Visst var det jag som kontaktade SVT Kultur med idén om att producera en dokumentärfilm om Pontus Hultén, något år efter det att min biografi Pontus Hultén — den moderna konstens anförare hade publicerats, efter uppmaning från min kära vän Stina Gromark Pariente i Paris. Det hedrar redaktionen att cheferna Martin Vårdstedt och Emelie Persson genast var med på noterna och att de utsåg Ann-Linn Guillou, numera min kära vän också hon, till regissör.
Frågan var bara hur lång dokumentären skulle bli. Vi diskuterade ett större format i flera delar, sådana som har gjorts om Ingmar Bergman, Alfred Nobel med flera, ofta sända i samband med helger som jul och påsk. SVT-ledningen kom fram till att Pontus Hultén var en alltför “smal kulturpersonlighet” för att passa för detta format för masspubliken. De stannade för standardformatet en timme, eller 59 minuter. I efterhand tycker jag det var rätt beslut då filmen i det kortare formatet är så laddad och explosiv, med ett högt, komprimerat tempo som dock även innehåller mer stillsamma, poetiska passager.
Det var en verkligen ett nöje att hjälpa Ann-Linn och hennes medarbetare med filmen, i vilken jag även medverkar som intervjuobjekt. Jag måste berömma mig själv om att jag lyckades få med ett större inslag om Hulténs 30-åriga internationella karriär än vad som var avsett från början, då man, som så ofta, hade tänkt att fokusera på den första svenska, mer lättillgängliga och “ekonomiska” delen av denna karriär. Bland annat är jag stolt för att jag kunde bidra till att få loss fantastiska filmbilder från tiden i Paris från Centre Pompidou. Det var dyra klipp med de tillför väldigt mycket.
Jag glömmer inte ögonblicket när jag mottog en länk med den färdiga filmen inför premiären på SVT i september 2024. Hur i hela fridens namn skulle Ann-Linn Guillou och hennes kolleger på 59 minuter lyckas komprimera ens en essens av det som tog mig 879 sidor att berätta i min biografi? Om jag tyckte filmen var dålig, usel, vad skulle jag då säga till vännerna på SVT?
Till min oerhörda glädje visade det sig att mina farhågor var helt obefogade. Filmen överträffade med breda marginaler mina mest optimistiska förväntningar. Andra har kallat den för ett litet mästerverk. Jag är helt enig. Ann-Linn Guillou och hennes medarbetare har gjort ett fantastiskt arbete, med stor känslighet och musikalitet. En särkilt eloge måste gå till klipparen Micke Johansson, som också är ansvarig för den briljanta musiksättningen. Det märks sannerligen att Micke själv förutom klippare även är professionell musiker, som har komponerat delar av musiken själv.
Filmen har med all rätt blivit synnerligen uppskattad och populär. Även det internationella intresset har varit stort. Tyvärr har dyra och komplicerade frågor om rättigheter gjort att den ännu inte har licenserats för att visas internationellt. Det är också därför som filmen på SVT Play bara går att se inom Sverige. En fransk textning gjordes emellertid till när filmen visades för det slutna sällskapet på tvådagars-symposiet om Pontus Hultén på Grand Palais och franska konsthistoriska sällskapet i Paris i november 2025.
Filmen är tillgänglig fram till 4 april 2027. Missa absolut inte!
Relaterade artiklar:
Pontus Hultén—den moderna konstens anförare
Min mångfaldigt prisbelönta, mycket omskrivna biografi över Pontus Hultén publicerades 2022 (Albert Bonniers förlag). Boken bygger på nio års research- och skrivarbete, med bland annat över 200 intervjuer utförda i 11 länder. Boken fick strålande recensioner och har, måste jag påstå även om blygsamhet är en dygd, blivit en klassiker. Läs citat om boken …
Tre heliga monster
Mitt bidrag till katalogen för Centre Pompidous stora succéutställning Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, Pontus Hultén som visades på Grand Palais i Paris juni 2025–januari 2026. Texten baseras på bland annat intervjuer och samtal med min kära vän Bloum Cardenas, Nikis dotterdotter och förvaltare av såväl Nikis som Jeans konstnärliga esta…
Parislansering av Pontus Hultén—den moderna konstens anförare
Parislansering av Pontus Hultén—den moderna konstens anförare (svenska originalutgåvan) på Institut Suédois i Paris, med gäster från Paris, Stockholm och konstvärlden. Jag var glad att ledningen för Centre Pompidou kom. Lanseringen blev en start på vårt samarbete med mus…
Sår är till för att göra ont!
Detta var den sista i min serie gonzotexter för Dagens Nyheter under 1990-talets andra hälft, publicerad i april 1998, efter återinvigningen av Moderna Museet, under det numera av de flesta bortglömda megaevenemanget Stockholm Europas kulturhuvudstad 1998