Visst kan det hända att man blir sentimental...

mar 28, 2013

När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.

Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!

Bildkälla

...javisst, det var så han talade, den åldrade, numera sedan bra så länge salige Victor Sjöström då han blickade tillbaka mot sin ungdoms minnen i Ingmar Bergmans "Smultronstället", i den enda scen jag minns från filmen (har jag ens sett den i sin helhet..?). Jovisst, nog fanns den gamla sentimentaliteten som väntat där bland de mest framträdande och påträngande av de känslor som oväntat sent, bara några dagar före den stora dagen, grumlade upp inom mig då jag från bergskammen blickade tillbaka mot mitt eget förlupna liv. Yes baby, för snart kvartalet sedan var det, återigen som väntat, dags även för Eder Ödmjuke att passera krönet av min levnads bana, närmast flygande likt radikalskidåkaren över sin puckel; mycken tid för grubblerier fanns där ej men visst dröjer sig en högtidlig, med rikliga mått vemod och allvar tryfferad känsla kvar som alls ej kan liknas vid den akuta trettioårskrisens sturm und drang eller den nog så tunga fyrtioårskrisens ångestridna grubblerier. Det går inte att komma ifrån att den femtionde födelsedagen skiljer sig från alla de tidigare ställd i livets perspektiv. Mitt eget firande höll jag som sig bör vid Indiens strand men mitt privata högtidliga tillfälle till ära vill jag bjuda er läsare av denna kolumn några högst just privata bilder från den mer eller mindre spontana uppvaktning av min utvidgade familj som bestods mig av min älskade hustru Christina. Den begåvade amatörfotografen är förstås min käre gamle vän och broder Mauro Scocco. Framför allt så kan jag inte undanhålla er det i mitt tycke briljanta, så kärleksfulla tal som min älskade ende köttslige lillebror och tillika mer än tjugoårige lagkamrat (Min backdoorpassning till honom satt i ryggmärgen och kostade våra motståndare otaliga poäng. Själv lade jag skorna på hyllan, som klyschan lyder, för kanske åtta år sedan men den lille djäveln vägrar ge sig utan lirar fortfarande på hög nivå!) Tom hade skickat från sin tillfälliga boplats i Florida och som dessvärre ej blev uppläst under högtiden — en fadäs för vilken jag, fast det bär mig emot, måste lasta min älskade fader som dessutom, det måste jag misstänka, var ofin nog att låna några av dess formuleringar till sitt eget tal...nåväl, allt är förlåtet och udda är med råge jämnt. I detta tal uppfyllde broder Tom, även känd som Lam, alias Professor Kalkyl, vördad, ja genial professor i matematisk statistik som han är, också den önskan som jag, min sjuke djävel, hade ställt till honom inför min femtioårsdag, efter en ingivelse som givetvis hade uppenbarat sig inför mig under en av dessa långa golgatavandringsliknande promenader en av dessa välsignat solextatiska dagar på denna Indiens mäktiga magiska strand där alla dessa exemplar av vårt gamla folkkära släkte homo sapiens rex som alltid passerade inför mina ögon i en ändlös parad, året före. Håll till godo — och förlåt mig en dos av självförhärligande genom tredje person...skål på dig John, för att citera ännu en odödlig replik ur vår svenska filmhistoria! (Nå, vilken film är det nu då..? Rätt gissning vinner sinnesfrid...) Min käre bror Tom Brittons tal: Käre broder Det känns tungt att vara borta på 50-årsdagen till den närmaste personen jag har som jag träffat hela mitt liv och och kommer träffa resten av mitt liv! Orsaken till min frånvaro är att jag temporärt flyttat till USA för endast 8 dagar sedan vilket tyvärr inte kunde senareläggas. Vad kan jag säga om dig? Vi är både väldigt lika och olika! Nedan en kort allvarlig resumé (humor är oväsentligt i liknande tal tycker jag). Jag har genom åren beskyllt dig för att vara lite av en lyxlirare. Detta stämmer inte vet jag nu sedan jag flyttat till samma port som dig och vet mer hur dina dagar ser ut: du är en hårt jobbande yrkesarbetare som trivs bäst med att vara hemma och jobba, gymma och laga nyttig mat iklädd en trasig t-tröja och mysbyxor. Den vällagade middagen inmundigas helst framför ett bra sportprogram (ingen jävla innebandy!) i tv-soffan. I ditt jobb som författare, och som funnits i dig redan sen barnsben, vill du då och då besöka livets lite mörkare sidor och undersöka dem. Detta gör att vi nära, och jag tror även du själv ibland, kan bli lite rädda för dig. Jag har med tiden lärt mig leva med och även uppskatta denna sida hos dig. Jag vill här även framhålla en stor eloge till Christina som ju ser dessa sidor mest och som alltid stöttar Dig till 100%! Vilkan klippa! Claes, här min enda pekpinne: glöm inte att uppskatta Christina för detta och att även stötta henne! Jag tror dock att du gör det. En sak jag försöker lära mig från dig är att ta livet på allvar. Inte bara följa strömmen, att inte alltid hålla sig inom ramen (eller som du säger: att inte alltid vara långt, långt innanför ramen bara för sakens skull som 99% av befolkningen), att inte vara en nicke-docka, att inte bara snacka "small-talk" och att verkligen stå upp för sina tankar. För detta krävs ett stort mod - detta har Du verkligen. Det har varit en stor glädja att vara din bror genom livet. Jag kan lova dig att jag fått vara med om mer äventyrligt tack vare dig än vad Du fått uppleva tack vare mig. För att nämna några spännande minnen (i kronologisk ordning): - att med Love (du är väl där?) följa med på allsköns hyss på Dalarö - att i barndomen klättra GENOM torrdasset på Tomta (jag kommer inte ihåg "varför" vi skulle göra detta - gör du)? - att på Vällingbybadet (tillsammans med bröderna P som jag hoppas finns på plats) som FYRA 15-åringar blivit uppskrämda av EN tio-åring att hans brorsor skulle ge oss stryk så att vi klämde oss ut genom 20-centimetersfönstret i omklädningsrummet - att (även det med bröderna P) sitta på Kungliga Operan lyssnandes till Verdis requiem som de helt säkert enda bland åhörarna som just innan rökt cigaretter garanterat utan tobak - att spela basket på Dalarö med gossar för vilka 1000 kr är som 1 kr för mig - att se nba-finalen kl 4 på morgonen hemma hos en levnadskonstnär på söder Jag hoppas vi fortsätter att bo nära varandra länge än och att vi får, om inte 50 så i alla fall 40 ytterligare fina år tillsammans! Så till den matematiska uppgift du har bett mig lösa. För övriga kan jag informera om hur den löd: "Nu när jag är 50 år, hur stor andel av dem jag träffat genom livet lever fortfarande?" Den som läser upp detta tal har fr.o.m. nu friheten att korta ned mitt svar efter eget tycke beroende på intresse bland åhörarna. Claes kan ju läsa svaret i morgon mer noggrannt. Övriga som är intresserade kan också få svaret per mail från Claes. Först vill jag säga att uppgiften är lysande för att illustrera vad matematik kan användas till OCH för att visa hur man arbetar när man löser verkliga problem med matematik! Huvudregeln är: FÖRENKLA PROBLEMET. Att veta vad man kan förenkla (och vad man inte kan förenkla!) för att svaret på det förenklade problemet ska ligga nära svaret på det ursprungliga problemet, är den hantverkskunskap man tränar upp sig som matematisk modellerare. Jag besvarar alltså först svaret under följande 4 antaganden: 1. Alla människor lever exakt 80 år 2. Man träffar lika många människor i olika åldrar av ens liv 3. De man träffar är, åldersmässigt, ett slumpmässigt urval bland befolkningen. 4. Befolkningens storlek förändras inte över tiden (dvs det finns ungefär lika många invånare nu som för 50 år sedan). Under dessa förutsättningar är andelen nu levande, bland dem man som 50-åring träffat under sitt liv, lika med 68.75% (alltså ungefär 2 tredjedelar är fortfarande i livet). Klart större än man kanske först skulle tro! Hur påverkar våra 4 förenklingar då svaret? 1. Om vi i stället tänker oss att livslängden varierar så att somliga lever längre och andra kortare kommer det förstås påverka svaret. Exakt hur det påverkar beror på exakt hur livslängdsfördelningen ser ut. Jag är som forskare inte tillräckligt nära verkligheten för att ha tagit reda på den fördelning exakt utan jag har testat med en viss slumpmässig livslängdsfördelning och fann då att svaret skulle ändrats från 69% till 74%, alltså en ännu större andel fortfarande levande! 2. Detta antagande tror jag inte är helt orimligt. Självklart är det så att om Claes träffade väldigt många människor som liten men knappt några nu skulle 68% ändras till något mindre, och omvänt om Claes träffat väldigt mycket folk på senare år jämfört med tidigare. 3. Detta antagande är förstås en grov förenkling. Sanningen är snarare att man träffar fler folk i samma ålder som en själv. Dvs som liten träffar man mest andra barn och som 49-åring träffar man mest vuxna (Claes är dock väldigt uppskattad av Nils och Alice också!). Ett sådant socialt beteende (som de flesta av oss har) tenderar även det att ÖKA andelen nu levande bland dem man träffat i livet: det är ju de gamla man träffade som liten som nu är döda. 4. Detta antagande duger approximativt. Befolkningen har ju förvisso växt lite, men främst tack vare invandring. Lite förenklat kan man säga att även detta skulle ÖKA procenten nu levande bland dem man träffat. Mitt svar på den ursprungliga frågan blir därför att jag tror att mellan 67-80% av dem du träffat genom livet fortfarande lever! Mission completed! Din bror Tom

Joel och Thomas i lyssnartagen

Brödtext

Äta äta äta...min käre gamle vän och antropolgiske assistent Tomas Almgren, född Siawash Horsiar

Christina håller tal! Från vänster min tjur, min kära lillasyster Asabea, min guddotter Vera Perrin, min kusinfru Annika, min kusinsyster Linda Jacobsson och gudfarshustru Eva Malmborg