Requiem över Göran Hägglund
Requiem över Göran Hägglund
Stilpolisen noterar med tillfredsställelse den över axlarna synbart nonchalant men ändå prydligt medvetet knutna tröjan i en "djärv" nyans— ett "ledigt" alternativ till den gängse slipsen
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Så kom och gick den dag som förr eller senare måste randas. Vår Göran Hägglund tog ett tårfyllt farväl med blomsterkvast i hand, klev ned från den politiska scenens värmande strålkastarsken och red in i solnedgången. Som sin svanesång bjöd den siste kvarlevande representanten för den ursprungliga "Alliansen för Sverige" oss en uppvaktande ouvertyr trånande inför vår stora främlingsfientliga minoritet av lågpannad pöbel i ett sista skenbart framgångsrikt försök att bryta sitt partis slemmiga snigelgång längs riksdagsspärrens blixtrande rakbladsegg. I tolv långa år har Hägglund efter bästa förmåga förgäves förfäktat "familjeidealen" och svängt den snedkammade skötsamhetens fana i ett alltmer gudlöst, surrealistiskt samtida samhällslandskap där även de mest plikttrogna familjeförsörjare och frireligiösa schlagersångare har kommit att anta skepnaderna av vildhåriga haschskägg och timmerhuggande sexmördare. Otacksamt kan tyckas att han som en sista spark i arslet tvingades se sin enda politiska kvarlåtenskap, vårdnadsbidraget, osentimentalt spolas av däck som det gamla barnet med badvattnet. Göran har gjort ett gott och tappert jobb, därom kan inga tvivel råda, även om han under alla dessa år, månader, veckor, dagar och timmar inte fullt lyckades bryta sig ur skuggan av sin store företrädare Alf "The Man" Svensson. Att efterträda Svensson efter dennes trettioett år vid rorskulten för det politiska frimickleriets bräckliga farkost var vid gud i hans jönköpska skepnad ingen tacksam uppgift. Svensson var en man med bibliskt tålamod och hednisk beslutsamhet. Efter en uppvärmande tjugoårig politisk ökenvandring lyckades Svensson 1985 som en trojansk häst inom Centerpartiet, under ledning av farbror Thorbjörn Fälldin, tillskansa sig en riksdagsplats och utifrån denna maktposition med några snabba manövrar förvandla pingströrelsens gamla sekteristiska Kristen demokratisk samling till det mer bredbrättade och politiskt rumsrena "Kristdemokraterna". Vid riksdagsvalet 1991 erövrade detta nyuppfunna parti inte mindre än 7,1 procent av väljarna. Siffran var sensationell då Kristen demokratisk samling under partiets första knappa tre årtionden hade kretsat kring och oftast under en procent — det verkliga antalet tungomålstalande Jesusfreaks i vårt land på den tiden (idag troligen än mindre). Väl inne i riksdagens värmande gemenskap lämpade Svensson genast hela den snabbt uppbyggda kulissen av populistiskt allmängods över bord för att benhårt kohandla sig till eftergifter för pingsrörelsens gamla kärnfrågor som kvinnan tillbaka till spisen och begränsningar av aborträtten, kristendomsundervisning i skolan, homifiler och andra perversa tillbaka i fållan, etcetera — med avsevärd framgång. Han blev på kuppen "folkkär", utan att lågpannorna någonsin gav ett flygande knull, som amerikanen säger, om, eller än mindre synade hans hårda kärna. Sin riksdagsplats har kristdemokraterna bland slickande lågor med svettig bravur förfäktat under det kvartssekel som har förflutit sedan Svenssons lyckosamma inbrott. Under hela denna epok har partiet kunnat göra anspråk på sin tredjedel av den mer eller mindre beständiga skaran av otroget flyktiga allmänborgerliga missnöjesröstare och idioter vilken likt ett sillstim i strömmen följer den rådande samtidstrenden, på bekostnad av sitt fadderparti centern och dess tvillinga lillebror folkpartiet. Alf Svenssons bragd, om vilken jag så tidigt i min karriär som 1986 i Dagens Nyheter författade en skandalomsusad straffpredikan, är naturligtvis bortglömd i dessa dagar då ett parti som Sverigedemokraterna med ett mer brutalt samtida manér har lyckats exploatera en större portion av den procentandel av vår nations befolkning av fåkunniga och mindre vetande vilkens maximala potential jag beräknar till omkring trettio procent — den högsta siffra som nazisterna uppnådde i demokratiska val. Då räknar vi inte den ickeröstande associala minoriteten. Göran Hägglunds oblida öde har varit att i ett främmande, vansinnigt nytt samtida samhällslandskap med allt vad fan gammeldags svärd och lansar heter försvara dessa Alf Svenssons, Levi Petris och pingströrelsens gamla traditionella ideal i nya tider då ingen djävel, de förbannade nutida hororna, har en aning om vad dessa ideal kom ifrån, än mindre bryr sig det bittersta om dem eller den gamla sköka till häst de en gång långt bak i urtiden red in på: förgäves naturligtvis. Vi fåtaliga minnesgoda kommer i första hand att minnas vår Göran för hans utspel för en knippe år sedan, anno 2009, om "verklighetens folk", denna tysta majoritet som i hans plötsliga mardrömsvision skulle vända sig mot "kulturelitens" "svårartade performancevrål", etcetera, ett drama om vilket jag då skaldade några rader i denna kolumn Vi var några enstaka som då undrade hur det var fatt med Göran. Hade han nu ändå till sist efter allt detta sidebenekammande slipsbärande förlorat förståndet? Nej, alls icke. Ej heller var resonemanget ett symptom på deliriumliknande tillstånd till följd av biverkningar från långvarigt alkoholmissbruk och/eller antidepressiv medicinering. Alls ej! Göran varken dricker eller självmedicinerar tung antidepressiv psykofarmaka och dårhusfludder mer än för det berömda husbehovet. Istället får vi skriva detta hans bisarra utspel på samma konto som det senaste försöket att tråla de sjuka främlingsfientliga folkdjupen: en desperat och naturligtvis fåfäng jakt efter de undflyende gudlösa populistiska horderna helt enkelt. Kanske insåg Göran i ett ögonblick av "clairvoyance" att detta slag är förlorat nu i detta digitala scenario då "familjeidealen" är överspelade och då mer moderna tölpar med ny virtousitet spelar den samtida pöbelns pipor. Kanske var han bara trött. Hur som helt så bör vi ta av oss baskern och med ett småleende tacka en mer än medioker representant, kanske än av de sista, för den snedkammade, skötsamma, låt vara mellan skål och vägg lätt intoleranta frimicklande minoriteten från trakterna kring Vätterm för ett hyfsat, ja mer än så, väl godkänt förrättat värv. PS. Finns det någon icke Jesusfreak som kan le ett leende som det på den bifogade bilden? DS.
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">6 mars, 2015</span><br>Requiem över Göran Hägglund