Nice going, Little Alex! Gamle Josef applåderar i sin grav!
Nice going, Little Alex! Gamle Josef applåderar i sin grav!
"Tors torn" vid nya Norra station. Planarkitekt: Aleksander Wolodarski
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Så har den då inträtt till sist — den tid då det blivit dags för allas vår Aleksander Wolodarski, The Man, The Myth, The Nintendo Game, att kröna sin karriär på vårt Stadsbyggnadskontor vilkets korridorer han toppridit med all upptänklig brutalitet alltsedan Gustav Vasa och Hedenhös rände runt som finniga målbrottsslynglar i kortbyxor. Under denna ändlöst utdragna epok har den gode Alex som vi vet gjort samma sak med vår Kungliga huvudstad som den kärlekslöse sex- och våldsroboten Rank Xerox gjorde med otaliga oskyldiga skolflickor och annat löst folk i de gamla fina vuxenserietidningarna Pox och Epix, saliga i åminnelse. Tanken går även osökt till en annan Alex, han från litteraturens och filmens värld som brukade roa sig med att tolchocka sin omgivning. Ett är säkert: Stockholm är en helt annan stad den dagen då Aleksander går i pension än den var i den avlägsna dåtid då han begynte sin bana — om den dagen nu någonsin kommer, vill säga. Säkra kan vi inte vara. Kanske har han i likhet med Rank Xerox den andre Alex evigt liv? Kantänka är det inte blod utan flyande proton som svallar i hanses ådror? Vad fan vet jag? Jo, ett till: att Little Alex ensam bär lejonparten av ansvaret för att Stockholm med akuratess har marscherat upp som det arkitektoniska problembarnet framför andra bland de europeiska huvudstäderna på den här historiska sidan av Berlinmurens fall. Det är nu åtskilliga år sedan jag gav upp hoppet om Stockholms arkitektoniska och stadsplanemässiga framtid och lämnade den offentliga debatten, som det så vackert heter, som jag trodde för gott. I min självupptagna stress varken hinner eller orkar jag ens längre följa denna debatt, om någon sådan nu hade förelegat. Jag måste också ha starka blodkärl i huvudet. Annars hade jag med garanti fått en stroke härom dagen då min vördade vän SoB uppmärksammade mig på artiklar och bilder i tidningarna om och på Wolodarskis planer för Norra stationsområdet — planer som man uppenbarligen på fullt allvar har för avsikt att "klubba" redan den kommande veckan. Jiihaaa!!!! Jiiiiiifuckinhaaaaaaaaaaa!!!!!!! Ye freakin´ Jesus Freak ravin´ hillbilly goathead frog shaggin´pork eatin' ass lickin´ lunatic Gods!!!!, för att travestera salig Hunter S Thompson med en dos av Wu-Tang Clan. Här hade jag i min slöa enfald inbillat mig att Little Alex ändå någonstans var inne på sin ritt ut mot solnedgången och skulle nöja sig med de skövlingar han lämnar efter sig i form av Södra station, S:t Eriksområdet, Starrbäcksängen, Kungsträdgården med flera stadsplanemässiga och arkitektoniska Titanic-haverier, men nej, ack nej, alls icke, motsatsen råder — allt detta framstår nu som oskyldiga förpostfäktningar i jämförelse med detta megalomaniska postmodernistiska törnekrona i Stockholms nordliga industriella utmarker med vilken Little Alex avser kröna sin tidsålder. Just idag mår jag dock bra. Jag känner mig välvillig och allmänt jovialisk till mods, nära nog som om vore jag aktör i en pilsnerfilm från fyrtiotalet, Michael Nyquist stylee. Inte har jag obegränsat med tid heller denna lördag, lika litet som jag haft någon annan dag under senare månader. Därför skall jag vara både snäll och kortfattad i mitt omdöme om Little Alex. Låt oss stanna vid att konstatera att gossen har starka, ja brutala stalinistiska böjelser, med en obotlig fetish för halvmånar och framför allt "axlar" kantade av torn. Hans smak är ej heller den bästa, motsatsen råder. I övrigt lämnar jag er med en oöverträffbar kort och saklig analys av Aleksander Wolodarskis övergrepp vid S:t Eriksområdet av min vördade vän Mikael Askergren, vår tids arkitektoniska geni, av en samtida kollega rent av kallad en Michelangelo, en professionell analytiker som givetvis kan detta ämne så oändligt mycket bättre än en lekman som Eder Ödmjuke. Även två av de tre bilder jag bifogar till detta inlägg härrör från dennes digitala textarkiv, den ena fotograferad av honom själv. Read it and weep, ye´ poor ol' Neandertals! Dock har jag långt ifrån sagt mitt sista ord i detta ämne. Nej, Mikael Askergren har övertygad mig om att jag i denna fråga måste göra ett undantag från mitt beslut att inte längre delta i debatten eller skriva i tidningar. Vi ses igen alltså, viddy well, Little Alex, viddy well. Litet mer vatten måste bara rinna under broarna först. Tills dess — gutår! "I should have killed you long time ago" -Hunter S Thompson PS. Knappt har jag "postat" detta inlägg, som det heter på nysvenska, förrän jag får den fjärde bild jag nu lägger upp mig tillsänd av min käre gamle vän Mauro. Som sagt, jag måste ha starka blodkärl i huvudet. Stockholm, Stockholm, stad i världen...vilka äro de varelser som vilja göra dig detta? Äro de månne sprungna ur de norrländska skogarna? Inte kan de vara homo sapiens, det håller jag för uteslutet. Bifogar Mauros meddelande som bildtext. Det här är inte roligt längre. Godnatt, jord. DS.
S:t Eriksområdet. Planarkitekt: Aleksander Wolodarski
Karl-Marx-Allee, Östberlin (tidigare Stalin-Allee). Planarkitekt: Josef Stalin. Foto: Mikael Askergren
De där tornen är ingenting mot det här fullständigt horribla projektet som jag verkligen hoppas aldrig blir av. Inget fel i att däcka över bilvägen, men med 8 våningshus?????Så jävla historielöst så man storknar.
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">5 december, 2009</span><br>Nice going, Little Alex! Gamle Josef applåderar i sin grav!