Sweden—Open Skies, Open Minds

Vår officiella Sverigefilm från 2007, producerad på uppdrag av UD med flera “Sverigefrämjande” myndigheter och organisationer

Under många år efter vår epok med Stockholm New hade vi med BrittonBritton otaliga uppdrag relaterade till den “officiella Sverigebilden,” för myndigheter och organisationer som UD, Svenska Institutet, VisitSweden, VisitStockholm, med flera. Det var aldrig lätt, alltid komplicerat—politiskt känsligt, många ofta oförenliga viljor och önskemål att tillfredsställa, stor ängslighet och nervositet, ofta absurt snåla budgetar, klantiga, amatörmässiga beställare, etcetera.

Ett av de svåraste, mest politiskt känsliga i denna långa rad projekt var den officiella Sverigefilm vi regisserade och producerade på uppdrag av en organisation med det Kafkaklingande namnet Nämnden för Sverigebilden i utlandet, under ledning av Utrikesdepartementet. Filmen producerades i samband med lanseringen av Sveriges nya officiella webbplats sweden.se (vi var, självklart, även inblandade i produktionen av denna webbplats). Filmen premiärvisades tillsammans med webbplatsen vid ett flott evenemang på Konserthuset vårvintern 2007, med Kronprinsessan Victoria som officiell invigare och ambassadör.

Filmen hade en synnerligen snål budget, om jag minns rätt 700 000, samt en mycket lång lista av olika budskap och svenska företeelser som skulle bockas av—allt från alla geografiska regioner, näringsliv, forskning, olika humanistiska och intellektuella dygder (tiderna var väldigt annorlunda då…Sverige marknadsförde sig ännu som en moralisk stormakt…) och mycket mer därtill, allt berättat på tre, som mest fyra minuter…

Det var inte svårt att räkna ut att denna i filmsammanhang löjligt låga produktionsbudget skulle ätas upp på några dagar med ett arvoden för ett filmteam, litet hyror för kamera, studio och annan utrustning, resor etcetetera. Jag bestämde mig därför för en radikalt minimalistisk approach. Jag lånade min vän och “professionelle storebror” Mikael Janssons gamla 16-millimeters Arriflex-kamera, kostnadsfritt såklart, och anlitade min dåvarande kretive radarpartner Peter Farago som fotograf. Tillsammans åkte vi två runt hela Sverige i min gamla Lexus (det var på den tiden jag ännu hade bil), med enstaka resor med flyg och andra färdmedel, och besökte allt från Sareks fjällvidder till Stockholms gay- och “open minded”-klubbar (nej, jag tror inte att det är den sortens “öppet sinne” som filmens titel, uppfunnen av våra uppdragsgivare, syftar på…). Totalt blev det säkert 30-40 filmdagar, om inte mer, utspridda över ett år, då jag såg det som en självklarhet att alla årstider måste med.

Filmen är till hundra procent “streetcastad”—det vill säga att vi filmade personer som vi träffade av en slump på vår resa, och på evenemang i vårt egen sfär, som modevisningar. Ingen av de medverkade fick betalt. Hela materialet kan betraktas som mer eller mindre dokumentärt. Jag har alltid gillat att operera i gränslandet mellan det dokumentära och det gestaltade, mellan verklighet och fantasi. Hela produktionsbudgeten lade vi på den analoga celluloidfilmen och diverse utlägg för bland annat helikopter och varmlufttsballong(!) för flygbilder (det var före drönarnas tid) samt förstås utgifter för efterproduktion, musik med mera. Vi klippte ihop detta synnerligen omfattande material till en komprimerad film med ett överflöd av bilder, helt utan dialog eller annan information, endast till musik.

Som så mycket av allt jag själv och vi med BrittonBritton och Stockholm New har gjort genom åren så blev vår Sverigefilm ytterligt kontroversiell, omskriven och omdiskuterad i många olika medier. Det hyllades av många med kritiserades i hätska ordalag från alla tänkbara olika infallsvinklar—för många blondiner, för många unga tjejer, för mycket natur och folklore, för litet industri, för mycket Stockholm—och så vidare, och så vidare, i alla oändlighet.

Störst uppståndelse blev det emellertid över vår beryktade “tjejpuss.” I vår långa beställningslista ingick att vi skulle visa att Sverige var ett land med tolerans för olika sexuella läggningar. Att filma två killar i “intimt umgänge” var för utmanande, det var klart på förhand. Därför valde vi ett klipp med två kvinnor som kyskt pussade varandra, vilket våra uppdragsgivare godkände. När filmen lanserades, och vår “tjepuss” blev omskriven här hemma och även internationellt, fick de dock kalla fötter och drog tillbaka detta godkännande. Underförstått var det vi som hade lurat igenom denna oanständighet. Hur skulle detta uppfattas i de delar av världen som hade en mindre liveral syn på detta? Planer på att helt dra tillbaka filmen diskuterades, innan stormen i vattenglaset blåste över. I efterhand framstår det hela, som så ofta, som tragikomiskt, men då det begav sig var det dödligt allvar…

Vår beryktade “tjejpuss”…

Jag har inte tänkt på vår Sverigefilm på många år. När jag till min glädje hittade den på nätet, i arbetet med denna webbplats, blev jag positivt överraskad. Den känns snarare bättre än den gjorde då. Med tanke på de svåra omständigheterna, och alla “måsten” med Volvo, gruvor, läkemedelsfabriker etcetera, tycker jag att vi ändå fick ihop filmen till en stark helhet med både sväng och hjärta. Jag känner stolthet för och kärlek till vårt fosterland när jag ser filmen.

Jag är själv regissör till filmen. Fotograf är Peter Farago. Klippar är Marcus Lindqvist. För musiken står mångaldigt prisbelönte Christian Olsson, känd som medlem av Fläskkvartetten.

Relaterade artiklar: