Beaverland

Min text från 2004 om mitt älskade Dalarö, min andra hembygd under hela mitt liv, och dess brutala “utveckling.” Först publicerad i Sekelskifte i Stocholm 2004. Albert Bonniers förlag 2016 (e-bok)

Omslagsbild Magnus Mårding

Denna text om min älskade andra (eller första..?) hembygd Dalarö var den största av de nya texter jag författade för min skriftsamling Sekelskifte i Stockholm, först publicerad 2004.

Köp och ladda ned Beaverland som e-bo här! Eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här! Utförliga utdrag med mera nedan!

Texten handlar till stor del om den våldsamma förvandling som inleddes på Dalarö under 1980-talet, med en brutal exploatering avsedd att radikalt öka antalet permanentboende i den gamla skärgårdsorten och i förlängningen “utveckla” densamma till en förort/sovstad—ett öde som flera skärgårdsorter belägna närmare Stockholm än Dalarö redan hade genomgått. Tillväxt är som bekant lösningen på alla problem, i alla lägen, i vår marknadsekonomiska, sedan 1980-talet alltmer renodlat kapitalistiska samtida verklighet. För mig som infödd på Dalarö sedan många generationer, låt vara som “sommargäst,” har denna “utveckling,” som har fortgått i växande skala sedan dess, förstås varit smärtsam att följa.

Utsikt norrut mot Jungfrufjärden från min brygga 2015

I texten avhandlar jag emellertid även min egen uppväxt och bakgrund på denna ort, där mina förfäder på min farmors sida har varit lotsar alltsedan folkbokföringens början på 1600-talet och med säkerhet längre än så—där jag är minst sagt djupt förankrad och har många närmare och mer eller mindre avlägsna släktingar, både i samhället och på öarna utanför. Vårt gamla släktställe, som jag övertog ansvaret för vansinnigt tidigt, redan som 21-åring, är känt i konsthistorien då Anders Zorn vistades här under många somrar och målade några av sina mest berömda dukar från våra bryggor. Hans svärmor Henriette Lamm hyrde i decennier det övre av våra hus från mina förfäder lotsarna. Det var här som Zorn utvecklade sitt världsberömda vattenmåleri. Som en slags släktkrönika måste Beaverland betraktas.

Anders Zorns utsikt från samma brygga i målingen Vågskvalp från 1887

“De som känner mig uteslutande från kaotiska storstadssammanhang kan inte gissa det lotsblod som svallar i mina ådror. Den utvalda skara som däremot har haft förmånen att sitta med i min ärrade fyra-och-en-halvmeters öppna Sun Buster av årsmodell 1986, med en solblekt tjugohästars Yamaha från samma år, surfande på havsdyningen ute vid Huvudskär och Borgen kan kanske, i efterhand, när vågorna lagt sig, ana att det där bakom den stålblanka urbana fasaden gömmer sig ett djupare förhållande till havet, nedärvt genom generationer av sjöfolk.

Jag är stolt för att vara en ättling av vad som måste vara den äldsta släkten på Dalarö, detta skärgårdssamhälle som började växa fram under trettonhundratatalet kring lotsstationen, tullhuset och Dalarö Skans, den senare en viktig bastion i försvaret mot ryssarna i Stockholms södra inlopp, dock aldrig använd i krig. Min pappas kusin har spårat vår släkt, i min farmors led, tillbaka minst till början av sextonhundratalet, folkbokföringens begynnelse, då de bodde Jutholmen, den lilla runda, tätbebyggda holmen i Dalarö ström, omskriven av Strindberg, och redan då var lotsar. Min farmors far var lotsmästare på Dalarö och hennes syster, min nittiosjuåriga gammelmoster Iris, Dalarös äldsta invånare, lever fortfarande mitt i den by där hon föddes och där vi runt omkring oss har många mer eller mindre avlägsna släktingar från andra av äktenskap sammanflätade lotssläkter.

Tala om att under sin livstid uppleva förändring! När Iris var skolflicka var Dalarö ett samhälle som nåddes i första hand från havet. Mellan Handen och Dalarö fanns ingen landsväg. Iris och min farmor Aina gick i läroverket i Stockholm och hämtades med släde vid Handens station till jul, för att efter jullovets slut köras tillbaka och sedan inte återvända hem förrän till sommarlovet. Står jag på i lågtrafik så kör jag till stan på en halvtimme.”

–Beaverland, 2004

Anders Zorn blickar söderut från samma brygga i Sommarnöje från 1886. I ekan min farmors morfar, mästerlotsen Gustav Dahlström

“Vilka högligen roliga skarpa fyndiga stycken—mina egna Östermalm och Sommaröarna förbleknar med sin större välvilja, även om jag ryckas ha avsnitt om samma sak, eftersom vi har samma bakgrund ehuru trettio år skiljer oss. Texter som dessa har tendens att åldras, men tio år efter nedskrivandet (?), tycks de mig fräscha och fortfarande helt aktuella—framstår allt genom sitt vitala språk”

–Per Wästberg

Köp och ladda ned Beaverland som e-bo här! Eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!

“Som lotsmästare Warenbergs döttrar hade Aina och Iris status som de finaste flickorna på Dalarö, i konkurrens kanske med prästens och tullmästarens töser.

Jämfört med barnen till de förmögna grosshandlare från Stockholm som kring förra sekelskiftet började bosätta sig på Dalarö som sommargäster var dock systrarna Warenberg klassmässigt underlägsna, mindre förnäma än någon av dem. Den där sociala mellanställningen gödde hos min farmor en frustration, svartsyn, bitterhet och elakhet som hon sägs ärvt från sin far Frithiof, lotsmästaren.

Det påstås att hon i sin ungdom var både vacker och gladlynt, men även om jag har en del positiva minnen av kortspel och av hennes elaka humor så kommer jag ihåg henne först och främst som en gråsvart glädjedödare, alltid full av galla att spy ut över oss och våra föräldrar och vårt tarvliga, estetiskt motjudande leverne. Det råder inga tvivel om varifrån min egen surt kritiska hållning härstammar. Min farmor kunde på hundra meters avstånd avgöra om någon skaffat löständer eller färgat håret och redan i andra veckan om en kvinna var gravid.

Hennes föga hedervärda talang att kunna se och lukta sig till defekter gick i arv till min pappa, min faster, min äldre kusin Linda och till mig. Min pappa minns ingen värme från sin mor. Däremot minns han hur hon alltid öppet förbannade att hon alls fått barn och hur hon sprang upp och ned i trapporna på Dalarö i patetiska försök att framkalla missfall när hon var gravid med pappas lillasyster Lillan som senare föddes med obotligt hjärtfel och dog tretton år gammal på Dalarö. Han minns också hur farmor först gick i inre exil och sedan lämnade familjen för gott något år innan Lillan dog.

Hon levde för sitt arbete, vilket hon alltid framhöll som det enda värdefulla i sitt liv. Hon var inte mammaledig en enda dag utan åkte i taxi mellan hemmet och kontoret för att amma. Hon var mellanchef på Invandrarverket och avskydde invandrare. Min pappa träffade för en tid sedan en patient som undrade om hans namn. Den gamla kvinnan berättade att hon som ung flicka kommit inflyttad till Stockholm från Norrland och fått tjänst vid Invandrarverket. ”Där hade vi en fru Britton som var den mest skrämmande jag stött på i hela mitt liv. Alla vi flickor var livrädda för henne. Hon kommenterade alltid hur fula och dåliga vi var och fick oss att känna att vi inte var vatten värda”.

–Beaverland, 2004

Ännu en utsikt söderut av Anders Zorn från samma brygga: Kapprodd från 1886. På bryggan min farmors mor och hennes syster. I ekorna deras kusiner

“På nattduksbordet ligger just nu Sekelskifte i Stockholm, av Claes Britton. Rasande journalist som törs vara känslosam, Hunter S. Thompson på Dalarö. Fear and loathing in Stockholm. Ej för ömtåliga.”

–Bodil Malmsten, www.finistere.se

“Min farfar, ‘Gammel-Sven’ än idag kallad av de fåtaliga kvarlevande Dalaröbor som minns honom, kom hit som sommargäst i fyrtioårsårsåldern, från en för mig dunkel bakgrund i Stockholm där hans familj från början sägs ha haft pengar från en snickerifabrik men senare kommit på obestånd. Han hette Sven Pettersson men tog sig i ett utslag av sitt anglofila snobberi namnet Britton. I yngre dagar hade han drivit en framgångsrik hundkennel specialiserad på små och mellanstora engelska hundar, främst terriers. Fortfarande skryter jag om att det var han som tog bullterriern till Sverige.

Hans anglofili hade inte hindrat honom från att hysa sympatier för nazisterna, främst för deras stiliga uniformer och välputsade stövlars skull. Jag minns också att han på sin ålders höst övervägde att lägga sin röst på Kristen demokratisk samling, då han tyckte att den unge partiledaren Alf Svensson såg så trevlig ut. Han var enligt pappa inte intelligent och absolut inte bildad, men mycket kokett och självfallet även alkoholiserad, en notorisk festprisse och storlevnadsman.

En gammal kamrat från ungdomsåren på Östermalm ville en gång kora mig till den tvehövdade hederstiteln ‘freakarnas konung’ i Stockholm. Jag minns att jag smickrad svarade att jag inte alls är någon freak, vilket min far däremot är och att min farfar före honom var en superfreak. Han var femtio när min pappa föddes och över åttio när jag har mina minnesilder av honom. Han bodde i lägenheten bredvid oss på Blanchegatan på Gärdet där han kunde komma över i rökrock med en stor påse brända mandlar från Ejes till min mamma för att ett par timmar senare vara tillbaka för att låna några tior.

Skulder av det grövre slaget hade under hela min pappas uppväxt varit farfars livsmelodi. Några pengar fanns aldrig i pappas barndomshem på Banérgatan, och sällan heller något gott att äta, så pappa höll sig gärna i de burgna hemmen hos sina skolkamrater från Gärdesskolan och Östra Real. Han aktade sig för att själv bjuda hem sina vänner, för farfar var oberäknelig. Han hade starka nudistiska böjelser och bland annat för vana att öppna ytterdörren naken när någon ringde på, liksom han brukade ligga naken i grindhålan på Dalarö.

Det första han frågade pappas kamrater var ‘Och vad jobbar din pappa med då, lille vän?’. Om svaret blev ‘direktör,’ ‘advokat’ eller dylikt så kunde vederbörande vänta sig ett telefonsamtal dagen därpå eller redan samma kväll i stil med: ‘Ja hej, det är Sven Britton, pappa till Lill-Sven som ju är kamrat till er pojk. Trevligt att våra grabbar kommer så väl överrens. Nu är det så här att jag tillfälligt har råkat komma lite på obestånd...’

Pappa minns de regelbundet återkommande besöken från kronofogden och andra indrivare, inför vilka han och hans storasyster Maud fick hjälpa till att bära ned möbler och värdeföremål i källaren. ‘Hets för helvete, björnarna kommer!’ var en välbekant fras i pappas barndomshem. Farfar var i händerna på procentare. Han arbetade som värderingsman på Auktionsverket och Bukowskis, men hans lön räckte långt ifrån till för hans vidlyftiga leverne på krogen.

Han satte alltid allt på spel och tvingades över sjuttio år gammal krypa in i fängelse, sedan han som revisor skrivit under falsk bokföring för skumrasktyper han stod i skuld till. Det hjälpte inte att pappa besökte justitieminister Kling för att vädja om benådning för sin åldrige far. På den öppna anstalten fann sig farfar väl till rätta och blev populär bland tjuvar och narkomaner till vilka han stickade strumpor och lånade ut sin cell då de skulle ha sex med sina flickvänner. Farfar ‘Gammel-Sven’ var också idrottsman, frisksportare och narcissist av rang, mycket stolt över sin egen fysik.

Han var legendarisk och det finns många osannolika historier om hans vilda bravader. Jag är övertygad om sanningshalten, för min far är likadan, i alla fall nästan, och även jag själv har dragen i mig. Bland annat så blev farfar i yngre dagar lokalt omtalad sedan han efter vadslagning under en middag på Operakällaren dykt från Riksbron och simmat till Nationalmuseum i islossningen iklädd smoking och lackskor. Händelsen dokumenterades av pressfotografer som fanns på plats när han klev upp på Blasieholmskajen.

Han gick också från bord till bord de sex milen mellan Stockholm och Sigtuna, även då efter vadslagning och likaledes iförd smoking och lackskor. Lynnig och våldsam var han också, självklart oftast på fyllan, varvat med gråtmild självömkan och sentimentalitet. Pappa fick stryk med rotting, slag och sparkar. Han minns särskilt en gång då han som tonårspojke sommararbetat som flottare i Ångermanland. Han återvände till hemmet på Banérgatan en sensommarnatt. När pappa steg in såg han blänket från farfars glasögon och cigarettglöden där han satt i mörkret. ‘Ge mig pengarna för helvete, vi är förlorade annars!’ sade farfar. Pappa försökte protestera, men till ingen nytta. ‘Vi är förlorade annars!’ kved farfar med självömkande darr på rösten. Därpå fick pappa stryk och blev av med flottarlönen.”

–Beaverland, 2004

Köp och ladda ned Beaverland som e-bo här! Eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!

Farfar Sven Britton, “Gammel-Sven” kallad, född Pettersson

“När pappa var ung var klasshatet från den bofasta befolkningen mot sommargästerna på Dalarö ännu naket och osminkat. Det var långt innan begreppet klass städades bort ur vårt svenska språkbruk. Året runt-grabbar och sommargäster brukade drabba samman på Dalarö torg. Även under min egen ungdom levde den öppna fientligheten. Jag minns de bofasta ungdomarna som en namnlös skara med mopeder, jeansjackor och snusdosor som hängde vid torget och nere i hamnen. Jag kände igen dem och de kände igen mig, men vi talade inte med varandra utan det blev mest misstänksamma ögonkast.

Ja, än i vår tid dröjer motviljan kvar, numera i form av en lättbegriplig enkel materiell avundsjuka mot de sommargäster som ockuperar de bästa sjötomterna för att nyttja dem under några ack så korta sommarveckor medan de bofasta själva är förvisade till skogiga tomtområden, norrslänter och anonyma, myggbitna våtmarker. Kraftbalansen har förändrats till de bofastas fördel, då Dalarö växt och förvandlats till en sovstad med sommargästernas marginalisering som följd.”

Från vänster kusin Love, lillebror Tom och Eder ödmjuke på skär utanför Dalarö, ca 1970

“Benke Bräda hade stora planer också för Dalarö, den saken stod omedelbart klar. Dallasvillan hade han iordningställt till sin dotter och pepparkakshusen runt omkring hade han rest i ren spekulation. Nu behövde han ett bo till sig själv och köpte därför ett hus på en stor bergig sjötomt som sluttade mot Jungfrufjärden från Smådalarövägen. Stället hade tillhört pappas äldre barndomsvän Uffe ‘Nubbart’ Nebart som här avslutat sina dagar med en bösspipa i munnen. Benke Bräda förvandlade blixtsnabbt huset till oigenkännlighet, med amerikanskt dimensionerat flerbilsgarage och betonggjuten uppfartsramp som kuttersmycke. På Nebarts stora tomt och angränsande markstycken lyckades Broberg sedan med bravaden att klämma in inte mindre än fem byggsatshus som i både skala och stil förde till tankarna andelslägenheter eller charterhotell i mellanprisklass i Fort Lauderdale, om än till övermått garnerade i ‘gammal Dalaröstil,’ ställda på väldiga betongplattformar insprängda i klippbranten. Från sjön såg skiten som ett dubbeldäckat kakfat för jättar som trugande bjöd ut dessa vämjeliga bakelser till den äcklade Jungfrufjärden. Kring den breda asfalterade vändplanen mellan kakfatets två våningsplan fullbordades så Floridaintrycket av fläskiga betong-‘driveways,’ flerbilsgarage smyckade och pyntade som små Disneyworldslott och oklanderligt plant utrullade ‘front lawns.’ Från taknocken på det största av dessa husmonster, en skrämmande skapelse med en dekor som ger intryck av att hela Team Boros snickarteam gått på tjack i veckor och låtit snickarglädjen spåra ur i bisarra industriellt paranoida besvärelser mot inbillade onda asagudar och hånskrattande belsebubhejdukar, vajar enligt gammal god sommarnöjestradion en vimpel i plåt med byggåret malligt utstansat: 1991.”

–Beaverland, 2004

Vy från Dalarö ström 2020, med våra två små vita hus till vänster, farmors gula barndomshem centralt samt dåvarande Hotel Bellevue med dess park som sjömärke till höger

Samma vy vårvintern 2025, efter brutalexploatering

“Säg är det inte ändå en aning ironiskt att detta vårt så hett efterlängtade, ultrasofistikerade nya millenium i vårt land har börjat som, mer än kanske någonting annat, den mänskliga bäverns tidevarv?

Jag menar, aldrig någonsin förr eller senare har det väl sågats, borrats, spikats, frästs, filats, slipats, bilats, bigats, stagats, hamrats, skruvats, mejslats, svarvats, varvats, nitats, blästrats, bättrats, skrapats, grundats, målats, hyvlats, oljats, betsats, murats, gjutits, sprängts, bultats, svetsats, lödits, bockats, kaklats, klinkats, rivits, röjts, raserats, fogats, trimmats, laddats, lastats, stansats, spacklats, stenlagts, fordrats, kopplats, monterats, isolerats, dränerats, pluggats, plomberats, pålats, svansats, justerats, förstärkts, förankrats, armerats, försänkts, nivellerats, asfalterats, släntats, schaktats, schackrats, schack matt, terasserats, ventilerats, konspirerats, projekterats, kontrakterats, planlagts, verkställts, styckats, paketerats, förseglats, transporterats, burits, grävts, skottats, skyfflats, spolats, impregnerats, betalats, spaltats, pallats, vinschats, hissats, jämkats, läktats, länkats, passats, vinklats, putsats, kontrollerats, programmerats, marmorerats, modifierats, mätts, torkats, härdats, fixerats, reglerats, reglats, balkats, rappats, fasats, finstämts, spåntats, falsats, kilats, stöttats, säkrats, bandats, blandats, getts, runkats, prunkats, stånkats och funkats med en omfattning, kärlek, ambition, intensitet, grundlighet, uthållighet, sisu, stryktålighet, smärttolerans, självuppoffring, späkning, fanatism, mani, vansinne, passion och extas som just här där vi nu befinner oss, i preludiet till vårt nollnolltal.

Över hela vårt hängpenisformade land (det har ju alltid varit Finland som haft bollarna, he he...), från lappkåtorna i norr till snapphanelängor i söder är en miljonhövdad skara sent urbaniserade män beväpnade med arsenaler av de senaste och mest hypereffektiva kraftverktyg som vår samtida industri kunnat uppbringa just i detta nu i rasande snabb färd med att bygga oss en helt ny Sverigebild—för att inte tala om ljud! Likt ornitologen kan DIY-connaiseuren om våren ge sig ut var som helst i våra nyutsprungna marker och lyss: ‘Där har vi Black&Deckers nya fogsvansade kantfil, den är ganska vanlig, och det där smattrande lätet där borta är helt klart Skils grabberexpander med dubbeleffekt, den hör man alltid så här års. Det där klingljudet vi kan urskilja på långt avstånd är däremot inte lika lätt, det hör man sällan förrän framåt höstkanten, men det måste vara DeWalts vattenkylda rundsågsystem med säkerhetsklinga och hundraåttio graders vridmoment, det hör man på det karaktäristiska liksom vinande biljudet...den är ganska härlig...”

–Beaverland, 2004

I min 40 år gamla Buster, sommar 2025

“Ytterligare en månad senare, när också sensommaren är på väg att släppa taget, kommer min pappa Sven ut på sitt sista besök för säsongen. Jag helsteker en anka på grillen som vi äter med grönsaker som fått confitera i ankfettet i droppannan under grillgallret, med viner från nya världen. Därefter är det pappas tur att gå den nya Dalaröpromenaden. ‘Lill-Sven’ har sedan länge känslomässigt släppt taget om sin barndoms Dalarö. Han kommer numera bara på kortare besök och håller sig då mest nere hos oss. Av det nya Dalarö har han sett nästan ingenting. Han känner över huvud taget inte igen sig. Jag visar Benke Brädas landvinningar, infarten till Dalarö som numera ser ut som om den istället skulle leda in till Travemündes containerhamn, med gigantiska skyltar, ramper, räcken, hållplatser och uppställningsytor. Det väldiga såret i berget gapar öppet där den nya påfarten till Smådalarövägen sprängts in. Vi går den långa sluttande backen upp mot byn, på ömse sidor kantad av kakfat med vrålande husklossar, fortsätter längs den skövlade bygatan med dess hyreskaserner, baracker, fler byggsatshus och krogar med braskande skyltar, tryckimpregnerade däck och plaststolar. Vi viker av vid ödetomten efter det nedbrunna gamla Dalarö-bageriet och fortsätter Birger Jarlsvägen och tillbaka längs Strandvägen och hamnarna: överallt dessa uppumpade byggsatser med sina onaturliga proportioner, inbaxade på minimala tomtbitar i skuggiga, oländiga lägen; ramper, garage, asfalterade gångar, tryckimpregnerade plank och däck, däck, däck; nya byggen, många fler på väg upp; räcken, trappor, lekplatser, betongväggar, sopstationer, uppställningsplatser, bortsprängda bergstycken, fler baracker, fler byggsatser, fler på gång och bilar, bilar, bilar. Nästan överallt dominerar det nya det gamla. Allt onödigt och irrationellt har trampats ned i marschvällingen. Samhället lever intensivare än någonsin men själen är släckt. Ändå är pappa inte särskilt upprörd eller ens engegerad. Han tycker inte att det är så mycket att säga om. Jag frågar honom om min svartmålning varit överdriven och hysterisk.

‘Nej, för helvete,’ säger han. ‘Du har snarare tagit i för lite. Egentligen vill man ju för fan begå harakiri när man ser det, men man får väl inse att det är så här som samhället ser ut idag och att det är vi som är torskarna, vi som är efter. Jag tycker kanske inte att det är så märkvärdigt.’

–Beaverland, 2004

Gryningsvy högsommar norrut mot Jungfrufjärden

“Läst klart Brittons bok

Jag ber att få tacka för alla goda garv

Skratten är den bästa medicinen

Boken avslutas i Brittons älskade Dalarö där befolkningen

Under ett decennium ökat tredubbelt med

känd förödelse som följd

Haninge kommun tomt i kassan, röj i Dalarö

Brittons familj där i generationer, avkomlingar till lotsar

Ja, mycket överklass på Dalarö

men också allt möjligt

Nu går Britton promenad med sin far i omgörelsen

Fadern i stort likgiltig, man kan inte vara anbat

Ja, det är fördjävligt, men det är som det är

Ännu ett förstört paradis för alltid förlorat

Världen är full av såna

Jag har, hade mitt i Mensättra Saltsjö-Boo, lantligt

litet hus, ett par vägar, en större väg, gamla bondgården

kvar, stora sjöar berg, Baggensfjärden

Sen kom Orminge och allt det andra och förorten

byggde fantastiskt fula bollhallar och skolor

och överallt slängdes hus ut, allt förfabricerat

Grälla färger, ett helt fält av illgula hus

Dom gamla små villornas och sommarstugornas tomter

ansågs för omfattande, så där placerades vad jag

kallar ”trolldegshusen”, monstruösa skapelser i rosa, hult

intensivblått, inte en enda god tanke där, bara:

hus för helvete, folk måste ha någonstans att bo

Jag var förbi i bilen för något år sen, kanske två

Nytt folk i vårt hus, jag kände ingenting längre, jag heller

Förlorat, övertaget, men jag har minnen

Britton blir väldigt poetisk när han skriver om

Barndomens Dalarö och utflykterna i skärgården

Mycket vackert”

–Ulf Lundell, Vardagar 5

Köp och ladda ned Beaverland som e-bo här! Eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!

Relaterade artiklar: