Högt ovan övre Östermalm

Text författad på uppdrag av Rolf van den Brink för hans bok Öfvre: tillstånd (Lava Förlag, 2022). Krönikan är den andra i ordningen jag har skrivit på uppdrag om min egen hembygd, en fristående uppföljning av Djupt inne i Östermalm, för publicerad i Dagens Nyheter 1997.

Jag längtar stenarna där barn jag lekt i min hembygd Östermalm.

Nej, de bevingade orden från vår bortglömde, oförtjänte, storgermanskt svärmande nobelpristagare Verner von Heidenstam skorrar när de implementeras på min egen ”heimat”, det vill säga Östermalm, Sveriges symboliskt mest laddade bostadsområde. Vårt fädernesland förblir i våra spjutspetsteknologiska tidevarv en nation av bondepraktika, ett av de få i vår värld där vanlighet är ett ideal och där de värden som Östermalm företräder retar sinnen. Helst skall det vara någon stackars sate som far illa i bortglömd glesbygd där gården är skrotad och en bestialisk ritualseriemördare går lös bland raukarna med en desillusionerad alkoholiserad kriminalinspektör i hasorna; frånskild, besviken, musikintresserad, bitter...vart tog vårt folkhem vägen…?...det såldes ned längs floden till profitörerna...dansrestaurangen bak vägkorset där Monica Zetterlund sjöng är borta sedan länge…nu skall macken också läggas ned…

Det är andra gången som jag har ombetts att författa en begrundan över min barndoms stadsdel. Första var för snart ett kvartssekel sedan. Resultatet den gången blev min text Djupt inne i Östermalm, publicerad i Dagens Nyheter 1997 och senare i mina böcker Sekelskifte i Stockholm (2004) och En svensk gonzo (e-bok 2016). I detta stycke skrev jag att svaret ”Östermalm” på frågan ”Var kommer du ifrån”? ofta väckte en instinktivt negativ reaktion hos utsocknes medmänniskor från obygd — ”åh fan, därifrån…jaha…där skulle jag aldrig kunna bo…så djävla dött”, den stilen; kommentarer av närmast fientlig natur som dessa personer av hövlighet skulle ha avstått om jag hade haft mitt ursprung i någon annan trakt.

På den tiden, mot slutet av nittiotalet, befann vi oss under uppmarsch i den söderromantik med påföljande transformation av gentrifiering, skäggansning, köksöar och medelklassmigration som nu är fully blown. Jag vet inte om tongångarna är liknande i dags dato, då jag inte längre har så tät kontakt med sådant personage som då. Nog behåller vår malm sin förmåga att provocera, så mycket har jag förstått av alla de inflyttade uppåtsträvande karriärister i media och andra branscher som ändå har korsat mitt spår under de år och decennier som har förlöpt. Att härstamma från Östermalm är i mångas synsätt en skymf mot vår samtida svenskhet — en kränkning, för att formulera mig mer uppdaterat.

I det Östermalm där jag växte upp på sextio- och sjuttiotalen levde det trauma som drabbade överklassen då man berövades tjänstefolket ännu förhållandevis färskt i lokalbefolkningens kollektiva medvetande. Fragment av den feodala ordningens infrastruktur kvardröjde, med portvakter, personaluppgångar, jungfrukammare, bettleri undanbedes och så vidare vilket ändå, tror jag, gjorde stadsdelen mer klassmässigt sammansatt än i vår tid. En del gamla trotjänare upprätthöll under ännu en kortare tid små boplatser i området.

Då som nu försvarade jag mig med att jag inte ens kommer från ”riktiga” Östermalm, född som jag är på Gärdet och uppväxt först på Rådmansgatan nedanför Danderydsplan, mitt emot vad som i begynnelsen var något så exklusivt som ett kvinnofängelse i tegel, snart ersatt med Arkitekthögskolan i betong. Därifrån gick flytten till Eriksbergsgatan på kullen på andra sidan Karlavägen. Vi rörde oss alltså i Engelbrektskvarteren, ett mer urbant hörn av nedre Östermalm förbundet med City och Vasastaden, annorlunda till sin karaktär än tomhetens herradöme kring Karlaplan på övre Östermalm.

Jag gick såklart i Engelbrektskolan under hela min grundskoletid — en blandad skola som jag upplevde den, med många överklassungar, visst, men också ”arbetarbarn”, som vi såg dem, från Vasastaden och Hjorthagen, stadsdelar som vid tiden ännu bevarade rester av sina proletära identiteter (de riktiga snobbarnen gick ju till sexan i privatskolan Carlsson). Något som skiljde oss från övriga etniskt rensade innerstadsskolor var att vi bland eleverna i Engelbrekt även räknade ett betydande antal individer ”av utländsk härkomst” — stackars utarmade flyktingar som vi tog för givet att de var, med självklarhet utfrysta från vår sociala gemenskap. Det säger något om vår skolas ”blandade” beskaffenhet att dessa ”stackars flyktingar” i själva verket var diplomatbarn från Lärkstaden och Diplomatstaden, något som min lillebror Tom påtalade långt senare, säkert femton-tjugo år efter det att vi hade gått ut skolan — en tanke som aldrig förrän då hade slagit mig.

En annan indikation på skolans och grannskapets egentliga klassmässiga homogenitet var är att över nittio procent av eleverna i skolvalen röstade på Moderaterna. Som son till en känd socialistisk rabulist var mitt öknamn givet, här som på det lika midnattsblå Dalarö där jag alltid har bott på somrarna: Kommunisten naturligtvis, i singularis, jamen självklart.

Just tomheten är den kvalitet som jag har upphöjt till stadsdelen Östermalms förnämsta adelsmärke. Vår uppväxt handlade till stor del om tomhet — stora tomma våningar med välfyllda kyl- och barskåp där sällan någon målsman störde vår verksamhet; stenstadens gator och torg som låg tomma och öde morgon och dag som kväll och natt. Det vilade en lyxighet, en berusande frihet i denna tomhet. Som min gamle östermalmsvän och antropologiske assistent Tomas Almgren, född Siawash Horsiar, med utsträckta armar proklamerade då vi i vår ”research” promenerade längs en av dessa gator, någonstans i den övre tomhetens enklav i Fredrikshovskvarteren bortom Narvavägen: ”Faaaan Claes, känn på det här…visst fan har jag trivts överallt där jag har bott, på Söder och Essingen och Kungsholmen, men kom inte och snacka om annat än att this is it…som att komma upp på en brygga efter ett uppfriskande bad i skärgården”.

En formulering från 1997 som rörde upp sentiment var den om att jag inte ansåg det möjligt att objektivt föredra Södermalm framför Östermalm — att det var som att välja en lägre inkomst framför en högre; sekunda potatiskvalitet framför prima: skitprat helt enkelt, betingat av klasskomplex.
Jag vill nog inte vidhålla en sådan ungdomligt kategorisk, medvetet provokativ ståndpunkt avancerad så långt in i min mogna ålder. Jag vet inte ens om jag längre är rätt homo sapiens att analysera min barndoms hembygd, återflyttad som jag är sedan snart trettio år tillbaka till krönet av Gärdet, ett område som visserligen angränsar Östermalm men som är väsensskilt till sin klassmässiga uppbyggnad, ännu infiltrerat av sina proletära rötter, det måste vi anse. Min kontakt med det verkliga Östermalm är sedan länge begränsad.

Dock är jag enig med Rolf van den Brink om att Östermalm är den mest särpräglat stockholmska av våra stadsdelar. Områden som Södermalm, det vill säga gentrifierade arbetarstadsdelar fyllda med inflyttade karriärlystna hipsters och sociala klättrare hittar vi, i mindre ängsliga inkarnationer, i städer världen över, som Köpenhamn, Berlin, Amsterdam, London, New York och så vidare. Östermalm däremot finns endast i Stockholm — detta vidsträckta överklassens reservat kopplat till skärgården och till den vilda naturen via övergångszonen Djurgården och Ekoparken, denna världsunika stadspark som får motsvarigheter som Central Park, Bois de Boulogne eller Hyde Park att verka klaustrofobiska.

Jag skaldade vidare i en ofta citerad passage om de brutala försök till inbrytningar i denna överklassens fästning vilka av ideologiska skäl iscensattes av den socialdemokratiska stadsledningen under sextio- och sjuttiotalen. Stadsborgarrådet Joakim Garpe hetsade för utplåning av ”gamla äckliga Strandvägen”, ett stridsrop uttryckt i en festskrift till sin boss Hjalmar Mehr, Brunkebergsåsens hämnare; Gamla Klaras baneman; han som i vårt svenska historias herostratiska Valhall, där han sitter i dystert sällskap med olycksbröder och skitstövlar som Erik XIV, Galenpannan, Kreuger, Holmér och gossarna, är känd som ”Demolition Man”: mannen som förvandlade vår kungliga huvudstads hjärta till skit.
Jag redogjorde för de upprörda sinnesrörelser som skummade i stenstadens folksjäl sedan ”såssarna” under tidigt sjuttiotal i sin hämndlystnad lät plantera ett helt djävla triangelformat förortscentrum, Fältöversten, med en aggressiv spets riktad rakt in mot Karlaplans hjärta — en okristlig lavemangsspruta full av fyllon, socialfall och allsköns patrask med vilken denna högvälborna environg skändligen tvångsinjicerades.

Nu resulterade inte denna fientliga chockterapi i den sociala organkollaps som hade avsetts/fruktats. Den för tiden nya ”centrumlösningen” innehöll det mesta av vad dess inneboende klientel behövde för fortsatt vegeterande — Systembolaget, apoteket, distriktsköterska, mat, Försäkringskassan, spel, tunnelbana och så vidare. Trasproletariatet behövde sällan gå ut och gjorde därför begränsad åverkan på omgivningarnas trevnad. Ändå krävdes ett trettioårigt finansiellt krig för att filtrera bort det mesta av de lägre socialklasserna från detta grannskap där de inte hör hemma, tack så mycket, var så goda. Ännu i skrivandets stund, som det heter, spiller rännilar av stinkande, skrålande missbrukare ut på Karlaplan och i Tessinparken på ömse sidor av komplexet. Med Fältöversten betraktad som bombkastare kan vi studera hur modernismen spreds i skurar och sprängde sig in här och där i den borgerliga stenstadens bastioner. Såssesvinen lyckades rent av med konststycket att trycka in några hela djävla skyskrapor av förortsmodell i anslutning, som Tomas konstaterade — låt vara att man fick lägga skiten ned på längden i kvarteret Garnisonen.

Hittills har Östermalm stoiskt stått emot alla angrepp, borstat av sig med några skråmor och blessyrer och värdigt stävat vidare likt en ståtlig gammal pansarkryssare genom samtidens svallande sjöar mot evighetens horisont. Mycket krävs för att rubba detta vårt svenska burgna borgerlighets bålverk i dess grundvalar.

För mig är Östermalms stenstad ett mirakel. Det var här den demonstrerades som ingen annanstans, den svenska industriella revolutionen, denna i världshistorien unika metamorfos då vår nation reste sig ur potatisdyngan och inom loppet av några futtiga årtionden förvandlade sig från ett av Europas fattigaste, lägst utvecklade bonnaländer till världens rikaste, mest moderna välfärdsnation. Här sköt de likt svampar ur jorden, som klyschan lyder, det ena stenpalatset mer fantastiskt än det andra, längs esplanad efter esplanad, resta av norrländska träbaroner och gruventreprenörer och deras finansiärer — en nationalromantisk stilarkitektur så magnifik och påkostad att den tar andan ur en när man granskar den närmare.

Hur i hela helvetet var det möjligt att alla dessa parafraser på normandiska och fornnordiska borgar, florentinska och spanska renässanspalats, venetianska och bysantiska basilikor, franska, tyska och skotska barockslott, ottomanska moskéer och ryska lökkupoler, grekiska och romerska tempel, brittiska townhouses, italienska villor och allt fan vad det är kunde uppstå, med paradvåningar på upp mot tusen kvadratmeter och trapphus smyckade som kyrkoskepp..?

Från min utkikspost på Gärdeskullens krön — jag brukar kalla den för Stockholms innerstads högsta punkt utan att hittills ha blivit motbevisad — blickar jag ned över all denna grannlåt med dess gyllene kupoler, tinnar, torn och spiror glänsande i vårvintersolen; en sagostad; vårt svenska ekonomiska unders arkitektur; denna mäktiga manifestation av en andra stormaktstid.

Vår egen prosaiska samtid har inte bidragit nämnvärt till detta. Fältöversten kan inte ens en mor älska där den köttfärgade huskroppen ligger som ett ögonsår, som anglosaxaren säger, i förgrunden. Här hade vårt svenska byggande efter rekordåren och miljonprogrammet tippat över kammen ned i avgrunden. Min far och jag själv tillhörde däremot en försvinnande minoritet av östermalmsbor som skarpt gillade och ännu gillar både Arkitekthögskolan och Garnisonen, för att inte tala om Peter Celsings Filmhuset och även Konstfack och Radiohuset, andra inbrott från flanken av kompromisslös modernism, alla uppförda under en period från mitten av femtiotalet till decennieskiftet 1970 då svensk arkitektur och byggande ännu inte hade degenererat till en tragedi och en skamfläck.

Hur har då Östermalm förändrats under min livstid? På det hela taget ändå marginellt vid okulär besiktning vill jag mena. När jag passerar mitt gamla gymnasium Östra Real så ter sig scenen snarlik den jag minns från vår tid. Den gamla överklassens modebild är konstant med dessa dunvästar, piké- och rugbytröjor, färgade byxor, buttondown-skjortor i pastellnyanser, tofsloafers, moonboats, sidenscarfs, kamelhår, cashmere och lamull, Burberry, etcetera, allt med en sportig accent av skidåkning, segling och jakt. Då skrattade vi som ville vara med i vår tid åt dessa ”östisar” som vi kallade dem — de ”jönsiga” snobbungarna från övre Östermalm och Djursholm och deras tidlösa style som ingen från någon annan grupp skulle kommit på idén att vilja efterlikna. Givetvis var det de som fick sista skrattet. Snarare än att låta sig påverkas av omvärlden så har vår gamla överklass influerat andra samhällsklassers mode, ända ned till gatans subkulturer. Preppy-hiphopparen och wannabe-stekaren från för- och landsort, den sistnämnde även känd som MQ-stekaren, är sedan länge etablerade samtidsfigurer. ”Inte fan trodde vi då att någon skulle kunna bli rånad för en Lidingö-melitta eller en Moncler-dunjacka — hade man sagt det så hade vi ju garvat”, som Tomas säger. ”Men det var de som fick rätt. Idag är det så alla överallt vill se ut”.

Medan innerstaden i övrigt har dränkts av den migrerande medelklassens tsunami så har pastorala sociala klättrare aldrig fått fäste på Östermalm. Tillkomna nyrika entreprenörer och gangsters är minoriteter i en etniskt och klassmässigt ännu i stort sett homogen befolkningspool. Även politiskt är mönstret detsamma om än det moderatblå skiftar i nyanser av brunt — en nygammal tradition på Östermalm. Få hipsterkarriärister vågar intrång i detta revir ens om de skulle ha råd.

Också gatubilden är sig lik. När så gott som allt är utbytt flera gånger om i stadsdelar som Vasastaden och Södermalm så är många av butikerna, restaurangerna, konditorierna och serviceinrättningarna på Östermalm desamma som under min barndom, inte sällan i samma ägarfamiljers regi. Här är det möbeltapetserare, glasreparatörer (!), gallerier, juvelerare, antikviteter — är till och med svärdsfejaren kvar? — inte kedjebutiker, kuriosa, kebab, thaimassage eller gym i gatunivå (östermalmsbor vill inte bli betraktade av gatuproletariatet när de tränar, sådant undanber vi oss); kemtvättar och hårsalonger i otrolig frekvens; diskreta yogastudios, inte kampsport; inga tatuerarateljér utan Chanelbutiksliknande estetisk kirurgi- och laserkliniker (”och inte för att ta bort gamla tatueringar”, som Tomas påpekar). Östermalmaren uppskattar personlig service där var och en vet vem som är vem; helst också vilka far och farfar var; reminiscenser av den tjänstefolksstruktur som såssarna krossade, de djävlarna. Att bli kallad vid förnamn av bodbetjänten, nu när det där med ”Herr Häradshövdingen” och liknande har gått ur tiden, är ett minimikrav. Principen är att östermalmaren är en individ av oskattbart värde, mer än väl förtjänt av att vårda, reparera, renovera, underhålla, ansa, finputsa, manikurera och förädla, både kropp och ägodelar; inte riva ned, slänga bort, blåsa ut, göra make-over, bygga nytt, öka ut, maxa upp och sådana bullriga sysselsättningar som den uppåtsträvande medelklassen ägnar sig åt…vi har vad vi behöver, tack så mycket.

Kar de Mumma är död, ack så död; han sover med fiskarna, den gamle kåsören. Överstinnorna är utrotade men enstaka excentriska uråldriga friherrar och grevinnor kan ännu siktas i säsong kring Saluhallen — masklösa i dessa tider, naturligtvis; inte skulle de väl drömma om att trä på sig något så obekvämt, missklädsamt, fjantigt, när de bara skall ned och köpa en bit ål, några hekto löjröm, ett par skopor Skagen på Hallen, nu när de små människor som förr skötte sådant är svunna. Östermalm måste vara den enda stadsdelen där gatulivet har levt upp, inte ned, under pandemin. Aldrig har jag sett så mycket folk på stenstadens gator, på Sabis Fältöversten, i Humlegården och på Djurgården. Förklaringen är förstås enkel. En stor del av Östermalmsbefolkningen befinner sig vanligen under stora delar av året på andra platser — i London, Paris, New York, Long Island, Nice, Saint-Tropez, S:t Moritz, Chamonix, Sardinien, Palma, Kenya, Sydafrika, Aspen Colorado, Malibu, Genève, Punta del Este, Marbella, Dubai, Maldiverna, Bora Bora eller var det nu må vara. Nu är de alla hemma. Familjer tvingas lära känna varandra.

”Det skulle aldrig hända men om de gav sig ut till någon förort — då skulle det nog vara mask på och social distansering, det kan du ge dig faaaan på”, säger Tomas. ”Till och med på NK tror jag de är försiktiga men inte uppe på Östermalm, där är de bland likasinnade, där kan det inte vara någon fara. Det är helt otroligt…på Tösse, Hallen och på Svenskt Tenn köar de som i sovjetiska brödköer…de vet att smittan liksom inte angår dem…”.

Tomas avslöjar en sensationell sanning; en yttring av hur smittan har slagit mot Östermalm och framtvingat tidigare otänkbara förändringar i beteendemönster, med påföljande oförutsedda konsekvenser. Hans information kommer från säkra förstahandskällor, genom en yngre vän till familjen som slavar i en av fiskdiskarna i saluhallen. Förra påsken tog sillen i Hallen slut! Bodbetjänterna tvingades säga nej till rader av upprörda ädlingar och potentater, nesligen blåsta på de specialinläggningar som deras familjer har konsumerat i generationer. Det var ett oerhört förhållande — något som inte har inträffat sedan Oscar II var vår konung. Nu till påsk lär fiskmånglarna ladda sina tråg. Ett sådant force majeure kan förlåtas en gång, inte två.

Trots det dödsföraktande riskbeteende som lokalbefolkningen uppvisar så har Östermalm givetvis de lägsta siffrorna av smittade och döda i covid i Stockholm, fascinerande låga, knappt existerande. Det är så det fungerar. De undgår detta som det mesta annat. Inte har de några arbetsplatser de tvingas pendla till och utsätta sig för smittorisker. Kollektivtrafik nyttjar de sällan eller aldrig. Trångboddhet är inte ett problem. Influx från en opålitlig omvärld är minimal — få om några från andra stadsdelar reser till Östermalm för att handla eller i andra ärenden; knappt några spontanbesökare hittar hit. Covid är något som drabbar de andra — ”tjockisar och folk från utanförskapsområden”, som Tomas uttrycker det. La noblesse oblige…skulle brödet ta slut så får vi till nöds äta kakor…

Östermalms upphöjda oföränderlighet, dess blaserade likgiltighet inför ”samtidens vulgaritet”, för att travestera salig Ulf Linde, är föremål för ett ännu glödande klasshat från mången medelklassmigrant (främst från medelklassen, ej underklassen, är min erfarenhet) — denna sektliknande stadsdel, vars invånare med Rolf van den Brinks ord ”är så speciella att de inte ens vet om det”. Själv kan jag inte hjälpa att jag nog för alltid kommer att älska det faktum att skiten sannolikt lär vara ganska oförändrad ännu när det är dags för min sorti.