Så voro vi åter samlade: ett ystert bestånd praktfulla exemplar av den stolta utdöende arten Homo Sapiens Rex
Så voro vi åter samlade: ett ystert bestånd praktfulla exemplar av den stolta utdöende arten Homo Sapiens Rex
Den tappra brigaden samlad i decembernatten
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Ja, så drogo vi åter samman efter jämnt ett solvarv av nya vådliga äventyr och bravader för en storstilad Gathering, den så kallade Brittons Brigad, BB — knappa dussinet mer eller mindre välvuxna manspersoner från den hårda kärnan av Stockholms innerstads innersta gamla basketkretsar vilka så oväntat strålat samman i den här kolumnen och vilka en dag måhända skola komma att stå uppstoppade tillsammans i en avsides placerad monter på Riksmuseet i Frescati, framtidens folk till varnagel. Skådeplatsen var denna gång vårt kontor på Brahegatan samt en av Brigadmedlemmarnas närbelägna kött- och spritlokus.
På kvällens schema stod urtida mångkamp, prehistoriska manliga umgängesriter samt dryckeskultur i tidig bronsålderstradition. Detaljerna från den gudsförgätet svarta decembernatten är alls ej centrala. Vi ser tillbaka på det hela som en väldig och vidunderligt burlesk Bruegelfresk där det är helheten, det stora sammanhanget, eller helikopterperspektivet för att uttrycka sig på samtidssvenska, som är huvudsaken.
Gåtor som hur i hela fridens namn den store Feffipitekus Rex Gutturalis Metanolicus kunde ro iland bragden att först konsumera förpilsner till förpilsnern till förpilsnern, sedan under hot tvinga samtliga brigadmedlemmar att underteckna ett olycksbådande ”manifest”, så försvinna i vitglödgat vredesmod under ett antal timmar, då han bevisligen bland mycket annat besökt flera andra krogar och gästgiverier, införskaffat ett pingisracket och varit hemma och författat en bloggkommentar(!),
bara för att till sist göra en lika överraskande som bejublad comeback innan han som en magnifik final lyckades bli såväl insläppt på som, mindre förvånande, utslängd från Spy Bar — ja, det vara bara en av nattens många folkligt myllrande subplotter och brokigt sammanflätade människoöden och händelseförlopp...vi är ändå alla, trots allt och när allt kommer omkring, stolta exemplar av arten Homo Sapiens...
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">8 december, 2008</span><br>Så voro vi åter samlade: ett ystert bestånd praktfulla exemplar av den stolta utdöende arten Homo Sapiens Rex