Nere i City

jan 01, 2000

Min antropologiske assistent Tomas Almgren, född i Teheran under namnet Siawash Horsiar, uppväxt med möda på Östermalm, förvisad till Skatteskrapans slagskugga på Åsögatan, är en yngling full av flyktiga teorier. Självklart har han en hypotes även om Stockholms ”City”: Min antropologiske assistent Tomas Almgren, född i Teheran under namnet Siawash Horsiar, uppväxt med möda på Östermalm, förvisad till Skatteskrapans slagskugga på Åsögatan, är en yngling full av flyktiga teorier. Självklart har han en hypotes även om Stockholms "City": "Faan, du vet, det måste ha varit så att svenskarna skämdes efter kriget. Det minsta de kunde göra var väl att förstöra sin egen huvudstad. Riva skiten och bygga nytt, bara — så man kan låtsas att Stockholm också blev bombat...". Javisst: blitzen beredde väg för Londons nya City, det amerikanska 8:e flygvapnet tog hand om gamla Berlin. I Stockholm hade vi Hjalmar Mehr, en man och hans vision. Där Mehr lät sin stadsplanering spränga fram för fria tyglar, där växer aldrig mera gräs. I mer än ett kvartssekel, från slutet av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet, var Hjalmar Mehr socialdemokraternas "starke man" i Stockholm. Med obändig energi och svindlande ambitionsnivå toppred han den kommunpolitiska arenan, först från olika borgarradsposter, sedan som landshövding. Mehr gjorde mycket gott för staden. Bland annat räknas han som fader till landstinget, månadskortet och Järvafältets bostadsområden — Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla. Bara sexton år efter hans frånfälle är alla goda gärningar nedspolade, utplånade, bortglömda. I stället är Mehr för evigt förpassad till vår svenska historias slaskhink, nedslängd bland avskum som Erik XIV, Galenpannan, Kreuger, Böök, Gustaf V. I detta dystra sällskap är han känd som "Demolition Man" — mannen som förvandlade den kungliga huvudstadens hjärta till skit. Hjalmar Mehrs dödsruna ger annars bilden av en enastående politiker och tillika människa: kraftfull, påläst, intellektuell, beslutsam, humor, brann för sin sak, gillade musik, etc. Men Mehr hade två avgörande svagheter. Han var en svårt nedgången arbetsnarkoman och han älskade sitt Stockholm långt bortom vanvettets gräns. Tyvärr förmådde han inte hålla sin kärlek kvar på det platonska planet. I sin av arbetsnarkomani påtända upphetsning ville han betäcka staden — pumpa henne full med sin energi, sina utopiska visioner och expansiva ambitioner. Ur det gamla nordliga kungasätets sköte drömde han om att avla något större, starkare, vackrare, mäktigare: en ultramodern storstad värdig den egna självuppfattningen; framtidens Metropolis som en gång för alla skulle resa sig ur anonymitetens halvdager och marschera in i världsscenens strålkastarljus. Problemet var att Hjalmar Mehr hade vad en mer oborstad person än jag själv skulle kalla "heroinballe" — hård som härdat specialstål i obegränsade tidsintervall, men det gick aldrig för honom. När han till sist, vilt sprattlande, lyftes av från sin ofullbordade kärleksakt, då låg hans älskade Stockholm sargat och uppfläkt som en baltisk hamnsköka efter ett nigerianskt flottbesök. Stadens centrala delar var vanställda bortom igenkännlighet av bombkrater-liknande grusgropar. Brunkebergsåsen var riven i strimlor, Tegelbacken krossad, Klara skövlat och plundrat, Gustav Adolfs torg kringskuret som en teaterkuliss. Urbaniseringen hade tvärbromsat, rekordsamhället kört slut på bensinen. En otacksam folkopinion brydde sig mer om några tarvliga träd än om den framtida världsmetropolens omättliga aptit på levnadsrum. Mehr och hans handgångne män – Garpe, Hedtjärn, Nordberg och Westman – var som ett gäng smågrabbar som hade bestämt sig för att bygga det största sandslottet av dem alla. Till en början går allt som planerat. Torn, tinnar, vallgravar och borggårdar växer fram som av egen kraft, fritt sprungna ur skaparglädjen och fantasin. Men så slår övermodet till. Man går ett steg för långt, bygger ett torn för mycket. En central struktur rasar samman, och när man sedan försöker reparera och kompensera så fortsätter man i stället att rasera. Snart är hela slottet förvandlat till skit. Vi lirar fotboll i stället!

”Faan, du vet, det måste ha varit så att svenskarna skämdes efter kriget. Det minsta de kunde göra var väl att förstöra sin egen huvudstad. Riva skiten och bygga nytt, bara – så man kan låtsas att Stockholm också blev bombat …”

Javisst: blitzen beredde väg för Londons nya City, det amerikanska 8:e flygvapnet tog hand om gamla Berlin. I Stockholm hade vi Hjalmar Mehr, en man och hans vision. Där Mehr lät sin stadsplanering spränga fram för fria tyglar, där växer aldrig mera gräs.

I mer än ett kvartssekel, från slutet av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet, var Hjalmar Mehr socialdemokraternas ”starke man” i Stockholm. Med obändig energi och svindlande ambitionsnivå toppred han den kommunpolitiska arenan, först från olika borgarrådsposter, sedan som landshövding. Mehr gjorde mycket gott för staden. Bland annat räknas han som fader till landstinget, månadskortet och Järvafältets bostadsområden – Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla.

Bara sexton år efter hans frånfälle är alla goda gärningar nedspolade, utplånade, bortglömda. I stället är Mehr för evigt förpassad till vår svenska historias slaskhink, nedslängd bland avskum som Erik XIV, Galenpannan, Kreuger, Böök, Gustaf V. I detta dystra sällskap är han känd som ”Demolition Man” – mannen som förvandlade den kungliga huvudstadens hjärta till skit.

Hjalmar Mehrs dödsruna ger annars bilden av en enastående politiker och tillika människa: kraftfull, påläst, intellektuell, beslutsam, humor, brann för sin sak, gillade musik, etc. Men Mehr hade två avgörande svagheter. Han var en svårt nedgången arbetsnarkoman och han älskade sitt Stockholm långt bortom vanvettets gräns.

Tyvärr förmådde han inte hålla sin kärlek kvar på det platonska planet. I sin av arbetsnarkomani påtända upphetsning ville han betäcka staden – pumpa henne full med sin energi, sina utopiska visioner och expansiva ambitioner. Ur det gamla nordliga kungasätets sköte drömde han om att avla något större, starkare, vackrare, mäktigare: en ultramodern storstad värdig den egna självuppfattningen; framtidens Metropolis som en gång för alla skulle resa sig ur anonymitetens halvdager och marschera in i världsscenens strålkastarljus.

Problemet var att Hjalmar Mehr hade vad en mer oborstad person än jag själv skulle kalla ”heroinballe” – hård som härdat specialstål i obegränsade tidsintervall, men det gick aldrig för honom. När han till sist, vilt sprattlande, lyftes av från sin ofullbordade kärleksakt, då låg hans älskade Stockholm sargat och uppfläkt som en baltisk hamnsköka efter ett nigerianskt flottbesök. Stadens centrala delar var vanställda bortom igenkännlighet av bombkrater-liknande grusgropar. Brunkebergsåsen var riven i strimlor, Tegelbacken krossad, Klara skövlat och plundrat, Gustav Adolfs torg kringskuret som en teaterkuliss. Urbaniseringen hade tvärbromsat, rekordsamhället kört slut på bensinen. En otacksam folkopinion brydde sig mer om några tarvliga träd än om den framtida världsmetropolens omättliga aptit på levnadsrum.

Mehr och hans handgångne män – Garpe, Hedtjärn, Nordberg och Westman – var som ett gäng smågrabbar som hade bestämt sig för att bygga det största sandslottet av dem alla. Till en början går allt som planerat. Torn, tinnar, vallgravar och borggårdar växer fram som av egen kraft, fritt sprungna ur skaparglädjen och fantasin. Men så slår övermodet till. Man går ett steg för långt, bygger ett torn för mycket. En central struktur rasar samman, och när man sedan försöker reparera och kompensera så fortsätter man i stället att rasera. Snart är hela slottet förvandlat till skit. Vi lirar fotboll i stället!

Illustration: Dan Perrin

Vi känner alla alltför väl den på tung rotation hårdslitna dagliga dängan: våra stackars medmänniskor som inte kan sluta tjata hål i skallarna våra om denna vår gemensamma samtid vilken bara fortsätter att skena fram som ett amoklöpt expresståg i ständigt accelererande vansinnesfart; åren som bara rusar undan utan att vi stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalare hinner få en aning om var i hela fridens namn de tog vägen; våren och högsommaren som reptilsnabbt växlades till höst vilken vi knappt hann registrera förrän smack vi fann oss bäddade djupt i en av växthuseffekten förfuskad midvinter;

svanhalsen som i realtid morfades till kalkondito; den lille pilt vi nyss närde bröstmjölksdiande vid vår barm som ett tu tre kommer rumlande gatan fram burdust svildskäggigt fulltatuerad med tordönstämma mullrande i osynligt headset, etcetera, etcetera; själve Kalle på kaviartuben och Solgossen på tändsticksasken, det svinet, har väl innan vi vet ordet av förbytts i gamla surpisstinkande genderöverskridande kärringgubbar på det som en gång var långvårdsholken medan vi klippte ett par Netflix-avsnitt och snabbscannade några husobjekt och uppdateringar av feeden på surfplattan..?

Själv har jag som ni fåtaliga minnesgoda erinrar er aldrig köpt den där kverulantiska klagosången. Tvärtom så finner jag den förbannat bortskämd och otacksam: att plåga sin omvärld med den sortens gnäll när vi har den osannolika förmånen att leva i undantagslandet Sverige i en tid då vår vällevnad har antagit närmast absurda former och våra medelmåttiga medelklassmassor kan fylla sina dagar med belånad romersk lyx i samtida radikal ultramaterialistisk tappning. Vad väntar sig alla dessa konsumenter egentligen?

Att de skall leva för evigt som fagra tjugoåringar och att deras timmar skola framskrida utdragna som solstekta julimånader? Visst förstår jag att det handlar om parhusfilosofiska besvärjelser över obearbetad dödsångest och så vidare men det är så barnsligt och just medelklassigt. Jag kan inte påminna mig någon representant för underklassen eller faktiskt heller någon från den gamla överklassen älta hur ”kort livet är”.

Inte heller tror jag att min morfar eller hans far och bröder där ute i det tidiga förra seklets bistra hälsingska vinterskogar eller mödrarna i min faders andra hemland Etiopien hade/har för vana att betjata ”hur snabbt tiden går”.

Nej, jag tycker att denna vår samtid avancerar i majestätisk metodisk mak och lämnar sina präktiga spår bakhän. Min mormor, salig i åminne, föddes i en tid då cyklarna hade stora framhjul och själv har jag under mitt dryga halvsekel här på vår jord fått förmånen att genomleva en sådan mängd av äventyr, händelseförlopp, njutningar, utsvävningar, djävulskap, vansinnigheter och historiska konvulsioner så att det känns som om jag redan hade levt i ett århundrade. Jag tackar varje ny dag och njuter dess härligheter och även dess fåtaliga plågor som bonus.

Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att kunna motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord,

uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd på Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset.

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade — samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de dryga tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar.

Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg,

fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland,

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata.

Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang.

Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt.

1975 var nederlagets år. Det så kallade ”järngänget” – Mehr, Garpe, Hedtjärn och de andra – splittrades och spreds för vinden. Stockholms kommun begravde brådstörtat sitt mastodontprogram ”Reglering av City”. Andra fick fylla igen groparna och hjälpligt sopa upp efter härjningarna. Det dröjde till början av åttiotalet innan ett nytt City under svåra plågor kunde förlösas ur Mehrs ruiner: en dödfödd, triangelformad massa av asfalt, stål, kompositmaterial och betong, inhägnad av Klara sjö, Tunnelgatan, Regeringsgatan och Strömmen.

Redan före mitten av samma årtionde var den slutgiltiga omvärderingen av Mehrs livsverk verkställd. Processen liknade en avstalinisering. När hörde ni senast en socialdemokratisk representant ta namnet Hjalmar Mehr i sin mun?

I stället har Stockholms City återupplivats som experimentverkstad för opportunismens alla monumentbyggare. Planerna för ”Citys förnyelse” är på väg att åter slita sig lösa från alla tyglar, hetsade av den rastlösa byggnadsindustri som ständigt trampar runt i korridorerna, otålig att komma i gång och riva ned det den nyss reste upp. Bakom kulisserna pågår ett smutsigt spel där trumfkortet är perspektivskissernas fantasibilder av det ”nya, nya City” – ett Sergels torg myllrande av glada barnfamiljer bland lummig grönska, sydländsk gatukommers och fritt utövad konstnärlig verksamhet.

Det är ett dopat kort som politiker och byggare har spelat ut i avsikt att ta hem århundradets pott: törnekronan av betong med vilken man för evinnerliga tider ämnar kröna inte bara staden, utan hela regionen. Spelets regler är de vanliga – tar ni inte det ena så får ni heller inte det andra. Liksom förra gången hoppas de ansvariga inför historien kunna gömma sig bakom ett enda namn: Dennis.

Ett av de inslag i den allenarådande amerikaniseringen som jag har svårast att begripa är denna elefantiasis. När jag cyklar Stockholms gator fram eller parkerar utanför ICA vid mitt landställe på Dalarö så kan jag inte sluta att förundras över storleken på bilarna. Varför rattar lyxhustrur runt i stadstrafik i terrängfordon bestyckade för specialoperationer i svår och oländig djungelterräng? För mig är det ett utslag av människans gåtfullhet — nej, jag snackar skit, för bristen på densamma. På Dalarö i min barndom så tog alla våra vänner sina som vi då tyckte stora båtar till öarna utanför där vi gick i land och höll picknick. Dagens båtar är i genomsnitt fyra gånger större och få går längre i land på öarna. Istället sitter de kvar i sina båtar och spelar dataspel, uppdaterar sig på flödet i feeden och/eller ser TV-serier på Netflix, en digitaliserad versionifiering av en livsstil snarlik den som mina unga amerikanska vänners föräldrar förde där bak i barndomen. Än mer groteskt är detta storhetsvansinne när det gäller husen. I min sorgsna text Beaverland från 2003 skrev jag om den mänskliga bäverns framfart och om hur min barndoms Dalarö efter sexhundra år som skärgårdssamhälle på femton år förvandlades till en sovstad av modell Fort Lauderdales suburbia. Utvecklingen har givetvis fortskridit i den vanliga accelererande takten sedan dess. Min kusin Lindas tidigare partner Magnus, som kom till Dalarö för dryga trettio år sedan, konstaterade härom året att de hus som han då fann otympligt stora i vår bukt numera framstår som små i jämförelse med alla de nybyggda. Även här skulle jag bedöma att skalan har fyrdubblats medan ickearkitekturen med dessa akvarieglaspartier, väldiga däck och dubbelgarage också den för tankarna till amerikansk suburbia och gated communities for senior citizens. Själv har jag förlorat min ungdoms engagemang och betraktar utvecklingen med liknöjd närmast småroad resignation. För mig framstår denna supersizing som hopplöst omodern. Borde vi inte i dessa tider när vår jord plågas av överbefolkningen och då tekniken gör det möjligt att leva i kappsäck med hela världen i en liten satans slyna till telefon istället gå i motsatt riktning och söka mer komprimerade, mindre materialistiska levnadslösningar? Nej då, alls icke. Konsumismen av den gamla skolans amerikanska nybyggarmodell förefaller ohejdbar, inklusive den radikala vällevnadens förhöjda dödsskräck och extrema ”säkerhetstänk”. Det är jag och min far som är ur led i tiden; vi som är torskarna så som pappa nyktert konstaterade under en promenad på våra förfäders Dalarö i den ovan nämnda texten Beaverland. Kanske överdrev jag också eländet i mina då ännu svallande postungdomliga romantiska känslostormar? Måste de inte ha rätt att leva, verka och vräka på med sina växande familjers utrymmeskrävande livsformer och allt vad dessa innebär av materialistiska excesser, dessa förbannade ventilentreprenörer och livsmedelsgrossister? När grönskans växer upp så döljs trots allt barmhärtigt en del av fulheten i medeklassmogulernas förverkligade livsdrömmar. Jo visst, men nej, ändå inte. Arkitektur och byggande försvarar med tapper bravur sina ställningar som särskilda problembarn i vår hemstad med omnejd. Under hela nittiotalet, in i det tidiga nollnolltalet ansträngde jag mig för att lyfta fram de vanförhållanden och systemfel som ligger till grund för sjukdomsbilden. Tillsammans med min vän Thomas Sandell startade jag en debatt i Svenska Dagbladet om skräcken för modernitet i vårt samtida svenska och stockholmska byggande. Vi ordnade även en fysisk debatt med vårt magasin Stockholm New på dåvarande Forum för form på Skeppsholmen med inbjudna arkitekter, teoretiker, debattörer och byggare som sedan följdes upp på en ”hearing” i Stadsbyggnadskontorets dåvarande kontor i just Hammarby Sjöstad. Jag medverkade gång på gång i TV och radio och skrev en rad artiklar i Dagens Nyheter och andra publikationer i detta ämne. Envetet försökte jag få samhället att ställa sig frågan och än hellre söka svaret på gåtan hur det kunde komma sig att Sverige, som från artonhundraåttiotalet fram till nittonhundrasjuttiotalets början hade varit en av världens ledande nationer för arkitektur och stadsbyggnad hade regredierat till en ickearkitekturens rövarstat. Jag kom själv fram till slutsatsen att traumat hade uppstått i fruktan för att utmana den folkliga vrede som utlöstes efter de förbrytelser som begicks under miljonprogrammets och Cityregleringens dagar på femtio- och sextiotalen då en annan grupp av maktens sammansvurna män bländade av sin egen dådkraft lät sina ambitioner löpa amok och urarta i despotiskt destruktivt storhetsvansinne. Om spåren efter denna ödesdigra tid skrev jag i stycket Nere i City där Tomas och jag en adventhelg 1995 undersökte spåren efter Hjalmar Mehr, Joakim Garpe och de andra av den utdöda dåtidens storgossar. Även denna text blev synnerligen omstridd. Kontroverser var mitt dagliga bröd vid denna tid vilket jag till slut ledsnade på och lade tidningsskriverierna åt sidan. Då mina texter var utmanande och ofta stötande fick jag acceptera påhopp men denna gång blev de av särskilt obehaglig natur. Om jag avslöjar att Per Ahlmark, om någon minns denne forntide folkpartiledare och mörkman, och dåvarande svartblå SAF-tidningen var inblandade så kanske några av er förstår eller rent av minns vilken typ av angrepp det var som jag utsattes för. Där fick jag uppleva hur det känns att oförskyllt anklagas för sådant som är omöjligt att försvara sig mot. Jag kunde vara tacksam för att vi levde i efterkrigstiden i undantagslandet Sverige, låt vara att Kalla kriget fortfarande isade. Om vi istället hade befunnit i en annan tid under totalitär regim så hyser jag inga tvivel om att de här gossarna hade släpat ut mig och skänkt mig mitt nackskott. Jag har då inte nämnt de två av mina Dagens Nyheter-texter som väckte de starkast svallande känslorna och indignationen. Den första var min, det skall erkännas, förbaskat oförskämda smädesskrift över rikets andra stad Göteborg från 1997, Skäggskott i Sveriges framstjärt, där jag bland hemskt mycket annat liknade fiskrensarnas stolthet Kungsportsavenyn vid en abnormt uppförstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp samt förkunnade bokslut över hela Göteborg såsom en stad i komplett avsaknad av skönhet i varje dess form. Det har berättats för mig av en infödd göteborgare boende i Stockholm att hans vän, ”Lella Londons” ledande publicist och mini-Bonnier Peter Hjörne ännu snart tjugo år senare inte har kommit över smäleken med denna text utan tar upp den nästan varje gång de ses. Även stadens andre starke man skenbart på motsatta sidan av skranket, sossefläskpampen Göran Johansson, var purpurbrusande upprörd. Göran är borta nu. Var han den siste i en gammal stam av handlingens män med tjocka svällande plånböcker sammanhållna av pheeta smällande bruksgummiband för vilka ett handslag var ett handslag och mer än så behövdes inte; grabbarna som kunde svälja sina snapsar, skilja skit från pannkaka och göra upp över gränserna för stadens tillväxts skull och för ”jobbens”? Göran var lika hemma bland gubbarna vid bandet i Torslanda som med direktörerna på Hovås golfklubb och KSSS seglarmäss, i synnerhet med några magborstare värmande innanför västen och fryntligheten ekande mot taket. I bakfyllan kunde han förvisso bli en smula tvär och stingslig, i synnerhet mot underordnade. Om sedan byggbolaget som renoverade torrdockan i förbifarten råkade ställa av några nya vitvaror till den utbyggda gillestugan i radhuset där hemmavid så mådde väl detta vara hänt utan att någon djävel skulle behöva lägga sig i den saken eller..? I synnerhet inte dessa förbannade 08:or från dypölen där uppe i Stockholm… Ja, min text var hård, kanske rent av orättvis i sina stycken, men likafullt berättigad och väl överlagd, balanserad i nyanser och motiverad. Ingen nyktert tänkande medmänniska kunde förneka att göteborgarna, dessa sakramentskade sillstrypare, fick vad de förtjänade efter alla dessa årtiondens och seklers komplexfyllda krypskytte mot oss i Stockholm. Jag var snarast i överkant mild och överseende mot dem i min straffpredikan. Den andra texten var mer intrikat och riktad mot en geografiskt och klassmässigt mer diversifierad och diffus röststark priviligierad folkgrupp nämligen våra svenska och främst stockholmska kulturpersonligheter. I drapan Sår är till för att göra ont besjöng jag vintern 1998 invigningarna av skandalbygget nya Moderna Museet och evenemanget Stockholm Kulturhuvudstad 1998 i en text som även innehöll, naturligtvis, bredare spacklade svepande svinaktigt vanvördiga generaliseringar om våra uppburna kulturpersonligheter och kulturlivet i stort. Jag minns att det inte uppskattades av kvinnliga konstnärinnor att jag ärligt och neutralt beskrev konstfesterna i min ungdom som de mest ”lättknullade” av dem alla och även närmare gick in på uppriktiga teorier om varför flickorna på dessa fester var mer öppna för sex med främlingar än dem på exempelvis Beckmans, Arkitekthögskolan, Journalisthögskolan med flera högskolor. Det var ett resonemang som knappast skulle vara godkänt att föra snart tjugo år senare och det kanske med rätta. Av många andra så var det dock i synnerhet en formulering i texten som väckte vad jag måste kalla ursinne i kulturkretsarna och gängade dem in i orbit kring sina egna axlar. Jag beskrev folklivet vid en av museets invigningar och konstaterade att döden hade lagt sin tunga hand över sällskapet; att rött och grått var gångbara färger: för gubbarna röda ansikten mot gråa hårtestar; i fallet kärringarna omvänt. Kerstin Vinterhed, DN:s långvarige kulturskribent och –debattör, reste sig till motangrepp i en rasande artikel där hon tog heder och ära av mig på alla sätt som hennes intellekt och kulturella kapital tillät henne, utan att antyda för ”läsarna” att vi kände varandra alltsedan min födsel och att vi ofta under min barndom hade varit gäster i varandras hem. Kerstin skrev att hon hade tyckt mycket om mina texter i början av min bana då jag hade stått på de svagas sida men att hon nu inte kunde acceptera den inriktning som jag senare hade valt. Hon och hennes man Bengt, som jag kände också honom sedan barnsben, hade suttit där vid frukostbordet på det vackra, mänskliga Södermalm och satt detta eviga morgonté i halsen när de läste mina ord. Därefter hade de sett upp på varandra och insett att min beskrivning stämde men inte kunnat begripa hur jag kunde vara så elak, tölpaktig och hjärtlös…med åren skulle jag komma att märka att jag slappnade av skrev Kerstin; att antalet ”hangups” minskade liksom komplexen: en känsla som inte speglades av hennes högspänt gnisslande text. På telefon fick jag mig också till livs en uppläxning av denne Maceij Zaremba som tyckte att min text var ”oerhört lättköpt” när jag ringde för att diskutera mitt genmäle. Ja, ack ja, så var det i dessa ungdomliga stridbara tider…

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

Du har nått slutet av detta utdrag. Vill du läsa mer?

Köp e-bok Claes Britton
Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Skriven 2015. Först publicerad av Albert Bonniers förlag 2016.

Först publicerad: Dagens Nyheter, 1998
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 485
Pris: 29 kr

Claes Britton [color hex="#00649c"]Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)[/color]

Claes Britton

Nere i City

En närgången undersökning av spåren efter Hjalmar Mehrs och han ”järngängs” härjningar under Cityregleringen i Stockholms City. Först publicerad i Dagens Nyheter 1996. Förlag: Albert Bonniers Förlag Antal sidor: 15 Pris: 12 kr

En närgången undersökning av spåren efter Hjalmar Mehrs och han ”järngängs” härjningar under Cityregleringen i Stockholms City. Först publicerad i Dagens Nyheter 1996.

Claes Britton

Diskussion om det här inlägget

Redo för mer?