Texten om City, publicerad för första gången med omslag och över fyra sidor i DN Pa Stan före jul 1996, var min tredje större gonzotext någonsin, och den andra i ordningen för Dagens Nyheter, efter min så oerhört uppmärksammade och skandalösa debut med texten om Södermalm, Söder om anständighet, från året före, 1995.
Köp och ladda ned Nere i City som e-bok här! Nedan mer text, citat etc.
I jämförelse med Södertexten så är den om City betydligt mörkare, så som City är, och ännu mer var, en mörkare stadsdel än Södermalm. Man kan konstatera att detta havererade stadscentrum under de trettio år som förlupit har blivit åtminstone något mindre deprimerande. Man kan lika tveklöst fastslå att det redaktionella klimatet var ett annat då. Många av formuleringarna i den här texten var kontroversiella, på eller över gränsen redan då och vore fullkomligt otänkbara att formulera i dagens ängsliga medielandskap. Detsamma gäller flera av Joakim Lindegrens illustrationer.
”Men stilistiken är viktig. Och den kräver en kärlek till barocken, snarare än funktionalismen.”
–Johan Hakelius
“Min antropologiske assistent Tomas Almgren, född i Teheran under namnet Siawash Horsiar, uppväxt med möda på Östermalm, förvisad till Skatteskrapans slagskugga på Åsögatan, är en yngling full av flyktiga teorier. Självklart har han en hypotes även om Stockholms “City": “Faan, du vet, det måste ha varit så att svenskarna skämdes efter kriget. Det minsta de kunde göra var väl att förstöra sin egen huvudstad. Riva skiten och bygga nytt, bara— så man kan låtsas att Stockholm också blev bombat...". Javisst: blitzen beredde väg för Londons nya City, det amerikanska 8:e flygvapnet tog hand om gamla Berlin. I Stockholm hade vi Hjalmar Mehr, en man och hans vision. Där Mehr lät sin stadsplanering spränga fram för fria tyglar, där växer aldrig mera gräs.
-Nere i City, 1996
“I mer än ett kvartssekel, från slutet av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet, var Hjalmar Mehr socialdemokraternas "starke man" i Stockholm. Med obändig energi och svindlande ambitionsnivå toppred han den kommunpolitiska arenan, först från olika borgarradsposter, sedan som landshövding. Mehr gjorde mycket gott för staden. Bland annat räknas han som fader till landstinget, månadskortet och Järvafältets bostadsområden—Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla. Bara sexton år efter hans frånfälle är alla goda gärningar nedspolade, utplånade, bortglömda. I stället är Mehr för evigt förpassad till vår svenska historias slaskhink, nedslängd bland avskum som Erik XIV, Galenpannan, Kreuger, Böök, Gustaf V.
-Nere i City, 1996
“I detta dystra sällskap är han känd som "Demolition Man"—mannen som förvandlade den kungliga huvudstadens hjärta till skit. Hjalmar Mehrs dödsruna ger annars bilden av en enastående politiker och tillika människa: kraftfull, påläst, intellektuell, beslutsam, humor, brann för sin sak, gillade musik, etc. Men Mehr hade två avgörande svagheter. Han var en svårt nedgången arbetsnarkoman och han älskade sitt Stockholm långt bortom vanvettets gräns. Tyvärr förmådde han inte hålla sin kärlek kvar på det platonska planet. I sin av arbetsnarkomani påtända upphetsning ville han betäcka staden — pumpa henne full med sin energi, sina utopiska visioner och expansiva ambitioner. Ur det gamla nordliga kungasätets sköte drömde han om att avla något större, starkare, vackrare, mäktigare: en ultramodern storstad värdig den egna självuppfattningen; framtidens Metropolis som en gång för alla skulle resa sig ur anonymitetens halvdager och marschera in i världsscenens strålkastarljus. Problemet var att Hjalmar Mehr hade vad en mer oborstad person än jag själv skulle kalla "heroinballe"—hård som härdat specialstål i obegränsade tidsintervall, men det gick aldrig för honom.
”Den hatiska klagosången riktigt glöder i all sin munterhet”
– Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet
När han till sist, vilt sprattlande, lyftes av från sin ofullbordade kärleksakt, då låg hans älskade Stockholm sargat och uppfläkt som en baltisk hamnsköka efter ett nigerianskt flottbesök. Stadens centrala delar var vanställda bortom igenkännlighet av bombkrater-liknande grusgropar. Brunkebergsåsen var riven i strimlor, Tegelbacken krossad, Klara skövlat och plundrat, Gustav Adolfs torg kringskuret som en teaterkuliss. Urbaniseringen hade tvärbromsat, rekordsamhället kört slut på bensinen. En otacksam folkopinion brydde sig mer om några tarvliga träd än om den framtida världsmetropolens omättliga aptit på levnadsrum. Mehr och hans handgångne män – Garpe, Hedtjärn, Nordberg och Westman – var som ett gäng smågrabbar som hade bestämt sig för att bygga det största sandslottet av dem alla. Till en början går allt som planerat. Torn, tinnar, vallgravar och borggårdar växer fram som av egen kraft, fritt sprungna ur skaparglädjen och fantasin. Men så slår övermodet till. Man går ett steg för långt, bygger ett torn för mycket. En central struktur rasar samman, och när man sedan försöker reparera och kompensera så fortsätter man i stället att rasera. Snart är hela slottet förvandlat till skit. Vi lirar fotboll i stället!”
-Nere i City, 1995