Min vildsinta gonzosaga om mitt “återbesök” i min dåvarande “andra hemstad” Tokyo 2003, i sällskap med arkitekten Thomas Sandell och fotografen Mathias Johansson. Texten beställdes av min vän Mark Isitt för arkitektur- och designmagasinet Forum, för vilket Mark då var chefredaktör. Tillgänglig som separat e-bok och som del i min digitala skriftsamling En svensk gonzo!
Köp min vilda gonzosaga Tokyo tempo som e-bok här och/eller En svensk gonzo här! Se textutdrag och bilder nedan!
Visdomar och livsinsikter äro svårfångade, dyrköpta sparvar, men sin dumdryga trosvisshet, den har man efter sig likt en svärm spyflugor livet ut.
Ja, så lyder kanhända inte något gammalt talesätt, men visst låter det bra och nog verkar det ligga mer än ett rågat mått sanning i orden, åtminstone i mitt eget fall.
Minnets behållare bågnar sprängfyllda av fulladdade bilder, tankar, känslor, smaker, lukter, ljud, njutningar, kittlingar, utsvävningar, överraskningar, chocker, fantasier och allsköns andra slag av högintensiva förnimmelser: pumpande neon, forsande människomassor, grillade svampar, slippriga nudlar, kraxande korpar, kvittrande automater, bråddjupa fyllor, smeksamma leenden, kolsvarta hårfall, drypande hetta, galopperande panik, ljuva prinsessor, fjompiga freaks, flabbande fjollor, gömda idyller, översvämmande informationsfloder, diskmedelssprutade trebarnsmödrar, tecknade humrar som våldför sig på förskräckta skolflickor och stormande sjöar av ungdomligt hungrig åtrå och ambition; ack ja: Tokyo, metropolernas våldsamt urbana metropol; den mänskliga civilisationens mest extremt framskjutna brohuvud. Efter mitt första besök var jag botad för gott från min kroniska dragning till Manhattan.
Nu sitter jag så åter här inklämd med mina businessben pressade mot SAS eviga ekonomiklasstolsrygg medan Airbusen borrar sig längre och längre, ständigt djupare in i den ryskasiatiska natthimlen. I sätet bredvid sover min nyvunna bekantskap Mathias, människa och jämtlänning av födseln, vad som förefaller vara en rofylld sömn, utan att ridas av maror.
Gammelnorrlands sågverk klippte av två av hans fingrar med knogar och allt i arla ungdomsdagar, men Mathias lät sig inte avskräckas utan fortsatte sturskt sin livsbana mot en karriär som fotbollsspelare på hyfsad nivå, skidlärare och nu i mogen mansålder fotograf, småbarnsfar och sammanboende med en världsberömd före detta fotomodell. Tillsammans är vi utsända på blixtuppdrag av Forum för att ”täcka” det stora konst- och designseminariet till ära av den nyligen invigda mastodontexploateringen Roppongi Hills i hjärtat av Tokyo med tillhörande offensiva program för utsmyckning av det offentliga rummet.
Mig gäckar sömnen som alltid på dessa trånga transkontinentala flygningar och i dess ställe gör rastlösheten mig sällskap. Jag läser ofokuserat brottstycken ur böcker och broschyrer, bläddrar förstrött i tidningar och studsar irriterat omkring bland utbudet av massunderhållningsfilmer, där Hugh Grant av någon anledning — förmodligen människors flygrädsla och dödsskräck — som vanligt spelar huvudrollen i flertalet. Återigen får alkoholen bli mitt bärande tidsfördriv. Jag dricker i smyg ur medhavd flaska och studerar otåligt hur strecket som markerar vår marschväg i TV-skärmens kartgrafik långsamt, långsamt förlängs i en nedåtsluttande båge i riktning mot det som bullseye markerade slutmålet Tokyo.
Lagom till dess att gryningsdagern sipprar in under de nedfällda fönsterluckorna över de sista östryska halv-öarna har jag lyckats upparbeta ännu en slitstark gammelsvensk backstugefylla och förfaller till att klottra ned spretiga, storstilade flow of consciousness-anteckningar i min notbok – lösryckta utrop och idiotier som jag senare med möda dechiffrerar, såsom citat från gamla ZZ Top-låtar som ”Hit You with My Ten Feet Pole” och ”I’m Bad I’m Nationwide” och annan skit i samma stil. Längst in i natten får jag mig till livs en “skarp varning” av den goda flygvärdinnan, vad hon nu vill mena med detta, kärringen.
Första gången jag företog den här resan förstod jag med ens att jag tidigare aldrig haft äran att möta sann brutalistisk arkitektur av bästa märke. De huskroppar som flankerar infarten mot Tokyo har formspråk och dimensioner utan motsvarigheter på någon annan plats jag besökt. Intrycket är att en barnslig men okristligt stark och brutal jätte lekt med klossar – vridit, vänt, skruvat, bänt och bollat med stål, glas, sten och betong efter sitt alldeles egna leklynne.
Köp min vilda gonzosaga Tokyo tempo som e-bok här och/eller En svensk gonzo här! Se textutdrag och bilder nedan!