Heil Olle, älskade dåre!

Blogginlägg från mars 2009

Jag vet inte om ni sett den timslånga dokumentären om min käre gamle vän Olle Ljungström. Själv såg jag den sent igår kväll på SVT, nyligen hemkommen från djupa Afrika, och jag blev nog så tagen av den vackra, snudd på briljanta filmen, regisserad av Jacob Frössén. Ja, denne stackars Mors lille Olle, hur skall det gå med honom? Ett stalltips är väl inte alltför väl, vilket han själv förutspår i ett av många minnesvärda citat i filmen: “Det är väl troligt att jag kommer att dö före andra, men å andra sidan är det inte jag som dragit upp riktlinjerna för när folk ska dö.”

Ett annat vill jag minnas handlade om att det han upplevde i Kabul var lika förhatligt och obegripligt som Folkpartiet. Jag har alltid älskat Olle och delar hans främlingskap inför de medelklassiga normer under vilka de flesta av oss frivilligt lever, vilket han också talar om i filmen. Jag önskar att jag hade kunnat umgås mer med honom genom åren. Tyvärr är det omöjligt med sådana människor, varför de är hänvisade till att ständigt förnya sina bekantskapskretsar (det är svårt nog med sådana som jag själv...).

Att Olle alltid älskats gränslöst av kvinnor, fans, kritiker, vänner och andra har inte hjälpt honom—tvärtom, vad det verkar. Han förefallar fångad för livet i sin egen myt, som klyschan lyder, eller som han själv uttrycker det i filmen: “Jag lider av förbannelsen av att ha fått allt jag önskat men inte kunnat njuta av det.” En ännu äldre vän och kollega till Olle formulerar sig mer brutalt: “Han har huvet långt uppe i sin egen röv som så många andra i vårt skrå.” Olle är själv inne på samma linje i filmen.

Slående var hur mycket yngre Olle ändå verkade, sitt självförbrännande leverne till trots, än sina gamla bandbröder från Reeperbahn, vilka alla såg ut att leva hyggliga radhusliv i realtid.

Olle avslutar filmen i stil med ännu en av sina oförlikneligt Ljungströmska sägningar: “Jag tycker inte att jorden har blivit så överbefolkad ännu att det inte finns plats för mig.” Verkligen inte Olle! Som alla andra kan jag bara önska att du ville välja livet före döden. Listan över jämnåriga vänner och bekanta som gjort förtida sorti är redan mer än lång nog, men, för att åter citera min gamle vän: “det är svårt att lära gamla hundar sitta”...

Om ni missat filmen, se den—det är den värd!

PS. Jag bjuder också på repris av en bild av tre av Stockholmsnattens veteraner, från PA&Co:s 20-årsjubileumsfest i november 2006: från vänster Uluc “Bullen” Telmen, Eder Ödmjuke och allas vår Olle. DS.

Photography: Birgitta Örne Pihl

Relaterade artiklar: