Rest in power Major Tom — befälhavare över åttiotalets unga nyromantiker på Östermalm
Min "utbyggda" minnesruna över vår gamle barndomsvän och förebild Tom Wolgers. Publicerad i Dagens Nyheter 22 december 2021.
Finns det någon som vackrare förkroppsligar åttiotalets Stockholm än den nyligen för tidigt bortgångne Tom Wolgers?
Knappast för oss hans generationskamrater i Östermalms ”new romantic”-kretsar, en grupp som även innefattade mina gymnasieklasskamrater Mauro Scocco, Johan Kling, Johan Skog, Urban Reese och Per Widman, Toms hov av yngre beundrare.
”Han var en mytisk, mystisk, nästan magisk figur med nyckeln till alla hemligheter”, säger Mauro Scocco, som först av oss lärde känna Tom, efter att ha vågat sig fram till dennes bord — och blivit kyligt avvisad — på restaurang Östergök, en av Östermalms få mötesplatser vid tiden.
Decennieskiftet 1980 var den tid då proggens hegemoni bröts och då ytan, estetiken, åter blev något att ägna omsorg. Tom var, som Andres Lokko skriver i sin minnesartikel över Wolgers i SvD (https://www.svd.se/tom-wolgers-drojde-kvar-i-ett-vackert-1980-tal), en ytans och skönhetens, en eskapismens apostel. Till att börja med det mest anslående: hans utseende. Tom var en osannolikt vacker ung man, med sin glansigt svarta, perfekt nonchalanta fyrtiotalslugg och sina mörka ögon, som kunde svartna. Det var inte så att han var den kanske snyggaste killen i stan — han var den överlägset snyggaste. Inte ens Olle Ljungström var i närheten.
”Det var otroligt”, säger fotografen Bruno Ehrs, som under ett antal år samarbetade och umgicks intensivt med Wolgers. ”Tom hade något som jag aldrig har upplevt med någon annan. Han var alla kvinnors blickfång. När han kom in i ett rum, som på Café Opera, stannade allt av. Så var det precis varenda gång”.
Toms personlighet ”förlät” honom hans gudalika skönhet. En känslig sårbarhet, en sorg, en ensamhet kunde spåras, med den stamning som man anade hade plågat honom; ett mörker, en trasighet, en hemlighet; något stökigt och destruktivt. Ett inslag av Flugornas herre ingick i den dominans som Tom genast tog i anspråk över oss yngre gossar. Han var som en sagofigur med drag av gamla tiders filmstjärnor och charmörer, Rudolph Valentino korsad med Clark Gable. Han ”gick” i Norra Real, sällan synlig annat än någon gång rökande på trappan. ”Tom hade inte tid att gå i skolan”, som klasskamraten Anders Lindholm säger med ett leende. ”Vi hade andra prioriteringar…”.
Mauro och Tom började spela tillsammans och en kreativ urladdning vidtog, verkande långt utanför musiken. Ett nytt mode och nya visuella ideal utvecklades, inspirerade av den synth- och new romantic-våg som sköljde över oss från London. Kvickt förvandlades vi till en samling brådmogna fyrtiotalsdandies, ekiperade på lumpbodar som Sverige hjälper på Skeppargatan, friserade av Mauro på skoltoaletter. Tom förde befäl över denna nya lilla rörelse vilken via tidens inflytelserika talangjakter fortplantade sina impulser över innerstaden. Med Mauros ord:
”Tom kom som ett svar på frågorna många av oss inte riktigt förstod hur vi skulle ställa.
Han såg världen genom ett romantiskt filter. Man bjöds att stega in i en värld där man som storögd sjuttonåring fick lära sig om kläder, konst, poesi, vin, kvinnor och sång.
Livet är en vacker dröm full av möjligheter. Det var en synnerligen hoppingivande tanke för alla i vårt lilla gymnasiegäng.”
Kvaliteten på Stockholms innerstadsgymnasiers talangjakter vid denna tid var hög. Många av de tävlande blev professionella artister. Alla var de chanslösa när Tom och Mauro förenade sina talanger; Mauro som jag kände sedan grundskolan, fast han gick i Gärdet och jag i Engelbrekt, som från början var självlärd gitarrvirtuos men som vid mötet med Tom dumpade all instrumental teknikonani för att satsa på oemotståndligt snärtig pop. Mauro och Tom var lokala popstjärnor före Ratata och Lustans Lakejer.
Att det obefintliga förhållandet mellan Tom och fadern Beppe Wolgers var ett svart hål inom honom stod lika klart som att samtalsämnet var tabu. Frånvaron av kontakt far och son emellan blev schizofren då Beppe under sjuttiotalet hade varit hela Sveriges godnattpappa. Tom växte upp med mamma Inger och styvfar Alvar Domeij, entreprenör i filmbranschen.
Med Tom fick vi en mötesplats för vårt lilla ”crew”. Styvfar Alvar drev kvartersbion Fågel Blå helt nära Östra Real. Tom skötte projektorn och flera i vår grupp extraknäckte i kassan. Vi rökte och drack i personalrummet och kunde delfinansiera påföljande krogbesök med biljettintäkter som långt ifrån i sin helhet redovisades för svärfar Alvar. Vår klasskamrat Johans storebror Anders Skog, stilbildande reklam- och musikvideoregissör, tillika originalmedlem i Ratata som trummis, gick på Beckmans på Nybrogatan där vi fick tillgång till galna, glamorösa fester med rasande coola äldre reklam- och modestudenter.
Vi levde i en värld utan brist på stora tomma våningar, vissa med välfyllda barskåp. Ingen i vår grupp var dock något bortskämt rikemansbarn. Pankheten var kronisk. Det var svåra Doktor Glas-promenader på Djurgården, långa testunder på Tösse och Grants taverna. I denna scenografi predikade Tom för oss lärjungar sitt eskapistiska evangelium om den vackra världen; berättade om dekadent nattliv i Paris, refererade till jazz, klassisk musik och poesi och introducerade oss för L’Uomo VOGUE. En språklig innovatör var han; en förnyare av slang och jargong, med märkligt sirliga anglicismer och uttryck vilka som hela hans gestalt glänste av äldre, vackrare tiders glamour: ”Vid severala okationer har jag observerat…”.
Det var vid den tid då den utdragna boomen inom Stockholms krog- och nöjesliv inleddes med öppnandet av Café Opera 1980, där Tom inte bara hade stamgästkort utan var en av fixstjärnorna och där även Mauro med sin växande idolstatus trots minderårighet fick tillträde. En annan milstolpe var när DJ-legenden Sydney 1981 öppnade 84:an på Grev Turegatan, det mintosande diskoteket som var först med att spela den för många förhatliga synthpopen. Det var under öppningskvällen på 84.an som den sjuttonårige Johan Kinde först träffade Tom, ett möte som han beskriver:
”Det var som att möta den äldre bror jag aldrig tidigare hade träffat. Han var vältalig, välklädd, världsvan och snygg — herregud så snygg han var.
I `En förlorad värld´ beskriver huvudpersonen Charles Ryder hur hans liv förändras efter mötet med Sebastian Flyte på Oxford, som visade honom: `that low, hidden door in the wall …which opened on an enclosed and enchanted garden´.
Jag erfor precis samma känsla när jag mötte Tom. Det var som att världen öppnade sig — allt var plötsligt möjligt, inom räckhåll, och inte nog med att Stockholm var en del av världen — vi var dess mittpunkt.”
Tom och Johan Kinde inledde ett intensivt umgänge och började skriva låtar tillsammans, ofta vid flygeln hemma hos Tom på Linnégatan, där sällan någon annan än var närvarande, i en frenesi som ledde till att Lustans Lakejer redan samma sommar spelade in sin andra LP Uppdrag i Genève, en klassiker med James Bond/Bryan Ferry-klingande låttitlar som Rendez-vous i Rio, Segerns sötma, Stilla nätter och Man lever bara två gånger.
”Vi var höga kreativt på mötet med varandra, det gick djävligt fort”, berättar Johan Kinde. ”Jag minns när jag spelade upp en första version av `Rendez-vous i Rio’, som jag hade tänkt som pampigt ödesmättad, Joy Division-inspirerad. Han lade direkt på James Bond-ackorden, höjde tempot, tryckte på discobasen och avslutade med ett tonartsbyte som är en rätt skamlös ABBA-ripp. Det tog trettio sekunder. Fem minuter senare var låten klar. Jag brukar bli sur när någon ändrar i mina låtar men det var så naturligt. Soundet lyfte med hans dansanta anslag. Vår debut-LP hade hyllats av kritiker men det var när Tom kom med som vi på några månader spelade in plattan som blev vårt kommersiella genombrott. ”
Det kreativa samarbetet sprack lika abrupt som det hade uppstått. Vänskapen med Johan Kinde återupptogs snart och Tom medverkade i ”Lustans” till och från live, och även i Ratata under deras första år. Under åren som följde skapade han musik med ett par egna band/koncept, först Mockba Music, med vilken han gav ut en fullängds-LP, hyllad av kritiker och prisbelönt för Kent Nybergs konstruktivistiskt inspirerade omslag; ingen försäljningssuccé men med kultstatus bland hängivna fans av epoken. Med Paris Bis, en duo med sångerskan Irma Schulz, släppte han enda singeln Body & Soul 1986. ”Mitt intryck av Tom var att han var väldigt världsvan och hade stil”, berättar Irma Schultz. ”Han brukade hämta mig med bil och stannade alltid med en handbromssladd utanför skivbolagets kontor i Värtahamnen, på samma gång grabbigt busig och farbroderlig. Det fanns något öppet och sårbart över honom, men han var litet svåråtkomlig. Han var tidig med att tänka på det estetiska, det som drog åt konst och mode”.
Kanske saknades förmågan och det riktiga drivet efter att bli popstjärna verkade Tom aldrig besitta. Han var ingen självklar frontman som Mauro, Johan Kinde eller Olle Ljungström. Den musik han gav ut efter Lustans Lakejer nådde aldrig någon större publik. ”Men de som hittar fram till den gillar den verkligen”, säger Irma Schultz. ”De finns över hela världen. Varje år får jag förfrågningar från labels i olika länder som vill ge ut låten som vinylsingel. Jag hörde av mig och pratade om det med Tom för något år sedan. Han bekräftade att de låg på honom också men jag tror aldrig han gjorde någonting åt det. Han var ingen entreprenör, det var det som var så härligt. Han brydde sig bara om det konstnärliga, inte det kommersiella”.
Nog var han så långt ifrån en karriärist som man kan komma, ”Trågglan” som vi kallade honom. Han orkade inte riktigt anstränga eller ens på fullt allvar bry sig. Kanske vågade han inte. ”På något sätt var det som att Tom nöjde sig med drömmen”, säger Johan Kinde.
Tom sökte sig från popmusiken till gränslandet mot konsten. I samarbete med Bruno Ehrs arrangerade han Stockholmsutställningen 1982 på Fotograficentrum på Malmskillnadsgatan, där Toms instrumentala synthpop ackompanjerade Brunos porträtt av personer bland annat från vår umgängeskrets. Vår ”lillebror” Heinz Liljendahl, gitarristen, med rågblond fyrtiotalslugg och den högreste Per Widman i smal slips provocerade i postproggens Stockholm. ”Jag fick stå till svars inte för hur jag fotograferade utan för varför jag valde att fotografera just de här ungdomarna”, minns Bruno. ”Om någon upplever Stockholmsutställningen som provocerande eller pretentiös — bra!”, sade Tom i en intervju. Samarbetet fortsatte med Stockholmssviten, med Toms experimentellt jazziga musiklandskap till Brunos ödsliga arkitektoniska stockholmsbilder, visad på Moderna Museet 1987, med flott numrerad, guldäggsprisad katalog av Tom Hedqvist.
En annan tidstypisk kreativ gruppering var Stockholm Mobile, ett forum för konstnärer, formgivare och entreprenörer med konstnären Carouschka Streijffert som drivkraft och Tom som tonsättare, pianist och estradör, med galleri/showroom i källaren på Nybrogatan där Uppsala Auktionskammare nu är inrymt. ”Mest ville han fika eller leka frisörska och sådant”, berättar Carouschka om Tom. ”Till skillnad från andra visste han hur man levererar men inte om han utsattes för yttre krav. Då kunde han försvinna”.
Mobile höll öppet sju dagar i veckan, med ständiga utställningar, fester och happenings, ibland förvandlat till restaurang med Tom som hovmästare. Jag begrep det inte då men dadaismens estetik, klippteknik och korsbefruktning mellan konstformer var en inspirationskälla för Carouschka, Tom och andra kreatörer i dessa experimentella multidisciplinära installationer. Erik Satie, erans store pianist och kompositör i Paris, var en idol för Tom.
Carouschka berättar att hon som ”alla andra” sveptes med vid sitt första möte med Tom, en kväll som slutade med att han satt bakom flygeln, med fimpen i mungipan och askan trillande över kavajslaget. ”Jag satt där med tårarna trillande”, erkänner Carouschka. De båda inledde ett förhållande som hon beskriver som laddat, men ingen traditionell kärleksrelation. ”Tom vågade leva ut bilden av sig själv men drogs med något destruktivt. Han hade också ett pålagt mörker som han spelade ut, med demoner och så. Det var djävligt sexigt med hans stamning och att det som kom fram till slut var knivskarpt. Alla kvinnor var betagna men när de sedan kom närmare och han tände cigaretten och började prata så blev de livrädda, som män blir för extremt vackra kvinnor. Tom var rädd för kvinnor också. Han vågade inte blottlägga sig för någon. Det fanns ett slutet inre rum öppnade i musiken. Det är otroligt vackert. Man blir knockad av hans begåvning, sugs in det mörka, vackra och oåtkomliga. Drömmen finns i hans musik.”
Carouschka påminner om ett framträdande drag i Toms personlighet och konstnärskap — den kärlek till sin hemstad Stockholm som han delade med oss andra.
”Sakta vi går genom stan med Monica Zetterlund”, säger Carouschka, ”som Beppe skrivit texten till. För mig är det Tom om något med det där övermäktigt romantiska, med förvirrade kärlekspar som går hemåt vid Slussen på morgonen”.
Bröderna Skog startade några år in på åttiotalet sitt filmbolag Mekano (under en tid även skivbolag), en plantskola för den nyfödda industrin för reklamfilm, musikvideo och kommersiell TV, där regissörer som Jonas Åkerlund, Johan Renck, Jhoan Camitz (förolyckad 2000), Tomas Alfredson, Felix Herngren med flera fostrades. Även i denna krets var Tom en stor inspiratör, om än inte direkt inblandad i filmproduktionerna annat än som bitvis briljant kompositör av reklammusik. Anders Skog, två år äldre än Tom, som genom musiken hade lärt känna ”Trågglan” långt före oss, minns: ”Han var en sådan otrolig karaktär, en man redan vid sjutton års ålder, i hela sättet han förde sig, hur han intog ett rum. Det var inte bara utseendet utan hans karisma och allt han stod för. Han personifierade något ouppnåeligt, satte en stämning. Hans omdöme var viktigt för allt vi gjorde. Tar man bort Tom från mitt liv så försvinner så otroligt mycket — hela mitt intresse för form, mode, det visuella”.
Det kreativa Stockholm var så litet då. Det var som PA von Rosen, den legendariske playboyen, bohemen och nattlivsprofilen, förkunnade: ”alla” rymdes på de trettioåtta platserna på hans kvarterskrog PA&Co, som från att den öppnade 1985 blev den givna mötesplatsen för ”utemänniskor” inom våra besläktade branscher musik, mode, design, konst, film och reklam. Här skruvade krögarna upp den plakett vid sitt hörnbord som ännu sitter kvar: ”Varje fredag kl. 20.00. Johan Skog Tom Wolgers”. Tom spelade en av krogens huvudroller bland alla skådisar, rockstjärnor och celebriteter. Niklas Ericson, krögare för PA&Co sedan 1986, bekräftar att Tom triumferar i kampen om flest obetalda notor på PA genom alla tider — en bragd i den mördande konkurrensen. Visst är Tom också framträdande i Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” från långt senare, 1997, där PA är den får vi säga klassiska romanens huvudscen.
I slutet av åttiotalet hade Tom gjort sig ett namn i kulturkretsar med sina tonsättningar av utställningar, teaterföreställningar och andra evenemang. Hans flygelbaserade Musique du Nord, för en utställning med svensk samtidskonst vid ett litet galleri i Paris, fick Jan Troell att anlita honom för att komponera filmmusik till Sagolandet från 1988. I samarbete med den serbisk-svenske konstnären Dragonljub Velickovic, Dragan kallad, uppträdde han på nytt på Moderna Museet 1990, med tonsättningen av Ragvald, ett performance som förenade skulptur, musik, dans, ljus- och färgprojektioner.
Efter att upprivande ha blivit vräkt från sin bostad på Kungsholmen hade Tom vid denna tid flyttat ut till familjens sommarställe på Tynningö i skärgården — en grosshandlarvilla med sjötomt och båthus.
”Tynningö var en lekstuga för oss alla, dit många bjöds in” berättar Dragan, som genast efter deras första möte sögs in i vad han beskriver som ”ett äktenskap utan sex” med Tom och han krets. ”Det var något heligt över det. Tom var en magnet för oss alla. Han förförde alla — sexuellt, med musik, med ord. Han var den häftigaste gigolo jag har träffat, det är djävligt säkert.”
”Den Tom jag tycker om att minnas är min privata, mycket från Tynningö”, säger Johan Skog, regissören, den av oss som närmast umgicks med Tom under dessa år. ”Han var min lekkamrat. Vi lekte oavbrutet, hela tiden. I världen utanför, med Toms offentliga person, var det inte alltid lika kul”.
Då hans moster i början av milleniet tvingade fram en försäljning av hans älskade Tynningö så blev det ett hårt slag för Tom, som stod hemlös. Luffaren på Tuborg-burken kom skrämmande nära.
Toms välsignelse var att han vid denna tid hade träffat sin flickvän, arkitekten Maria Kronestedt, som gav honom det hem och den trygghet som han så väl behövde. Tom levde under senare år ett tillbakadraget liv, ständigt läsande, med sporadiskt kreativt arbete utöver den självbiografi och den pianosvit som han sade sig arbeta med. ”Vi träffades och förälskade oss direkt i ett skede då Tom ville bort från sitt gamla liv och letade efter lugn och stabilitet”, berättar Maria. ”I gengäld fick jag ett mentalt stöd av honom som inte hade trott var möjligt. Vi gav varandra trygghet och förenades i en enorm kärlek som klarade väldigt mycket genom åren”.
Under denna senare fas av sitt liv plågades Tom Wolgers av en vacklande hälsa, tung och orörlig som han hade blivit, svuren fiende till varje form av kroppslig motion. Han levde med svåra smärtor men klagade aldrig, berättar Maria. Han begick comeback som låtskrivare och musiker på Lustans Lakejers återföreningsskiva 1999 och vid bandets framträdande i Melodifestivalen 2007. Sedan bandet återförenades för konserter för fyra år sedan var Tom den som fick längst och varmast applåder vid presentationerna, berättar Johan Kinde. En större turné var inplanerad före pandemin och en ny skiva är under inspelning, där Tom både har spelat och medverkat som låtskrivare.
I det sociala mediaflödet efter hans död är det rörande att möta den beundran för Tom Wolgers som finns där ute. Eftervärlden verkar förstå vilken viktig vägvisare han var. Trots att hans sparsamma produktion är svårtillgänglig så är hans musik inte bara älskad i hans egen generation utan vinner även nya specialintresserade lyssnare. För oss som var med är det känslosamt att läsa ”Hommage á Tom Wolgers — den sista intervjun”, ett långt samtal om musik och konstnärliga referenser från 2017, Toms första intervju på tjugofem år och hans sista någonsin, i fanzinet BCNVT (Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder), av redaktören Stefan Zachrisson som utan bakgrund upptäckte Toms musik på 2010-talet (https://bcnvt.se/2020/11/08/hommage-a-tom-wolgers-den-sista-intervjun/).
I intervjun avslöjar sig Tom som sin egen brutale kritiker. Han avfärdar sin musik som ”slarvig” och ”hafsig”, rent av ”usel”, och säger sig knappt ha gjort något som han är ens ”halvnöjd” med (Stockholmssviten är ett undantag).
Vid lyssning är det glädjande att inte hålla med. Heinz Liljedahl fick sin första ”audiens” med Tom på Fågel Blå som femtonåring och spelade med denne i Lustans Lakejer, Ratata och Mockba Music. Han har sedan dess fortsatt som professionell musiker och låtskrivare, känd bland annat som musikalisk partner till vår gamle hemmapojke Olle Ljungström, salig i åminnelse. Som oss andra så har Heinz lyssnat på Toms musik efter nyheten hans död.
”Det var kul att höra att det låter djävligt mycket bättre nu än då”, säger Heinz. ”På den tiden hade man så mycket hangups. Det skulle vara så tight och så. Nu skiter man i sådant och kan höra det andra.”
