Det var med viss tvekan jag 1997, för 29 år sedan, åtog mig uppdraget att författa en gonzodrapa över min egen hembygd Östermalm, i samma anda som mina tre föregående skandalsuccéer om i tur och ordning Södermalm, City och Göteborg.
Köp och ladda ned Djupt inne i Östermalm som e-bok här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här! Citat, mer om texten med mycket mer därtill nedan!
Idén att skriva om den stadsdel där jag själv är född och uppväxt; där jag har bott i hela mitt liv förutom våra perioder i London och Los Angeles under min barn- och ungdom, var alltså inte min egen. Den hade faktiskt aldrig slagit mig. Det var dåvarande DN På Stan-redaktören Martin Vårdstedt som föreslog artikeln. Efter inledande tvekan accepterade jag med entusiasm. Det var ett roligt uppdrag där min käre gamle vän Tomas antropologen åter var i högform, född och uppväxt på Östermalm som även han är.
Jag måste min vana trogen berömma mig själv genom att hävda att texten har blivit en klassiker. Jag påminns regelbundet om olika formuleringar och iakttagelser. Tomas bjuder på åtskilliga guldklimpar. Texten har också citerats flitigt i både böcker och andra publikationer, inte minst avsnittet om Fältöversten, Östermalms “trojanska häst”—ett epitet som jag även använder för Tomas och Eder ödmjuke…vid genomläsning av texten slår det mig, återigen, hur otänkbara vissa av textens passager vore att publicera i realtid…inte helt kosher om man säger så…
“Jag antar att högsommaren är en tid så god som någon för ännu en comeback på den journalistiska arenan. Visst har Sommarstockholm blivit vidrigt, men samtidigt – hettan och förruttnelsen gör massan slö och däst, mindre vaksam mot blixtangrepp från en saltstänkt och genomvädrad skärgårdshjärna.
Därför har jag låtit mig övertalas att återvända till staden för en ny nedstigning såsom normalitetens representant i det sjuka folkdjupet. Självklart är det mina journalistiskt/antropologiska genomlysningar av i tur och ordning Södermalm, Stockholms City och Göteborg—med vidhängande problemkomplex—som har givit mersmak. Nu vill redaktörerna, föga oväntat, ha en översyn av min egen stadsdel, Östermalm.
Följetonger av varje slag är tröttsamma, men ämnet icke desto mindre en utmaning. Hur kommer min i botten negativa analysmetod att fungera när objektet utgörs av mina egna älskade barndomskvarter och tillika—rent objektivt betraktat—landets mest sofistikerade och representativa bostadsområde? Hur skärskåda en myt i vilkens kärna jag själv är den kanske mest centrala byggstenen?
–Djupt inne i Östermalm, 1997
Intressant nog så mottog jag 2021, , tjugofyra år senare, mitt i Covid-tider, min andra förfrågan om att författa en text om min hembygd Östermalm. Denna gång var det journalisten och fotografen Rolf van den Brink som arbetade med en fotografisk bok om Östermalm, med titeln Öfvre:tillstånd. Han bad mig att skriva en text ovetande om den jag hade publicerat i DN nästan ett kvartssekel tidigare och som e-bok 2016. Det var en utmaning jag inte kunde motstå. Min Östermalmstext fick sin uppföljning, med titeln Högt ovan övre Östermalm, där jag bland mycket annat konstaterar att inte särskilt mycket har förändrats på Östermalm på tjugofyra år, tack vare lov. Jag skriver även om den första texten och de reaktioner den väckte.
Läs min uppföljande Östermalmsartikel Högt ovan övre Östermalm från 2021 i sin helhet här på webbplatsen här! God läsning!
“Jag måste börja med att beordra er rättshavererade läsare att ge faen i att ringa in anonyma meddelanden på min telefonsvarare den här gången. Ni tror att ni är normala, men det är en grav vanföreställning!
Min antropologiske assistent, persern Siawash Horsiar, alias Tomas Almgren, bördig från Teheran, uppväxt med möda på Sibyllegatan, bekymrar sig inte om sådana skitsaker. Den rättshaverist som är oförsiktig nog att ge sig honom i våld förvandlas själv snabbt till villebråd!
Tomas och jag kan betraktas som något av den här stadsdelens trojanska hästar. I Tomas fall är förklaring överflödig. Själv var jag från födseln en ideologisk främling i min uppväxtmiljö.”
–Djupt inne i Östermalm, 1997
“Vilka högligen roliga skarpa fyndiga stycken—mina egna Östermalm och Sommaröarna förbleknar med sin större välvilja, även om jag ryckas ha avsnitt om samma sak, eftersom vi har samma bakgrund ehuru trettio år skiljer oss. Texter som dessa har tendens att åldras, men tio år efter nedskrivandet (?), tycks de mig fräscha och fortfarande helt aktuella—framstår allt genom sitt vitala språk”
–Per Wästberg
“Min antropologiske assistent, persern Siawash Horsiar, alias Tomas Almgren, bördig från Teheran, uppväxt med möda på Sibyllegatan, bekymrar sig inte om sådana skitsaker. Den rättshaverist som är oförsiktig nog att ge sig honom i våld förvandlas själv snabbt till villebråd!
Tomas och jag kan betraktas som något av den här stadsdelens trojanska hästar. I Tomas fall är förklaring överflödig. Själv var jag från födseln en ideologisk främling i min uppväxtmiljö.
Egentligen härstammar jag inte ens från riktiga Östermalm. Vi bodde först på Rådmansgatan, ovanför Karlavägen och mitt emot vad som nu är Arkitekthögskolan men där ännu under min tidiga barndom något så anmärkningsvärt som ett kvinnofängelse var beläget. Sedermera gick flyttlasset till en fastighet på Eriksbergsgatan, mitt emot Wittlockska privatskolan, numera sedan länge nedlagd och saknad. Jag talar om Engelbrektskvarteren – en egen, urbanare stadsdel i ett Östermalmshörn förbundet med såväl city som Vasastan. Sturegatan, Karlavägen, Engelbrektsgatan, Birger Jarlsgatan, Villagatan, Valhallavägen, Lodgatan, Danderydsgatan, Lärkstan, Lill-Jans plan och Körsbärsvägen var normala adresser för mina unga barndomskamrater.
Jag gick naturligtvis i Engelbrekt genom hela skoltiden – en blandad skola som jag själv upplevde det, med en hel del snobbungar, visst, men också med manstarka tidigt kroppshårsbevuxna proletärbarn från Hjorthagen och Sibirien. De flesta av de riktiga snobbarna gick ju i Carlsson.”
–Djupt inne i Östermalm, 1997
Köp och ladda ned Djupt inne i Östermalm som e-bok här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!
“Han ser Stockholm som både hembygd och storstad. Han är en gonzojournalist. Hunter S Thompson med Hjalmar Söderbergs ögon.”
–Johan Hakelius
“I Engelbrekt trivdes även ett robust och livskraftigt bestånd ”svartskallar”, vilket var extraordinärt för en innerstadsskola på den tiden. Det låg inte i sakens natur att man någonsin reflekterade över hur dessa stackars greker, turkar, bulgarer, polacker, sydamerikaner och allt fan vad det var hade hittat hit. Invandrarna drogs naturligt över en kam, räknades som ”slummiga” och fick klara sig bäst de ville på egen hand. Långt senare, för bara några år sedan, tog lillebrorsan upp Engelbrekts gamla trogna invandrarskara till diskussion: ”Fan, har du inte tänkt på att det måste ha varit barn till folk som jobbade uppe på ambassaderna i Lärkstan helt enkelt, bara att man aldrig tänkte på det?” Jag insåg genast att så måste givetvis ha varit fallet. Engelbrekts alla ”slummiga” invandrare var ambassadbarn från Lärkstan och Villastan, varken mer eller mindre. Det var en tanke som aldrig tidigare tagit form i min hjärna, vare sig under skoltiden eller senare i vuxen ålder.”
–Djupt inne i Östermalm, 1997
“Det är utan tvekan en modern Röda Rummet, med en enorm vrede och energi som pyser och väller fram. Jag känner igen mig och håller med i allt. Men framför allt har den ju ett sådant djävla gott humör och är så djävla kul att läsa!”
–Ulf Linde
“Man kan nog i efterhand fråga sig hur blandad Engelbrekts verklighet i själva verket var. I skolvalen röstade långt över nittio procent av eleverna på moderaterna, om nu det kan vara en vägledning. Som son till en offentligt känd socialist och provokatör var min kategorisering given, både i stan och på det sammetsblå Dalarö, där vi alltid har bott om somrarna. Jag gick i skolan under namnet ”Britton”, men där fanns både i stan och på Dalarö också ett tillnamn, oftast underförstått, ibland uttalat—javisst!—Kommunisten, naturligtvis, i singularis, jamen givetvis. I unga år försökte jag ligga lågt med min nedärvda politiska läggning, men det båtade föga. Med tiden började jag i stället hålla den röda fanan högt!”
–Djupt inne i Östermalm, 1997
Var kommer du ifrån? När frågan ställs av en utsocknes väcker svaret ”Östermalm” alltid en reaktion som vederbörande ofta gör sitt bästa för att maskera. Mången från landsorten inflyttad verkar störas av detta ursprung. En del känner sig föranlåtna att på något sätt kommentera det hela: ”Åh fan, därifrån. Är det inte förbannat trist där uppe? Jag tycker det är så djävla dött. Ja, själv skulle jag i alla fall aldrig kunna tänka mig att bo där … finns ju knappt en affär … tacka vet jag Söder … där är det i alla fall lite liv och rörelse … lite kontinentalt …” Det handlar förstås om komplex och oformulerade känslor av mindervärde. Ingen objektiv observatör kan föredra Söder framför Östermalm. Det är som att välja en lägre inkomst framför en högre, sekunda potatiskvalitet framför prima – skitprat, helt enkelt.
–Djupt inne i Östermalm, 1997
“Såsom två avspända, drogfria, solbrända, attitydmässigt nollställda ynglingar väljer vi att närma oss vår gemensamma barndomsstadsdel från sydväst, med utgångspunkt i nygamla Stureplan. Missfostret Sturegallerian fyller sin funktion som transitlounge mellan citys urbana puls och det avklarade lugnet uppe på malmen. Den vagt retrospektiva flygplatsatmosfären skruvar ned verklighetsvolymen och sveper in sinnelaget i behagliga intryck som doft av cigarr och kosmetik, solida varumärken, porlande vatten och klirrande kristall. Det är fredag seneftermiddag och Polo Ralph Lauren topprider Tures och Grodans uteserveringar. Inte en kvällstidning är synlig kring borden, inte en Ica-kasse—däremot klasar av shoppingkassar i regnbågens alla nyanser och format. Visuellt är publiken slående homogen—ja, kanske rent av mer homo än gen, som Tomas fyndigt påpekar.”
–Djupt inne i Östermalm, 1997
“Minsta avvikelse river som taggtråd. Jag vet inte vad jag skall säga om en stor fet djävla Brandbergenpajsare som står och suger på en Coca-Cola-mugg utanför Bang & Olufsen-butiken, med en skulderbladslång, brunoljig garnhärva till hår som dryper av någon vätska – jag hoppas det är vatten men tror att det är svett – utför den svarta skinnvästryggen…Vi anvisas ett bord vid foten av en medelstor obelisk som tarvar ett eget undersökande reportage – ett hjärtskärande monument över herre djävulen vet vad. Stenpenisen spränger upp ur en bröstvärnsliknande piedestal, på vilken en flicka i sjuårsåldern håller en privat uppvisning, riktad lika mycket mot alla och envar som mot modern med sällskap vid grannbordet. Flickan besitter den där arroganta, genetiskt finslipade sötheten, iförd en kort, pastellfärgad bomullsklänning som glider upp betänkligt där hon ålar likt figursimmerskan i OS-amiralens pool kring konstverket.”
–Djupt inne i Östermalm, 1997
Köp och ladda ned Djupt inne i Östermalm som e-bok här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!
Relaterade artiklar:
Högt ovan övre Östermalm
Krönikan är den andra i ordningen som jag har skrivit på uppdrag om min egen hembygd, en fritående fortsättning på min text Djupt inne i Östermalm från 25 år tidigare, 1997, beställd av dåvarande chefredaktören på DN På Stan Martin Vårdstedt, chef för SVT Kultur numera. Den gamla texten är klassiker måste jag hävda, tillgänglig som e-bok. Nedan den nya,…
Skräck och hat i mode-Stockholm 1&2
Den här texten, eller dessa två texter, från 2012, har en tragikomisk bakgrundshistoria. De var tänkta som startskottet för en storstilad comeback i Dagens Nyheter för min del, med uppdaterade varianter av de gonzotexter jag skrev för DN På Stan under andra halvan av 1990-talet, klassiker samtliga som jag måste hävda om än blygsa…
Hög tid för sanningen
Faktum är att denna text är en av anledningarna till att denna webbplats blev verklighet. Efter att ha fått en plötslig idé sommaren 2024, när svennepaniken om “gängvåldet” och hetsen mot invandrare rasade som värst, fann jag till min glädje att den höll hela vägen. Direkt när jag skrivit texten insåg jag att inget etablerat medium skulle ta i…
Framtiden.nörd
Min text om “den första IT-boomen,” även känd som “IT-bubblan,” den, oskuldsfulla, surrelistiska hysteri kring det unga internet som jag hade det skräckblandade nöjet att uppleva från första parket under åren kring millenieskiftet. Sällan har väl vår värld varit så framtida. Texten handlar i huvudsak om ett ämne som jag tidigare ha…
Skäggskott i Sveriges framstjärt
Ja Jesus, Kristus, vilket liv det blev om denna text! Tro mig, det finns göteborgare där ute som ännu inte förlåtit mig, trettio år senare…jag blir regelbundet påmind om deras existens…
Beaverland
Denna text om min älskade andra (eller första..?) hembygd Dalarö var den största av de nya texter jag författade för min skriftsamling Sekelskifte i Stockholm, först publicerad 2004.
Söder om anständighet
Den här texten var startskottet för den andra fasen av min karriär som skribent för Dagens Nyheter—min gonzoperiod. Det är ingen överdrift att påstå artikeln väckte storm när den skandalöst vände på klassperspektivet och förutspådde den genomgripande gentrifiering av Söder, med tillhörande hipsterkultur, som vid tiden knappt …
En mindre blygsam begynnelse
Jag begynte min bana som skribent tidigt. Jag läste omättligt som barn. Redan som femtonåring var jag väl bevandrad i den nordiska proletärlitteraturen, Martinson, Johnson, Moberg, Hamsun, Linna, med Strindberg i bakgrunden. Jag började skriva texter tror jag redan före tonåren. Jag kan inte minnas att jag någonsin på allvar f…