Min ofta citerade inledning till min samling Sekelskifte i Stockholm från 2004, där jag skriver om de olika masspsykoser som jag hade tvingats uppleva under min livstid, ett sammanhållande tema för hela boken. Här kopplade jag ihop 1980-talets u-båtsparanoia med bland annat den första “IT-boomen” och påföljande sammanbrott samt, givetvis och framför allt, min särskilda nemesis Waterfestivalen som här fick sin egen besvärjelse…
Köp och ladda ned I begynnelsen var ubåtarna här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här! Citat med mera nedan!
En röd tråd, som klyschan så vackert lyder, i Sekelskifte i Stockholm är nämligen just det: vårt korta kollektiva minne, grunda kunskaper och som en följd av dessa brister skrämmande benägenhet att okritiskt låta oss svepas med i allsköns trender, massrörelser, rädslor, önsketänkande och konspirationsteorier. Det är svårt att hävda att detta mönster har blivit mindre påtagligt eller oroväckande sedan jag författade denna text för 22 år sedan, före de sociala mediernas tidsålder. En formulering som jag ofta påminns om är den om att jag när jag för första gången såg Waterfestivalen förstod hur Hitler hade kunde komma till makten genom demokratiska val…
“Låt oss nu för djävulen inte se tillbaka utan för alltid framåt mot nya djärva mål...
Jag kan knappt uttrycka hur utled jag är på det där: vårt samhälles eviga reptilinstinkt att kravla ur sitt eget skinn; lämna gamla sorger, övergrepp, illdåd och försyndelser därhän i det sörjiga bakvattnet för att bara driva vidare nedströms mot nästa haveri. Där finns alltid alltför många män och några kvinnor med blott alltför gemensamma intressen av att bara glömma, förlåta, gå vidare och låta tiden och glömskan tvätta den smutsiga gårdagens byk. Så mycket tyngre faller då ansvaret att minnas på oss andra, vi som ännu har heder, ära och förnuft i behåll. Vår otacksamma plikt är att ur förträngningens kloaker släpa fram gårdagens ålkrälande tankeavfall, framtidens folk till varnagel. Oss åligger skyldigheten att bända upp vårt samhälles sammanbitna käftar och tvinga i fanskapet efterklokhetens bittra men hälsobringande brygd!
–I begynnelsen var ubåtarna, 2004
“Slog mig ned och läste första kapitlet i Claes Brittons bok Sekelskifte i Stockholm, det kanske jag skulle ha sett upp med
Det gick knappt att läsa för det var så in i helvete roligt
Jag skrattade som jag inte har skrattat på mycket länge och jag skrattar än
Han hanterar ubåtsjakten och Stockholm Waterfestival och som han hanterar det
Man påminns om 90-talet på ett knockoutande sätt
Varför skrivs inte mer sånt här, det finns så mycket att skratta ihjäl faktiskt
Kjell Alinge lär ha kallat Waterfestivalen Galne Gunnars Woodstock
bara en sådan sak, jag ser allt framför mig genom skratt-tårarna
Jag tror att Britton medvetet lät bli att röja i VM i fyrverkeri som också blommade ut i all sin överdrivna galenskap, han hade nog gått ned i själslig spagat då”
–Ulf Lundell, Vardagar 5
“Jag är tyvärr alltför ung för att med mogen analysförmåga ha hunnit uppleva sextio- och sjuttiotalens rivningsraseri, då vårt lands alla stadskärnor utplånades för att ge plats för en nyare, bättre, mer rationell men framför allt större framtid.
Det första masspsykotiska sammanbrott jag i vuxet, medvetet tillstånd inifrån kunde studera var, självfallet, åttiotalets ubåtsparanoia. Jag verkar vara en av de få som ännu minns med plågsamt intensiv exakthet hur hela vårt goda samhälle plötsligt förlorade förståndet, började se syner, rulla med ögonen, snurra på skallarna och tala i tungor. I varje skogstjärn lurade en kärnvapenbestyckad miniubåt, i var vassrugge en osäkrad Spetznaz-soldat, ivrig att in på baraste käkbenet slipa ned våra vettskrämda folkhemska tandhalsar.
När det var som värst studsade hela vår samhällskropp omkring som en okontrollerat hallucinerande amfetaminist på kardinalknasets knivsegg.”
–I begynnelsen var ubåtarna, 2004
“Du har skrivit den roligaste och den sorgligaste boken i Sverige på tvåtusentalet.”
–Stig Larsson
“Sent kommer jag glömma våra mediers villkorslösa, ja hetsigt entusiastiska kapitulation inför ubåtsparanoians psykotiska hotbild: löpsedlarnas krigsrubriker, dag efter dag, månad för månad, år ut och år in; ledarsidornas skenbart intellektuellt resonerande fantasier kring ubåtshallucinationernas orsaker och verkan; nyhetsredaktionernas kreativa planscher och bilagor med konstfärdigt tecknade och färglagda miniubåtar, grodmän, larvfötter, bottenbandvagnar och hårt arbetande Spetznaz-soldater.
Åttiotalets ubåtsparanoia var mer än tillräcklig för att få mig att förstå att vår samhällsgemenskap till sin djupare natur är långt ifrån logisk, rationell, förnuftig eller god, utan tvärtom viljelös, moraliskt nollställd och överstyrd. Äldre tiders grymhet och vansinne förvånar mig inte längre. Ge oss bara litet övermänskligt tryck av alla slag och jag har inga svårigheter att föreställa mig min bestämde granne som min torterare.”
–I begynnelsen var ubåtarna, 2004
”Galne Gunnars Woodstock”—så kallade min gode bekant och kollega Kjell Alinge Waterfestivalen och visst låg en vitsig poäng i denna hans benämning. Själv var jag mer allvarlig, sorgsen, hård och brutal i mitt omdöme. Kanske ligger förklaringen i det skrivna ordets devalvering, kanske i min egen bortspelade trovärdighet; kantänka rör det sig ännu gång om en kombination av dessa och med säkerhet även flera andra fenomen—en sannskyldig förklaringarnas häxbrygd: lösningen på gåtan hur jag vid flera tillfällen kunnat skriva följande mening i två av Sveriges största dagstidningar utan att en enda läsare eller ens en redaktör reagerat:
Sedan jag första gången mötte Waterfestivalen grubblar jag aldrig mer över hur Hitler kunde komma till makten genom demokratiska val.”
–I begynnelsen var ubåtarna, 2004
Köp och ladda ned I begynnelsen var ubåtarna här—eller som del i den totala samlingen En svensk gonzo här!
Relaterade artiklar:
En svensk gonzo
2016 utgav jag, i samarbete med Albert Bonniers förlag och min dåvarande förläggare Martin Kaunitz, e-boksamlingen En Svensk gonzo. Samlingen består av en serie på inte mindre än 24 e-böcker med texter på svenska som jag har publicerat i olika medier under åren 1995-2016, tillsammans med några nya jag skrev för utgivningen. Samt…
Feel the Light
Den mest omfattande och ambitiösa av de texter som jag författade för min bok Sekelskifte i Stockholm 2004 (möjligen i konkurrens med Beaverland). I likhet med några artiklar från min tidiga karrär som undersökande journalist så bygger Feel the Light
Skräck och hat i valkampanjen 94
Denna text må ha varit ett litet steg för mänskligheten mig men den var ett stort för Eder ödmjuke. Det var första gången som jag vågade steget att lämpa de sista resterna av journalistisk objektivitet över bord för att skriva i min alldeles egna, försvenskade version av Hunter S. Thomsons amerikanska gonzotraditon. Som framgår av titeln hämtade jag ins…
Beaverland
Denna text om min älskade andra (eller första..?) hembygd Dalarö var den största av de nya texter jag författade för min skriftsamling Sekelskifte i Stockholm, först publicerad 2004.
Sår är till för att göra ont!
Detta var den sista i min serie gonzotexter för Dagens Nyheter under 1990-talets andra hälft, publicerad i april 1998, efter återinvigningen av Moderna Museet, under det numera av de flesta bortglömda megaevenemanget Stockholm Europas kulturhuvudstad 1998
Söder om anständighet
Den här texten var startskottet för den andra fasen av min karriär som skribent för Dagens Nyheter—min gonzoperiod. Det är ingen överdrift att påstå artikeln väckte storm när den skandalöst vände på klassperspektivet och förutspådde den genomgripande gentrifiering av Söder, med tillhörande hipsterkultur, som vid tiden knappt …