Slaget om Anselm Kiefer

jan 18, 2000

Herrens vägar äro outgrundliga, sägs det, och min väg till Louisiana utgick från Göteborg, denna som vi får förmoda eviga stad som alltid lär fylla rollen som en nemesis för mig och vilkens utvalde plågoande jag själv, och ingen annan, har haft förmånen att förkroppsliga. Inte en utan trenne gånger har Göteborgsposten bara under det senaste året citerat och hänvisat till mitt över fjorton år gamla epos Skäggskott i Sveriges framstjärt, publicerat först i Dagens Nyheter 1996, sedan i min bok Sekelskifte i Stockholm 2004. De lokala skribenterna har konstaterat att de rabulistiska, ja deliriska profetiorna i min text har besannats av de senaste tidernas mutskandaler och amoklöpta spelhålementalitet. Nu var jag här för att under tjugofyra timmar genomleva min första och kanske, vem vet, enda bokmässa. Ja herredjävlar, det blevo ett laddat dygn där jag bland mycket annat hann med ett anförande om lidandets och döendets väsen, konfrontation med kulturetablissemanget under förlagsmingel i skybaren i mitt hotell Gothia Towers, författarmiddag där den firade finskgothiska författarinnan Sofi Oksanen vrålade ”Don’t touch me!!!” i mitt öra, dimmig efterfest med Pagrotsky på Park Lane, lunch på inbjudan av just Göteborgsposten med bland andra Unni Drougge och hennes vän Linus Raudsepp, konstnären, också känd som Jerusalem Beast, som bordsgrannar, samt inte mindre än en full en triss besök i loungen och källarmatsalen på en ”italiensk” restaurang som i sann göteborgsanda lystrar till namnet ”Vino Pasta Due”. Genom allt detta ledsagades jag återigen av min gamle vän och lagkamrat Danne ”Dana-Tranan” Perrin, en gång i dåtiden svensk baskets mest naturlige halvdistansskytt, numera sedan tjugo år tillbaka fullfjädrad konstnär, utbildad vid Valands konsthögskola och i realtid alltsedan dess av familjeskäl fjättrad i rikets andra stad. Danne hade helgen före varit på Louisiana och sett Anselm Kiefer, influerad som han alltid varit av den tyska efterkrigsexpressionismen och dess svenske följeslagare Dick Bengtsson – en fantastisk utställning om vilken han berättade målande där vi satt på Vino Pasta Due, var annars, och varvade upp så smått medelst fördrink till fördrinken till fördrinken, en enkel karaff vitt, och utställningskatalogen. Herrens vägar äro outgrundliga, sägs det, och min väg till Louisiana utgick från Göteborg, denna som vi får förmoda eviga stad som alltid lär fylla rollen som en nemesis för mig och vilkens utvalde plågoande jag själv, och ingen annan, har haft förmånen att förkroppsliga. Inte en utan trenne gånger har Göteborgsposten bara under det senaste året citerat och hänvisat till mitt över fjorton år gamla epos Skäggskott i Sveriges framstjärt, publicerat först i Dagens Nyheter 1996, sedan i min bok Sekelskifte i Stockholm 2004. De lokala skribenterna har konstaterat att de rabulistiska, ja deliriska profetiorna i min text har besannats av de senaste tidernas mutskandaler och amoklöpta spelhålementalitet. Nu var jag här för att under tjugofyra timmar genomleva min första och kanske, vem vet, enda bokmässa. Ja herredjävlar, det blevo ett laddat dygn där jag bland mycket annat hann med ett anförande om lidandets och döendets väsen, konfrontation med kulturetablissemanget under förlagsmingel i skybaren i mitt hotell Gothia Towers, författarmiddag där den firade finskgothiska författarinnan Sofi Oksanen vrålade ”Don’t touch me!!!” i mitt öra, dimmig efterfest med Pagrotsky på Park Lane, lunch på inbjudan av just Göteborgsposten med bland andra Unni Drougge och hennes vän Linus Raudsepp, konstnären, också känd som Jerusalem Beast, som bordsgrannar, samt inte mindre än en full en triss besök i loungen och källarmatsalen på en ”italiensk” restaurang som i sann göteborgsanda lystrar till namnet ”Vino Pasta Due”. Genom allt detta ledsagades jag återigen av min gamle vän och lagkamrat Danne ”Dana-Tranan” Perrin, en gång i dåtiden svensk baskets mest naturlige halvdistansskytt, numera sedan tjugo år tillbaka fullfjädrad konstnär, utbildad vid Valands konsthögskola och i realtid alltsedan dess av familjeskäl fjättrad i rikets andra stad. Danne hade helgen före varit på Louisiana och sett Anselm Kiefer, influerad som han alltid varit av den tyska efterkrigsexpressionismen och dess svenske följeslagare Dick Bengtsson – en fantastisk utställning om vilken han berättade målande där vi satt på Vino Pasta Due, var annars, och varvade upp så smått medelst fördrink till fördrinken till fördrinken, en enkel karaff vitt, och utställningskatalogen.

Illustration: Dan Perrin

Vi känner alla alltför väl den på tung rotation hårdslitna dagliga dängan: våra stackars medmänniskor som inte kan sluta tjata hål i skallarna våra om denna vår gemensamma samtid vilken bara fortsätter att skena fram som ett amoklöpt expresståg i ständigt accelererande vansinnesfart; åren som bara rusar undan utan att vi stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalare hinner få en aning om var i hela fridens namn de tog vägen; våren och högsommaren som reptilsnabbt växlades till höst vilken vi knappt hann registrera förrän smack vi fann oss bäddade djupt i en av växthuseffekten förfuskad midvinter;

svanhalsen som i realtid morfades till kalkondito; den lille pilt vi nyss närde bröstmjölksdiande vid vår barm som ett tu tre kommer rumlande gatan fram burdust svildskäggigt fulltatuerad med tordönstämma mullrande i osynligt headset, etcetera, etcetera; själve Kalle på kaviartuben och Solgossen på tändsticksasken, det svinet, har väl innan vi vet ordet av förbytts i gamla surpisstinkande genderöverskridande kärringgubbar på det som en gång var långvårdsholken medan vi klippte ett par Netflix-avsnitt och snabbscannade några husobjekt och uppdateringar av feeden på surfplattan..?

Själv har jag som ni fåtaliga minnesgoda erinrar er aldrig köpt den där kverulantiska klagosången. Tvärtom så finner jag den förbannat bortskämd och otacksam: att plåga sin omvärld med den sortens gnäll när vi har den osannolika förmånen att leva i undantagslandet Sverige i en tid då vår vällevnad har antagit närmast absurda former och våra medelmåttiga medelklassmassor kan fylla sina dagar med belånad romersk lyx i samtida radikal ultramaterialistisk tappning. Vad väntar sig alla dessa konsumenter egentligen?

Att de skall leva för evigt som fagra tjugoåringar och att deras timmar skola framskrida utdragna som solstekta julimånader? Visst förstår jag att det handlar om parhusfilosofiska besvärjelser över obearbetad dödsångest och så vidare men det är så barnsligt och just medelklassigt. Jag kan inte påminna mig någon representant för underklassen eller faktiskt heller någon från den gamla överklassen älta hur ”kort livet är”.

Inte heller tror jag att min morfar eller hans far och bröder där ute i det tidiga förra seklets bistra hälsingska vinterskogar eller mödrarna i min faders andra hemland Etiopien hade/har för vana att betjata ”hur snabbt tiden går”.

Nej, jag tycker att denna vår samtid avancerar i majestätisk metodisk mak och lämnar sina präktiga spår bakhän. Min mormor, salig i åminne, föddes i en tid då cyklarna hade stora framhjul och själv har jag under mitt dryga halvsekel här på vår jord fått förmånen att genomleva en sådan mängd av äventyr, händelseförlopp, njutningar, utsvävningar, djävulskap, vansinnigheter och historiska konvulsioner så att det känns som om jag redan hade levt i ett århundrade. Jag tackar varje ny dag och njuter dess härligheter och även dess fåtaliga plågor som bonus.

Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att kunna motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord,

uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd på Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset.

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade — samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de dryga tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar.

Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg,

fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland,

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata.

Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang.

Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt.

Sådan ter sig sålunda bakgrunden till att jag redan påföljande fredag finner mig fastspänd i en taxi som i en hastighet av 140 kilometer i timmen genomkorsar det solklara uppländska slättlandskapet på väg mot Arlanda och Louisiana. Hela hösten har hittills, som så ofta förut, varit ett upplopp av stress, press och festande, fast nu i än mer ursinnigt uppskruvat tempo känns det som, i en äldre kropp och själ; hur länge skall organen orka stå emot? Kvällen före höll vi mustig höstcocktail på Operabaren.

Jag känner mig inte värre än vanligt men ett bevis på min värdighet som medlem av Skärpta klubben får sägas vara att jag ber taxin köra till terminal fyra och där under tjugo minuters tid med hjälp av SAS-personalen förgäves försöker hitta min bokning på den snart avgående Malmö-flighten – innan jag till sist plötsligt inser att det är till Köpenhamn jag skall flyga och springande beger mig till terminal fem, där jag nätt och jämnt hinner köpa med mig två småflaskor kallt vitt vin i kafeterian vilka jag smugglar ombord och dricker i lönndom på toaletten,

följda av en reglementsenligt inhandlad flaska till lunchsmörgåsen, allt medan den lyckligt packade flygmaskinen beskriver sin jovialiska båge genom den sorglöst molnfria sydskandinaviska arla oktoberhimlen.

På Kastrup inhandlar jag ytterligare ett par medelstora flaskor som jag dricker under muntra mobiltelefonkonversationer på pendeltåget på väg mot Humlebaek – upphöjd i det där kända, välsignade stadiet av förgänglig jämvikt på alkoholkonsumtionens högplatå, där den färska bakfyllans maniska eufori sömlöst glider in i den begynnande nyfyllans fryntliga högmod, utan att ens komma i närheten av gammelbakfyllans ångestraviner – dit jag anländer i eftermiddagssolens ännu värmande sken.

De sneda strålarna avnjuter jag sittande på perrongen emedan jag löser några arbetsproblem över telefon med kontoret, innan jag vandrar promenaden längs motorleden till den av murgröna övervuxna tegelfasaden i engelsk stil innanför vilken ingen ovetande flanör kan ana att Louisianas trappa av skönhet och rikedom nedstiger i all sin prakt.

Jag beställer, i brist på friskare alternativ, ytterligare en helflaska kall klibbigt rökig, syntetiskt ekad skitchardonnay som jag dricker sittande ensam på uteserveringen i krysset av terrassen, rökande cigariller i vindögat för den styva sydvästliga seneftermiddagsbrisen högt över Öresund där vågornas skummande gäss av avståndet och min skummade syn förminskas till blurrade ljuspunkter, i storlek av vita Ahlgrens bilar. Jag försjunker i hypnos och begrundar hur det vore att ge mig ut i dessa vatten i min härjade fyra-och-en halvmeters öppna Sun Buster med min tjugofem år gamla tjugohästars Yamaha utombordare.

Skulle jag lyckas ta mig över till svenska sidan? Nej, det är inte troligt. Vågorna skulle mörbulta mina njurar och bäckenben, kölden obrukliggöra min kropp och till sist skulle båten vattenfyllas och motorn gurgla sin sista suck – om inte en vågkam skulle slunga och volta aluminiumskrovet in i nästa våg så att jag krossades mot vattenväggen, vill säga. I vinden dröjer sig något av kontinentens sommarvärme kvar, med skarpa stygn av annalkande nordlig vinter. Efter halva buteljen är kroppen ordentligt nedkyld och jag förnimmer en stadig grad av berusning.

Nu är jag nere från högplatån, på väg mot den plebejiska fyllan. Högmodet har gjort sin sorti. I det här stadiet är jag kärleksfull, bullrig, yvig i kroppsspråket, men också lynnig, kort i tålamodet, hård i omdömen, säker i åsikter; jag är i glaskrossandets, vinspillandets och klavertrampandets utrymmeskrävande krets. Solen har dippdippdippat under horisonten. Över det vindpiskade Öresund vilar de sista resterna av dagsljuset och blandar i natten en grumlig skönt blygråblå rymd. I fjärran glimmar ljuspunkter från den svenska sidan. Nu har jag nått det rätta måttet.

Efter att ha urinerat i en av de välansade häckarna, ensam vid Henry Moore-skulpturen – en luxuös känsla – är jag redo att se utställningen.

Ett av de inslag i den allenarådande amerikaniseringen som jag har svårast att begripa är denna elefantiasis. När jag cyklar Stockholms gator fram eller parkerar utanför ICA vid mitt landställe på Dalarö så kan jag inte sluta att förundras över storleken på bilarna. Varför rattar lyxhustrur runt i stadstrafik i terrängfordon bestyckade för specialoperationer i svår och oländig djungelterräng? För mig är det ett utslag av människans gåtfullhet — nej, jag snackar skit, för bristen på densamma. På Dalarö i min barndom så tog alla våra vänner sina som vi då tyckte stora båtar till öarna utanför där vi gick i land och höll picknick. Dagens båtar är i genomsnitt fyra gånger större och få går längre i land på öarna. Istället sitter de kvar i sina båtar och spelar dataspel, uppdaterar sig på flödet i feeden och/eller ser TV-serier på Netflix, en digitaliserad versionifiering av en livsstil snarlik den som mina unga amerikanska vänners föräldrar förde där bak i barndomen. Än mer groteskt är detta storhetsvansinne när det gäller husen. I min sorgsna text Beaverland från 2003 skrev jag om den mänskliga bäverns framfart och om hur min barndoms Dalarö efter sexhundra år som skärgårdssamhälle på femton år förvandlades till en sovstad av modell Fort Lauderdales suburbia. Utvecklingen har givetvis fortskridit i den vanliga accelererande takten sedan dess. Min kusin Lindas tidigare partner Magnus, som kom till Dalarö för dryga trettio år sedan, konstaterade härom året att de hus som han då fann otympligt stora i vår bukt numera framstår som små i jämförelse med alla de nybyggda. Även här skulle jag bedöma att skalan har fyrdubblats medan ickearkitekturen med dessa akvarieglaspartier, väldiga däck och dubbelgarage också den för tankarna till amerikansk suburbia och gated communities for senior citizens. Själv har jag förlorat min ungdoms engagemang och betraktar utvecklingen med liknöjd närmast småroad resignation. För mig framstår denna supersizing som hopplöst omodern. Borde vi inte i dessa tider när vår jord plågas av överbefolkningen och då tekniken gör det möjligt att leva i kappsäck med hela världen i en liten satans slyna till telefon istället gå i motsatt riktning och söka mer komprimerade, mindre materialistiska levnadslösningar? Nej då, alls icke. Konsumismen av den gamla skolans amerikanska nybyggarmodell förefaller ohejdbar, inklusive den radikala vällevnadens förhöjda dödsskräck och extrema ”säkerhetstänk”. Det är jag och min far som är ur led i tiden; vi som är torskarna så som pappa nyktert konstaterade under en promenad på våra förfäders Dalarö i den ovan nämnda texten Beaverland. Kanske överdrev jag också eländet i mina då ännu svallande postungdomliga romantiska känslostormar? Måste de inte ha rätt att leva, verka och vräka på med sina växande familjers utrymmeskrävande livsformer och allt vad dessa innebär av materialistiska excesser, dessa förbannade ventilentreprenörer och livsmedelsgrossister? När grönskans växer upp så döljs trots allt barmhärtigt en del av fulheten i medeklassmogulernas förverkligade livsdrömmar. Jo visst, men nej, ändå inte. Arkitektur och byggande försvarar med tapper bravur sina ställningar som särskilda problembarn i vår hemstad med omnejd. Under hela nittiotalet, in i det tidiga nollnolltalet ansträngde jag mig för att lyfta fram de vanförhållanden och systemfel som ligger till grund för sjukdomsbilden. Tillsammans med min vän Thomas Sandell startade jag en debatt i Svenska Dagbladet om skräcken för modernitet i vårt samtida svenska och stockholmska byggande. Vi ordnade även en fysisk debatt med vårt magasin Stockholm New på dåvarande Forum för form på Skeppsholmen med inbjudna arkitekter, teoretiker, debattörer och byggare som sedan följdes upp på en ”hearing” i Stadsbyggnadskontorets dåvarande kontor i just Hammarby Sjöstad. Jag medverkade gång på gång i TV och radio och skrev en rad artiklar i Dagens Nyheter och andra publikationer i detta ämne. Envetet försökte jag få samhället att ställa sig frågan och än hellre söka svaret på gåtan hur det kunde komma sig att Sverige, som från artonhundraåttiotalet fram till nittonhundrasjuttiotalets början hade varit en av världens ledande nationer för arkitektur och stadsbyggnad hade regredierat till en ickearkitekturens rövarstat. Jag kom själv fram till slutsatsen att traumat hade uppstått i fruktan för att utmana den folkliga vrede som utlöstes efter de förbrytelser som begicks under miljonprogrammets och Cityregleringens dagar på femtio- och sextiotalen då en annan grupp av maktens sammansvurna män bländade av sin egen dådkraft lät sina ambitioner löpa amok och urarta i despotiskt destruktivt storhetsvansinne. Om spåren efter denna ödesdigra tid skrev jag i stycket Nere i City där Tomas och jag en adventhelg 1995 undersökte spåren efter Hjalmar Mehr, Joakim Garpe och de andra av den utdöda dåtidens storgossar. Även denna text blev synnerligen omstridd. Kontroverser var mitt dagliga bröd vid denna tid vilket jag till slut ledsnade på och lade tidningsskriverierna åt sidan. Då mina texter var utmanande och ofta stötande fick jag acceptera påhopp men denna gång blev de av särskilt obehaglig natur. Om jag avslöjar att Per Ahlmark, om någon minns denne forntide folkpartiledare och mörkman, och dåvarande svartblå SAF-tidningen var inblandade så kanske några av er förstår eller rent av minns vilken typ av angrepp det var som jag utsattes för. Där fick jag uppleva hur det känns att oförskyllt anklagas för sådant som är omöjligt att försvara sig mot. Jag kunde vara tacksam för att vi levde i efterkrigstiden i undantagslandet Sverige, låt vara att Kalla kriget fortfarande isade. Om vi istället hade befunnit i en annan tid under totalitär regim så hyser jag inga tvivel om att de här gossarna hade släpat ut mig och skänkt mig mitt nackskott. Jag har då inte nämnt de två av mina Dagens Nyheter-texter som väckte de starkast svallande känslorna och indignationen. Den första var min, det skall erkännas, förbaskat oförskämda smädesskrift över rikets andra stad Göteborg från 1997, Skäggskott i Sveriges framstjärt, där jag bland hemskt mycket annat liknade fiskrensarnas stolthet Kungsportsavenyn vid en abnormt uppförstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp samt förkunnade bokslut över hela Göteborg såsom en stad i komplett avsaknad av skönhet i varje dess form. Det har berättats för mig av en infödd göteborgare boende i Stockholm att hans vän, ”Lella Londons” ledande publicist och mini-Bonnier Peter Hjörne ännu snart tjugo år senare inte har kommit över smäleken med denna text utan tar upp den nästan varje gång de ses. Även stadens andre starke man skenbart på motsatta sidan av skranket, sossefläskpampen Göran Johansson, var purpurbrusande upprörd. Göran är borta nu. Var han den siste i en gammal stam av handlingens män med tjocka svällande plånböcker sammanhållna av pheeta smällande bruksgummiband för vilka ett handslag var ett handslag och mer än så behövdes inte; grabbarna som kunde svälja sina snapsar, skilja skit från pannkaka och göra upp över gränserna för stadens tillväxts skull och för ”jobbens”? Göran var lika hemma bland gubbarna vid bandet i Torslanda som med direktörerna på Hovås golfklubb och KSSS seglarmäss, i synnerhet med några magborstare värmande innanför västen och fryntligheten ekande mot taket. I bakfyllan kunde han förvisso bli en smula tvär och stingslig, i synnerhet mot underordnade. Om sedan byggbolaget som renoverade torrdockan i förbifarten råkade ställa av några nya vitvaror till den utbyggda gillestugan i radhuset där hemmavid så mådde väl detta vara hänt utan att någon djävel skulle behöva lägga sig i den saken eller..? I synnerhet inte dessa förbannade 08:or från dypölen där uppe i Stockholm… Ja, min text var hård, kanske rent av orättvis i sina stycken, men likafullt berättigad och väl överlagd, balanserad i nyanser och motiverad. Ingen nyktert tänkande medmänniska kunde förneka att göteborgarna, dessa sakramentskade sillstrypare, fick vad de förtjänade efter alla dessa årtiondens och seklers komplexfyllda krypskytte mot oss i Stockholm. Jag var snarast i överkant mild och överseende mot dem i min straffpredikan. Den andra texten var mer intrikat och riktad mot en geografiskt och klassmässigt mer diversifierad och diffus röststark priviligierad folkgrupp nämligen våra svenska och främst stockholmska kulturpersonligheter. I drapan Sår är till för att göra ont besjöng jag vintern 1998 invigningarna av skandalbygget nya Moderna Museet och evenemanget Stockholm Kulturhuvudstad 1998 i en text som även innehöll, naturligtvis, bredare spacklade svepande svinaktigt vanvördiga generaliseringar om våra uppburna kulturpersonligheter och kulturlivet i stort. Jag minns att det inte uppskattades av kvinnliga konstnärinnor att jag ärligt och neutralt beskrev konstfesterna i min ungdom som de mest ”lättknullade” av dem alla och även närmare gick in på uppriktiga teorier om varför flickorna på dessa fester var mer öppna för sex med främlingar än dem på exempelvis Beckmans, Arkitekthögskolan, Journalisthögskolan med flera högskolor. Det var ett resonemang som knappast skulle vara godkänt att föra snart tjugo år senare och det kanske med rätta. Av många andra så var det dock i synnerhet en formulering i texten som väckte vad jag måste kalla ursinne i kulturkretsarna och gängade dem in i orbit kring sina egna axlar. Jag beskrev folklivet vid en av museets invigningar och konstaterade att döden hade lagt sin tunga hand över sällskapet; att rött och grått var gångbara färger: för gubbarna röda ansikten mot gråa hårtestar; i fallet kärringarna omvänt. Kerstin Vinterhed, DN:s långvarige kulturskribent och –debattör, reste sig till motangrepp i en rasande artikel där hon tog heder och ära av mig på alla sätt som hennes intellekt och kulturella kapital tillät henne, utan att antyda för ”läsarna” att vi kände varandra alltsedan min födsel och att vi ofta under min barndom hade varit gäster i varandras hem. Kerstin skrev att hon hade tyckt mycket om mina texter i början av min bana då jag hade stått på de svagas sida men att hon nu inte kunde acceptera den inriktning som jag senare hade valt. Hon och hennes man Bengt, som jag kände också honom sedan barnsben, hade suttit där vid frukostbordet på det vackra, mänskliga Södermalm och satt detta eviga morgonté i halsen när de läste mina ord. Därefter hade de sett upp på varandra och insett att min beskrivning stämde men inte kunnat begripa hur jag kunde vara så elak, tölpaktig och hjärtlös…med åren skulle jag komma att märka att jag slappnade av skrev Kerstin; att antalet ”hangups” minskade liksom komplexen: en känsla som inte speglades av hennes högspänt gnisslande text. På telefon fick jag mig också till livs en uppläxning av denne Maceij Zaremba som tyckte att min text var ”oerhört lättköpt” när jag ringde för att diskutera mitt genmäle. Ja, ack ja, så var det i dessa ungdomliga stridbara tider…

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

Du har nått slutet av detta utdrag. Vill du läsa mer?

Köp e-bok Claes Britton
Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Skriven 2015. Först publicerad av Albert Bonniers förlag 2016.

Först publicerad: Dagens Nyheter, 1998
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 485
Pris: 29 kr

Claes Britton [color hex="#00649c"]Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)[/color]

Claes Britton

Slaget om Anselm Kiefer

Berättelsen om en vindränkt utflykt till Louisiana och den stora Anselm Kiefer-utställningen. Först publicerad i konstmagasinet Artlover 2010. Förlag: Albert Bonniers Förlag Antal sidor: 13 Pris: 12 kr

Berättelsen om en vindränkt utflykt till Louisiana och den stora Anselm Kiefer-utställningen. Först publcerad i konstmagasinet Artlover 2010.

Claes Britton

Diskussion om det här inlägget

Redo för mer?