Britton vs. Höller

jan 17, 2000

Jag har bestämt att det nu får vara nog med flackande över denna vår ansträngda jord för ett gott stycke tid framgent men beslutets verkställande får anstå. Då de fria konsternas orädde unge standarförare David Castenfors ber mig att för Artlovers räkning täcka öppningen av Carsten Höllers stora retrospektiv vid New Museum på The Bowery på Manhattans Lower East kan jag inte motstå utmaningen. Det är sålunda jag finner mig sittande här fastspänd i ännu ett av dessa flygande vidunder vilket utmed vår planets perfekt rundade välvning beskriver en båge vid pass elvatusen meter ovanför Atlantens stumt skummande böljor, några timmar efter det att jag åter har nedstigit på vårt moderlands jordar återbördad från det sköna Sicilien där jag över en sen oktoberhelg har befunnit mig för att uträtta familjeaffärer. Då jag bordade flygmaskinen i Bryssel hade jag även i blindo kunnat gissa dess destination bara av andelen ortodoxa judar bland mina medpassagerare, härligt himlastormande obsoleta i sina syntetiska svarta frackskörtar, vita broderade livstycken och bredbrättade hattar, Uriah Heep-ynglingarna med skruvlockarna konstfärdigt hopvikta ovanpå öronen. Likt sockenhästhandlare från artonhundrasextiotalet eller jag vet inte vad skrider de obekymrat genom vår i alla tentakler uppkopplade och uppdaterade samtid. Heders – en chill och egen streetstyle, det kan ingen ta ifrån dem. Visst kan man fråga sig varför de fastnade just på artonhundratalet, av alla djävla sekel, men sådana spörsmål ankommer ej mig att begrunda. Jag befinner mig bevars uppå den globala diamanthandelns huvudaxel Johannesburg-Antwerpen-New York vilken som vi alla vet topprids av dessa gossar, med mig själv i en mer undanskymd, blygsam, marginaliserad underdogroll. Jag har bestämt att det nu får vara nog med flackande över denna vår ansträngda jord för ett gott stycke tid framgent men beslutets verkställande får anstå. Då de fria konsternas orädde unge standarförare David Castenfors ber mig att för Artlovers räkning täcka öppningen av Carsten Höllers stora retrospektiv vid New Museum på The Bowery på Manhattans Lower East kan jag inte motstå utmaningen. Det är sålunda jag finner mig sittande här fastspänd i ännu ett av dessa flygande vidunder vilket utmed vår planets perfekt rundade välvning beskriver en båge vid pass elvatusen meter ovanför Atlantens stumt skummande böljor, några timmar efter det att jag åter har nedstigit på vårt moderlands jordar återbördad från det sköna Sicilien där jag över en sen oktoberhelg har befunnit mig för att uträtta familjeaffärer. Då jag bordade flygmaskinen i Bryssel hade jag även i blindo kunnat gissa dess destination bara av andelen ortodoxa judar bland mina medpassagerare, härligt himlastormande obsoleta i sina syntetiska svarta frackskörtar, vita broderade livstycken och bredbrättade hattar, Uriah Heep-ynglingarna med skruvlockarna konstfärdigt hopvikta ovanpå öronen. Likt sockenhästhandlare från artonhundrasextiotalet eller jag vet inte vad skrider de obekymrat genom vår i alla tentakler uppkopplade och uppdaterade samtid. Heders — en chill och egen streetstyle, det kan ingen ta ifrån dem. Visst kan man fråga sig varför de fastnade just på artonhundratalet, av alla djävla sekel, men sådana spörsmål ankommer ej mig att begrunda. Jag befinner mig bevars uppå den globala diamanthandelns huvudaxel Johannesburg-Antwerpen-New York vilken som vi alla vet topprids av dessa gossar, med mig själv i en mer undanskymd, blygsam, marginaliserad underdogroll. Om Carsten Höllers närvaro blev jag medveten för vad som bör vara snart ett årtionde sedan. Det var min vän John Scarisbrick, modefotografen som jag hade så mycket skoj med inte minst i just Lower East förr om åren, som allt oftare förtäljde historier om denne tyske konstnär som bodde med sin svenska konstnärsflickvän och -kollega Miriam Bäckström i en svulstig sekelskiftesvilla i Farsta där han höll sig med voljärer med tropiska fåglar i källaren, vilka via mikrofoner, förstärkare och högtalare spred sin skönsång genom husets många våningsplan och som brukade bjuda på middagar där han serverade björn, järv, lo och andra mer eller mindre ovanliga, varför inte en touch dekadenta, modifierade, spetsade och tydligen gärna utrotningshotade ingredienser, tillredda med vad John beskrev som rent laboratorieteknisk metodik. Naturligtvis framstod detta som en verksamhet vilken det fanns all anledning att uppmuntra och ställa sig bakom här i vår vackra hembygd, fast förankrad som den i realtid är i en interaktiv nyss svunnen till samtid och strax dåtid förväxlad framtid. Snart lärde jag känna och kom att omedelbart tycka mycket om Carsten som jag nu, många festligheter och efterfestligheter senare, vågar kalla för min käre vän och dubba till Stockholmsprofil. Gemensamt har vi också min kära styvmors hemland Ghana där Carsten har byggt en strandvilla av olympisk blygsamhet men tvingats ge upp sin plan att klä poolen i guld där på det som förr kallades Guldkusten. Att det faktum att Carsten under tiden alltmer oomtvistligt har utmärkt sig som en av världens ledande samtidskonstnärer i stort verkar ha gått våra svenska medier förbi förvånar mig.

Om Carsten Höllers närvaro blev jag medveten för vad som bör vara snart ett årtionde sedan.

Det var min vän John Scarisbrick, modefotografen som jag hade så mycket skoj med inte minst i just Lower East förr om åren, som allt oftare förtäljde historier om denne tyske konstnär som bodde med sin svenska konstnärsflickvän och -kollega Miriam Bäckström i en svulstig sekelskiftesvilla i Farsta där han höll sig med voljärer med tropiska fåglar i källaren, vilka via mikrofoner, förstärkare och högtalare spred sin skönsång genom husets många våningsplan och som brukade bjuda på middagar där han serverade björn, järv, lo och andra mer eller mindre ovanliga, varför inte en touch dekadenta, modifierade,

spetsade och tydligen gärna utrotningshotade ingredienser, tillredda med vad John beskrev som rent laboratorieteknisk metodik.

Naturligtvis framstod detta som en verksamhet vilken det fanns all anledning att uppmuntra och ställa sig bakom här i vår vackra hembygd, fast förankrad som den i realtid är i en interaktiv nyss svunnen till samtid och strax dåtid förväxlad framtid. Snart lärde jag känna och kom att omedelbart tycka mycket om Carsten som jag nu, många festligheter och efterfestligheter senare, vågar kalla för min käre vän och dubba till Stockholmsprofil.

Gemensamt har vi också min kära styvmors hemland Ghana där Carsten har byggt en strandvilla av olympisk blygsamhet men tvingats ge upp sin plan att klä poolen i guld där på det som förr kallades Guldkusten. Att det faktum att Carsten under tiden alltmer oomtvistligt har utmärkt sig som en av världens ledande samtidskonstnärer i stort verkar ha gått våra svenska medier förbi förvånar mig.

Vi känner alla alltför väl den på tung rotation hårdslitna dagliga dängan: våra stackars medmänniskor som inte kan sluta tjata hål i skallarna våra om denna vår gemensamma samtid vilken bara fortsätter att skena fram som ett amoklöpt expresståg i ständigt accelererande vansinnesfart; åren som bara rusar undan utan att vi stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalare hinner få en aning om var i hela fridens namn de tog vägen; våren och högsommaren som reptilsnabbt växlades till höst vilken vi knappt hann registrera förrän smack vi fann oss bäddade djupt i en av växthuseffekten förfuskad midvinter;

svanhalsen som i realtid morfades till kalkondito; den lille pilt vi nyss närde bröstmjölksdiande vid vår barm som ett tu tre kommer rumlande gatan fram burdust svildskäggigt fulltatuerad med tordönstämma mullrande i osynligt headset, etcetera, etcetera; själve Kalle på kaviartuben och Solgossen på tändsticksasken, det svinet, har väl innan vi vet ordet av förbytts i gamla surpisstinkande genderöverskridande kärringgubbar på det som en gång var långvårdsholken medan vi klippte ett par Netflix-avsnitt och snabbscannade några husobjekt och uppdateringar av feeden på surfplattan..?

Själv har jag som ni fåtaliga minnesgoda erinrar er aldrig köpt den där kverulantiska klagosången. Tvärtom så finner jag den förbannat bortskämd och otacksam: att plåga sin omvärld med den sortens gnäll när vi har den osannolika förmånen att leva i undantagslandet Sverige i en tid då vår vällevnad har antagit närmast absurda former och våra medelmåttiga medelklassmassor kan fylla sina dagar med belånad romersk lyx i samtida radikal ultramaterialistisk tappning. Vad väntar sig alla dessa konsumenter egentligen?

Att de skall leva för evigt som fagra tjugoåringar och att deras timmar skola framskrida utdragna som solstekta julimånader? Visst förstår jag att det handlar om parhusfilosofiska besvärjelser över obearbetad dödsångest och så vidare men det är så barnsligt och just medelklassigt. Jag kan inte påminna mig någon representant för underklassen eller faktiskt heller någon från den gamla överklassen älta hur ”kort livet är”.

Inte heller tror jag att min morfar eller hans far och bröder där ute i det tidiga förra seklets bistra hälsingska vinterskogar eller mödrarna i min faders andra hemland Etiopien hade/har för vana att betjata ”hur snabbt tiden går”.

Nej, jag tycker att denna vår samtid avancerar i majestätisk metodisk mak och lämnar sina präktiga spår bakhän. Min mormor, salig i åminne, föddes i en tid då cyklarna hade stora framhjul och själv har jag under mitt dryga halvsekel här på vår jord fått förmånen att genomleva en sådan mängd av äventyr, händelseförlopp, njutningar, utsvävningar, djävulskap, vansinnigheter och historiska konvulsioner så att det känns som om jag redan hade levt i ett århundrade. Jag tackar varje ny dag och njuter dess härligheter och även dess fåtaliga plågor som bonus.

Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att kunna motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord,

uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd på Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset.

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade — samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de dryga tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar.

Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg,

fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland,

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata.

Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang.

Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt.

Få minns så här dryga femton år senare detta dåraktiga företag. Än färre är medvetna om att det är just denna kampanj som vi har att ”tacka” för arkitektoniska blemmor som ”Hammarby Sjöstad” (jag kan ännu inte förlika mig vid detta löjeväckande namn vilket kom att bilda skola för en uppsjö av ”sjöar”, ”stränder” och andra sjönära säljflosker i namngivningen av nya ”stadsdelar” belägna i närheten av någon vassrugge, kanal, kärr eller dypöl), Eriksdalsbadet, Stockholm Waterfront, med flera. Även våra två nya sportarenor, som vi alla vet är minst en för mången, ja rent av Nya Karolinska kan vi räkna som senkomna missfoster av kampanjen och den förhärskande primalt provinsiella manliga rekordmentalitet som utlöste densamma. Den nyligen detroniserade kommunalpampen Sten Nordin var medlem av den inre kretsen den gången och jag vet att varken han eller hans handgångna män, eller än mindre byggarna, ville släppa drömmen om att till Stockholm locka de stora pheeeeta megaevenemangen där man kunde få se de mäktiga mastodontmammutarna dansa i ”The Capital of Scandinavia”, ett Stockholm i världsklass; där man kunde ha fått klippa band och sola sig omslingrade bland långbenta värdinnor och storgrabbar i världskamerornas värmande blixtsken, immun mot åldrande, ensamhet, glömska, död och utplåning. Welcome till my hometown! Jag var själv som arvoderad konsult inbäddad i OS-kampanjen Stockholm 2004 och kunde från insidan beskriva det för mig skrämmande händelseförloppet när denna lilla samling av maktens män, en trojka illa klädda och skodda tunnhåriga inflyttade kommunala politruker och tjänstemän, sprungna i rakt nedstigande led från den gamla bondepraktikan och Lubbe Nordströms Lortsverige, anförda av storkapitalisten Olof Stenhammar, ”OS-amiralen” dubbad och även han missprydd i spräcklig sponsorslips i prima höggradigt brandfarlig hundraprocentig oljebaserad syntet, stasade i masspsykos lyckades suggerera sig själva till att tro att sommar-OS skulle kunna förläggas hit till vår nordliga minimetropol; huru lagar och förordningar lätt kunde kringglidas som om voro de smorda i varm vaselin och hur en skock profitörer, däribland jag själv men framför allt byggbolagen såg till att inkassera galenskapen. Själv förstod jag från första stund liksom varje nyktert tänkande iakttagare att det aldrig skulle bli något djävla OS här i Stockholm. Storögt följde jag hur de överåriga småpojkarna med tilltagande, till sist desperat vårdslöshet lekte med miljarder skattebetalarkronor utan att dra sig för brutala friseringar av sanningen, rena lögner, bryska benknäckande påtryckningar, skriande sexism och förakt för hänsyn om miljö, kultur och historia eller garnering av rena lagbrott och mutor på utsiktslösa västgötanivåer. När jag studerade dessa maktens män och deras fräcka hänsynslösa framfart så hade jag inga svårigheter att föreställa mig hur så mycket större galenskaper än denna ändå oskyldiga genom historiens hårdare verkligheter har kunna möjliggöras när en skara av maktens män slår sina fårskallar ihop. Denna vår gamla hemstad måste ha mer än fördubblats i folkmängd sedan de fjärran dagar då Tomas, jag och så många fler av våra gamla hemmapojkar från mitt eget Engelbrekt och Tomas Gärdesskolan rände runt på dessa gator, flipprande som stresskulor och toppade som gurkor, görandes liven sura för kärringar, gubbar (det var före mellantingens tid) och vänner av ordning i våra egenskaper av obotliga bus- och djävulskapsgrabbar med missionen att sabotera och bepissa status quo och allt vad den strävsamma snedkammade skötsamheten höll heligt. En konsekvens av den drastiska befolkningstillväxten är att vi gamla stockholmare och innerstadsgrabbar har degraderats till en mer exklusiv minoritet. De inflyttade har tillskansat sig kontrollen över vår stad. I revanschism över att under förnedrande former ha avlats och fötts i obygdens skam kämpar de för att förvandla vår stad från ett litet nordligt Paris till ett ofantligt sydligt Rovanjemi. Det känns som länge sedan, längre än de verkliga tjugo åren, som jag författade min text Söder om anständighet, om det nya Södermalm och den gentrifieringsprocess som då var i sin linda och som nu två årtionden senare är explosivt fullblåst. När jag med Tomas, då boende på Söder, som min ciceron rörde mig runt i den stadsdel som alltid har varit mig främmande och som aldrig har tilltalat mig något vidare så behöll ännu den gamla knegar- och missbrukskulturen sitt grepp. Mitt självpåtagna uppdrag var att slå tillbaka mot och hämnas söderromantikens ständiga slentrianmässiga tjat om det förkastliga ”överklassgettot” på Östermalm. Den så kallade hipsterkultur som då hade börjat utveckla primitiva levnadsformer kring Nytorget var ännu föga mer än ett pikant inslag men vi såg tydligt vartåt det barkade. ”Jaha, här skall bli något slags djävla Soho, komplett med autentisk kultur” skrev jag i min text. Det skulle dröja tre år innan begreppet SoFo, som ingen längre skrattar åt, myntades. Min text väckte ont blod bland söderromantiska kulturpersonligheter särskilt då den publicerades i deras husorgan DN På Stan. Jag förutspådde att alkoholisterna, pundarna och dårarna skulle drivas ut i förort av en armé av unga inflyttade sociala klättrare framryckande i en skog av barn. Inte hade jag då kunnat föreställa mig att metamorfosen skulle vara fullt så genomförd som när jag senast besökte kvarteren kring Nytorget och betraktade denna nyurbaniserade flock av sexmördartatuerade vildskäggiga timmerhuggande IT-konsulter från Mjölby och Mönsterås med sina iPads, Hammarbyflaggor, sina borttvättade odalsmål, nytagna fornsvenskt skenbart ädelljudande snutnamn, jaktlicenser och tvillingbarnvagnar stora som minibilar för trettiosjutusen lånade kronor från Audi Quattro. Man kan dricka hemknådad pale ale medan man får skägget ansat inför aw:n på Fotografiskas terrass innan det blir dags för vännerna att släntra in och samlas kring köksön bland mässing och marmor, hackande, ständigt hackande de långkokta ekologiska grönsakerna. Genialt! Sacha Baron Cohen kunde i sin parodi på Williamsburg i ”The Dictator” inte skildra scenen med motsvarande tragikomik. Som så mycket annat här i vår hembygd så härstammar denna gripande modebild som vi alla vet från New York, varje inflyttad stockholmsbos drömmars stad. Tänk att få sitta där på en av dessa avenyer i det stora äpplet och se de gula taxibilarna glida förbi och ångan pysa upp ur kloakerna och höra sirenerna tjuta med en cinnamon latte och glajorna nedfällda, tack så mycket, flexande de nya handritade ekologiska tatueringarna och bara känna storstadspulsen, nästan som vore man en fullblodsurban medaktör i en TV-serie på Netflix. Fan, man borde flytta dit! Det var min käre lillebror som för ett antal år sedan gjorde mig vaksam mot den på larvfötter obönhörligt avancerande förändringsprocess som mer än någon annan formar vår samtida samhällsutveckling över hela världen men här hemma i Sverige som så ofta i sin extrema form: amerikaniseringen, jamen givetvis. ”Inser du inte att allt här hemma har blivit som när vi var grabbar och bodde i Los Angeles?”, frågade min bror Tom. Med ens såg jag scenografin i blixtbelysning. Trettiofem år senare kan vi njuta alla de konsumtionssamhällets frukter som redan då var självklarheter där. Vår TV har fyrtio kanaler, våra läskflaskor är stora som abnorma spädbarn, vi har fler McDonalds och 7-Eleven per capita än New York och Los Angeles sammantagna, vi shoppar i malls och våra matbutiker är lika vidsträckta som de Safeways och Vons supermarkets i vilka Tom och jag rusiga rusade runt med shoppingvagnarna första gången då vi flyttade till Los Angeles 1974/75 och så vidare, och så vidare. Vi firar Halloween och Valentine’s Day. Även dubbelmoralen och nypuritanismen har vi importerat. Vi ser inte längre barn eller än mindre vuxna bada nakna och inga kvinnor sola topless i våra parker eller ens gå utan BH medan unga och även äldre flickor, kvinnor, kärringar och transgenderpersoner hämtar sina skönhetsideal från den av sjuka manliga fantasier regisserade amerikanska pornografin, smärt- och mödosamt duplicerande varandra i växande massupplaga. Bravo! Stora framsteg har alltså begåtts. Allt det som var oss exotiskt och som vi då storögt begapade har blivit delar av vardagen här hemmavid. Snyggt Mulle!

Ett av de inslag i den allenarådande amerikaniseringen som jag har svårast att begripa är denna elefantiasis. När jag cyklar Stockholms gator fram eller parkerar utanför ICA vid mitt landställe på Dalarö så kan jag inte sluta att förundras över storleken på bilarna. Varför rattar lyxhustrur runt i stadstrafik i terrängfordon bestyckade för specialoperationer i svår och oländig djungelterräng? För mig är det ett utslag av människans gåtfullhet — nej, jag snackar skit, för bristen på densamma. På Dalarö i min barndom så tog alla våra vänner sina som vi då tyckte stora båtar till öarna utanför där vi gick i land och höll picknick. Dagens båtar är i genomsnitt fyra gånger större och få går längre i land på öarna. Istället sitter de kvar i sina båtar och spelar dataspel, uppdaterar sig på flödet i feeden och/eller ser TV-serier på Netflix, en digitaliserad versionifiering av en livsstil snarlik den som mina unga amerikanska vänners föräldrar förde där bak i barndomen. Än mer groteskt är detta storhetsvansinne när det gäller husen. I min sorgsna text Beaverland från 2003 skrev jag om den mänskliga bäverns framfart och om hur min barndoms Dalarö efter sexhundra år som skärgårdssamhälle på femton år förvandlades till en sovstad av modell Fort Lauderdales suburbia. Utvecklingen har givetvis fortskridit i den vanliga accelererande takten sedan dess. Min kusin Lindas tidigare partner Magnus, som kom till Dalarö för dryga trettio år sedan, konstaterade härom året att de hus som han då fann otympligt stora i vår bukt numera framstår som små i jämförelse med alla de nybyggda. Även här skulle jag bedöma att skalan har fyrdubblats medan ickearkitekturen med dessa akvarieglaspartier, väldiga däck och dubbelgarage också den för tankarna till amerikansk suburbia och gated communities for senior citizens. Själv har jag förlorat min ungdoms engagemang och betraktar utvecklingen med liknöjd närmast småroad resignation. För mig framstår denna supersizing som hopplöst omodern. Borde vi inte i dessa tider när vår jord plågas av överbefolkningen och då tekniken gör det möjligt att leva i kappsäck med hela världen i en liten satans slyna till telefon istället gå i motsatt riktning och söka mer komprimerade, mindre materialistiska levnadslösningar? Nej då, alls icke. Konsumismen av den gamla skolans amerikanska nybyggarmodell förefaller ohejdbar, inklusive den radikala vällevnadens förhöjda dödsskräck och extrema ”säkerhetstänk”. Det är jag och min far som är ur led i tiden; vi som är torskarna så som pappa nyktert konstaterade under en promenad på våra förfäders Dalarö i den ovan nämnda texten Beaverland. Kanske överdrev jag också eländet i mina då ännu svallande postungdomliga romantiska känslostormar? Måste de inte ha rätt att leva, verka och vräka på med sina växande familjers utrymmeskrävande livsformer och allt vad dessa innebär av materialistiska excesser, dessa förbannade ventilentreprenörer och livsmedelsgrossister? När grönskans växer upp så döljs trots allt barmhärtigt en del av fulheten i medeklassmogulernas förverkligade livsdrömmar. Jo visst, men nej, ändå inte. Arkitektur och byggande försvarar med tapper bravur sina ställningar som särskilda problembarn i vår hemstad med omnejd. Under hela nittiotalet, in i det tidiga nollnolltalet ansträngde jag mig för att lyfta fram de vanförhållanden och systemfel som ligger till grund för sjukdomsbilden. Tillsammans med min vän Thomas Sandell startade jag en debatt i Svenska Dagbladet om skräcken för modernitet i vårt samtida svenska och stockholmska byggande. Vi ordnade även en fysisk debatt med vårt magasin Stockholm New på dåvarande Forum för form på Skeppsholmen med inbjudna arkitekter, teoretiker, debattörer och byggare som sedan följdes upp på en ”hearing” i Stadsbyggnadskontorets dåvarande kontor i just Hammarby Sjöstad. Jag medverkade gång på gång i TV och radio och skrev en rad artiklar i Dagens Nyheter och andra publikationer i detta ämne. Envetet försökte jag få samhället att ställa sig frågan och än hellre söka svaret på gåtan hur det kunde komma sig att Sverige, som från artonhundraåttiotalet fram till nittonhundrasjuttiotalets början hade varit en av världens ledande nationer för arkitektur och stadsbyggnad hade regredierat till en ickearkitekturens rövarstat. Jag kom själv fram till slutsatsen att traumat hade uppstått i fruktan för att utmana den folkliga vrede som utlöstes efter de förbrytelser som begicks under miljonprogrammets och Cityregleringens dagar på femtio- och sextiotalen då en annan grupp av maktens sammansvurna män bländade av sin egen dådkraft lät sina ambitioner löpa amok och urarta i despotiskt destruktivt storhetsvansinne. Om spåren efter denna ödesdigra tid skrev jag i stycket Nere i City där Tomas och jag en adventhelg 1995 undersökte spåren efter Hjalmar Mehr, Joakim Garpe och de andra av den utdöda dåtidens storgossar. Även denna text blev synnerligen omstridd. Kontroverser var mitt dagliga bröd vid denna tid vilket jag till slut ledsnade på och lade tidningsskriverierna åt sidan. Då mina texter var utmanande och ofta stötande fick jag acceptera påhopp men denna gång blev de av särskilt obehaglig natur. Om jag avslöjar att Per Ahlmark, om någon minns denne forntide folkpartiledare och mörkman, och dåvarande svartblå SAF-tidningen var inblandade så kanske några av er förstår eller rent av minns vilken typ av angrepp det var som jag utsattes för. Där fick jag uppleva hur det känns att oförskyllt anklagas för sådant som är omöjligt att försvara sig mot. Jag kunde vara tacksam för att vi levde i efterkrigstiden i undantagslandet Sverige, låt vara att Kalla kriget fortfarande isade. Om vi istället hade befunnit i en annan tid under totalitär regim så hyser jag inga tvivel om att de här gossarna hade släpat ut mig och skänkt mig mitt nackskott. Jag har då inte nämnt de två av mina Dagens Nyheter-texter som väckte de starkast svallande känslorna och indignationen. Den första var min, det skall erkännas, förbaskat oförskämda smädesskrift över rikets andra stad Göteborg från 1997, Skäggskott i Sveriges framstjärt, där jag bland hemskt mycket annat liknade fiskrensarnas stolthet Kungsportsavenyn vid en abnormt uppförstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp samt förkunnade bokslut över hela Göteborg såsom en stad i komplett avsaknad av skönhet i varje dess form. Det har berättats för mig av en infödd göteborgare boende i Stockholm att hans vän, ”Lella Londons” ledande publicist och mini-Bonnier Peter Hjörne ännu snart tjugo år senare inte har kommit över smäleken med denna text utan tar upp den nästan varje gång de ses. Även stadens andre starke man skenbart på motsatta sidan av skranket, sossefläskpampen Göran Johansson, var purpurbrusande upprörd. Göran är borta nu. Var han den siste i en gammal stam av handlingens män med tjocka svällande plånböcker sammanhållna av pheeta smällande bruksgummiband för vilka ett handslag var ett handslag och mer än så behövdes inte; grabbarna som kunde svälja sina snapsar, skilja skit från pannkaka och göra upp över gränserna för stadens tillväxts skull och för ”jobbens”? Göran var lika hemma bland gubbarna vid bandet i Torslanda som med direktörerna på Hovås golfklubb och KSSS seglarmäss, i synnerhet med några magborstare värmande innanför västen och fryntligheten ekande mot taket. I bakfyllan kunde han förvisso bli en smula tvär och stingslig, i synnerhet mot underordnade. Om sedan byggbolaget som renoverade torrdockan i förbifarten råkade ställa av några nya vitvaror till den utbyggda gillestugan i radhuset där hemmavid så mådde väl detta vara hänt utan att någon djävel skulle behöva lägga sig i den saken eller..? I synnerhet inte dessa förbannade 08:or från dypölen där uppe i Stockholm… Ja, min text var hård, kanske rent av orättvis i sina stycken, men likafullt berättigad och väl överlagd, balanserad i nyanser och motiverad. Ingen nyktert tänkande medmänniska kunde förneka att göteborgarna, dessa sakramentskade sillstrypare, fick vad de förtjänade efter alla dessa årtiondens och seklers komplexfyllda krypskytte mot oss i Stockholm. Jag var snarast i överkant mild och överseende mot dem i min straffpredikan. Den andra texten var mer intrikat och riktad mot en geografiskt och klassmässigt mer diversifierad och diffus röststark priviligierad folkgrupp nämligen våra svenska och främst stockholmska kulturpersonligheter. I drapan Sår är till för att göra ont besjöng jag vintern 1998 invigningarna av skandalbygget nya Moderna Museet och evenemanget Stockholm Kulturhuvudstad 1998 i en text som även innehöll, naturligtvis, bredare spacklade svepande svinaktigt vanvördiga generaliseringar om våra uppburna kulturpersonligheter och kulturlivet i stort. Jag minns att det inte uppskattades av kvinnliga konstnärinnor att jag ärligt och neutralt beskrev konstfesterna i min ungdom som de mest ”lättknullade” av dem alla och även närmare gick in på uppriktiga teorier om varför flickorna på dessa fester var mer öppna för sex med främlingar än dem på exempelvis Beckmans, Arkitekthögskolan, Journalisthögskolan med flera högskolor. Det var ett resonemang som knappast skulle vara godkänt att föra snart tjugo år senare och det kanske med rätta. Av många andra så var det dock i synnerhet en formulering i texten som väckte vad jag måste kalla ursinne i kulturkretsarna och gängade dem in i orbit kring sina egna axlar. Jag beskrev folklivet vid en av museets invigningar och konstaterade att döden hade lagt sin tunga hand över sällskapet; att rött och grått var gångbara färger: för gubbarna röda ansikten mot gråa hårtestar; i fallet kärringarna omvänt. Kerstin Vinterhed, DN:s långvarige kulturskribent och –debattör, reste sig till motangrepp i en rasande artikel där hon tog heder och ära av mig på alla sätt som hennes intellekt och kulturella kapital tillät henne, utan att antyda för ”läsarna” att vi kände varandra alltsedan min födsel och att vi ofta under min barndom hade varit gäster i varandras hem. Kerstin skrev att hon hade tyckt mycket om mina texter i början av min bana då jag hade stått på de svagas sida men att hon nu inte kunde acceptera den inriktning som jag senare hade valt. Hon och hennes man Bengt, som jag kände också honom sedan barnsben, hade suttit där vid frukostbordet på det vackra, mänskliga Södermalm och satt detta eviga morgonté i halsen när de läste mina ord. Därefter hade de sett upp på varandra och insett att min beskrivning stämde men inte kunnat begripa hur jag kunde vara så elak, tölpaktig och hjärtlös…med åren skulle jag komma att märka att jag slappnade av skrev Kerstin; att antalet ”hangups” minskade liksom komplexen: en känsla som inte speglades av hennes högspänt gnisslande text. På telefon fick jag mig också till livs en uppläxning av denne Maceij Zaremba som tyckte att min text var ”oerhört lättköpt” när jag ringde för att diskutera mitt genmäle. Ja, ack ja, så var det i dessa ungdomliga stridbara tider…

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

Fotografi: Pierre Björk

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

Då jag nu än en gång har begått comeback i min avlagda yrkesroll som undersökande reporter, numera med uteslutande de inre verkligheterna som mitt verksamhetsfält, känner jag plikten att täcka de framför mig liggande händelseförloppen från ett etiskt, moraliskt, sexuellt och politiskt nollställt, någorlunda nyktert perspektiv. Alkoholhalten i mitt blod har sannolikt sjunkit till nära nog affärsmässiga nivåer då taxin når krönet av Brooklyn och Manhattan tecknar sin folkkära silhuett nästan plågsamt knivskarpt mot en syrligt karamellblå himlafond i den flödande sena oktobersolen. Likt så många av mina kolleger bland provinsens på populärkultur övergödda uppåtsträvande ynglingar höll jag i årtionden denna stad högre än alla andra och drömde den eviga, i massmiljonupplaga duplicerade drömmen om att ”make it” här borta men kring millennieskiftet, då vi iscensatte vårt monstruösa livsstilsevenemang Stockholm New York här, rumlade jag runt i min Obelixgryta och stadens magi förgasades i tomma intet. Kvar blev en sliten, bullrande, skränande, slamrande, stinkande, aggressiv, förlegad och vulgär uppblåst tredje världen-håla på infarktens rand vilken har kommit att väcka min motvilja, ja avsky, och allt tydligare framstått i relief som något av en hora eller, för att uttrycka mig mer verserat, prostituerad. Sedan Osama Bin Ladens pojkar snöpte staden har jag hedrat densamma endast med några enstaka fransyska visiter. Den sneda höstsolen strålar med oförtruten energi utan att nå ned i gaturavinerna när jag anländer till Hotel on Rivington där dörrvaktmästaren sprintar metropolitiskt alert mellan bilarna och stoppar min taxi på hörnan innan den hinner slukas av trafikfloden med min telefon i baksätet. Efter att ha lämnat mitt bagage på hotellrummet känner jag genast igen mitt New York under min korta shoppingrunda i kvarteret. Betongborrarna hamrar, gamla dieseltruckar som ser ut att vara från fyrtiotalet brummar ut sin svarta bolmande rök vid rödljusen, gjutjärn slamrar hårt och öronbedövande utan varje hänsyn mot stål och sten, hip hop pumpar från bilstereos genom nedhissade rutor, signalhorn tutar ursinnigt, vämjeligt stekos och artificiellt sötade matstanker strömmar från snuskiga diners och delis. På Duane Reade försöker den sonkade svarta kassörskan blåsa mig på fem dollar när jag köper min tandborste och mina cigariller. Kinesparet i spritbutiken på Delancey Street är av den sort vars uppgift brukar vara att bli torterade och sönderskjutna i gängfilmer. Som kund är jag innesluten i en plexikub flankerad av öl, vin och sprit. Jag får mina tre kalla flaskor vitvin utlämnade genom en lucka. Lower East må ha blivit trendigt och så vidare men gatuscenen är fortfarande tidlöst deprimerande med en onyanserat i alla tonarter vrålande kommersiell kommunikation som lika gärna kunde ha varit hämtad från femtiotalet, sönderfallande fasader i naket sotigt mellankrigstegel, svarta rånartyper med blanka svarta huvuddukar, knälånga NFL-tröjor och de evinnerliga lowslungbyxorna och groteskt överviktiga, felnärda, som jag antar sysslolösa köttråg till människor, fyllda av ångande, hårt arbetande invärtes organ, med diabetes, åderförkalkning, leverförstoring, hepatit, cancer och andra folksjukdomar spirande inom sig, draperade i outletpaltor med braskande tryck och logotyper som bara står och idisslar i gathörn och butikshålor; tuggande, ständigt tuggande. Jag tänker att man måste vara en fullblodsromantiker från obygden fulltankad med tusenfaldiga filmer, TV-serier, reklaminslag, popvideos och TV-spelsscener för att förnimma urban magi i detta. Själv känner jag endast hopplöshet och uppgivenhet.

Du har nått slutet av detta utdrag. Vill du läsa mer?

Köp e-bok Claes Britton
Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Skriven 2015. Först publicerad av Albert Bonniers förlag 2016.

Först publicerad: Dagens Nyheter, 1998
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 485
Pris: 29 kr

Claes Britton [color hex="#00649c"]Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)[/color]

Claes Britton

Britton vs. Höller

Mitt vildsinta gonzoepos om mitt snabba besök i New York för öppningen av min vän Carsten Höllers stora retrospektiva utställning på New Museum på The Bowery. Först publicerad i konstmagasinet Artlover 2011. Förlag: Albert Bonniers Förlag Antal sidor: 20 Pris: 12 kr

Claes Britton

Diskussion om det här inlägget

Redo för mer?