Britton vs Höller

Gonzoepos om blixtbesök i New York för öppningen av min vän Carsten Höllers stora retrospektiv på New Museum. Först publicerad i konstmagasinet Artlover 2011. Albert Bonniers förlag 2016 (e-bok)

Omslagsbild Pierre Björk

Den andra och mest minnesvärda av mina två texter för konstmagasinet Artlover under början av 2010-talet—om min käre gamle vän Carsten Höllers storslagna öppning av sin retrospektiv på då nyöppnade The New Museum i The Bowery på Lower East Side på Manhattan. Helt rumsren är sannerligen inte texten. Artikeln var också något av en milstolpe i att det var första gången jag fullt ut anlitade min unge vän Pierre Björk, då bosatt i NYC, för det papparazzimanér vi skulle utveckla och som har blivit Pierres signum.

Köp och ladda ned Britton vs Höller som e-bok här! Eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här! Utdrag med mera nedan!

“Jag har bestämt att det nu får vara nog med flackande över denna vår ansträngda jord för ett gott stycke tid framgent men beslutets verkställande får anstå. Då de fria konsternas orädde unge standarförare David Castenfors ber mig att för Artlovers räkning täcka öppningen av Carsten Höllers stora retrospektiv vid New Museum på The Bowery på Manhattans Lower East kan jag inte motstå utmaningen. Det är sålunda jag finner mig sittande här fastspänd i ännu ett av dessa flygande vidunder vilket utmed vår planets perfekt rundade välvning beskriver en båge vid pass elvatusen meter ovanför Atlantens stumt skummande böljor, några timmar efter det att jag åter har nedstigit på vårt moderlands jordar återbördad från det sköna Sicilien där jag över en sen oktoberhelg har befunnit mig för att uträtta familjeaffärer.

Då jag bordade flygmaskinen i Bryssel hade jag även i blindo kunnat gissa dess destination bara av andelen ortodoxa judar bland mina medpassagerare, härligt himlastormande obsoleta i sina syntetiska svarta frackskörtar, vita broderade livstycken och bredbrättade hattar, Uriah Heep-ynglingarna med skruvlockarna konstfärdigt hopvikta ovanpå öronen. Likt sockenhästhandlare från artonhundrasextiotalet eller jag vet inte vad skrider de obekymrat genom vår i alla tentakler uppkopplade och uppdaterade samtid. Heders–en chill och egen streetstyle, det kan ingen ta ifrån dem. Visst kan man fråga sig varför de fastnade just på artonhundratalet, av alla djävla sekel, men sådana spörsmål ankommer ej mig att begrunda. Jag befinner mig bevars uppå den globala diamanthandelns huvudaxel Johannesburg-Antwerpen-New York vilken som vi alla vet topprids av dessa gossar, med mig själv i en mer undanskymd, blygsam, marginaliserad underdogroll.”

–Britton vs Höller, 2011

Pierre Björk

Carsten Höller med konstskribent-legenden Calvin Tomkins och dennes hustru Dodie Kazanjian på banketten på Gremercy Park Hotel

“Om Carsten Höllers närvaro blev jag medveten för vad som bör vara snart ett årtionde sedan. Det var min vän John Scarisbrick, modefotografen som jag hade så mycket skoj med inte minst i just Lower East förr om åren, som allt oftare förtäljde historier om denne tyske konstnär som bodde med sin svenska konstnärsflickvän och -kollega Miriam Bäckström i en svulstig sekelskiftesvilla i Farsta där han höll sig med voljärer med tropiska fåglar i källaren, vilka via mikrofoner, förstärkare och högtalare spred sin skönsång genom husets många våningsplan och som brukade bjuda på middagar där han serverade björn, järv, lo och andra mer eller mindre ovanliga, varför inte en touch dekadenta, modifierade, spetsade och tydligen gärna utrotningshotade ingredienser, tillredda med vad John beskrev som rent laboratorieteknisk metodik.

Naturligtvis framstod detta som verksamheter värda att uppmuntra och ställa sig bakom här i vår vackra hembygd, fast förankrad som den i realtid är i en interaktiv nyss svunnen till samtid och strax dåtid förväxlad framtid. Snart lärde jag känna och kom att omedelbart tycka mycket om Carsten som jag nu, många festligheter och efterfestligheter senare, vågar kalla för min käre vän och dubba till Stockholmsprofil. Gemensamt har vi också min kära styvmors hemland Ghana där Carsten har byggt en strandvilla av olympisk blygsamhet men tvingats ge upp sin plan att klä poolen i guld där på det som förr kallades Guldkusten. Att det faktum att Carsten under tiden alltmer oomtvistligt har utmärkt sig som en av världens ledande samtidskonstnärer i stort verkar ha gått våra svenska medier förbi förvånar mig.”

–Britton vs Höller, 2011

Pierre Björk

“Sedan Osama Bin Ladens pojkar snöpte staden har jag hedrat densamma endast med några enstaka fransyska visiter. Den sneda höstsolen strålar med oförtruten energi utan att nå ned i gaturavinerna när jag anländer till Hotel on Rivington där dörrvaktmästaren sprintar metropolitiskt alert mellan bilarna och stoppar min taxi på hörnan innan den hinner slukas av trafikfloden med min telefon i baksätet.

Efter att ha lämnat mitt bagage på hotellrummet känner jag genast igen mitt New York under min korta shoppingrunda i kvarteret. Betongborrarna hamrar, gamla dieseltruckar som ser ut att vara från fyrtiotalet brummar ut sin svarta bolmande rök vid rödljusen, gjutjärn slamrar hårt och öronbedövande utan varje hänsyn mot stål och sten, hip hop pumpar från bilstereos genom nedhissade rutor, signalhorn tutar ursinnigt, vämjeligt stekos och artificiellt sötade matstanker strömmar från snuskiga diners och delis. På Duane Reade försöker den sonkade svarta kassörskan blåsa mig på fem dollar när jag köper min tandborste och cigariller. Kinesparet i spritbutiken på Delancey Street är av den sort vars uppgift brukar vara att bli torterade och sönderskjutna i gängfilmer. Som kund är jag innesluten i en plexikub flankerad av öl, vin och sprit. Jag får mina tre kalla flaskor vitvin utlämnade genom en lucka.

Lower East må ha blivit trendigt och så vidare men gatuscenen är fortfarande tidlöst deprimerande med en onyanserat i alla tonarter vrålande kommersiell kommunikation som lika gärna kunde ha varit hämtad från femtiotalet, sönderfallande fasader i naket sotigt mellankrigstegel, svarta rånartyper med blanka svarta huvuddukar, knälånga NFL-tröjor och de evinnerliga lowslungbyxorna och groteskt överviktiga, felnärda, som jag antar sysslolösa köttråg till människor, fyllda av ångande, hårt arbetande invärtes organ, med diabetes, åderförkalkning, leverförstoring, hepatit, cancer och andra folksjukdomar spirande inom sig, draperade i outletpaltor med braskande tryck och logotyper som bara står och idisslar i gathörn och butikshålor; tuggande, ständigt tuggande. Jag tänker att man måste vara en fullblodsromantiker från obygden fulltankad med tusenfaldiga filmer, TV-serier, reklaminslag, popvideos och TV-spelsscener för att förnimma urban magi i detta. Själv känner jag endast hopplöshet och uppgivenhet.”

–Britton vs Höller, 2011

“Fantastiskt kul att läsa efter alla tråkiga texter om Carsten!”

–Daniel Birnbaum

Pierre Björk

“Mina personliga favoritverk på utställningen är de nyförlösta djurfostren i neonfärgat mjukt gummiliknande material som ligger hjälplöst strandade på betonggolvet på det våningsplan där rutschkanan spottar ut new yorkare efter new yorkare i den lysrörsblixtrande rumshörnan. Carsten och jag delar kärleken för våra animaliska släktingar, både levande och döda på våra fat, men i Carstens fall är denna romans mer djuplodande, mångfacetterad och vetenskaplig till sin natur. Han är inte bara ornitolog utan inget mindre än doktor i agrar vetenskap med något så exklusivt som insekters doftkommunikation som specialitet. Carsten började inte med konst på allvar förrän under åttiotalet och fortsatte att arbeta som framgångsrik vetenskapsman fram till 1993. Över hans konst, liksom över Carsten själv, vilar en air av vetenskaplighet för att uttrycka mig mondänt manierat och en smula esoteriskt för att hugga till med en kultursidesglosa. Gud sig förbarme men i min förryckta fantasi hemsöks jag av en galen vision av hur jag, Eder Ödmjuke, en mörksvart efterfest långt ned i den tjockhultska midvinternatten får ett knockoutpiller drop-drop-droppat i min blandade drink för att sedan vakna fastspänd och gaggad på en rostfri piedestal med Carsten, iförd munskydd och gummihandskar, i rollen som forskande konstnär och jag själv i den som konstvetenskapligt försöksmaterial.

Allra bäst tycker jag om den rosa stackars lilla gummirenbabyn som ligger där så hjärtskärande ensam och utlämnad på den målade betongen. Jag såg den för första gången för ett par år sedan på en utställning i min gamle kamrat Joel Bergs studio i Milano och fäste mig vid den redan då. Jag delar vidare med Carsten en särskild svaghet för renen. Under mina lappländska expeditioner— de har blivit åtskilliga genom åren—har jag utvecklat ett förhållande till detta kanske inte så intelligenta men sympatiska, godtrogna kreatur till vilkets hela arbetskapacitet, kroppsliga resurser och själva väsen lappdjävlarna, eller, för att uttrycka mig mindre oborstat och politiskt obscent, den samiska urbefolkningen förmätet anser sig äga ensamrätt, utan att för detta självpåtagna privilegium löna renen på annat vis än genom att jaga densamma med skotrar, crossmotorcyklar, fyrhjulingar, amfibiebandvagnar och helikoptrar över fjällvidderna, fånga den med lasso runt hovar och halsar enligt åldrig, utdaterad sed, skära den i öronen, svältföda den vintern igenom i polarskogen och slutligen slakta, stycka och strimla den enligt konstens alla regler och idissla dess torkade muskler som vore de någon djävla tuggtobak där de, vuxna karlar, driver omkring och leker subarktiska cowboys “på fjället” på oss stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalares bekostnad för att sedan smälta dem i sina missnöjda tarmar och skita ut dem miserabelt stinkande på någon obskyr ljungtova bortom jokkröken. Fy fan! Min nästa lappländska expedition blir en straffexpedition!

–Britton vs Höller, 2011

Pierre Björk

Köp och ladda ned Britton vs Höller som e-bok här! Wller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!

“Middagen visar sig hållas i en vinterträdgård högst upp i det numera konceptualiserade hotellet där jag ofta bodde förr om åren. Till min förtret är jag placerad vid en bordsända, uppträngd i en återvändsgränd av några tvättäkta kaukasiska New York-harpor. Strax blöts min sårade fåfänga upp i allmän fryntlig jovialitet. Jag finner mig sittande med armarna om axlarna på en kärring eller två, gungande fram och åter som om skulle vi stämma upp i allsång hela långbordet över. När allt kommer omkring så är vi alla homo sapiens, vandrande på två ben, med en del undantag, här på vår gemytliga gamla planet. Det som förenar oss är trots allt större än våra kulturella, ekonomiska och politiska skiljaktigheter. Snart ligger vi alla i graven, låt vara på olika håll och jag själv förhoppningsvis senare än kärringarna, innan vår aska eller i de fall som kostar på en kista våra kadaver förmultnar och förhoppningsvis göder några vackra blommor eller rent av ett träd vilket så småningom, några generationer framöver eller mindre än så, huggs ned och blir till ved eller kokas till pellets som eldas upp och blir till rök som ytterligare frestar på vår atmosfär. David Castenfors har bett mig att hålla särskild utkik efter Larry Gagosian men i det här skedet av kvällen är mina hänsyn begränsade till sådana som det om huruvida mitt middagssällskap har svansen fram eller bak, på sin höjd. Min undersökande journalistik inskränker sig till att utröna att harporna bredvid mig, varav både gubben och kärringen är ansiktslyfta och behandlade på alla upptänkliga sätt utan att det båtar någon, tillhör museets hedersstyrelse och mecenater. Jag kan se dem uppsuttna i golfbil i Fort Lauderdale en route mot Riverside Memorial Chapel och Margate Ocean Front Funeral Home. Tacksamhet, servilitet samt ett minutiöst doserat mått av excentricitet gentemot mecenater är ämnen som borde stå på schemat vid varje konstskola. Något sådant utbildningspaket har Carsten knappast fått sig till livs men jag ser ingenting under middagen som ger mig anledning att misstänka att han skulle behärska konsten sämre än genomsnittet.”

–Britton vs Höller, 2011

“Genius!”

–Carsten Höller

Maurizio Cattelan av Pierre Björk

Pierre Björk

“Under min promenad har jag kunnat inkassera hela tre komplimanger från främmande medmänniskor—två från två av varandra oberoende svarta brorsor på gatan och en från tre medelålders kvinnor utanför Pastis, de två förstnämnda för min kavaj respektive mina glasögon, den tredje för hela min framtoning. Självfallet hjälper min sålunda vattnade fåfänga i kombination med påfyllnaden av alkohol till för att ytterligare staga min sammanstörtade självkänsla. När vi sitter framför Pierres fyrtiosextumsskärm och skrattande flippar igenom, väljer ut och redigerar gårdagskvällens och nattens bildmaterial, skissar, beskär och lägger samman i hans och Sarajanes trivsamma lägenhetskabyss högst upp i en brownstone i min favoritstadsdel Greenwich Village, med utsikt över takåsarna, fötterna på soffbordet och givetvis med en dubbelflaska vitt och rökverk inom bekvämt räckhål och bastanta beats i högtalarna, då är jag åter allmänt fryntlig och jovialisk och känner hur jag nedifrån fylls av ett lugnt, varmt gottfinnande i New York vilket senare övergår i sannskyldigt trivselfarbroderskap under middagen med Pierre, Sarajane och deras vänner på den italienska kvarterskrogen, om än minnet av såväl menyn som vännernas karaktärer gäckar mig.”

–Britton vs Höller, 2011

Pierre Björk

Pierre Björk

Pierre Björk

Köp och ladda ned Britton vs Höller som e-bok här! Eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!

Relaterade artiklar: