Slaget om Anselm Kiefer

Min berättelse om en vindränkt utflykt till Louisiana för den stora Anselm Kiefer-utställningen. Först publicerad i konstmagasinet Artlover 2010. Albert Bonniers förlag 2016 (e-bok)

Omslagsbild Dan Perrin

Den första av två texter som jag i början av 2010-talet publicerade i konstmagasinet Artlover. Det var vid en tid då jag experimenterade med gonzotexter för ett par mindre tidskrifter som så att säga gick “under radarn.”

Köp och ladda ned Slaget om Anselm Kiefer som e-bok här! Eller som den i den totala samlingen En svensk gonzo här! Utdrag med mera nedan!

Texten handlar om hur jag bakfull flyger ned till Louisiana på uppdrag att se utställningen, på anmodan av min broder Dan Perrin, i mitt upptända, vindränkta tillstånd låter mig hänföras—och återvänder till Stockholm där jag av en blivande antagonist ställs mot väggen för min entusiasm. Till saken kan läggas att denna min entusiasm inför Anselm Kiefer avsevärt har dämpats sedan den gär texten publicerades…

“Herrens vägar äro outgrundliga, sägs det, och min väg till Louisiana utgick från Göteborg, denna som vi får förmoda eviga stad som alltid lär fylla rollen som en nemesis för mig och vilkens utvalde plågoande jag själv, och ingen annan, har haft förmånen att förkroppsliga. Inte en utan trenne gånger har Göteborgsposten bara under det senaste året citerat och hänvisat till mitt över fjorton år gamla epos Skäggskott i Sveriges framstjärt, publicerat först i Dagens Nyheter 1996, sedan i min bok Sekelskifte i Stockholm 2004. De lokala skribenterna har konstaterat att de rabulistiska, ja deliriska profetiorna i min text har besannats av de senaste tidernas mutskandaler och amoklöpta spelhålementalitet.

Nu var jag här för att under tjugofyra timmar genomleva min första och kanske, vem vet, enda bokmässa. Ja herredjävlar, det blevo ett laddat dygn där jag bland mycket annat hann med ett anförande om lidandets och döendets väsen, konfrontation med kulturetablissemanget under förlagsmingel i skybaren i mitt hotell Gothia Towers, författarmiddag där den firade finskgothiska författarinnan Sofi Oksanen vrålade “Don’t touch me!!!” i mitt öra, dimmig efterfest med Pagrotsky på Park Lane, lunch på inbjudan av just Göteborgsposten med bland andra Unni Drougge och hennes vän Linus Raudsepp, konstnären, också känd som Jerusalem Beast, som bordsgrannar, samt inte mindre än en full en triss besök i loungen och källarmatsalen på en “italiensk” restaurang som i sann göteborgsanda lystrar till namnet “Vino Pasta Due.”

–Slaget om Anselm Kiefer, 2010

Dan Perrin

“Sådan ter sig sålunda bakgrunden till att jag redan påföljande fredag finner mig fastspänd i en taxi som i en hastighet av 140 kilometer i timmen genomkorsar det solklara uppländska slättlandskapet på väg mot Arlanda och Louisiana. Hela hösten har hittills, som så ofta förut, varit ett upplopp av stress, press och festande, fast nu i än mer ursinnigt uppskruvat tempo känns det som, i en äldre kropp och själ; hur länge skall organen orka stå emot? Kvällen före höll vi mustig höstcocktail på Operabaren.

Jag känner mig inte värre än vanligt men ett bevis på min värdighet som medlem av Skärpta klubben får sägas vara att jag ber taxin köra till terminal fyra och där under tjugo minuters tid med hjälp av SAS-personalen förgäves försöker hitta min bokning på den snart avgående Malmö-flighten – innan jag till sist plötsligt inser att det är till Köpenhamn jag skall flyga och springande beger mig till terminal fem, där jag nätt och jämnt hinner köpa med mig två småflaskor kallt vitt vin i kafeterian vilka jag smugglar ombord och dricker i lönndom på toaletten, följda av en reglementsenligt inhandlad flaska till lunchsmörgåsen, allt medan den lyckligt packade flygmaskinen beskriver sin jovialiska båge genom den sorglöst molnfria sydskandinaviska arla oktoberhimlen.

På Kastrup inhandlar jag ytterligare ett par medelstora flaskor som jag dricker under muntra mobiltelefonkonversationer på pendeltåget på väg mot Humlebaek—upphöjd i det där kända, välsignade stadiet av förgänglig jämvikt på alkoholkonsumtionens högplatå, där den färska bakfyllans maniska eufori sömlöst glider in i den begynnande nyfyllans fryntliga högmod, utan att ens komma i närheten av gammelbakfyllans ångestraviner—dit jag anländer i eftermiddagssolens ännu värmande sken.”

–Slaget om Anselm Kiefer, 2010

Dan Perrin

“Jag beställer, i brist på friskare alternativ, ytterligare en helflaska kall klibbigt rökig, syntetiskt ekad skitchardonnay som jag dricker sittande ensam på uteserveringen i krysset av terrassen, rökande cigariller i vindögat för den styva sydvästliga seneftermiddagsbrisen högt över Öresund där vågornas skummande gäss av avståndet och min skummade syn förminskas till blurrade ljuspunkter, i storlek av vita Ahlgrens bilar. Jag försjunker i hypnos och begrundar hur det vore att ge mig ut i dessa vatten i min härjade fyra-och-en halvmeters öppna Sun Buster med min tjugofem år gamla tjugohästars Yamaha utombordare.

Skulle jag lyckas ta mig över till svenska sidan? Nej, det är inte troligt. Vågorna skulle mörbulta mina njurar och bäckenben, kölden obrukliggöra min kropp och till sist skulle båten vattenfyllas och motorn gurgla sin sista suck—om inte en vågkam skulle slunga och volta aluminiumskrovet in i nästa våg så att jag krossades mot vattenväggen, vill säga. I vinden dröjer sig något av kontinentens sommarvärme kvar, med skarpa stygn av annalkande nordlig vinter. Efter halva buteljen är kroppen ordentligt nedkyld och jag förnimmer en stadig grad av berusning.

Nu är jag nere från högplatån, på väg mot den plebejiska fyllan. Högmodet har gjort sin sorti. I det här stadiet är jag kärleksfull, bullrig, yvig i kroppsspråket, men också lynnig, kort i tålamodet, hård i omdömen, säker i åsikter; jag är i glaskrossandets, vinspillandets och klavertrampandets utrymmeskrävande krets. Solen har dippdippdippat under horisonten. Över det vindpiskade Öresund vilar de sista resterna av dagsljuset och blandar i natten en grumlig skönt blygråblå rymd. I fjärran glimmar ljuspunkter från den svenska sidan. Nu har jag nått det rätta måttet.

Efter att ha urinerat i en av de välansade häckarna, ensam vid Henry Moore-skulpturen—en luxuös känsla—är jag redo att se utställningen.”

–Slaget om Anselm Kiefer, 2010

Köp och ladda ned Slaget om Anselm Kiefer som e-bok här! Eller som den i den totala samlingen En svensk gonzo här!

Relaterade artiklar: