Sår är till för att göra ont!

Min skandalösa text om Moderna Museet och kultur-Stockholm efter nyöppningen i den nuvarande byggnaden. Först publicerad i DN På Stan 1998. Albert Bonniers förlag 2016 (e-bok)

Omslagsbild Dan Perrin

Detta var den sista i min serie gonzotexter för Dagens Nyheter under 1990-talets andra hälft, publicerad i april 1998, efter återinvigningen av Moderna Museet, under det numera av de flesta bortglömda megaevenemanget Stockholm Europas kulturhuvudstad 1998, på den tiden, i en evenemangsfeber som rådde, en gigantisk begivenhet som under åratal dominerade svenskt kulturliv och slukade resurser, tänkt som ett av flera preludier till vad ett gäng dåraktiga (manliga) beslutsfattare och makthavare hoppades skulle bli Sommar-OS i Stockholm 2004.

Köp och ladda ned Sår är till för att göra ont här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här! Citat, bilder med mera nedan!

Jag är ju uppväxt på Moderna Museet, där min faster tillsammans med en väninna förestod barnbiografen. Redan vid den här tiden hade jag haft en hel del med museet att göra professionellt. I december 1996 hade jag under två dagar intervjuat Pontus Hultén, med anledning av ett nummer med kulturtema av vårt magasin Stockholm New som vi publicerade med anledning av Moderna Museets återinvigning i sin nya byggnad samt kulturhuvudstadsåret. Föga anade jag då att jag sjutton år senare skulle inleda ett tolvårigt arbete med min biografi över Pontus Hultén.

Omslag DN På Stan april 1998, med bild gjort efter Moderna Museets dåvarande logotyp

Artikeln i DN—uppslagen i maxformat över omslag och sex helsidor—väckte, knappast överraskande, “ramaskri” i Stockholms konst- och kulturkretsar, med många ilskna kommentarer i andra medier; ja, en riktig liten kulturfejd och storm i vattenglaset. I Dagens Nyheter skrev min fars gamla vän Kerstin Vinterhed, som jag hade känt hela livet, en rasande artikel om min degenerering som skribent, utan att med ett ord antyda vår relation. Den formulering som väckte hetast indignation var en om att döden hade lagt sin hand över publiken på en av de högtidliga invigningarna—att grått och rött var gångbara färger; för gubbarna röda ansikten mot grå hårtestar; i fallet kärringarna omvänt…Kerstin Vinterhed skrev att hon och hennes man Bengt Börjesson, som jag hade känt hela livet också han, hade sett på varandra över frukostbordet, konstaterat att min iakttagelse var korrekt, varpå Kerstin hade låtit vreden överskölja sig…jag skrev ett kort svar där jag upplyste läsarna om Vinterheds och min gamla relation. Inlägget accepterades efter palaver, sedan jag hade fått mig till livs en rungande utskällning över telefon av dåvarande kulturredaktören Maceij Zaremba som kallade min text “billig” och “lättköpt.”

Eder ödmjuke fotograferad av Mikael Jansson 1997 i Moderna Museets tillfälliga lokaler i Spårvagnshallarna på Birger Jarlsgatan—en test inför vår porträttfotografering av dåvarande Moderna Museet-chefen David Elliott för Stockholm New No.6, 1998

Kanhända låg det något i det Zaremba ville ha sagt även om jag inte kan hålla med om att texten skulle ha varit vare sig billig eller lättköpt. Tvärtom vill jag mena att det var ett högst inopportunt, snudd på våghalsigt tilltag att underställa kulturlivet som helhet, nya Moderna Museet och det nyinvigda, under många år så hett efterlängtade, överfinansierade Kulturhuvudstadsåret för en satirisk okulärbesiktning. På köpet kunde jag inkassera många nya fiender bland makthavarna inom kultursfären, samt förstärkt animositet från andra (snart trettio år senare må Kulturhuvudstadsåret vara bortglömt men då var det en huvudförklaring till att nya Moderna Museet alls blev byggt). Jag kan inte hävda att jag själv snart tre decennier står för varje enskilt iakttagelse eller formulering i texten—jag levde vid tiden djupt inne i modevärlden, med distans till det kulturliv jag växt upp med—men däremot för helheten. Liksom i de andra gonzotexterna från tiden finns åtskilliga passager som vore fullkomligt otänkbara att publicera i Dagens Nyheter i realtid. God läsning!

Köp och ladda ned Sår är till för att göra ont här—eller här, som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!

Öppningsuppslag DN På Stan april 1998

“Jovisst, men nej, ändå inte. Jag kan nog inte kallas för en god kulturkonsument vilken måttstock man än väljer att använda.

I unga år var jag däremot exemplarisk—började läsa tidigt och betade reptilsnabbt av Astrid Lindgren, Ture Sventon, Pelle Svanslös-sviten, Tintin, Asterix och Billböckerna. Bara för att utan rast kasta mig över Tom Sawyer, Dickens, Greven av Montechristo och hela äventyrsgenren med slutpunkt i Papillon. I de unga tonåren var jag igång med kultursidorna och de litterära klassikerna, före de tjugo träget bevandrad i Strindberg och den grånordiskt vindpinade proletärlitteraturen med namn som Moberg, Jonson, Martinson, Fridegård, Hamsun och Linna (Ivar Lo Johansson förstod jag mig inte på).

Konst- och musikintresserad var jag dessutom, därtill i hög utsträckning. Som barn var jag en djävel på att rita våldsamt expressionistiska teckningar och snart även bekant med brottstycken ur den internationella konstskatten. Teater gillade jag aldrig, men på bio sprang jag så ofta som omständigheterna tillät.”

–Sår är till för att göra ont, 1998

Mikael Janssons bild för Stockholm New på dåvarande Moderna Museet-chefen David Elliott, som i DN, till Elliotts förtret, publicerades i betydligt mindre format än den på Eder ödmjuke, det vill säga jag själv (se ovan)…

“Därtill växte jag upp i något som utan vidare kan benämnas ett intellektuellt Stockholm. Farsan läste aldrig en bok, men intellektuell måste han väl lik förbannat ändå kallas. Så har han åtminstone alltid kallat sig själv. Lejonparten av hans och morsans umgänge var mer eller mindre intellektuellt. Stora avsnitt av barndomens vinterhelger genomlevde jag, lillbrorsan och kusinen i Moderna museets verkstad och biograf.

Mitt kulturella intresse nådde sitt krön i den tidiga tjugoårsåldern, då jag läste litteraturvetenskap vid universitetet. Kort därefter, under Journalisthögskolans tarvliga utbildning, började mitt engagemang falna. Jag slarvade alltmer vårdslöst med kultursidorna och läste färre romaner. Konstlivet lämnade jag strax därhän.

Vi har nu nått fram till nutid och idag, när nittonhundratalet ligger döende, läser jag aldrig skönlitteratur. Visst försöker jag emellanåt, men det var länge sedan en roman utan verklighetsförankring fångade mig. Jag har varken tid eller tålamod längre. Museum och gallerier besöker jag inte, ej heller teatern. Inte ens bio blir det ens gång om året.

Min normala kulturella konsumtion utanför yrket inskränker sig numera till att lyssna på hård musik utan medkänsla i cd-walkman och sitta vid köksbordet om fredagskvällarna efter avslutad arbetsvecka, dricka rödvin i åttiokronorsklassen, bläddra i italienska modetidningar och blicka ut över det ljusglittrande Stockholm; så senare framåt natten kolla video—och då uteslutande amerikansk film, aldrig europeiska pratrullar. Jag har sett det mesta av värde, så det blir många sådana där massproducerade amerikanska tv-dramatiseringar av verkliga händelser, gärna med någon familjefar i karriären som spårar ur och plågar hustru och barn å det grövsta.”

–Sår är till för att göra ont, 1998

Uppslag två. 28 år senare är det slående hur ambitiös en tidning som Dagens Nyheter var på den tiden—med grafiskt genomarbetad långläsning utan begränsning för utrymme, med högt i tak för olika uttryck

“Tyvärr har mitt eget borttynande intresse även gjort mig misstänksam mot hela fenomenet kultur. Hur kan det komma sig att något som hett engagerade mig i ungdomens dagar har blivit mig likgiltigt i vuxen ålder? De möjliga svaren är två. Antingen så har mitt eget intellekt degenererat, eller också så var kulturen blott en barn- och tonårsgrej som jag vuxit ifrån. Kanske kan, som Dagens Nyheters Torkel Rasmusson med betydande klokskap framkastar, en kombination av dessa båda fenomen utgöra en förklaringarnas ‘tredje väg.’

Men så, just som jag står i begrepp att en gång för alla dumpa den borgerliga artonhundratalskulturen över bord och lämna den redlöst drivande i det stinkande bakvattnet—då slår kulturen plötsligt tillbaka med hänsynslös kraft. Nya Moderna museet spränger upp starkt och mäktigt ur en annan, främmande verklighet. Svartsynt, ångestriden, sexuellt förvirrad konst vrålar ut sitt vansinne från annonspelare och skyltfönster. Vitsminkade, offensiva mimare väntar utanför tunnelbanespärren. Inom kort kommer hambodansande massor att ta över Sveavägen och svettosande, nedrökta franska motorcykelpunkare komma klättrande utför våra fasader. Här duger inte att ducka undan längre. Stockholm är Europas Kulturhuvudstad!

I dessa dagar är jag ju mest att betrakta som en slags kommersiell frasmakare bland andra—för att inte säga en simpel PR-man—men i stunder som denna trevar jag mig av instinkt tillbaka mot mitt professionella ursprungsgryt: den undersökande journalistikens innersta väsen. Det är hög tid att åter nedstiga i analys av den kulturella problematiken, och vem kan vara bättre skickad för ett sådant uppdrag än jag? Att jag inte längre konsumerar nämnvärt med kultur kan så vara, men min konstnärliga inlevelseförmåga är obruten, liksom mitt kulturella omdöme, drogfrihet och allmänna normalitet.

Inte heller min antropologiske assistent Siawash Horsiar, mer känd som Tomas Almgren, kan alls kallas för någon traditionell kulturpersonlighet. Det blir glest mellan teater- och galleribesöken för hans del. Han är visserligen grundligt, låt vara godtyckligt, beläst, men framstår som mindre förtroendeingivande i sina läderbyxor, sin skidjacka och det numera yviga, korpsvarta helskägg som lyfter fram hans persiska rötter i ny dager. Till Kulturhuvudstadsåret som företeelse hyser han en skeptisk, för att inte säga fientligt fördomsfull inställning, grundad i intryck från televisionen. Att Rosendals trädgårdar har tilldelats en nyckelroll i Kulturhuvudstadsevenemanget har inte gjort Tomas vänligare stämd.

‘Tror faen det... det moderna Blåkulla. De har väl inte blod, utan balsamicovinäger i ådrorna så som de har hängt på det där djävla stället... vore konstigt om de inte skulle få sig en rejäl dosör som tack... fan, inte sen druiderna har så många spåkärringar kommit till tals...’"

–Sår är till för att göra ont, 1998

Dan Perrin

“Till övriga kulturföreteelser lär så här när vi i ursinnesfart rusar fram mot det nya seklet finnas förbannat goda skäl att återkomma. Att vår undersökning i en upptaktsfas endast kan utgå från Moderna museets invigningar är emellertid självklart.

Tilldragelsen är ju trots allt den största någonsin i sitt slag i det kulturella Sverige, i vart fall i detta århundrade. Det hela liknar följdriktigt en gammeltida kröning, med fyra från varandra fristående invigningar, iscensatta under fyra solblåsiga februaridagar för i tur och ordning press och media, kungligheterna och potentaterna, konstfolket och Moderna museets Vänner, och så avslutningsvis, utan vidare spisning, allmänheten.

Jag sorterar själv i flera av de ovan nämnda kategorierna och vill förstås frekventera samtliga invigningar, den för allmänheten givetvis undantagen.

Den första i raden av nya Moderna museets fyra invigningsdagar är som sig bör vikt för det slafsiga gardet—press och media. "Att vara journalist, det är att vara på rätt plats i fel kläder". Vem i hela fridens namn var det nu som sade så? Sant och relevant är det hur som helst, det kan jag intyga, åtminstone det där med kläderna.”

–Sår är till för att göra ont, 1998

Dan Perrin

“Louis Armstrong, Charlie Parker, Jimi Hendrix, Bob Marley—alla är de musikaliska legender, alla är de afroamerikaner, alla är de döda och alla är de samlade på vår prövade landshövding Ulf Adelsohns slips. Vår Ulf är en av alla dessa manspersoner vars gestalter sitter ohjälpligt fjättrade i kostymens fängelse och för vilka slipsen är det enda till buds stående mediet genom vilket de till omvärlden kan signalera ut sitt innestängda spelmanskynne och underliggande allmänna tjofadderittanmentalitet. Med stigande alkoholkonsumtion löses slipsarna upp, för att slutligen, vid särskilda tillfällen, hamna på sina slutgiltiga hederstribuner—som hårband kring de glesbevuxna huvudsvålarna.

Sådana där grabbar kan som bekant bli förbannat obehagliga i större grupper—det vet varje kvinna som någonsin hamnat vid fel bord på fel restaurang alltför många timmar “after work.” De gick inte hem hos flickorna i unga år, innan attributen började ta överhanden. I vuxen ålder utkräver de därför sin hämnd meddelst tvivelaktig kvinnosyn.

Jomenvisst, vi har hunnit fram till den riktiga dagen: nya Moderna museets kungliga invigning. Taxibilarna har blivit limousiner. Ett mer internationellt uppbåd än detta får vi leta länge efter här uppe under överskådlig tid. Sponsorernas päls- och sammetsskodda krets har övertaget, men här märks också sällsynt udda konstexistenser—vådligt märkliga gubbar i väldiga stofthyddor och vidbrättade slokhattar, överdragna med alkoholmissbrukets kallsvettsfilm (i ett fall rinner svetten ymnigt från de oklippta hårslingorna utför en svullen, mjällbeströdd, ruggig kavajrygg—ingen uppbygglig syn). En medelålders mörksvart man i rosa stuprörsjeans, mintgrön tröja och djupröda Dr Marten’s lågskor kan i detta sammanhang inte vara annat än en världsberömd konstnär. Döden har lagt sin tunga hand över sällskapet. Grått och rött är gångbara färger—i gubbarnas fall rödsprängda ansikten mot gråsprängda hårtestar, i fallet kärringarna omvänt.

Så kommer han då till sist—The Man, vår konung, åtföljd av sin hustru Silvia, security-detaljen samt en uppsättning hovdamer, varav en är riktigt sexig på ett förbjudet sätt i sin korta, lättrosa dräkt. Silvia är som vanligt obsolet i en gräll, gräslig kreation, men kungen ser smärt och vältränad ut i dubbelknäppt svart kostym och elegant vinröd slips. Konungaämbetet bär nu för tiden bara vaga spår av svunna tiders gränslöshet, då regenten kunde vara groteskt fet om han så önskade. Nu tvingas han ligga där likt vilken dräng som helst i den smutsiga novembergryningen och göra sit-ups på en svettstinkande gymnastikmatta i Drottningholms katakomber.”

–Sår är till för att göra ont, 1998

Köp och ladda ned Sår är till för att göra ont här—eller här, som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!

Relaterade artiklar: