Vad säger ni gossar små? Skall vi parta på några kartor roppar och ryssfemmor och en påse tjetjenskt hästtjack, kanske fyra, supa skallen i bitar och headbanga ett dygn eller två till nya Veronica Maggio?
Vad säger ni gossar små? Skall vi parta på några kartor roppar och ryssfemmor och en påse tjetjenskt hästtjack, kanske fyra, supa skallen i bitar och headbanga ett dygn eller två till nya Veronica Maggio?
Wassup with that half open mouth, gal? And why the f... yo pulling on that hair..?
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Känslan av mer eller mindre total alienering inför mina goda och välmenande svenska landsmän och tillika medmänniskor — dessa arma horder av ständigt kärlekslöst och mekaniskt robotrektalkopulerade skattebetalare och småbarnsföräldrar där ute i kataloghusen vilka inte göra annat än att dag ut och dag in leverera samhällsnyttofunktioner och avla nya hederliga skattebetalare utan annan tack än nya skatter, pålagor och förbud, indragna sjukpengar, maxtaxor på dagis och allt möjligt annat elände vilket gör deras livspussel tilltrasslade som förbannade gordiska knutar vilka väl blott ett välriktat alexanderhugg kunna lösa — är mig blott alltför välbekant men icke desto mindre oangenäm. Senast infann den sig då jag i den gångna veckan läste recensionerna av Veronica Maggios nya skiva med den olyckligt valda titeln "Satan i gatan" — hyllningskrifter som i nivå av superlativer kunde varit ägnade ett mästerverk av Rafael, Bach eller Ovidius. Säg mig — är jag mol alena här i vårt stackars gamla hängpenisformade land, vårt trötta, vid det här laget rätt slitna Sverige, om att anse att denna kvinnas musik inte är "mästerlig" utan tvärt om ren och skär, härsket getgallestinkande dynga — eller, om vi skall vända vår andra, vänliga och välvilliga, förlåtande sida till: lättmjölkigt, bottenfruset mediokert, intetsägande och till intet förpliktigande utfyllnadsskval vilket på gymet förvandlas till mental tortyr? Tack vare lov har jag hittills endast hört förstasingeln, den med den text vilken enligt samfälld utsago i våra medier skall gälla som "kontroversiell". Jag vet dock blott alltför väl vad som väntar. Nere på gymet kommer jag under mina förtvivlade kroppsliga ansträngningar att våren, hösten och vintern igenom, allra minst, gruvligen torteras av den ena efter den andra av flickan Maggios "hits" — samma för min på en knivsegg vådligt balanserande mentala jämnvikt så förödande vanskliga plågor som de vilka hava drabbat mig med den ena efter den andra av neanderthals-"hitsen" på Robyns senaste alltså, om vilka jag förut har skaldat i den här kolumnen, i vad som måste vara mer än ett år vid det här laget, trots mina säkert tio gånger upprepade till personalen framförda allt mer desperata klagomål. Vid den trekukade getens anskrämligt vedervärdiga huvud — för detta skola ni brinna i evighet i det heliga Hades allom förtärande lågor, ni ledningsgruppens alla medlemmar i SATS Swedens moderbolag, så sant som jag är en av kvinna född, i cyberrymden utslungad, smärtsamt samtida och uppdaterad, ja nära nog framtida, i alla tentakler uppkopplad bloggare! Nej, detta kommer inte att fungera. Hösten kommer inte ha hunnit morfas till vinter förrän de kommer att tvingas ringa killarna i randiga tröjor för att komma och hämta mig en svart och gudsförgäten morgon sedan jag löpt amok där bland Technogym-maskinerna och kastat 20-kiloskakor som diskusar omkring mig, Ricky Fucking Bruch på toppen av hanses anabolakarriär stylee. En sådan risk kan jag inte utsätta mig för. Redan då jag är tillbaka i staden efter sommaren måste det nu till sist, en gång för alla, och två för envar, bli iPod på också för min del. Jag är Lucy in the sky...i taxin, i hissen, i hallen...jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer — jag är nääääästan däääär...jag tror jag är käääär... Jag menar — que pasa amigo? Tortillas con enchiladas? Kartoffelsalat mit den schlagsahne? Kaffe med dopp? Öppet spår? Allmänhetens åkning? Vad är det hon sjunger, jäntan? Ursäkta min franska, men kan det rent av anspela på sexualakten — the old in-out, in-out, som vår gamle vän Little Alex kallade den? Notch notch, hubba bubba, jalla jalla, ymf ymf...widdy well, Little Alex, widdy well...say no more... Det är också något med Maggios, Robyns och så många andra av dessa våra överåriga popsmåflickors uppskruvade falsettröster — min kära kusin Linda kallar det för "pedofilpop" och jag förstår fuller väl vad hon menar. Om jag säger så här: jag tycker inte att de för sina medsystrars sak framåt med sin musik utan att de tvärtom går motsatta intressens ärenden. See what I mean..? Vad säger ni alla där ute i cyberrymden — tycker ni verkligen att det här är så bra eller är det bara våra stackars popjournalister vilka av egenintresse i moraset av detta popindustrins Armageddon låter sina omdömen alldeles skena iväg med sig? Dessvärre ser jag för mitt inre scener av hur grannarna samlas kring grillen i radhusområdet till tonerna av den där sakramentskade refrängen, gång efter gång efter gång efter gång, duplicerade i tusenfaldiga, ja hundratusefaldiga massupplagor, försommaren, högsommaren, sensommaren, brittsommaren och förhösten igenom — till att börja med... Ack ja, ack ja. Säg kan någon förklara för mig..? PS. Därom intet ont sagt om Veronica Maggio som person. Ånej, ånej — det vore mig fjärran! Felet, om vi skall uttrycka det lindrigt, ligger helt och fullt hos mig själv och är dessvärre av obotlig natur. Maggio är på alla vis en rar och trevlig tjej och därtill en hyfsat begåvad artist. Jag var med och spelade in en reklamfilm med henne för ett par-tre år sedan och hon var högst behaglig, professionell och samarbetsvillig — gjorde som vi sade till punkt och pricka, som vi brukar säga, hoppade när vi sade hoppa, gång på gång på gång på gång, upp och ned, upp och ned, upp och ned, upp och ned, igen och igen, som en kvinnlig Patrik Fucking Sjöberg (förlåt...), timme ut och timme in, med ett mentalt tålamod och en kroppslig uthållighet som föreföll outslitliga, utan minsta klagan, för en spottstyver som arvode. Heders! Att resultatet sedan blev mindre bra var allt annat än hennes fel. DS.
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">30 april, 2011</span><br>Vad säger ni gossar små? Skall vi parta på några kartor roppar och ryssfemmor och en påse tjetjenskt hästtjack, kanske fyra, supa skallen i bitar och headbanga ett dygn eller två till nya Veronica Maggio?