Vi måste slåss för vår rätt att hata ABBA!
Vi måste slåss för vår rätt att hata ABBA!
Allas vår nationalkvartett av "shirt-wearing motherfuckers" för att citera Wu-Tang Clan...notera särskilt hamboleendet och penisprofilen i störtloppsbrallorna på Ulveus...tsa fuckin ha!
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Tsa ha, som han en gång skaldade, min gamle slitstarke, låt vara lätt urspårade Engelbrektsbroder Fredrik "Feffe" Olofsson, även känd som "Keffe", "Metanolmannen, "Metanolicus Rexus", rätt och slätt "Rexus" med flera för er trogna läsare av den här kolumnen, om några sådana ännu finnes, bekanta alias — tsa fuckin' ha! Jag bara älskar den solmogna högsommardebatt som kickstartades av Dagens Nyheters hårt kulturarbetande krönikör, tillika avsuttna kulturchef Maria Schottenius då denna en av dessa lojt solgetingsurrande semestermornar plötsligt drog en blixtrande lans mot den svunna "kulturvänster" vilken enligt Schottenius har "rökt sin sista joint", i ridderligt försvar av, bland alla dessa människor, Benny Andersson och hans eviga gamla ABBA, dessa nationsbärande hjältar vilka i kontrast mot den jointfimpade flumvänstern fortsätter att både fila på sina dragspel, generera miljarder till turistkassan, kämpa mot Slussen och ekonomiskt understödja kommersiellt mindre lyckligt lottade musikanter, artister och andra kulturarbetare, ej spliffzippande, nej tack så mycket, utan på sin höjd lätt vinkällaralkade, låt gå för möjligen till husbehov diskret receptpillerfluddrande. Idag är minsann alla överens om ABBA:s storhet men annat var det på Schottenius tid, ville hon mena i sin krönika, då hon och hennes medsystrar, vilka inget högre begärde än att bland nyponhäckarna i obygdens radhusområden oskyldigen få stuffa runt till Dancing Queen och Money Money, jagades med blåslampa av proggmusikrörelsens aggressivt rödvinsvänsterdrypande haschskägg...ja, något i den stilen. Jag läste med häpnad här i min solsäng — en förvåning som övergick i viss inre munterhet då Schottenius i gårdagens DN fick svar av Mikael Wiehe; en munterhet vilken sedan i sin tur tänjde gränserna mot öppet småleende i morse då jag i radions P1 efter det att tonerna av Sillstryparns Doing the omoralisk schlagerfestival klingat ut fick höra Schottenius och Wiehe drabba samman i debatt. Tsa ha...med anledning av detta dråpliga meningsutbyte har jag en bekännelse att avlägga: Jag kan inte göra anspråk på att ha tillhört "flumvänstern", om än jag helt visst är både flummig och vänster. Därtill är jag väl vid pass halvtannat eller ett par årtionden för ung. Däremot gick jag på mina barnsben i månget demonstrationståg, fördrev otaliga helgdagar i Moderna Museets barnverkstad och så vidare. Under ungdomen avnjöt jag talrika skräckblandat nedrökta* och plakatpackade, ja totalt sönderzonkade, inte sällan i den gamla kända fosterställningen liggande konserter och festivaler med horrrskönt malande tunggung av det som väl får kallas senflumproggens standarförare såsom Peps Persson, Tony Ellis, Dag Vag, Eldkvarn, Arkimedes badkar, med flera. Dessa dagar äro avlägsna nu men jag minns dem med glädje och är, om ingen oförutsedd katastrof inträffar, kassaskåpssäker på att inte ha rökt min sista joint. Jag erkänner vidare att jag var en av de lymlar vilka skulle ha varit beredda att om inte med blåslampa uppjaga så väl i snödrivan nedtrycka den olycksalige hemmapojk (töserna gick härvidlag så att säga utom tävlan — huruvida de gillade ABBA eller ej, vilket dessvärre inte sällan var fallet är jag rädd, ja det kunde kvitta) som skulle ha dristat sig till att på skolgården eller fotbollsplan yttra något så oförsiktigt som att han "gillade ABBA". Vad mera är — jag står stolt för min åsikt än idag! Det må så vara att vi i dessa tider tvingas uppleva för mig surrealistiska händelseförlopp såsom att gamla proletära folkdjupsspektakel somSchlagerfestivalen (som den inte längre får kallas) och Allsång på Skansen inte bara överlever sig själva med årtionde efter årtionde utan sväller sig större och starkare, mer omnipotent strålglänsande och allom betäckande än någonsin, multiplicerar och muterar, spränger varje fördämning och svämmar över alla klass- och generationsgränser — men inte kan jag väl vara den ende, the last stoner standing, i detta vårt gamla garvade hängpenisformade land som fortfarande vidhåller att ABBA:s musik är och förblir samma gamla djävla bottenfruset ointressanta, flugviktiga, osvängigt nördiga, etniskt rensat kaukasiska blöjbajsande barnkammarpop som den alltid varit? Skickligt, javisst, men vem fan bryr sig? Jag orkar lika litet nu som då med dyngan! En miljard flugor har i regel fel, det vet vi alltför väl av dyrköpt erfarenhet. Tänk er mardrömsscenariot att likt en samtida Little Alex ligga fjättrad där i tandläkarstolen, avtänd på alkohol, tjack och benzodiazepiner, och med uppspärrade ögonlock tvingas lyssna på dessa Money Money, The Winner Takes it All och allt vad fan de heter på repeat...nej, det hann nog inte gå många timmar förrän man då hade lyckats med den aldrig tidigare skådade bragden att begå mental harakiri...eller, om vi vänder på steken...ponera att vi hade samlats där ett gäng glada och sentimentala gamla gossar i den samtida uppdaterade opiumhålan för att tillsammans landa mjukt efter en helg av experimentella spjutspetsdesigndroger, gamla hederliga bolivianska bergkristaller, steroider, roppar och dignande mäklarbrickor — vilket gatlopp hade inte då den lede faen fått löpa som i det läget skulle ha vågat sig på pojkstrecket att helt abrupt och utan förvarning i högtalarna bryta av Pink Floyds Ummagumma med ABBA:sChiquitita...nej, det hade inte funkat...dessa infernaliskt hurtfriska leksaksbeat hade helt enkelt blivit för mæget, som den danske flummaren säger. Den enda slutsatsen måste bli att vi i denna högsommardebatt självklart som en man måste ställa oss bakom Mikael Wiehe, våra bloddrypande bajonetter glödande i den gyllenbrynta juligryningen, och ge honom rätt på alla punkter utom en, vilken dock är desto mer avgörande. Ingen kan ju motsäga Maria Schottenius i hennes grundanalys att tiden har hunnit ikapp ABBA — att vi har blivit en nation av ABBA-fans. Personligen kan jag omöjligen se något som helst positivt i denna spöklika sanning...steget mellan Disneyland och Nürnberg har aldrig varit särskilt långt, know what I'm saying... * Jag kan lugna Maria Schottenius med att försäkra att några jointar då inte var aktuella för min del. Sådana var över huvud sällan förekommande under epoken, vilket Scottenius hade vetat om hon hade varit med då det begav sig, utan är som så mycket annat en frukt av den på larvfötter obärmhärtigt avancerade, allom uppslukade amerikaniseringen. Nej, chillum, chobang och Digger var de redskap som låg i min verktigslåda på den tiden. "Och du, din stackare, du får ingen permobil! Nej, du får sitta där ensam din stackare, medan Carl Bildt går i ridstövlar till Polen och skjuter invandrare! Ja fy fan!" -Weiron i ottan (citerad fritt ur minnet) PS. För övrigt anser jag att ABBA:s lokala eftersläntrare Gyllene Tider i den moderna anständighetens namn bör modifiera sin text "sätta på flickorna på TV2" till "sätta på flickorna på SVT2". DS.
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">12 juli, 2013</span><br>Vi måste slåss för vår rätt att hata ABBA!