Minimalist? Moi?

Min melankoliska gonxotext från 2004 om ett besök i franska Boisbuchet med designtrion Claesson Koivisto Rune, portvinstå ocg sensommarspleen. Albert Bonniers förlag 2016 (e-bok)

Omslagsbild Nicho Södling

Plågad av portvinstå, sensommarspleen, proggig tysk greve, galen professor, japansk rastafari och horny art students i något som heter Boisbuchet. Så löd ingresstexten till denna text från min sena gonzoperiod, om jag får uttrycka det så, beställd av min vän Mark Isitt för designmagasinet Forum. Mitt uppdrag var att följa berätta om mina gamla vänner designtrion Claesson Koivisto Rune:s internationella “workshop” vid något som kallades “Vitra-slottet” någonstans i inre Frankrike.

Köp om ladda ned Minimalist? Moi? här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här! Citat med mera nedan!

Jag är emellertid rädd att texten kom att handla mindre om Claesson Kovisto Rune, design och franska slott, mer om min egen melankoli, åldersnoja, allmänna likgiltighet och håglösa vinpimplande, dryga fyrtio år endast som jag var vid tiden. Min vän Nicho Södling var med och dokumenterade resan fotografiskt.

“Är design lika avsexualiserat som golf?

Svaret är nej. Blotta frågan är en skymf. Inte kan vi skylla designen som sådan för att den har kramats till mos av vårt etablissemang och tömts till sista droppen på eventuell kvarvarande lockelse och magi under detta vårt utdraget hånskrattande nådens Designår. Det vore som att lasta Bob Dylan för vad mångtusenhövdade hippies gjort med ”Blowing in the Wind”.

Det är sådana tankar som tar form i augusti, denna förgänglighetens, ledans, orons och de mörka grubbleriernas månad. Det är då som Mark Isitt på Forum frågar om jag vill hänga på Claesson Koivisto Rune på workshop till Vitras franska chateau där en excentrisk tysk greve enligt utsago skall husera. Mycket skall till i dessa dagar för att få mig att åter kränga på min gamla journalistiska ränsel, men jag får en vision av elegant patinerad lyx och dekadens, skummande champagne, futuristiska divaner, långbenta värdinnor och blaserade aristokratiska lyxhippies i luggslitna sammetsrökrockar och besporrade ridstövlar. Kanske vore detta just rätt kur för att rycka mig ur den förmultnande sensommarens flegmatiska melankoli och kicka mig in i en höstsäsong sprattlande av vederkvickande kreativ aktivitet—så tänker jag och tackar utan vidare efterforskningar ja till uppdraget. Redan nästa dag tar min vän Thomas Sandell mig ur mina önsketankar. ‘Åh nej, fan, inte det stället,’ säger han och berättar att han och Gert Wingårdh höll en workshop på ‘Vitra-slottet” för några år sedan. ‘Det är ju bara ett sånt där tyskt progghak, ungefär som en lägerskola, där man sover i logement och käkar vid långbord. Alla designer åker dit för att de tror att det ska öka chansen att få jobba med Vitra, men ingen kommer tillbaka. Kopplingen till Vitra är väldigt oklar. Den där tysken har väl kurserna för att ha råd att renovera sitt slott. Som tur var så har ju Gert alltid en djävla koll på restauranger och sånt, så vi hittade snabbt en tvåstjärnig krog en bit därifrån dit vi drog iväg och åt middag och bodde över på hotellet. Jag minns att när vi kom tillbaka ganska sent dagen efter så hade de satt upp lappar där det stod ’Where are you?’”

–Minimalist? Moi?, 2004

“Så många av historiens stora män har varit giktbrutna, från Lorenzo di Medici och Henrik VIII till Churchill och Hemingway och nu, med största sannolikhet—jag själv. När jag första gången kände symptomen rådde väl inga större tvivel, även om jag aldrig fick någon säker diagnos. Jag var skyldig till samtliga nämnda riskbeteenden. Sedan dess har jag gjort mig kvitt övervikten men fortsatt stressa, hårdträna och överkonsumera. Efter tre års symptomfrihet har jag dagarna före avresan till Frankrike mina gamla krögarvänner på besök ute på landet.

Min fru Christina läser senare på nätet att den som har gikt bör undvika öl, svamp, rött kött och inälvsmat. Till middagen, och även till brunchen dagen efter, frossar jag i allt detta och natten före avresan kommer smärtan. Följande förmiddag linkar jag stressad omkring i Stockholms City mellan möten innan jag försenad kommer ut till Arlanda där jag tvingas springa på den nu svårt värkande foten för att hinna med planet.”

–Minimalist? Moi?, 2004

Nicho Södling

“Vid ankomsten inser jag att jag tycker sämre om Charles De Gaulle än vad jag gör till och med om Heathrow—denna illa fungerande slitna futurism och dessa människor. Paris är en stad som påtagligt förlorat kvalitet och energi. Under taxiresan utgjuter sig den pratsamme unge chauffören om den förtvinade franska ekonomin, den absurda prisnivån och bristen på turister. Mycket riktigt är det tomt kring borden på de klassiska kaféerna längs Boulevard Saint Germain denna kvalmiga eftermiddagsstund i medio av augusti. Jag dricker vitt vin på Gare Montparnasse och fortsätter med småflaskor beaujolais i serveringsvagnen.

Efter knappa två timmars resa hämtas jag vid stationen i en provinsstad som heter Poitiers av två välvilliga studentskor, en spanjorska och en danska, båda volontärer vid slottet Boisbuchet. Ytterligare en timmes bilresa genom ett torrt jordbrukslandskap i skymningsljus tar oss fram till slottet sedan mörkret just fallit. Mina av Thomas väckta farhågor besannas när jag serveras en middag bestående av någon slags grönsaksgryta, ris, bröd och homous vid ett långbord på gårdsplanen utanför skolans huvudbyggnad en bit från själva slottet, vilket står tomt och förfallet.

Tunga droger ligger inte i min håg men några snabba glas billigt vitt vin och min vän Nicho Södling, fotografen, får mig på bättre humör. En japansk elev från skolans andra pågående workshop arbetar febrilt med tekniken för att få igång en egenhändigt producerad mangafilm på en duk. Vi vill inte se japansk animerad film utan skjutsas efter en stunds pimplande upp till byggplatsen invid ”sjön”, där Eero Koivisto och Ola Rune tillsammans med ett tiotal elever är i full färd med att bygga en bastu. (…)

Ur det mörka snåriga skogsbrynet nalkas nu ett antal små kulörta lampor. Det visar sig vara elever från den andra workshopen, anförda av dess ledare, den London-baserade japanske produktdesignern Shin Atzumi, och en av Olas och Eeros elever, en Schweizare i svårspecificerad medelålder med stilren galen professor-framtoning—senig, tjockt glasögonprydd och med långa fjäderlätta vita hårtestar fladdrande likt en yvig gloria kring den skalliga huvudskulten. Jag har lagt märke till honom redan under middagen. En sådan karaktär känns obligatorisk i dessa sammanhang. Det hela är menat som ett upptåg, men ingen tar någon nämnvärd notis om skiten, trots att professorn spexar med imponerande frenesi. Jag stapplar tillbaka till logementet och får mig anvisad en enkel bädd under en taknock där jag sover gott den pulserande smärtan till trots, utan att ridas av maror.”

–Minimalist? Moi?, 2004

Köp om ladda ned Minimalist? Moi? här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här! Citat med mera nedan!

Relaterade artiklar: