lag sämre, bokstavskombinationerna i diagnoserna fler och längre. En betydligt högre andel inflyttade lantisar än infödda stockholmare erkänner att sociala medier är deras enda kanal för inhämtande av information. I stället för att ta seden dit de kommer, lära sig läsa ordentligt och, om så förgäves, ens försöka förstå kultur värd namnet, har lantisarna genom sin närmast djuriskt usla bildning och smak dragit ned den generella kunskapsnivån samt förflackat kulturkonsumtionens mönster och även kulturutbudet i den huvudstad de så fräckt våldgästar.

-Ohälsa. Lantisarnas osunda livsstilar och matvanor utövar dåligt inflytande, försämrar folkhälsan och överbelastar vården. Forskning visar att de från landsorten inflyttade, lantisarna, lever i alla avseenden mer ohälsosamma liv än infödda stockholmare. Fjärran är de dagar då bönderna odlade och förtärde sin egen jordiga potatis. I realtid växer den överväldigande majoriteten av landsbygdens folkmassor upp felnärda på snabba fetter i dåliga ultraprocessade animaliska halvfabrikat och ännu sämre snabbmat — Billy-pizzor, frysta, kemikaliestinna piroger och pastarätter, tacos, korv, hamburgare och så chips, jordnötsringar, ostbågar, wienerlängder, godis och sötsaker till förbannelse, allt nedsköljt i överansträngda, pysande tarmsystem med cola, Red Bull och andra hälsofarliga läske- och energidrycker. Lantisar röker, snusar, dricker alkohol och missbrukar läkemedel i högre utsträckning än infödda stockholmare. De är fetare, fulare, påvisar sämre allmäntillstånd och kortare medellivslängd. Massinflyttningen har försatt sjukvården i Stockholms läns landsting under extrem press. Obesitasklinikerna tvingas arbeta fyrskift. Än värre är att utbudet av livsmedel i dagligvaruhandeln liksom restaurangmenyerna har påverkats negativt. En vanlig livsmedelsbutik i Stockholm är numera nedsölad med hela avdelningar för ”fredagsmys” och liknande för vår kultur främmande, degenererade sedvänjor. Antalet korvmojar, pubhybrider, serveringsdäck för öl etcetera, med så gott som uteslutande inflyttade lantisar och turister som klientel, har mångdubblats. Hela Stockholms innerstad stinker av härsket stekos och avslagna ölångor. Med vemod minns vi en tid då ”snabbmat” betydde en stilla löjromstoast eller gravlaxmacka i båtruffen. Den minoritet av de inflyttade som alls bryr sig om vad de äter ligger å andra sidan bakom den förödande utvecklingen med bedrägliga hipsterkrogar i alla stadsdelar vilka serverar ”mellanrätter” med billiga råvaror som majrova med brynt smör för 285:- och 15 exakt måttade cl husets vin för 140:-.

-Estetisk miljöförstörelse. Lantisarna ligger självfallet bakom den allvarliga förfulning av gatubilden som har drabbat Stockholm, inte bara med sina förkastliga klädstilar, om man nu kan kalla deras utstyrslar så, utan också genom sina rent kroppsliga uppenbarelser, huvudansvariga för förhärskande samtidstrender som tatueringspandemin och stackars tonårsflickor som ruinerar sig på kroppsliga ingrepp för att se ut som AI-manipulerade amerikanska porrdrottningar från 1990-talet

-Ohållbara livsstilar. Lantisar ägnar sig i betydligt högre grad än infödda stockholmare åt ohållbara vanor som barnafödande, bilkörning, bostadskarriär och överkonsumtion av snabbrörliga skitprodukter. Andelen förvärvsarbetande kvinnor är lägre bland de inflyttande. De föder fler barn varav en majoritet, det vet vi, kommer att belasta snarare än berika samhället. Ingen blir förvånad över att lantisarna är kraftigt överrepresenterade i systemhotande grupper som kriminella, missbrukare, psykiskt abnorma, asociala nättroll och renodlade idioter.

-Politisk och religiös extremism. Det är väl känt att det pöbelpopulistiska ultrahögerpartiet SD, från början ett gäng brunskjortade, fårskallade huliganer från obygden, nästan uteslutande rekryterar sina företrädare och väljare bland landsortsbor. De inflyttades segregerade parallellsamhällen är explosiva grogrunder för systemhotande extremistiska idéer vilka underminerar den politiska kulturen i en stad där höger traditionellt har betytt distingerat midnattsblå moderater; där förekommande inslag av fascism generellt har varit av det mer diskreta, elitistiskt förfinade, smakfullt svartskjortade slaget. Frireligiösa extremister är givetvis alltför vanligt förekommande bland inkräktare från Bibelbältet och knallebygderna. I dessa utanförskapsgrupper är hotbilden förhöjd för fanatiker och förespråkare av ett kristet Jihad. Med sin extremism och benägenhet att kolportera konspirationsteorier via sitt nätmissbruk hotar lantisarna vår trygghet, provocerar systemhotande politiskt förnedringsvåld och terrorism vilket tvingar upp vårt civilsamhälle och blåljuspersonal i stabsläge.

Det är väl känt att det pöbelpopulistiska ultrahögerpartiet SD, från början ett gäng brunskjortade, fårskallade huliganer från obygden, nästan uteslutande rekryterar sina företrädare och väljare bland landsortsbor. De inflyttades segregerade parallellsamhällen är explosiva grogrunder för systemhotande extremistiska idéer vilka underminerar den politiska kulturen i en stad där höger traditionellt har betytt distingerat midnattsblå moderater; där förekommande inslag av fascism generellt har varit av det mer diskreta, elitistiskt förfinade, smakfullt svartskjortade slaget.

Listan över massinflyttningens destruktiva effekter kan dessvärre skrivas hur lång som helst. På område efter område har migrationen gjort Stockholm till en sämre, mindre trivsam, otryggare stad. Under senare år har utvecklingen löpt amok. Hur har det kunnat tillåtas gå så långt? Jo, de inflyttade har infiltrerat maktens korridorer. Den infödde stockholmare som 2024 besöker vårt eget Stadshus chockeras av den kakafoni av avlägsna dialekter och ren rotvälska som ekar ovärdigt under Ragnar Östbergs högtstående nationalromantiska taktiljor. Bland politiker och tjänstemän finns få födda närmare Stockholms centrum än Upplands Väsby. Inte en djävel representerar en god familj bofast i innerstaden sedan generationer. Norrlänningar, göteborgare, skåningar, till och med gotlänningar är vanligare bland dessa beslutsfattare än anständiga människor från Östermalm och Djursholm. Att lantisarnas lyckats med sitt fientliga övertagande av vårt maktcentrum blev uppenbart redan för femton år sedan eller så, då inofficiella hedersbegrepp som Nordens Venedig och Mälardrottningen stektes till förmån för dagens skamligt billiga, lantliga reklampayoff The Capital of Scandinavia, stilenligt lanserad av en turistchef från knallebygd som hade som fritidsnöje att gå på “Golden Hits” på Kungsgatan och, som jag antar oftast förgäves, försöka jaga fruntimmer.

Om dagens utvecklig tillåts fortgå kommer det som återstår av det vårt gamla Stockholms själ och unika karaktär inom kort att vara utplånat från vårt kollektiva medvetande. Vår kungliga huvudstad kommer att en gång för alla att vara förvandlad till ett Arboga med två miljoner invånare — en närmast ofattbar demografisk, kulturell, på sikt även genetisk apokalyps.

Vi vägrar att stillatigande se vår huvudstad i blindo gå denna katastrof till mötes. För att rädda vad som räddas kan av Stockholms särart behöver ett antal åtgärder utan dröjsmål vidtas. Vissa av dessa kan verka radikala. Tyvärr finns inga alternativ om vi vill känna igen vår Kungliga huvudstad även tio, femtio eller hundra år framåt i tiden. Några av dessa åtgärder är:

-Inför kvoter för hur många IT-konsulter och andra dessvärre nödvändiga yrkesgrupper som behövs för att tillgodose stadens behov. Bevilja dessa arbetskraftmigranter tillfälliga uppehållstillstånd vilka automatiskt återkallas om den inflyttade säger upp sig eller avskedas från sin tjänst. Inga medföljande i form av partners eller avkomma kan tillåtas. Nolltolerans måste upprättas mot att inflyttade sinsemellan parar sig i huvudstaden.

-Inför hårda språkkrav och prov för att kontrollera de inflyttades förståelse av vårt stockholmska språkbruk, vår kultur, våra sedvänjor och traditioner. Bräkande dialekter kan inte godtas i det dagliga stockholmssamtalet. En viss miniminivå måste uppnås, annars frihetsberövning, prygel, stränga böter och enkel biljett hem till åkertegen.

Bräkande dialekter kan inte godtas i det dagliga stockholmssamtalet. En viss miniminivå måste uppnås, annars frihetsberövning, prygel, stränga böter och enkel biljett hem till åkertegen.

-Förbjud inflyttade, även de som framgångsrikt har tvättat bort sina dialekter, att medverka i stockholmsbaserade riksmedier och poddar.

-Bjud infödda stockholmare företräde i bostads- och nattklubbsköer samt rabatter i kollektivtrafik, taxi, på restauranger och i andra sammanhang. Vi stockholmare från flera generationer tillbaka måste självfallet prioriteras. Stockholm först!

-Förbjud inflyttade i stockholmspolitiken. Endast personer födda inom Stockholms län bör tillåtas bli politiker eller högre tjänstemän i Stockholms stadshus. Möjligen kan vissa undantag göras för lägre tjänstemän och praktikanter från kranskommunerna. Vi som är födda innanför tullarna måste självklart äga företräde till de viktigaste posterna.

-Inför kläd- och uppförandekoder på stan, upprätthållna av en nyinstiftad stilpolis som omedelbart avlägsnar, burar in och bestraffar störande, förfulande element, givetvis med full visitationsrätt. Stilpolisen bör i trygghetsbefrämjande syfte även bestyckas med befogenheter att genomföra oannonserade flygande inspektioner i hemmen för att kontrollera att inredningar och kedjehusträdgårdar håller godtagbar stilmässig nivå. Åtgärder som dessa kan verka integritetskränkande. De inflyttade som har ”rent mjöl i påsen,” som verkligen har ansträngt sig för att inlära vårt stockholmska kulturella stilkodex, har emellertid ingenting att frukta.

-Förbjud enskilda individer och klaner från landsorten att hålla på Hammarby.

Många fler åtgärder och reformer än detta axplock kommer att krävas för att åter göra Stockholm till en dräglig stad för oss stockholmare att leva och fortplanta oss i. Enkel matematik ger vid handen att lantisarnas folkutbyte snart kommer att vara oåterkalleligt verkställt om vi inte agerar snabbt och resolut.

Massinflyttningen måste bekämpas i första hand genom hårt inskränkta kvoter av hur många lantisar som årligen tillåts att bosätta sig i och även besöka Stockholm, särskilt innerstaden (i kranskommunerna kan vi tolerera något högre kvoter). De mest stilvidriga, tölpaktiga av de utsocknes bör övertygas om att själva fatta beslut om att lämna då de med sin vandel helt enkelt inte passar in, inte ”platsar,” i vår vackra huvudstad. För de som är alltför lågpannat tjockskalliga för att begripa denna nödvändighet får vi inte tveka att återrepatriera både dem och deras förbannade avkomma, husdjur och bohag i första bästa godsfinka med enkel destination den lappländska tundran där de må tampas bäst faen de kan med vår urbefolkning samerna och deras renar.

För de som är alltför lågpannat tjockskalliga för att begripa denna nödvändighet får vi inte tveka att återrepatriera både dem och deras förbannade avkomma, husdjur och bohag i första bästa godsfinka med enkel destination den lappländska tundran där de må tampas bäst faen de kan med vår urbefolkning samerna och deras renar.

Låt oss för tydlighets skull inskärpa att vi absolut inte har något emot lantisar. Tvärtom, ett par av våra högst respekterade bekanta är födda utanför tullarna. Det är inte minst för dessa personers framtid i Stockholm som bestämda åtgärder är oundvikliga. Undantagsvis kan rättssäkerheten behöva åsidosättas för att rädda vårt Stockholm, det sticker vi inte under stol med. De inflyttade som underkastar sig och arbetar hårt utan att ställa krav eller frågor, tvättar bort sina dialekter, retuscherar tatueringar, avrakar ansiktsbehåring, sköter sin personliga hygien, lär sig att klä och föra sig godtagbart, respekterar även underförstådda regler, koder och så vidare — dessa fina, skötsamma lantisar skall inte behöva riskera att få sina stockholmsliv förstörda genom association med massor av nyanlända svinaktiga, snustuggande, fulltatuerade bondtölpar och deras bokstavskombinerade avkomma.

Om inte landsortens alla djävla små skräpkommuner visar samarbetsvilja och hämtar hem sina trygghetsstörande migranter måste vi våga ställa krav på huvudstadens självstyre. Vi får inte ens vara främmande för att lämna den svenska unionen. Låt bonnalurkarna tvätta sina egna smutsiga bykar i sin förbannade rabatterade diesel!

Vi vill tillbaka till det Stockholm vi ärvde — där solen glänste i kyrkspirorna och doften av nygräddade kringlor spred sig i gränderna kring Järntorget; där Kar de Mumma parkerade sin Rolls-Royce framför Saluhallens entré medan Nacka och Garvis joxade med trasan på Kvarnens bakgård, där skurkarna voro folkkära skojare som Ville Vessla, Clark Olofsson, Kenta och Stoffe och där inflyttade — vördade! — poeter som Nils Ferlin satt och söp sig sönder och samman på gamla Klaras ölschapp till tonerna av Monica Z nynnande Beppe Wolgers ”Sakta vi gå genom stan.” Vi är beredda att betala ett högt pris för att återerövra vår stad från landsortens plundrande horder — till och med det slutgiltiga priset om så krävs. S:t Eriks söner — och döttrar med för den delen, ni är också välkomna — det är mer än hög tid att fatta flodhästpiskorna så att knogarna vitnar och utan dröjsmål driva ut det anskrämliga agrara slödder som alltför länge likt en invasion av skräniga skrattmåsar har skitit ned och försurat vår vackra Mälardrottning. Tärningen är kastad, broarna brända. Upp till kamp!

Claes Britton

Sekreterare

Svensk Gonzo

Regional säkerhetsrådgivare

Kamporganisationen S:t Eriks Söner