Min text om det City som uppstod ur Hjalmar Mehrs och hans “järngängs” härjningar på 1950- och 60-talen, publicerad för första gången med omslag och över fyra sidor i DN Pa Stan före jul 1996, var min tredje större gonzotext någonsin, och den andra i ordningen för Dagens Nyheter, efter min så oerhört uppmärksammade, skandalösa debut med texten om Södermalm, Söder om anständighet, från året före, 1995.
Köp och ladda ned Nere i City som e-bok här! Eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här! Nedan mer text, citat etc.
I jämförelse med Södertexten så är den om City betydligt mörkare, så som City är, och ännu mer var, en mörkare stadsdel än Södermalm. Man kan konstatera att detta havererade stadscentrum under de trettio år som förlupit har blivit åtminstone något mindre deprimerande. Lika tveklöst kan vi fastslå att det redaktionella klimatet var ett annat då. Många av formuleringarna i den här texten var kontroversiella, på eller över gränsen redan då och vore fullkomligt otänkbara att formulera i dagens ängsliga medielandskap. Detsamma gäller flera av Joakim Lindegrens illustrationer.
“Men stilistiken är viktig. Och den kräver en kärlek till barocken, snarare än funktionalismen.”
–Johan Hakelius
“Min antropologiske assistent Tomas Almgren, född i Teheran under namnet Siawash Horsiar, uppväxt med möda på Östermalm, förvisad till Skatteskrapans slagskugga på Åsögatan, är en yngling full av flyktiga teorier. Självklart har han en hypotes även om Stockholms “City": “Faan, du vet, det måste ha varit så att svenskarna skämdes efter kriget. Det minsta de kunde göra var väl att förstöra sin egen huvudstad. Riva skiten och bygga nytt, bara— så man kan låtsas att Stockholm också blev bombat...". Javisst: blitzen beredde väg för Londons nya City, det amerikanska 8:e flygvapnet tog hand om gamla Berlin. I Stockholm hade vi Hjalmar Mehr, en man och hans vision. Där Mehr lät sin stadsplanering spränga fram för fria tyglar, där växer aldrig mera gräs.
-Nere i City, 1996
“I mer än ett kvartssekel, från slutet av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet, var Hjalmar Mehr socialdemokraternas "starke man" i Stockholm. Med obändig energi och svindlande ambitionsnivå toppred han den kommunpolitiska arenan, först från olika borgarradsposter, sedan som landshövding. Mehr gjorde mycket gott för staden. Bland annat räknas han som fader till landstinget, månadskortet och Järvafältets bostadsområden—Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla. Bara sexton år efter hans frånfälle är alla goda gärningar nedspolade, utplånade, bortglömda. I stället är Mehr för evigt förpassad till vår svenska historias slaskhink, nedslängd bland avskum som Erik XIV, Galenpannan, Kreuger, Böök, Gustaf V.”
–Nere i City, 1996
“I detta dystra sällskap är han känd som ‘Demolition Man’—mannen som förvandlade den kungliga huvudstadens hjärta till skit. Hjalmar Mehrs dödsruna ger annars bilden av en enastående politiker och tillika människa: kraftfull, påläst, intellektuell, beslutsam, humor, brann för sin sak, gillade musik, etc. Men Mehr hade två avgörande svagheter. Han var en svårt nedgången arbetsnarkoman och han älskade sitt Stockholm långt bortom vanvettets gräns. Tyvärr förmådde han inte hålla sin kärlek kvar på det platonska planet. I sin av arbetsnarkomani påtända upphetsning ville han betäcka staden—pumpa henne full med sin energi, sina utopiska visioner och expansiva ambitioner. Ur det gamla nordliga kungasätets sköte drömde han om att avla något större, starkare, vackrare, mäktigare: en ultramodern storstad värdig den egna självuppfattningen; framtidens Metropolis som en gång för alla skulle resa sig ur anonymitetens halvdager och marschera in i världsscenens strålkastarljus. Problemet var att Hjalmar Mehr hade vad en mer oborstad person än jag själv skulle kalla "heroinballe"—hård som härdat specialstål i obegränsade tidsintervall, men det gick aldrig för honom.
–Nere i City, 1996
”Den hatiska klagosången riktigt glöder i all sin munterhet”
– Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet
“När han till sist, vilt sprattlande, lyftes av från sin ofullbordade kärleksakt, då låg hans älskade Stockholm sargat och uppfläkt som en baltisk hamnsköka efter ett nigerianskt flottbesök. Stadens centrala delar var vanställda bortom igenkännlighet av bombkrater-liknande grusgropar. Brunkebergsåsen var riven i strimlor, Tegelbacken krossad, Klara skövlat och plundrat, Gustav Adolfs torg kringskuret som en teaterkuliss. Urbaniseringen hade tvärbromsat, rekordsamhället kört slut på bensinen. En otacksam folkopinion brydde sig mer om några tarvliga träd än om den framtida världsmetropolens omättliga aptit på levnadsrum. Mehr och hans handgångne män—Garpe, Hedtjärn, Nordberg och Westman—var som ett gäng smågrabbar som hade bestämt sig för att bygga det största sandslottet av dem alla. Till en början går allt som planerat. Torn, tinnar, vallgravar och borggårdar växer fram som av egen kraft, fritt sprungna ur skaparglädjen och fantasin. Men så slår övermodet till. Man går ett steg för långt, bygger ett torn för mycket. En central struktur rasar samman, och när man sedan försöker reparera och kompensera så fortsätter man i stället att rasera. Snart är hela slottet förvandlat till skit. Vi lirar fotboll i stället!”
-Nere i City, 1995
Köp och ladda ned Nere i City som e-bok här! Eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!
Relaterade artiklar:
En svensk gonzo
2016 utgav jag, i samarbete med Albert Bonniers förlag och min dåvarande förläggare Martin Kaunitz, e-boksamlingen En Svensk gonzo. Samlingen består av en serie på inte mindre än 24 e-böcker med texter på svenska som jag har publicerat i olika medier under åren 1995-2016, tillsammans med några nya jag skrev för utgivningen. Samt…
Sekelskifte i Stockholm
Min första skriftsamling med texter författade 1994–2004, publicerad 2004. Boken har av flera skribenter kalladts för en modern Röda rummet. Som något av en klassiker måste den räknas. Här ingår många av de texter som också finns tillgängliga som e-böcker, separat och i
Söder om anständighet
Den här texten var startskottet för den andra fasen av min karriär som skribent för Dagens Nyheter—min gonzoperiod. Det är ingen överdrift att påstå artikeln väckte storm när den skandalöst vände på klassperspektivet och förutspådde den genomgripande gentrifiering av Söder, med tillhörande hipsterkultur, som vid tiden knappt …
Skäggskott i Sveriges framstjärt
Ja Jesus, Kristus, vilket liv det blev om denna text! Tro mig, det finns göteborgare där ute som ännu inte förlåtit mig, trettio år senare…jag blir regelbundet påmind om deras existens…
Djupt inne i Östermalm
Det var med viss tvekan jag 1997, för 29 år sedan, åtog mig uppdraget att författa en gonzodrapa över min egen hembygd Östermalm, i samma anda som mina tre föregående skandalsuccéer om i tur och ordning Södermalm, City och Göteborg.
Skräck och hat i mode-Stockholm 1&2
Den här texten, eller dessa två texter, från 2012, har en tragikomisk bakgrundshistoria. De var tänkta som startskottet för en storstilad comeback i Dagens Nyheter för min del, med uppdaterade varianter av de gonzotexter jag skrev för DN På Stan under andra halvan av 1990-talet, klassiker samtliga som jag måste hävda om än blygsa…
Hög tid för sanningen
Faktum är att denna text är en av anledningarna till att denna webbplats blev verklighet. Efter att ha fått en plötslig idé sommaren 2024, när svennepaniken om “gängvåldet” och hetsen mot invandrare rasade som värst, fann jag till min glädje att den höll hela vägen. Direkt när jag skrivit texten insåg jag att inget etablerat medium skulle ta i…
Röster...
“Slog mig ned och läste första kapitlet i Claes Brittons bok Sekelskifte i Stockholm, det kanske jag skulle ha sett upp med