Beaverland

De som känner mig uteslutande från kaotiska storstadssammanhang kan inte gissa det lotsblod som svallar i mina ådror. Den utvalda skara som däremot har haft förmånen att sitta med i min ärrade fyra-och-en-halvmeters öppna Sun Buster av årsmodell 1986, med en solblekt tjugohästars Yamaha från samma år, surfande på havsdyningen ute vid Huvudskär och Borgen kan kanske, i efterhand, när vågorna lagt sig, ana att det där bakom den stålblanka urbana fasaden gömmer sig ett djupare förhållande till havet, nedärvt genom generationer av sjöfolk.

Jag är stolt för att vara en ättling av vad som måste vara den äldsta släkten på Dalarö, detta skärgårdssamhälle som började växa fram under trettonhundratatalet kring lotsstationen, tullhuset och Dalarö Skans, den senare en viktig bastion i försvaret mot ryssarna i Stockholms södra inlopp, dock aldrig använd i krig. Min pappas kusin har spårat vår släkt, i min farmors led, tillbaka minst till början av sextonhundratalet, folkbokföringens begynnelse, då de bodde Jutholmen, den lilla runda, tätbebyggda holmen i Dalarö ström, omskriven av Strindberg, och redan då var lotsar. Min farmors far var lotsmästare på Dalarö och hennes syster, min nittiosjuåriga gammelmoster Iris, Dalarös äldsta invånare, lever fortfarande mitt i den by där hon föddes och där vi runt omkring oss har många mer eller mindre avlägsna släktingar från andra av äktenskap sammanflätade lotssläkter.

Tala om att under sin livstid uppleva förändring! När Iris var skolflicka var Dalarö ett samhälle som nåddes i första hand från havet. Mellan Handen och Dalarö fanns ingen landsväg. Iris och min farmor Aina gick i läroverket i Stockholm och hämtades med släde vid Handens station till jul, för att efter jullovets slut köras tillbaka och sedan inte återvända hem förrän till sommarlovet. Står jag på i lågtrafik så kör jag till stan på en halvtimme.

Som lotsmästare Warenbergs döttrar hade Aina och Iris status som de finaste flickorna på Dalarö, i konkurrens kanske med prästens och tullmästarens töser.

Jämfört med barnen till de förmögna grosshandlare från Stockholm som kring förra sekelskiftet började bosätta sig på Dalarö som sommargäster var dock systrarna Warenberg klassmässigt underlägsna, mindre förnäma än någon av dem. Den där sociala mellanställningen gödde hos min farmor en frustration, svartsyn, bitterhet och elakhet som hon sägs ärvt från sin far Frithiof, lotsmästaren.

Det påstås att hon i sin ungdom var både vacker och gladlynt, men även om jag har en del positiva minnen av kortspel och av hennes elaka humor så kommer jag ihåg henne först och främst som en gråsvart glädjedödare, alltid full av galla att spy ut över oss och våra föräldrar och vårt tarvliga, estetiskt motjudande leverne. Det råder inga tvivel om varifrån min egen surt kritiska hållning härstammar. Min farmor kunde på hundra meters avstånd avgöra om någon skaffat löständer eller färgat håret och redan i andra veckan om en kvinna var gravid.

Hennes föga hedervärda talang att kunna se och lukta sig till defekter gick i arv till min pappa, min faster, min äldre kusin Linda och till mig. Min pappa minns ingen värme från sin mor. Däremot minns han hur hon alltid öppet förbannade att hon alls fått barn och hur hon sprang upp och ned i trapporna på Dalarö i patetiska försök att framkalla missfall när hon var gravid med pappas lillasyster Lillan som senare föddes med obotligt hjärtfel och dog tretton år gammal på Dalarö. Han minns också hur farmor först gick i inre exil och sedan lämnade familjen för gott något år innan Lillan dog.

Hon levde för sitt arbete, vilket hon alltid framhöll som det enda värdefulla i sitt liv. Hon var inte mammaledig en enda dag utan åkte i taxi mellan hemmet och kontoret för att amma. Hon var mellanchef på Invandrarverket och avskydde invandrare. Min pappa träffade för en tid sedan en patient som undrade om hans namn. Den gamla kvinnan berättade att hon som ung flicka kommit inflyttad till Stockholm från Norrland och fått tjänst vid Invandrarverket. ”Där hade vi en fru Britton som var den mest skrämmande jag stött på i hela mitt liv. Alla vi flickor var livrädda för henne.

Hon kommenterade alltid hur fula och dåliga vi var och fick oss att känna att vi inte var vatten värda”.

Jag har sedan länge tagit över min familjs gamla sommarställe i en stuga från någonstans kring artonhundratalets mitt i centrala Dalarö, nere vid sjön, där min farmors mormor bodde året runt när farmor var barn. Jag delar tomten med min kusin Linda som om somrarna bor med sin familj i huvudhuset högre upp från vattnet. Tomten är bebyggd på ett sätt som är typiskt för ett skärgårdssamhälle vid slutet av artonhundratalet. När sommargästerna kom byggde den bofasta befolkningen undantagsstugor, i det här fallet mitt hus, dit de själva flyttade in under sommarmånaderna för att hyra ut huvudhuset till badgäster. Våra vita stugor kallas av Dalaröguiderna för ”Zorn-husen”, då Zorns blivande hustru Emma Lamm hyrde den övre stugan där hon under åtta somrar bodde tillsammans med Zorn, som härifrån målade flera av sina mest berömda verk, som ”Sommarnöje”, ”Kapprodd” och ”Vågskvalp”.

Få minns så här dryga femton år senare detta dåraktiga företag. Än färre är medvetna om att det är just denna kampanj som vi har att ”tacka” för arkitektoniska blemmor som ”Hammarby Sjöstad” (jag kan ännu inte förlika mig vid detta löjeväckande namn vilket kom att bilda skola för en uppsjö av ”sjöar”, ”stränder” och andra sjönära säljflosker i namngivningen av nya ”stadsdelar” belägna i närheten av någon vassrugge, kanal, kärr eller dypöl), Eriksdalsbadet, Stockholm Waterfront, med flera. Även våra två nya sportarenor, som vi alla vet är minst en för mången, ja rent av Nya Karolinska kan vi räkna som senkomna missfoster av kampanjen och den förhärskande primalt provinsiella manliga rekordmentalitet som utlöste densamma. Den nyligen detroniserade kommunalpampen Sten Nordin var medlem av den inre kretsen den gången och jag vet att varken han eller hans handgångna män, eller än mindre byggarna, ville släppa drömmen om att till Stockholm locka de stora pheeeeta megaevenemangen där man kunde få se de mäktiga mastodontmammutarna dansa i ”The Capital of Scandinavia”, ett Stockholm i världsklass; där man kunde ha fått klippa band och sola sig omslingrade bland långbenta värdinnor och storgrabbar i världskamerornas värmande blixtsken, immun mot åldrande, ensamhet, glömska, död och utplåning. Welcome till my hometown! Jag var själv som arvoderad konsult inbäddad i OS-kampanjen Stockholm 2004 och kunde från insidan beskriva det för mig skrämmande händelseförloppet när denna lilla samling av maktens män, en trojka illa klädda och skodda tunnhåriga inflyttade kommunala politruker och tjänstemän, sprungna i rakt nedstigande led från den gamla bondepraktikan och Lubbe Nordströms Lortsverige, anförda av storkapitalisten Olof Stenhammar, ”OS-amiralen” dubbad och även han missprydd i spräcklig sponsorslips i prima höggradigt brandfarlig hundraprocentig oljebaserad syntet, stasade i masspsykos lyckades suggerera sig själva till att tro att sommar-OS skulle kunna förläggas hit till vår nordliga minimetropol; huru lagar och förordningar lätt kunde kringglidas som om voro de smorda i varm vaselin och hur en skock profitörer, däribland jag själv men framför allt byggbolagen såg till att inkassera galenskapen. Själv förstod jag från första stund liksom varje nyktert tänkande iakttagare att det aldrig skulle bli något djävla OS här i Stockholm. Storögt följde jag hur de överåriga småpojkarna med tilltagande, till sist desperat vårdslöshet lekte med miljarder skattebetalarkronor utan att dra sig för brutala friseringar av sanningen, rena lögner, bryska benknäckande påtryckningar, skriande sexism och förakt för hänsyn om miljö, kultur och historia eller garnering av rena lagbrott och mutor på utsiktslösa västgötanivåer. När jag studerade dessa maktens män och deras fräcka hänsynslösa framfart så hade jag inga svårigheter att föreställa mig hur så mycket större galenskaper än denna ändå oskyldiga genom historiens hårdare verkligheter har kunna möjliggöras när en skara av maktens män slår sina fårskallar ihop. Denna vår gamla hemstad måste ha mer än fördubblats i folkmängd sedan de fjärran dagar då Tomas, jag och så många fler av våra gamla hemmapojkar från mitt eget Engelbrekt och Tomas Gärdesskolan rände runt på dessa gator, flipprande som stresskulor och toppade som gurkor, görandes liven sura för kärringar, gubbar (det var före mellantingens tid) och vänner av ordning i våra egenskaper av obotliga bus- och djävulskapsgrabbar med missionen att sabotera och bepissa status quo och allt vad den strävsamma snedkammade skötsamheten höll heligt. En konsekvens av den drastiska befolkningstillväxten är att vi gamla stockholmare och innerstadsgrabbar har degraderats till en mer exklusiv minoritet. De inflyttade har tillskansat sig kontrollen över vår stad. I revanschism över att under förnedrande former ha avlats och fötts i obygdens skam kämpar de för att förvandla vår stad från ett litet nordligt Paris till ett ofantligt sydligt Rovanjemi. Det känns som länge sedan, längre än de verkliga tjugo åren, som jag författade min text Söder om anständighet, om det nya Södermalm och den gentrifieringsprocess som då var i sin linda och som nu två årtionden senare är explosivt fullblåst. När jag med Tomas, då boende på Söder, som min ciceron rörde mig runt i den stadsdel som alltid har varit mig främmande och som aldrig har tilltalat mig något vidare så behöll ännu den gamla knegar- och missbrukskulturen sitt grepp. Mitt självpåtagna uppdrag var att slå tillbaka mot och hämnas söderromantikens ständiga slentrianmässiga tjat om det förkastliga ”överklassgettot” på Östermalm. Den så kallade hipsterkultur som då hade börjat utveckla primitiva levnadsformer kring Nytorget var ännu föga mer än ett pikant inslag men vi såg tydligt vartåt det barkade. ”Jaha, här skall bli något slags djävla Soho, komplett med autentisk kultur” skrev jag i min text. Det skulle dröja tre år innan begreppet SoFo, som ingen längre skrattar åt, myntades. Min text väckte ont blod bland söderromantiska kulturpersonligheter särskilt då den publicerades i deras husorgan DN På Stan. Jag förutspådde att alkoholisterna, pundarna och dårarna skulle drivas ut i förort av en armé av unga inflyttade sociala klättrare framryckande i en skog av barn. Inte hade jag då kunnat föreställa mig att metamorfosen skulle vara fullt så genomförd som när jag senast besökte kvarteren kring Nytorget och betraktade denna nyurbaniserade flock av sexmördartatuerade vildskäggiga timmerhuggande IT-konsulter från Mjölby och Mönsterås med sina iPads, Hammarbyflaggor, sina borttvättade odalsmål, nytagna fornsvenskt skenbart ädelljudande snutnamn, jaktlicenser och tvillingbarnvagnar stora som minibilar för trettiosjutusen lånade kronor från Audi Quattro. Man kan dricka hemknådad pale ale medan man får skägget ansat inför aw:n på Fotografiskas terrass innan det blir dags för vännerna att släntra in och samlas kring köksön bland mässing och marmor, hackande, ständigt hackande de långkokta ekologiska grönsakerna. Genialt! Sacha Baron Cohen kunde i sin parodi på Williamsburg i ”The Dictator” inte skildra scenen med motsvarande tragikomik. Som så mycket annat här i vår hembygd så härstammar denna gripande modebild som vi alla vet från New York, varje inflyttad stockholmsbos drömmars stad. Tänk att få sitta där på en av dessa avenyer i det stora äpplet och se de gula taxibilarna glida förbi och ångan pysa upp ur kloakerna och höra sirenerna tjuta med en cinnamon latte och glajorna nedfällda, tack så mycket, flexande de nya handritade ekologiska tatueringarna och bara känna storstadspulsen, nästan som vore man en fullblodsurban medaktör i en TV-serie på Netflix. Fan, man borde flytta dit! Det var min käre lillebror som för ett antal år sedan gjorde mig vaksam mot den på larvfötter obönhörligt avancerande förändringsprocess som mer än någon annan formar vår samtida samhällsutveckling över hela världen men här hemma i Sverige som så ofta i sin extrema form: amerikaniseringen, jamen givetvis. ”Inser du inte att allt här hemma har blivit som när vi var grabbar och bodde i Los Angeles?”, frågade min bror Tom. Med ens såg jag scenografin i blixtbelysning. Trettiofem år senare kan vi njuta alla de konsumtionssamhällets frukter som redan då var självklarheter där. Vår TV har fyrtio kanaler, våra läskflaskor är stora som abnorma spädbarn, vi har fler McDonalds och 7-Eleven per capita än New York och Los Angeles sammantagna, vi shoppar i malls och våra matbutiker är lika vidsträckta som de Safeways och Vons supermarkets i vilka Tom och jag rusiga rusade runt med shoppingvagnarna första gången då vi flyttade till Los Angeles 1974/75 och så vidare, och så vidare. Vi firar Halloween och Valentine’s Day. Även dubbelmoralen och nypuritanismen har vi importerat. Vi ser inte längre barn eller än mindre vuxna bada nakna och inga kvinnor sola topless i våra parker eller ens gå utan BH medan unga och även äldre flickor, kvinnor, kärringar och transgenderpersoner hämtar sina skönhetsideal från den av sjuka manliga fantasier regisserade amerikanska pornografin, smärt- och mödosamt duplicerande varandra i växande massupplaga. Bravo! Stora framsteg har alltså begåtts. Allt det som var oss exotiskt och som vi då storögt begapade har blivit delar av vardagen här hemmavid. Snyggt Mulle!

Min farfar, ”Gammel-Sven” än idag kallad av de fåtaliga kvarlevande Dalaröbor som minns honom, kom hit som sommargäst i fyrtioårsårsåldern, från en för mig dunkel bakgrund i Stockholm där hans familj från början sägs ha haft pengar från en snickerifabrik men senare kommit på obestånd. Han hette Sven Pettersson men tog sig i ett utslag av sitt anglofila snobberi namnet Britton. I yngre dagar hade han drivit en framgångsrik hundkennel specialiserad på små och mellanstora engelska hundar, främst terriers. Fortfarande skryter jag om att det var han som tog bullterriern till Sverige.

Hans anglofili hade inte hindrat honom från att hysa sympatier för nazisterna, främst för deras stiliga uniformer och välputsade stövlars skull. Jag minns också att han på sin ålders höst övervägde att lägga sin röst på Kristen demokratisk samling, då han tyckte att den unge partiledaren Alf Svensson såg så trevlig ut. Han var enligt pappa inte intelligent och absolut inte bildad, men mycket kokett och självfallet även alkoholiserad, en notorisk festprisse och storlevnadsman.

En gammal kamrat från ungdomsåren på Östermalm ville en gång kora mig till den tvehövdade hederstiteln ”freakarnas konung” i Stockholm. Jag minns att jag smickrad svarade att jag inte alls är någon freak, vilket min far däremot är och att min farfar före honom var en superfreak. Han var femtio när min pappa föddes och över åttio när jag har mina minnesilder av honom. Han bodde i lägenheten bredvid oss på Blanchegatan på Gärdet där han kunde komma över i rökrock med en stor påse brända mandlar från Ejes till min mamma för att ett par timmar senare vara tillbaka för att låna några tior.

Skulder av det grövre slaget hade under hela min pappas uppväxt varit farfars livsmelodi. Några pengar fanns aldrig i pappas barndomshem på Banérgatan, och sällan heller något gott att äta, så pappa höll sig gärna i de burgna hemmen hos sina skolkamrater från Gärdesskolan och Östra Real. Han aktade sig för att själv bjuda hem sina vänner, för farfar var oberäknelig. Han hade starka nudistiska böjelser och bland annat för vana att öppna ytterdörren naken när någon ringde på, liksom han brukade ligga naken i grindhålan på Dalarö.

Det första han frågade pappas kamrater var ”Och vad jobbar din pappa med då, lille vän?”. Om svaret blev ”direktör”, ”advokat” eller dylikt så kunde vederbörande vänta sig ett telefonsamtal dagen därpå eller redan samma kväll i stil med: ”Ja hej, det är Sven Britton, pappa till Lill-Sven som ju är kamrat till er pojk. Trevligt att våra grabbar kommer så väl överrens. Nu är det så här att jag tillfälligt har råkat komma lite på obestånd...”.

Pappa minns också de regelbundet återkommande besöken från kronofogden och andra indrivare, inför vilka han och hans storasyster Maud fick hjälpa till att bära ned möbler och värdeföremål i källaren. ”Hets för helvete, björnarna kommer!” var en välbekant fras i pappas barndomshem. Farfar var i händerna på procentare. Han arbetade som värderingsman på Auktionsverket och Bukowskis, men hans lön räckte långt ifrån till för hans vidlyftiga leverne på krogen.

Han satte alltid allt på spel och tvingades över sjuttio år gammal krypa in i fängelse, sedan han som revisor skrivit under falsk bokföring för skumrasktyper han stod i skuld till. Det hjälpte inte att pappa besökte justitieminister Kling för att vädja om benådning för sin åldrige far. På den öppna anstalten fann sig farfar väl till rätta och blev populär bland tjuvar och narkomaner till vilka han stickade strumpor och lånade ut sin cell då de skulle ha sex med sina flickvänner. Farfar ”Gammel-Sven” var också idrottsman, frisksportare och narcissist av rang, mycket stolt över sin egen fysik.

Han var legendarisk och det finns många osannolika historier om hans vilda bravader. Jag är dock övertygad om sanningshalten, för min far är likadan, i alla fall nästan, och även jag själv har dragen i mig. Bland annat så blev farfar i yngre dagar lokalt omtalad sedan han efter vadslagning under en middag på Operakällaren dykt från Riksbron och simmat till Nationalmuseum i islossningen iklädd smoking och lackskor. Händelsen dokumenterades av pressfotografer som fanns på plats när han klev upp på Blasieholmskajen.

Han gick också från bord till bord de sex milen mellan Stockholm och Sigtuna, även då efter vadslagning och likaledes iförd smoking och lackskor. Lynnig och våldsam var han också, självklart oftast på fyllan, varvat med gråtmild självömkan och sentimentalitet. Pappa fick stryk med rotting, slag och sparkar. Han minns särskilt en gång då han som tonårspojke sommararbetat som flottare i Ångermanland. Han återvände till hemmet på Banérgatan en sensommarnatt. När pappa steg in såg han blänket från farfars glasögon och cigarettglöden där han satt i mörkret. ”Ge mig pengarna för helvete!” sade farfar.

Pappa försökte protestera, men till ingen nytta. ”Vi är förlorade annars!” kved farfar med självömkande darr på rösten. Därpå fick pappa stryk och blev av med flottarlönen. Många omskakande minnen som detta till trots så bevarar pappa en övervägande ljus bild av sin far. Han minns särskilt en fysisk närhet — hur han klängde sig fast på farfars breda, leverbefläckade rygg när de simmade vid öarna utanför Dalarö, hur de gick och cyklade tillsammans till Dalarö från stan och annat i samma stil, oftast förknippat med fysiska strapatser. Där fanns ändå den värme som saknades från farmor.

Jag vågar påstå att farfar var en man i total avsaknad av rationalitet och konsekvens. Som ung flicka simmade min faster Maud den dryga halvkilometern över Dalarös även då hårt trafikerade och mycket strida ström till Korsholmen och tillbaka igen — ett återkommande mandomsprov i vår lilla vattenfixerade släkt, här alltså utfört av en flicka. Efteråt fick Maud en rejäl omgång stryk med rottingen av farfar. Senare på kvällen, när hon gråtande gått och lagt sig, kom farfar in med en chokladkaka och orden: ”Det där var djävligt bra gjort hörrudu...”.

Under de sista fyra decennierna av sitt liv fokuserade min farmor sitt hat på farfar, mannen som stod för allt ont och fult på denna jord, som lurat henne att skaffa barn, ruinerat henne och blockerat hennes uppsving in i förnämare kretsar. Min mamma och även jag själv blev en del av detta hat och fick efter farfars död överta det. Enligt farmors synsätt stod vi alla i tacksamhetsskuld till henne då hon efter skilsmässan hade lyckats rädda vårt ställe som givetvis intecknats över skorstenarna av Gammel-Sven.

Under sina sista tio år satte farmor inte sin fot på Dalarö, som hon ansåg förstört bortom all igenkännlighet. Under sina sista fem år gick hon inte utanför sin lilla kammare på Jungfrugatan, trots att hon hade både förstånd och rörelseförmåga i behåll. Jag såg henne bara vid några få tillfällen under dessa år och hon såg ut som en riktig häxa. Pappa besökte henne under de sista åren flera gånger i veckan och hälsades ofta med den vanliga äcklat granskande blicken och fraser som: ”Usch så du ser ut! Vad gammal du har blivit!”. Ändå fanns väl någon slags kärlek dem emellan, åtminstone från pappas sida.

Farfar (självporträtt)

När pappa var ung var klasshatet från den bofasta befolkningen mot sommargästerna på Dalarö ännu naket och osminkat. Det var långt innan begreppet klass städades bort ur vårt svenska språkbruk. Året runt-grabbar och sommargäster brukade drabba samman på Dalarö torg. Även under min egen ungdom levde den öppna fientligheten. Jag minns de bofasta ungdomarna som en namnlös skara med mopeder, jeansjackor och snusdosor som hängde vid torget och nere i hamnen. Jag kände igen dem och de kände igen mig, men vi talade inte med varandra utan det blev mest misstänksamma ögonkast.

Ja, än i vår tid dröjer motviljan kvar, numera i form av en lättbegriplig enkel materiell avundsjuka mot de sommargäster som ockuperar de bästa sjötomterna för att nyttja dem under några ack så korta sommarveckor medan de bofasta själva är förvisade till skogiga tomtområden, norrslänter och anonyma, myggbitna våtmarker. Kraftbalansen har förändrats till de bofastas fördel, då Dalarö växt och förvandlats till en sovstad med sommargästernas marginalisering som följd.

Varken som barn, yngling eller vuxen har jag heller haft något närmare samröre med sommargästsociteten. Dalarö är ju den stockholmska överklassens mest subtilt snobbiga tillflyktsort och i detta förnäma sällskap var vi kända som de nakenbadande kommunisterna — konstiga människor som var som de var. Vi tolererades, då vi ingick i bilden och även självaste Lukas ”Lucke” Bonnier gick ju naken och beskar sina rosor, så nog fanns där en slags excentrisk tradition ändå. Visst hade vår familj vänner överallt runt omkring och jag själv många jämnåriga som jag känt sedan barnsben och spelade tennis och fotboll med.

Mina bästa Dalarökompisar blev bröderna Björn, salig i åminnelse, och Pelle Sturén, som först drev restaurang Mysingen på Dalarö och sedan tog över PA&Co tillsammans med bröderna Niclas och Håkan Ericson. Mest umgicks jag med min kusin Love, min lillebror Tom och polare som kom ut från stan.

Under uppväxtåren på Östermalm och Dalarö saknades aldrig tillfällen att smaka på materiell avundsjuka, särskilt inte på Dalarö där de jämnåriga överklassgrabbarna redan innan tonåren vässade förbi i raciga styrpulpetsbåtar med vindruta och fyrtiohästars Mercurymotorer. Det där satt i fram till de senare tonåren, sedan gav jag faen i dem och deras båtar. De riktiga multimiljönärerna bodde ju i jättekåkarna ute på Smådalarö. Här fanns Bonniers, Dalarös egen fursteaätt, i en hel serie praktfulla och sägenomspunna ställen längs Smådalarökusten, utmärkta av sina onödigt stora välklippta grässlänter.

Här fanns också de nyrika med sina monsterbåtar och pooler. Vi var redan som barn väl medvetna om det sociala spel som pågick i dessa kretsar, med Bonniers i centrum. Att bli bjuden hem till den gamle klanfadern Albert ”Abbe” Bonnier på Näsudden för att dansa kring stången på midsommarafton var den högsta drömmen för mången överklasskärring, uppkomling och nyrik. För vår egen del var det av naturliga skäl aldrig aktuellt, men vi såg hur våra grannar gick iväg sommarfint maxade till tänderna med ögon förväntansfullt tindrande som barnens om julafton.

I detta läge borde jag kanske inte fresta på mitt bräckliga förtroende med långdragna traditionella lovsånger till stenarna där barn jag lekt, men dessa stenar var nu underbara och mina unga somrar på Dalarö det närmaste jag lär komma ett paradisiskt liv: de långa dagarna där nere i den självlysande grönskan i vår fantasivärld med dess mystiska bodar, prång och garderober fyllda av dammande lämningar från utdöda släktingar och avlägsna epoker, med Dalarö ströms ändlösa parad av båtar, fartyg och skepp från olika länder och tidevarv som ständigt föränderlig kuliss och Jungrufjärdens gnistrande, lockande rundel som öppnade sig i fonden med högresta öar tecknade mot horisonten: ”Medelhavet?

Hur mycket vackrare är inte Jungfrufjärden!”, som mäster Strindberg skrev i hemlängtan från kontinenten. Bad, bollspel, bär och frukt fanns i överflöd, även om farmor kunde gnälla, liksom annan näring för en ung och oskuldsfullt växande tanke- och fantasivärld.

Ovanför låg ”byn”, på bara hundra meters avstånd, med dess enda huvudgata och idylliska utbud av små butiker. I vår tidiga barndom drev min gammelmoster Iris ännu den lilla faluröda gottkiosken mitt i byn, vilken kunde ha varit rena Obelixgrytan för vår del, men ”moster” var njugg med godbitarna. Efter moster tog den elake och äcklige gubben Oscarsson, han med Oscarssons lager, över godisdetaljen. Att han var järnalkoholiserad förstod vi inte då, men något var skumt med gubben och hans övriga sortiment av rökskadade gummistövlar och vaxdukar.

Att se hans tobaksbruna, narigt uppspruckna fingertoppar rota runt bland godisbitarna, utan att bry sig om att använda sked eller tång och utan att ta någon mer detaljerad notis om hur många bitar av varje sort det nu var man ville ha, var inte uppbyggligt. I efterhand har jag fått veta att han var den förste gästen vareviga förmiddag när dåvarande ”Trav Inn Bar” öppnade klockan elva.

Där sänkte han en karaff rött och ett halvpaket Commerce utan filter innan han fortsatte arbetsdagen — en verksamhet som fick ett abrupt slut då Oscarsson hängde sig en dag i sitt hus några tomter söder om vår, mot den gamla fiskehamnen till.

På bygatan fanns också Norbergs Livs, el-affären, Jegnells grönsakshandel, Posten, apoteket, Ull-Britts bokhandel, Karlssons färghandel, fiskhandlaren från Jutholmen på torget och så Schultz omhuldade Dalaröbageri, där Svenne Schultz, farfar Arnold och sonen Arne, med vilka pappa alltid bullrigt skulle skämta, bakade sina beramade smörgifflar och Dalarölimpor till förtjusta fritidsklädda sommargästdirektörer och förbipasserande seglare.

Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg,

fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland,

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata.

Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang.

Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt.

Du har nått slutet av detta utdrag. Vill du läsa mer?

Köp e-bok Claes Britton
Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Skriven 2015. Först publicerad av Albert Bonniers förlag 2016.

Först publicerad: Dagens Nyheter, 1998
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 485
Pris: 29 kr

Claes Britton [color hex="#00649c"]Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)[/color]

Claes Britton

Beaverland

Min sorgsna, bitterljuva lovsång över min stora kärlek — mitt älskade Dalarö där jag har bott under sommarhalvåret i hela mitt liv och min släkt ända sedan sextonhundratalet.

Förlag: Albert Bonniers Förlag Antal sidor: 42 Pris: 15 kr

Min sorgsna, bitterljuva lovsång över min stora kärlek — mitt älskade Dalarö där jag har bott under sommarhalvåret i hela mitt liv och min släkt ända sedan sextonhundratalet.