När Frederik Lieberath och jag var på Filmhuset så fick vi före och efter filmen nöjet av att än en gång njuta av arkitekturen i en av mina stora favoriter bland Stockholms byggnader, alltså filmhuset, ritat av en av mina favoritarkitekter Peter Celsing, byggd 1968-1970 och tagen i bruk 1971. Upplevelsen var bitterljuv. Filmhuset utgör, tillsammans med en rad andra byggnader från samma epok, bland andra Celsings Kulturhuset och Riksbanken, en avslutning på den långa epok som började redan på 1880-talet under vilken Sverige var en av världens främsta arkitekturnationer.
Hur kunde all denna kunskap och tradition gå förlorad i de senaste fyrtiofem årens arkitektoniska moras? Naturligtvis har jag mina tankar om orsakerna och avser återkomma i ämnet. Njut under tiden av Celsings arkitekturkonst i detta utsökta utslag av en av mina favoritströmningar inom arkitekturhistorien, den gamla fina brutalismen, en skola från vilken vår stad har många andra storartade mästarprov (Kaknästornet, Garnisonen, Konsfack, Arkitekthögskolan och så många fler).
Jag vill påstå att Filmhuset överträffas av få om några internationella byggnader från samma tid, suverärn såväl exteriört som interört som den är.
Relaterade artiklar:
Hög tid för sanningen
Faktum är att denna text är en av anledningarna till att denna webbplats blev verklighet. Efter att ha fått en plötslig idé sommaren 2024, när svennepaniken om “gängvåldet” och hetsen mot invandrare rasade som värst, fann jag till min glädje att den höll hela vägen. Direkt när jag skrivit texten insåg jag att inget etablerat medium skulle ta i…
Skräck och hat i mode-Stockholm 1&2
Den här texten, eller dessa två texter, från 2012, har en tragikomisk bakgrundshistoria. De var tänkta som startskottet för en storstilad comeback i Dagens Nyheter för min del, med uppdaterade varianter av de gonzotexter jag skrev för DN På Stan under andra halvan av 1990-talet, klassiker samtliga som jag måste hävda om än blygsa…
Röster...
“Slog mig ned och läste första kapitlet i Claes Brittons bok Sekelskifte i Stockholm, det kanske jag skulle ha sett upp med