Oh ma ma ma...those sweet, distant hoop days in remembrance...

mar 20, 2010

Min gamle broder och käre lagkamrat Danne

När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.

Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!

Bildkälla

I veckan som gick klubbades de då, alla vi stockholmares infernaliske plågoande Aleksander Wolodarskis vanvettiga planer för Norra stationsområdet och "manifestationen" med de mastodondiska Stalinkrokanerna Tors Torn, hanses eget groteska gravmonument. Vänner och bekanta är bestörta då de inte i sina vildaste fantasier hade kunnat föreställa sig att dessa galenskaper skulle "gå igenom". Jag som känner Stockholms samtida byggnadspolitik, om man nu kan kalla den så, hyste aldrig några tvivel. Som jag tidigare utlovat så kommer jag att återvända till denne totalitäre tolchockare, både i den här kolumnen och annorstädes, widdy well Little Alex, widdy well... Dock inte denna kväll. Denna första vårkväll vill jag ägna mig åt angenämare ting, nämligen ljuva minnen. Jag hänger därför upp ett drypande, rykande internt köttstycke till mina kära gamla vänner i BB, Brittons Brigad, denna kolumns lilla men ack så hårda kärntrupp, sprungna ur den innersta diamanthårda kärnan av Stockholms innerstads innersta basketkretsar, i form av en handfull bilder från höjdpunkten av min egen över tre decennier utdragna karriär som basketspelare. De första fyra av dessa bilder kom mig tillskickade för några månader sedan av min gamle käre broder och lagkamrat Danne "Dana-Tranan" Perrin, han som flyger så lekande ledigt högt och skönt på den första av dessa bilder — en av de mest gudabenådade atleter jag någonsin har haft äran att dela en basketplan med, begåvad med en svart mans vristspänst och det mest naturliga halvdistansskott jag över huvud taget skådat (jag var själv den ende som kunde stoppa hans spin-around, då jag visste exakt där detta blixtsnabba giftiga skott, säkert med 80 procents säkerhet, minst, skulle komma). Dessa bilder är alla från vår allra bästa säsong, tillika min första av sju eller åtta i A-laget. Den säsongen gick vi hela vägen fram till en direkt avgörande match i kvalet till Elitserien men förlorade med fem bittra poäng mot det satans Blackeberg — som vi krossat hemma i första mötet — en förbannad vårsöndag i den sprängfyllda Vällingbyhallen. Fast vi som alltid hade ett alltför kort lag var vi riktigt, riktigt bra och vassa det året, anförda som vi var av vår fantastiske amerikan Joe Allen — så stark han var, så tuff! — med mig själv, det måste sägas om än blygsamhet är en dygd, som en 18-årig alldeles förbaskat oblyg och nog så tuff rookie, med en framgångsrik, för att inte säga succébetonad high school-säsong innanför västen. Den andra omgången bilder rotade jag fram i en skolåda nere i katakomberna i vårt gamla högkvarter Rosenbusken på Rosengatan bakom Sveavägen i Stockholms City, efter tips av min gamle lagkamrat Svante, även känd som "Benson", även ökänd som "Tjuren från Coma Saloon", ordförande numera i vår gamla klubb — hatten av, Stor-Svante! Den första av dessa bilder tror jag är från säsongen efter, då jag själv var frånvarande och spelade divisionen under på Gotland under militärtjänstgöringen. De övriga är från några säsonger senare, då vi var på viss nedgång, men fortfarande låg i toppen av serien, dock utan någon riktig vittring på Elitserien längre. Jag kan ärligen säga att det enda — verkligen det enda! — jag över huvud taget saknar från min ungdom är höjdpunkterna från basketplanen, främst säsongen 1980-81 i Charter Oak High School, Los Angeles, och 1981-82 i KFUM Central, Stockholm, den sistnämnda varifrån bilderna här intill alltså är hämtade (tyvärr har jag inga från USA). Jag säger som Victor Sjöström i Smultronstället: "visst kan det hända att man blir sentimental..." Nåväl, förutom jag själv, min älskade lillebroder Tom, även känd som "Lam", och "Dana-Tranan" så är även ytterligare en BB-medlem med i den andra omgången bilder, nämligen BH. Du går alltså utom tävlan, din gamle Jeopardy-tabellbitare. Jag utmanar er andra neanderthalare att försöka pricka in samtliga gossar på den allra sista av dessa bilder, den där BH är med, von links, som tysken säger, alltså från vänster. Vem klarar det? Vilken hall det är utgår jag från att ni alla genast kan avgöra.

Vår store amerikan Joe Allen, enligt min mening en av de större som spelat i vårt land, fast han inte mätte mer än max 201 i strumplästen.

En trollkarl till playmaker i pojkåren, omskolad till disciplinerad off-guard under vår största säsong, Centrals store legendar Jonas Erbe, även känd som Örrbazz, ökänd som Lodenrockius Rexus i denna kolumn - en vit svensk magic, varken mer eller mindre.

Kattvige Lasse

OK, gossar, ta dem von links, alltså från vänster. Vem minns inte hur ettan med den räkningen blåste upp sin fly-lugg med mungipan? Thommy Dahlgren givetvis, mätte 208 och hade en enorm fysik som han dessvärre inte fick ut mycket av. Fred Sava med ryggen mot kameran, C, Krille Ling och Kalkyl.