Trenne tiotal timmar i veka livet av Milano

maj 01, 2009

Carsten Höller och Joel Berg

När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.

Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!

Bildkälla

Så tog jag mig då åter, som ni säkert noterat, en utdragen paus, så som vi människor emellanåt gör här i detta jordelivet, av skäl som voro såväl åtskilliga som väsenskilda, så som de gärna plägar vara.

Jag återuppstår här med en serie lågkvalitativa, bristfälligt nykteristiska mobila vimmelbilder från vårt besök i Milano i förra veckan, denna stad vilken jag besökt oftare än någon annan under de senaste aderton åren, rakt under rullande möbelmässa. Det var förstås vår älskade vän Joel Berg, den store art directorn och min gamle Engelbrektsbroder, flera gånger förr omskriven i den här kolumnen, som fått oss att företa denna blott drygt dygnslånga utflykt, för att förgylla lanseringsfesten för hans byrå Studio Berg, vilken han nyligen flyttat från Treviso till Milano och öppnat i nya spatiösa lokaler.

Joel vore nu inte Joel och hans sambo (urk, vilket vämjeligt ord...) Kajsa inte Kajsa om de inte sett till att göra denna fest till något betydligt större genom att visa "objekt" av trenne andra gemensamma vänner, inga mindre än Marc Newson och James Irvine, designstjärnorna, och Carsten Höller, den store konstnären.

Det blev, som så ofta förut, tre tiotal höggradigt intensiva timmar i hjärtat av den lombardiska design- och modemetropolen. Förutom Joels cocktail hann vi bland annat med tvenne tjocka trerättersluncher, kompletta med grappa och limonchello, ett besök på det hedervärda svenska evenemanget "Swedish Love Stories" (om vilket jag ingenting säger så har jag ingenting sagt, som det gamla motbjudande lutheranska uttrycket lyder), Bar Basso, mer eller mindre intressanta och givande samtal med flera tjog karaktärer ur den svenska designeliten och däremellan generösa mängder glas skummande spumante.

Ändå lämnade jag tidigt designeliten åt dess öde denna afton tillsammans med min gamle hemmapojke Anders Lindholm, halvitalienaren som är fastborrad i Milano sedan väl snart ett kvartssekel, till en libanesisk sylta längre ned på gatan där vi satt under flera småtimmar och tillsammans med fem uppbragta nordafrikaner försökte omvända en ensam övertygad fascist, denna italienska åkomma, Anders oförtrutet orerande på klingande italienska, jag själv sufflerande på svenska i en roll som någon slags tillbakadragen ideologisk strateg — resans höjdpunkt. Tror ni inte att vi lyckades i vårt stråt till sist dessutom!

Den aggressive fascisten lämnade syltan vid fyratiden på morgonen efter att ha skakat hand med oss alla, mild och lugn, med avslutningskommentaren att han i grund och botten var kommunist. I fkn love it!

Utmärkelsen Veckans Bragd-Birger gick också till Eder Ödmjuke, efter att jag bett två certifierade unga gaturånare från ett östligt grannland att visa mig vägen på kartan där vi kom stegande fullt guldringat cocktailriggade, vår vän Tomas Asplund också för säkerhets skull med en rejäl kostymkasse från Prada i näven, i en illa upplyst återvändsgränd vid en järnvägsräls på väg till Joel — ett område ökänt för sin farlighet fick vi höra senare.

Deras hemmagjorda fängelsetatueringar glimmade imponerande på händerna när de förvirrade fingrade min karta innan de fann sig och började fråga om det obligatoriska "cigarrro". Vi får vara tacksamma för att det gamla talesättet att rånare drar sig för att råna rånare än en gång besannades...

Jag lägger även med ett par lika undermåliga bilder från vår käre gamle vän Thomas Sandells vernissage på galleri Brännström några dagar före vår Milano-resa, med de glasobjekt han under ett par års tid producerat hos italienska Murano. Gutår!

Min käre vän Marc Newson med kvinna