Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall...)

Vi känner alla alltför väl den på tung rotation hårdslitna dagliga dängan: våra stackars medmänniskor som inte kan sluta tjata hål i skallarna våra om denna vår gemensamma samtid vilken bara fortsätter att skena fram som ett amoklöpt expresståg i ständigt accelererande vansinnesfart; åren som bara rusar undan utan att vi stackars gamla kärlekslöst robotrövknullade skattebetalare hinner få en aning om var i hela fridens namn de tog vägen; våren och högsommaren som reptilsnabbt växlades till höst vilken vi knappt hann registrera förrän smack vi fann oss bäddade djupt i en av växthuseffekten förfuskad midvinter; svanhalsen som i realtid morfades till kalkondito; den lille pilt vi nyss närde bröstmjölksdiande vid vår barm som ett tu tre kommer rumlande gatan fram burdust vildskäggigt fulltatuerad med tordönstämma mullrande i osynligt headset, etcetera, etcetera; själve Kalle på kaviartuben och Solgossen på tändsticksasken, det svinet, har väl innan vi vet ordet av förbytts i gamla surpisstinkande genderöverskridande kärringgubbar på det som en gång var långvårdsholken medan vi klippte ett par Netflix-avsnitt och snabbscannade några husobjekt och uppdateringar av feeden på paddan …? Vi känner alla alltför väl den på tung rotation hårdslitna dagliga dängan: våra stackars medmänniskor som inte kan sluta tjata hål i skallarna våra om denna vår gemensamma samtid vilken bara fortsätter att skena fram som ett amoklöpt expresståg i ständigt accelererande vansinnesfart; åren som bara rusar undan utan att vi stackars gamla kärlekslöst robotrövknullade skattebetalare hinner få en aning om var i hela fridens namn de tog vägen; våren och högsommaren som reptilsnabbt växlades till höst vilken vi knappt hann registrera förrän smack vi fann oss bäddade djupt i en av växthuseffekten förfuskad midvinter; svanhalsen som i realtid morfades till kalkondito; den lille pilt vi nyss närde bröstmjölksdiande vid vår barm som ett tu tre kommer rumlande gatan fram burdust vildskäggigt fulltatuerad med tordönstämma mullrande i osynligt headset, etcetera, etcetera; själve Kalle på kaviartuben och Solgossen på tändsticksasken, det svinet, har väl innan vi vet ordet av förbytts i gamla surpisstinkande genderöverskridande kärringgubbar på det som en gång var långvårdsholken medan vi klippte ett par Netflix-avsnitt och snabbscannade några husobjekt och uppdateringar av feeden på paddan..? Själv har jag som ni fåtaliga minnesgoda erinrar er aldrig köpt den där kverulantiska klagosången. Tvärtom så finner jag den förbannat bortskämd och otacksam: att plåga sin omvärld med den sortens gnäll när vi har den osannolika förmånen att leva i undantagslandet Sverige i en tid då vår vällevnad har antagit närmast absurda former och våra medelmåttiga medelklassmassor kan fylla sina dagar med belånad romersk lyx i samtida radikal ultramaterialistisk tappning. Vad väntar sig alla dessa konsumenter egentligen? Att de skall leva för evigt som fagra tjugoåringar och att deras timmar skola framskrida utdragna som solstekta julimånader? Visst förstår jag att det handlar om parhusfilosofiska besvärjelser över obearbetad dödsångest och så vidare men det är så barnsligt och just medelklassigt. Jag kan inte påminna mig någon representant för underklassen eller faktiskt heller någon från den gamla överklassen älta hur ”kort livet är”. Inte heller tror jag att min morfar eller hans far och bröder där ute i det tidiga förra seklets bistra hälsingska vinterskogar eller mödrarna i min faders andra hemland Etiopien hade/har för vana att betjata ”hur snabbt tiden går”. Nej, jag tycker att denna vår samtid avancerar i majestätisk metodisk mak och lämnar sina präktiga spår bakhän. Min mormor, salig i åminne, föddes i en tid då cyklarna hade stora framhjul och själv har jag under mitt dryga halvsekel här på vår jord fått förmånen att genomleva en sådan mängd av äventyr, händelseförlopp, njutningar, utsvävningar, djävulskap, vansinnigheter och historiska konvulsioner så att det känns som om jag redan hade levt i ett århundrade. Jag tackar varje ny dag och njuter dess härligheter och även dess fåtaliga plågor som bonus. Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att kunna motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord, uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd på Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset. Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla. Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade — samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de dryga tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar. Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg, fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland, ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige. I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata. Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang. Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt. Inunder oss utbreder sig det nattliga diamantglittrande tvåhundrasjuttiograders-diadem som jag aldrig kommer att tröttna på och vilket utgör orsaken till att jag inte kommer att flytta härifrån Kampementsbackens krön förrän det som klyschan lyder blir med fötterna före: min gamla födelsestad och älskade ängel Stockholm och därutöver Djurgården, Nacka och Lidingö i vitmenad vintercouture. Badande i hamnarnas gallgula ljussken i ost vilar monsterskeppen på sina rutter till Helsingfors, Tallinn, Riga, S:t Petersburg och allt fan vad det må vara. Samtliga stadens xx kyrktorn med undantag av min egens barndoms Engelbrekts och Hjorthagens kan vi skåda från mina panoramafönster och balkong. NK-klockan fortsätter att vrida sitt rödgröna janusansikte och i tjurögat rakt söderut lyser Globens obscena testikel i violett och bakom den tio grader ost, som den gamle undermålige artillerieldledaren i mig belåtet gissar, den strålkastarbelysta Hammarbybacken, den gamla soptipp där en gång i det distanserade mellersta nittiotalet en samling medelålders män, denna åldriga ras, fantiserade om att anlägga Olympiastadion, ”Victoriastadion” naturligtvis dubbad i ett hjärtnupet fåfängt försök att slå rojalistiska sentiment i svang, för OS i Stockholm 2004, denna bisarra hallucination, med påföljande konsekvenser i form av spenderade miljarder och vansinniga byggnationsutbrott om vilken jag skaldade i stycket Feel the Light (OS-kampanjens stilenligt svengelska slogan) anno 2003. Få minns så här dryga femton år senare detta dåraktiga företag. Än färre är medvetna om att det är just denna kampanj som vi har att ”tacka” för arkitektoniska blemmor som ”Hammarby Sjöstad” (jag kan ännu inte förlika mig vid detta löjeväckande namn vilket kom att bilda skola för en uppsjö av ”sjöar”, ”stränder” och andra sjönära säljflosker i namngivningen av nya ”stadsdelar” belägna i närheten av någon vassrugge, kanal, kärr eller dypöl), Eriksdalsbadet, Stockholm Waterfront, med flera. Även våra två nya sportarenor, som vi alla vet är minst en för mången, ja rent av Nya Karolinska kan vi räkna som senkomna missfoster av kampanjen och den förhärskande primalt provinsiella manliga rekordmentalitet som utlöste densamma. Den nyligen detroniserade kommunalpampen Sten Nordin var medlem av den inre kretsen den gången och jag vet att varken han eller hans handgångna män, eller än mindre byggarna, ville släppa drömmen om att till Stockholm locka de stora pheeeeta megaevenemangen där man kunde få se de mäktiga mastodontmammutarna dansa i ”The Capital of Scandinavia”, ett Stockholm i världsklass; där man kunde ha fått klippa band och sola sig omslingrade bland långbenta värdinnor och storgrabbar i världskamerornas värmande blixtsken, immun mot åldrande, ensamhet, glömska, död och utplåning. Welcome till my hometown! Jag var själv som arvoderad konsult inbäddad i OS-kampanjen Stockholm 2004 och kunde från insidan beskriva det för mig skrämmande händelseförloppet när denna lilla samling av maktens män, en trojka illa klädda och skodda tunnhåriga inflyttade kommunala politruker och tjänstemän, sprungna i rakt nedstigande led från den gamla bondepraktikan och Lubbe Nordströms Lortsverige, anförda av storkapitalisten Olof Stenhammar, ”OS-amiralen” dubbad och även han missprydd i spräcklig sponsorslips i prima höggradigt brandfarlig hundraprocentig oljebaserad syntet, stasade i masspsykos lyckades suggerera sig själva till att tro att sommar-OS skulle kunna förläggas hit till vår nordliga minimetropol; huru lagar och förordningar lätt kunde kringglidas som om voro de smorda i varm vaselin och hur en skock profitörer, däribland jag själv men framför allt byggbolagen såg till att inkassera galenskapen. Själv förstod jag från första stund liksom varje nyktert tänkande iakttagare att det aldrig skulle bli något djävla OS här i Stockholm. Storögt följde jag hur de överåriga småpojkarna med tilltagande, till sist desperat vårdslöshet lekte med miljarder skattebetalarkronor utan att dra sig för brutala friseringar av sanningen, rena lögner, bryska benknäckande påtryckningar, skriande sexism och förakt för hänsyn om miljö, kultur och historia eller garnering av rena lagbrott och mutor på utsiktslösa västgötanivåer. När jag studerade dessa maktens män och deras fräcka hänsynslösa framfart så hade jag inga svårigheter att föreställa mig hur så mycket större galenskaper än denna ändå oskyldiga genom historiens hårdare verkligheter har kunna möjliggöras när en skara av maktens män slår sina fårskallar ihop. Denna vår gamla hemstad måste ha mer än fördubblats i folkmängd sedan de fjärran dagar då Tomas, jag och så många fler av våra gamla hemmapojkar från mitt eget Engelbrekt och Tomas Gärdesskolan rände runt på dessa gator, flipprande som stresskulor och toppade som gurkor, görandes liven sura för kärringar, gubbar (det var före mellantingens tid) och vänner av ordning i våra egenskaper av obotliga bus- och djävulskapsgrabbar med missionen att sabotera och bepissa status quo och allt vad den strävsamma snedkammade skötsamheten höll heligt. En konsekvens av den drastiska befolkningstillväxten är att vi gamla stockholmare och innerstadsgrabbar har degraderats till en mer exklusiv minoritet. De inflyttade har tillskansat sig kontrollen över vår stad. I revanschism över att under förnedrande former ha avlats och fötts i obygdens skam kämpar de för att förvandla vår stad från ett litet nordligt Paris till ett ofantligt sydligt Rovanjemi. Det känns som länge sedan, längre än de verkliga tjugo åren, som jag författade min text Söder om anständighet, om det nya Södermalm och den gentrifieringsprocess som då var i sin linda och som nu två årtionden senare är explosivt fullblåst. När jag med Tomas, då boende på Söder, som min ciceron rörde mig runt i den stadsdel som alltid har varit mig främmande och som aldrig har tilltalat mig något vidare så behöll ännu den gamla knegar- och missbrukskulturen sitt grepp. Mitt självpåtagna uppdrag var att slå tillbaka mot och hämnas söderromantikens ständiga slentrianmässiga tjat om det förkastliga ”överklassgettot” på Östermalm. Den så kallade hipsterkultur som då hade börjat utveckla primitiva levnadsformer kring Nytorget var ännu föga mer än ett pikant inslag men vi såg tydligt vartåt det barkade. ”Jaha, här skall bli något slags djävla Soho, komplett med autentisk kultur” skrev jag i min text. Det skulle dröja tre år innan begreppet SoFo, som ingen längre skrattar åt, myntades. Min text väckte ont blod bland söderromantiska kulturpersonligheter särskilt då den publicerades i deras husorgan DN På Stan. Jag förutspådde att alkoholisterna, pundarna och dårarna skulle drivas ut i förort av en armé av unga inflyttade sociala klättrare framryckande i en skog av barn. Inte hade jag då kunnat föreställa mig att metamorfosen skulle vara fullt så genomförd som när jag senast besökte kvarteren kring Nytorget och betraktade denna nyurbaniserade flock av sexmördartatuerade vildskäggiga timmerhuggande IT-konsulter från Mjölby och Mönsterås med sina iPads, Hammarbyflaggor, sina borttvättade odalsmål, nytagna fornsvenskt skenbart ädelljudande snutnamn, jaktlicenser och tvillingbarnvagnar stora som minibilar för trettiosjutusen lånade kronor från Audi Quattro. Man kan dricka hemknådad pale ale medan man får skägget ansat inför aw:n på Fotografiskas terrass innan det blir dags för vännerna att släntra in och samlas kring köksön bland mässing och marmor, hackande, ständigt hackande de långkokta ekologiska grönsakerna. Genialt! Sacha Baron Cohen kunde i sin parodi på Williamsburg i ”The Dictator” inte skildra scenen med motsvarande tragikomik. Som så mycket annat här i vår hembygd så härstammar denna gripande modebild som vi alla vet från New York, varje inflyttad stockholmsbos drömmars stad. Tänk att få sitta där på en av dessa avenyer i det stora äpplet och se de gula taxibilarna glida förbi och ångan pysa upp ur kloakerna och höra sirenerna tjuta med en cinnamon latte och glajorna nedfällda, tack så mycket, flexande de nya handritade ekologiska tatueringarna och bara känna storstadspulsen, nästan som vore man en fullblodsurban medaktör i en TV-serie på Netflix. Fan, man borde flytta dit! Det var min käre lillebror som för ett antal år sedan gjorde mig vaksam mot den på larvfötter obönhörligt avancerande förändringsprocess som mer än någon annan formar vår samtida samhällsutveckling över hela världen men här hemma i Sverige som så ofta i sin extrema form: amerikaniseringen, jamen givetvis. ”Inser du inte att allt här hemma har blivit som när vi var grabbar och bodde i Los Angeles?”, frågade min bror Tom. Med ens såg jag scenografin i blixtbelysning. Trettiofem år senare kan vi njuta alla de konsumtionssamhällets frukter som redan då var självklarheter där. Vår TV har fyrtio kanaler, våra läskflaskor är stora som abnorma spädbarn, vi har fler McDonalds och 7-Eleven per capita än New York och Los Angeles sammantagna, vi shoppar i malls och våra matbutiker är lika vidsträckta som de Safeways och Vons supermarkets i vilka Tom och jag rusiga rusade runt med shoppingvagnarna första gången då vi flyttade till Los Angeles 1974/75 och så vidare, och så vidare. Vi firar Halloween och Valentine’s Day. Även dubbelmoralen och nypuritanismen har vi importerat. Vi ser inte längre barn eller än mindre vuxna bada nakna och inga kvinnor sola topless i våra parker eller ens gå utan BH medan unga och även äldre flickor, kvinnor, kärringar och transgenderpersoner hämtar sina skönhetsideal från den av sjuka manliga fantasier regisserade amerikanska pornografin, smärt- och mödosamt duplicerande varandra i växande massupplaga. Bravo! Stora framsteg har alltså begåtts. Allt det som var oss exotiskt och som vi då storögt begapade har blivit delar av vardagen här hemmavid. Snyggt Mulle! Ett av de inslag i den allenarådande amerikaniseringen som jag har svårast att begripa är denna elefantiasis. När jag cyklar Stockholms gator fram eller parkerar utanför ICA vid mitt landställe på Dalarö så kan jag inte sluta att förundras över storleken på bilarna. Varför rattar lyxhustrur runt i stadstrafik i terrängfordon bestyckade för specialoperationer i svår och oländig djungelterräng? För mig är det ett utslag av människans gåtfullhet — nej, jag snackar skit, för bristen på densamma. På Dalarö i min barndom så tog alla våra vänner sina som vi då tyckte stora båtar till öarna utanför där vi gick i land och höll picknick. Dagens båtar är i genomsnitt fyra gånger större och få går längre i land på öarna. Istället sitter de kvar i sina båtar och spelar dataspel, uppdaterar sig på flödet i feeden och/eller ser TV-serier på Netflix, en digitaliserad versionifiering av en livsstil snarlik den som mina unga amerikanska vänners föräldrar förde där bak i barndomen. Än mer groteskt är detta storhetsvansinne när det gäller husen. I min sorgsna text Beaverland från 2003 skrev jag om den mänskliga bäverns framfart och om hur min barndoms Dalarö efter sexhundra år som skärgårdssamhälle på femton år förvandlades till en sovstad av modell Fort Lauderdales suburbia. Utvecklingen har givetvis fortskridit i den vanliga accelererande takten sedan dess. Min kusin Lindas tidigare partner Magnus, som kom till Dalarö för dryga trettio år sedan, konstaterade härom året att de hus som han då fann otympligt stora i vår bukt numera framstår som små i jämförelse med alla de nybyggda. Även här skulle jag bedöma att skalan har fyrdubblats medan ickearkitekturen med dessa akvarieglaspartier, väldiga däck och dubbelgarage också den för tankarna till amerikansk suburbia och gated communities for senior citizens. Själv har jag förlorat min ungdoms engagemang och betraktar utvecklingen med liknöjd närmast småroad resignation. För mig framstår denna supersizing som hopplöst omodern. Borde vi inte i dessa tider när vår jord plågas av överbefolkningen och då tekniken gör det möjligt att leva i kappsäck med hela världen i en liten satans slyna till telefon istället gå i motsatt riktning och söka mer komprimerade, mindre materialistiska levnadslösningar? Nej då, alls icke. Konsumismen av den gamla skolans amerikanska nybyggarmodell förefaller ohejdbar, inklusive den radikala vällevnadens förhöjda dödsskräck och extrema ”säkerhetstänk”. Det är jag och min far som är ur led i tiden; vi som är torskarna så som pappa nyktert konstaterade under en promenad på våra förfäders Dalarö i den ovan nämnda texten Beaverland. Kanske överdrev jag också eländet i mina då ännu svallande postungdomliga romantiska känslostormar? Måste de inte ha rätt att leva, verka och vräka på med sina växande familjers utrymmeskrävande livsformer och allt vad dessa innebär av materialistiska excesser, dessa förbannade ventilentreprenörer och livsmedelsgrossister? När grönskans växer upp så döljs trots allt barmhärtigt en del av fulheten i medeklassmogulernas förverkligade livsdrömmar. Jo visst, men nej, ändå inte. Arkitektur och byggande försvarar med tapper bravur sina ställningar som särskilda problembarn i vår hemstad med omnejd. Under hela nittiotalet, in i det tidiga nollnolltalet ansträngde jag mig för att lyfta fram de vanförhållanden och systemfel som ligger till grund för sjukdomsbilden. Tillsammans med min vän Thomas Sandell startade jag en debatt i Svenska Dagbladet om skräcken för modernitet i vårt samtida svenska och stockholmska byggande. Vi ordnade även en fysisk debatt med vårt magasin Stockholm New på dåvarande Forum för form på Skeppsholmen med inbjudna arkitekter, teoretiker, debattörer och byggare som sedan följdes upp på en ”hearing” i Stadsbyggnadskontorets dåvarande kontor i just Hammarby Sjöstad. Jag medverkade gång på gång i TV och radio och skrev en rad artiklar i Dagens Nyheter och andra publikationer i detta ämne. Envetet försökte jag få samhället att ställa sig frågan och än hellre söka svaret på gåtan hur det kunde komma sig att Sverige, som från artonhundraåttiotalet fram till nittonhundrasjuttiotalets början hade varit en av världens ledande nationer för arkitektur och stadsbyggnad hade regredierat till en ickearkitekturens rövarstat. Jag kom själv fram till slutsatsen att traumat hade uppstått i fruktan för att utmana den folkliga vrede som utlöstes efter de förbrytelser som begicks under miljonprogrammets och Cityregleringens dagar på femtio- och sextiotalen då en annan grupp av maktens sammansvurna män bländade av sin egen dådkraft lät sina ambitioner löpa amok och urarta i despotiskt destruktivt storhetsvansinne. Om spåren efter denna ödesdigra tid skrev jag i stycket Nere i City där Tomas och jag en adventhelg 1995 undersökte spåren efter Hjalmar Mehr, Joakim Garpe och de andra av den utdöda dåtidens storgossar. Även denna text blev synnerligen omstridd. Kontroverser var mitt dagliga bröd vid denna tid vilket jag till slut ledsnade på och lade tidningsskriverierna åt sidan. Då mina texter var utmanande och ofta stötande fick jag acceptera påhopp men denna gång blev de av särskilt obehaglig natur. Om jag avslöjar att Per Ahlmark, om någon minns denne forntide folkpartiledare och mörkman, och dåvarande svartblå SAF-tidningen var inblandade så kanske några av er förstår eller rent av minns vilken typ av angrepp det var som jag utsattes för. Där fick jag uppleva hur det känns att oförskyllt anklagas för sådant som är omöjligt att försvara sig mot. Jag kunde vara tacksam för att vi levde i efterkrigstiden i undantagslandet Sverige, låt vara att Kalla kriget fortfarande isade. Om vi istället hade befunnit i en annan tid under totalitär regim så hyser jag inga tvivel om att de här gossarna hade släpat ut mig och skänkt mig mitt nackskott. Jag har då inte nämnt de två av mina Dagens Nyheter-texter som väckte de starkast svallande känslorna och indignationen. Den första var min, det skall erkännas, förbaskat oförskämda smädesskrift över rikets andra stad Göteborg från 1997, Skäggskott i Sveriges framstjärt, där jag bland hemskt mycket annat liknade fiskrensarnas stolthet Kungsportsavenyn vid en abnormt uppförstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp samt förkunnade bokslut över hela Göteborg såsom en stad i komplett avsaknad av skönhet i varje dess form. Det har berättats för mig av en infödd göteborgare boende i Stockholm att hans vän, ”Lella Londons” ledande publicist och mini-Bonnier Peter Hjörne ännu snart tjugo år senare inte har kommit över smäleken med denna text utan tar upp den nästan varje gång de ses. Även stadens andre starke man skenbart på motsatta sidan av skranket, sossefläskpampen Göran Johansson, var purpurbrusande upprörd. Göran är borta nu. Var han den siste i en gammal stam av handlingens män med tjocka svällande plånböcker sammanhållna av pheeta smällande bruksgummiband för vilka ett handslag var ett handslag och mer än så behövdes inte; grabbarna som kunde svälja sina snapsar, skilja skit från pannkaka och göra upp över gränserna för stadens tillväxts skull och för ”jobbens”? Göran var lika hemma bland gubbarna vid bandet i Torslanda som med direktörerna på Hovås golfklubb och KSSS seglarmäss, i synnerhet med några magborstare värmande innanför västen och fryntligheten ekande mot taket. I bakfyllan kunde han förvisso bli en smula tvär och stingslig, i synnerhet mot underordnade. Om sedan byggbolaget som renoverade torrdockan i förbifarten råkade ställa av några nya vitvaror till den utbyggda gillestugan i radhuset där hemmavid så mådde väl detta vara hänt utan att någon djävel skulle behöva lägga sig i den saken eller..? I synnerhet inte dessa förbannade 08:or från dypölen där uppe i Stockholm… Ja, min text var hård, kanske rent av orättvis i sina stycken, men likafullt berättigad och väl överlagd, balanserad i nyanser och motiverad. Ingen nyktert tänkande medmänniska kunde förneka att göteborgarna, dessa sakramentskade sillstrypare, fick vad de förtjänade efter alla dessa årtiondens och seklers komplexfyllda krypskytte mot oss i Stockholm. Jag var snarast i överkant mild och överseende mot dem i min straffpredikan. Den andra texten var mer intrikat och riktad mot en geografiskt och klassmässigt mer diversifierad och diffus röststark priviligierad folkgrupp nämligen våra svenska och främst stockholmska kulturpersonligheter. I drapan Sår är till för att göra ont besjöng jag vintern 1998 invigningarna av skandalbygget nya Moderna Museet och evenemanget Stockholm Kulturhuvudstad 1998 i en text som även innehöll, naturligtvis, bredare spacklade svepande svinaktigt vanvördiga generaliseringar om våra uppburna kulturpersonligheter och kulturlivet i stort. Jag minns att det inte uppskattades av kvinnliga konstnärinnor att jag ärligt och neutralt beskrev konstfesterna i min ungdom som de mest ”lättknullade” av dem alla och även närmare gick in på uppriktiga teorier om varför flickorna på dessa fester var mer öppna för sex med främlingar än dem på exempelvis Beckmans, Arkitekthögskolan, Journalisthögskolan med flera högskolor. Det var ett resonemang som knappast skulle vara godkänt att föra snart tjugo år senare och det kanske med rätta. Av många andra så var det dock i synnerhet en formulering i texten som väckte vad jag måste kalla ursinne i kulturkretsarna och gängade dem in i orbit kring sina egna axlar. Jag beskrev folklivet vid en av museets invigningar och konstaterade att döden hade lagt sin tunga hand över sällskapet; att rött och grått var gångbara färger: för gubbarna röda ansikten mot gråa hårtestar; i fallet kärringarna omvänt. Kerstin Vinterhed, DN:s långvarige kulturskribent och –debattör, reste sig till motangrepp i en rasande artikel där hon tog heder och ära av mig på alla sätt som hennes intellekt och kulturella kapital tillät henne, utan att antyda för ”läsarna” att vi kände varandra alltsedan min födsel och att vi ofta under min barndom hade varit gäster i varandras hem. Kerstin skrev att hon hade tyckt mycket om mina texter i början av min bana då jag hade stått på de svagas sida men att hon nu inte kunde acceptera den inriktning som jag senare hade valt. Hon och hennes man Bengt, som jag kände också honom sedan barnsben, hade suttit där vid frukostbordet på det vackra, mänskliga Södermalm och satt detta eviga morgonté i halsen när de läste mina ord. Därefter hade de sett upp på varandra och insett att min beskrivning stämde men inte kunnat begripa hur jag kunde vara så elak, tölpaktig och hjärtlös…med åren skulle jag komma att märka att jag slappnade av skrev Kerstin; att antalet ”hangups” minskade liksom komplexen: en känsla som inte speglades av hennes högspänt gnisslande text. På telefon fick jag mig också till livs en uppläxning av denne Maceij Zaremba som tyckte att min text var ”oerhört lättköpt” när jag ringde för att diskutera mitt genmäle. Ja, ack ja, så var det i dessa ungdomliga stridbara tider… Vår stad har ännu snart ett halvsekel senare inte hämtat sig efter chocken då Hjalmar Mehrs och hans hangånga mäns sandslott lämnades halvbyggt i ruinerna av en havererad vision. Fortfarande förblir Kulturhuset och några samtida brutalistiska byggnader från det tidiga sjuttiotalet de senaste arkitektoniska skapelserna av internationell dignitet i vår stad medan de senaste fyrtiofem årens byggande inte har resulterat i något nyskapande eller än mindre visionärt utan endast i en oöverskådlig massa av fuskbyggd populistisk pastisch. Ingen byggnad i Stockholm har under snart ett halvt århundrade blivit omtalad — åtminstone inte i positiv ordalag — i internationella arkitektkretsar och Sverige har sedan Kulturhusets arkitekt Peter Celsing avled 1973 inte haft en enda internationellt känd samtida arkitekt (möjligen med undantag av engelsmannen Ralph Erskine). Sedan jag var åtta år gammal har min samtid inte tillfört något av skönhet till den vackra, stolta stad som byggdes åt oss av äldre generationer utan endast förfulning och förfuskning. Enstaka hoppingivande undantag från de senaste åren kan inte rubba denna helhetsbild. Det är en sorglig och bitter, tragisk insikt. Få känner ens till arkitekterna bakom de byggnader som uppförs ibland och omkring oss. I det vakuum som stadsplanerarna efter Mehr och miljonprogrammet lämnade bakom sig så var det istället vårt oligopol av byggbolag som Skanska, NCC, Peab med flera skithögar som ryckte år sig initiativet och som otyglat fortsätter att diktera villkoren för och ohämmat profitera på vårt byggande, med arkitekterna stryktäckt lydiga för fot i sina strypkoppel. Själv kan jag inte för mitt liv begripa varför det som åtskilliga har förklarat för mig genom åren skulle vara omöjligt att i vår samtid bygga i en kvalitet som ens kan jämföras med den som åstadkoms för mer än hundra år sedan, innan man hade tillgång till dagens alla fantastiska maskiner och teknologi. Åter handlar det om konsumismens irrationella logik. Ingen politiker eller annan makthavare gör minsta ansats för att stoppa byggbolagens storskaliga systematiska kriminalitet där de ser till att kapitalisera varje sänkning av ambitioner i arkitektur samt kvalitet i material och arbete. Sedan dåvarande näringsministern Pär Nuder gjorde ett inlägg i min och Thomas Sandells arkitekturdebatt vid millennieskiftet har jag inte sett eller hört en enda svensk rikspolitiker yttra eller skriva ett ord om kvalitet i arkitektur eller stadsbyggnad utan endast om ”bostadsbyggande” med kvantitet som solitär måttstock. Själv tröttnade jag på att som den ensamme skrotriddaren förfäkta arkitekturdebatten. Ingen inom arkitektkåren ifrågasatte mina resonemang eller slutsatser utan uppmuntrade mig ständigt att fortsätta och gå på ännu hårdare. Själva kunde de dock ”tyvärr” inte ge mig understöd förklarade de om och om igen för mig, av omsorg om sina uppdrag. Till sist gav jag fan i alltihop och betraktar numera likgiltigt hur den ena mer eller mindre katastrofala urbana exploateringen efter den andra uppsmälls, som nu senast ”Norra Djurgårdsstaden” i det som i min barndom hette Lilljansskogen och alla dessa övriga ömkliga fuskfunkispastischer som under de senaste tjugofem åren har rests likt potemkinkulisser längs vår stads industrikajer. Mig förefaller det som att det är med arkitekturen och byggandet som med så mycket i vår samtid. Kvantiteten, tillgängligheten, valmöjligheterna och tempot ökar med de tekniska framstegen. Kvaliteten däremot försämras. Det var en tes som för femton år sedan presenterades för mig av stormästaren vid världens äldsta karatedojo, på avlägsna Okinawa, knappa tre timmars flygning från Tokyo. Den japanska ön är berömd för sin krigiska historia då det grymmaste, blodigaste och mest avgörande slaget i Stillahavskriget under andra världskrigets slutfas utkämpades här. Arkipelagen där Okinawa är huvudö är även känd för sitt konsthantverk och för sin levande och väl bevarade traditionella japanska kultur. Christina och jag var där inbjudna av våra vänner Terry och Keiko för att se en herrans massa keramik och textilier för en svit i vårt magasin Stockholm New. Jag visste att karaten hade sitt ursprung i Okinawa och att världens äldsta dojo finns här så jag tog chansen att smita iväg en stund från krukorna och gick dit på vinst och förlust tillsammans med min vän André Wolff, konst- och modefotografen. Vi hade turen att inte bara få träffa stormästaren utan även att denne pratade god engelska efter att ha bott i USA i sin ungdom vilket gjorde att jag kunde utföra en intervju. Jag frågade om skillnaden mellan dagens karate och den från sportens, eller rättare sagt stridsteknikens ursprung någon gång på sextonhundratalet tror jag att det var, då den utvecklades som böndernas försvarsteknik mot beväpnade samurajer. ”Skillnaden är att om du gjorde fel på den tiden så blev du dödad. Numera riskerar du endast att förlora tävlingen. Det är som med allt som moderniseras. Det förlorar kvalitet”, blev svaret. Jag har sedan dess prövat stormästarens tes på många fenomen i vår omgivning och funnit att den håller i sina huvuddrag och går att tillämpa inom åtskilliga områden i vår samtida omvärld — på såväl hantverk som hemelektronik, möbler, kläder, litteratur, musik, konst, film och vad det nu må vara. Utbudet, de skenbara valmöjligheterna, snabbheten och explosiviteten ökar med den moderna tekniken medan kvaliteten däremot försämras. Hus likväl som vinterkappor, telefoner, bilar, möbler, modefotografi, musik och poesi produceras för kortare livslängd. Människan har vunnit ständig tillgång dygnet runt till musik, bilder, film och varje annan form av underhållning och information men väljer allt oftare att tillgodogöra sig allt detta genom en liten telefon eller surfplatta med undermålig bild- och ljudåtergivning i jämförelse med äldre tiders teknik. Produkterna anpassas efter de nya konsumtionsmönstren med högre krav på snabbhet och kvantitet men lägre på den enskilda kvaliteten. En paradoxal konsekvens av teknikens utveckling är att bransch efter bransch inom de kreativa näringarna tvingas på knä. Efter litteraturen, musiken och fotografin verkar modet och filmen stå på tur för att brytas ned. Jag tycker att det är rätt spexigt och följer med ett halvroat småleende hur de artistsvin som förr obehindrat omsvärmade vår planet, lät hundratusentals vänta i timmar och skändade vår ungdom i dess nyutsprungna postpubertala blom numera tvingas stå med mössan i hand för låga diodrunkande tekniknördar och festivalarrangörer. Vilka som blir följderna av att nätet har tagit över skolornas, arbetsplatsernas, krogarnas och andra offentliga miljöers roller som huvudarenor för utbyte av sexuella förbindelser och i förlängningen genetiska partnerskap återstår att studera. Kan det minskade utrymmet för slumpen här skapa förutsättningar för att avla en avkomma av mer renodlad och specialiserad nedärvd prestanda? Detta är en av otaliga frågor som vi med varm hand lämnar åt framtiden at besvara. Dagens framgångsrika unga konsumenter utvecklar tvivelsutan tidigt en skicklighet i att profilera sig själva som varumärken. I det växande utbudet med påföljande hårdnande konkurrens kommer högre krav på tydlighet och segmentering på marknaden att ställas på dem liksom på det övriga flödet av organiska, analoga, digitala och virtuella varumärken, produkter och tjänster. Huvudtesen förefaller mig hur som helst tillämplig även på våra artfränder från vårt gamla fina släkte homo sapiens rex: det yttersta och mest extrema utslaget av den obevekligen framskridande, omnipotent allom betäckande amerikaniseringen. Jag observerade fenomenet redan som tolvåring första gången av flera då vi som jag ovan nämnde bodde i Los Angeles under min barn- och ungdom, närmare bestämt i Santa Monica nära gränsen mot Venice, mitt i de legendariska Dogtownkvarten vilka vann världsrykte under vår tid där då skateboardkulturen, vars vagga Dogtown är, bröt igenom globalt. Vår käre pappa med sitt okuvliga vänsterperspektiv placerade oss förstås i en vanlig ”public shool” vilket i USA till skillnad från i Storbritannien betyder en vanlig kommunal skola, nog så tuff, för barn utan särskilda ekonomiska möjligheter. Ingen av hans kolleger bland forskarna på UCLA lär ha gjort detsamma. Jag förundrades från första stund över och skrämdes av mina jämnåriga klasskamraters helt otroliga och totalitära brist på kunskap om eller intresse för sin omvärld och/eller sin bakgrund. Under kommande perioder i Los Angeles i andra skolor senare under ungdomen skulle denna min bestörtning över deras lobotomerade föraktfulla likgiltighet bara fortsätta att växa. Jag grubblade över hur det kunde vara möjligt att dessa mina stackars gamla amerikanska hemmapojkar och -flickor, saliga i åminne, vilka hade tillgång tjugofyra timmar om dygnet till ett femtiotal TV-kanaler, otaliga radiostationer och dagstidningar feta som biblar kunde ha en världsbild som inte sträckte sig längre än ned till stranden och några kvarter in i Venice..? Jag har med åren kunnat urskilja mönstren allt tydligare, så som den unge Franks bild tonar fram i tilltagande fokus för den vuxne Harmonicas ögon inför slutduellen i westernoperan ”Once Upon a Time in the West” av Sergio Leone från 1968, min favoritfilm genom alla tider, med Henry Fonda och Charles Bronson i rollerna som Frank och Harmonica. I realtid har jag kunnat följa utvecklingen av ett liknande fenomen här i vårt gamla hemland Sverige. Det är för mig uppenbart att själva utbudet av media, information och underhållning, vilket i vårt samtida Sverige i omfång vida överskrider det som erbjöds i Los Angeles på den tiden under det ljuva ”Talet”, alltså sjuttiotalet, då Tom och jag sprang som smågrabbar på Dogtowns gator och Venice Beachs Boardwalk och basketplaner, står i omvänt förhållande till nivåerna av kunskap och nyfikenhet hos de generationer som växer upp med denna ständigt svällande tillgång. Om jag bedömer endast utifrån de senaste tjugo årens utveckling inom våra egna mode- och mediabranscher så är det ostridigt att våra unga medarbetare och samarbetspartners besitter beundransvärd, tidigare oskådad flinkhet och förmåga i att blixtsnabbt från nätet ladda ned den information som de behöver och omvandla den till professionella samtida presentationer. Deras kunskap om vår egen branschs historia och traditioner och om det större samhällets och kulturens diton däremot är bristfällig, fragmentarisk eller obefintligt. Mer anmärkningsvärt är här liksom i min barndoms Santa Monica att intresset för det ovan nämnda är än mer frånvarande. När jag har frågat mycket yngre medarbetare och samarbetspartners så har jag vid upprepade tillfällen får svaret”: ”Men hur skall jag kunna veta det? Då var ju inte ens jag född!”. I min ungdom hade vi faktiskt en uppfattning om den kultur och underhållning som hade påverkat våra föräldrar och rent av våra mor- och farföräldrar. För ungdomar i realtid kunde inget vara mindre intressant. Jo, jag vet hur ni resonerar: att samtiden alltid har triumferat över det förflutna. Så är det förvisso men förr fanns en vördnad för historien som i vårt digitala tidevarv har spolats över bord för att aldrig vidare ses till. I vår egen epok så stompar realtiden det förflutna, pissar det i halsen och brutaliserar det stackars gamla eländet i alla öppningar och ingångar, inklusive näsborrar, ögonlober och sinusgångar. Historiens gestalter är intet annat än ett gäng erbarmligt stinkande tragikomiska gamla skitskallar vilka löses upp i bakgrunden för dagens unga, de sakramentskade morsknullarna. Odysseus, Ginghis Khan, Jungfru Maria, Michelangelo, Jeanne d’Arc, Tjadden, Björn Borg, Selma Lagerlöf eller Olof Palme, de kan kvitta lika och vem fan bryr sig..? Fram med dem bara på skärmens virtuella slagfält så skall vi nog faen meja ned dem också. Det tar vi inget extra för. Ingemar Stenmark schavotterar inför svenska folket i Let’s Dance. Annat var det när han skidade backen ned i sin gamla stickmössa. Ingemar vem..? som amerikanen säger. Bäst att passa på för snart är han jordgubbe. En gammal sanning är väl den att människan i ett växande utbud av möjligheter som regel väljer den enda vägen till snabbast och enklast möjliga behovstillfredsställelse, likt musen i försöksburen och så som vattnet strävar mot den lägre punkten. Denna tillfredsställelse kan bestå i en stunds frikopplad förströelse eller i en snabbfix skenbar självbekräftelse. Resultatet blir i regel en paradoxal likriktning. Att det sedan finns periferier vid sidan av utvecklingens huvudströmfåras Sigma förändrar inte att helhetsbilden för mig framstår som skarp i konturerna. Ju smartare telefon desto dummare människa alltså? Kan en sådan klatschig devis äga bärighet och relevans för vår samtid? Eller är vi tillbaka i den uråldriga bittra veklagan över hur allt var bättre förr? Redan de gamla grekerna, och före dem stenåldersmänniskorna, före dem neanderthalarna, kvastfeningarna och de gamla vördade stalakiterna tragglade som bekant på för de få om någon som ville lyssna och för alla andra också om degenereringen av ”dagens ungdom”; ja, visst kan vi den gamla visan. Många är också de generationer som har ägt rätt i sin utsago. Det må vara hur det vill med detta. Jag skiter i vilket. Själv avser jag på inga villkor sälla mig till denna vida krets av samtidsskeptiker, även om jag sympatiserar med vissa av deras åsikter och delar (med dealar inte) delar av deras analyser. Så långt som min gamle bekant Johnny Walker, Tokyo-legenden, som jag omskrev i min text Tokyo tempo — sjuttiotvå snabba timmar i staden där adjektiven inte räcker till, han som hävdar att dagens, numera gårdagens unga japaner blott är androider, vägrar jag att gå om så de ställer mig framför en exekutionspatrull. Möjligen kunde jag i en så prekär situation kunna gå med på några smärre eftergifter. Nej, jag väljer att ur mitt eget bepansrade positiva grundperspektivs skyttegravar se framtiden an med tillförsikt och tro på möjligheten av en lycklig och produktiv korsbefruktning mellan vår mänskliga hjärna och den oavbrutet uppdaterade i alla tentakler uppkopplade och utvecklande tekniken. Med hjälpmedel som Google och kommande än mer avancerade sökmotorer och optimeringsrobotar så minskar behoven av hjärnans egna lagringsprocesser som minne och kunskap. Samtidens enorma digitala utbud lämnar inget utrymme på hårddisken för historien. Denne får förläggas till externa servrar; hissas upp i det så kallade molnet. Det som Harry Martinson kallade för den paddkalla teknikens glöddioder värmer virtuellt våra ungas längtan och beslöjar deras ögon med vag viral kärleksglans. Där finns ej efterfrågan heller på naturlyrik eller liknelser från växternas eller djurens riken. Den ständigt uppkopplade tillgången till alla former av information, underhållning, förströelse samt digital kommunikation och/eller sociala kontakter nedprioriterar behoven av egenskaper som vitterhet, fantasi, inlevelse, känslighet, kamratskap, trofasthet och diverse övriga interhumana färdigheter samt sedvänjor som dialog, diskussion, reflektion, fördjupning, etcetera. Därmed frigörs kapacitet i våra organiska servrar, det vill säga i våra hjärnor, med dessas konstfullt inkapslade låt vara lätt daterade hypofyser; resurser som i framtiden kan komma att tas i bruk för suggestiva nya former av växelverkan mellan teknisk och organisk mjukvara. I stycket Framtiden.nörd omskrev jag 2003 den masspsykos som framkallade nittio- och det tidiga nollnolltalets så här fjärrskådad från distans mot bakhorisontens allvetande fond rörande ”IT-under” med påföljande ”IT-bubbla” och lätt förutsägbara globala finansimplosion. Här formulerade jag antagandet att jag under min livstid knappast kommer att få uppleva maken till surrealistisk historisk omvälvning; hur minnets halveringstakt halveras i alarmerande takt och om att jag insåg att Internet, den allsmäktiga världsvida webben, skulle komma att förvandla våra levnadsvanor mer än hästen, ångpannan, elektriciteten, telefonen, bilen och flygmaskinen — ja kanske mer än alla dessa hjälpmedel sammantagna. Det jag inte kunde förstå, skaldade jag, var den extatiskt nyfrälsta hängivenheten inför detta faktum. Tolv år senare kan vi beundra kulten i dess sprängstasat svällådriga svettdaggigt darrande fullblåsta prakt då vi skådar de yngre och även äldre massorna, jag själv alltför ofta inräknad, böjda i virtuellt tungomålstalande tillbedjan över sina små rektangulära gudar; eller plockande trixande fixande bixande med sina digitala heroinverktyg för att travestera Marx; noddande, ständigt noddande. Om tekniken i en framtid verkligen förmår att bryta igenom dimensionernas fronter och ta våra hjärnor och andra organ i besittning inte bara bildligt och mentalt utan även rent fysiologiskt — vem vet, den dagen kanske även jag kan uppbåda något som liknar åtminstone ett förstrött småleende intresse inför händelseförloppet..? Jag menar, ponera att vi kunde liveströmma traditionellt mänskliga fenomen och känslokomplex som kärlek, passion, lidelse, ömsinthet, erotisk extas, maktberusning, poetiskt svärmeri, excentriska excesser, masochistisk underkastelse, sadistisk njutning, narkotiskt delirium, medmänsklighet, omänsklig grymhet, maktmissbruk, triumfatorisk extas, despotisk tyranni, psykopatisk mordlust, medlidande, eget lidande, övergivenhet, hopplöshet, ensamhet, uppgivenhet, förlikning, likgiltighet och död, etcetera på nätet — om nu sådana och/eller motsvarande mellanmänskliga mellanhavanden kommer att äga relevans ens virtuellt för kommande generationer vill säga — då djävlar börjar det bli verklig rock’n’roll av IT-undret. Vi kan tänka oss att vi under en utvecklingsfas kan koppla våra organ till någon form av servrar genom vilka vi sätts i förbindelse med vår omvärld där ute på den världsvida webben, innan de aldrig vilande tekniska framstegen tillåter oss att köra trådlöst även i detta hänseende. Ge genetiken några generationer och helt nya mänskliga egenskaper, beteendemönster, förmågor och levnadsformer kan komma att vara frammuterade under inflytande av och i samverkan med den nya tekniken, kanske till fromma för vår samlade mänsklighets och vår planets fortlevnad, vem vet? Ja, vem i helvete vet? Inte jag i alla fall, den saken är djävligt säker, och inte bryr jag mig det bittersta om saken heller. Ånej, jag tar min Mats ur skolan och överlåter med lättnad åt mina genetiska artfränder i den människokategori som förr gick under beteckningen nördar att reda ut de här begreppen och skilja agnarna från vetet, kreti från pleti, ler från långhalm, Scritti från Politti, Kurt Sune från Berit, och så vidare, och så vidare i alla oändlighet, i evighet omnipotent och allom betäckande… Till informationsteknologins landvinningar återkom jag år 2012. Villigt lät jag mig övertalas att begå comeback — en högst tillfällig sådan som det skulle visa sig — i det samtida dagliga medielandskapet efter femton års frånvaro med två översvämmande artiklar, Skräck och hat i mode-Stockholm, om Stockholms nya uppboffade modescen för Dagens Nyheter Söndag, mitt gamla forum, där jag skrev om den bredare framvällande nätburna narcissism och kändiskult som vräkt åt sidan och marginaliserat det lilla elitistiska modekotteri inom vilket vi själva har verkat under det senaste kvartsseklet. Det var en obehaglig erfarenhet att uppleva nervositeten hos den samtida dagspressen under bilan och den krympande stora tidningens för mig obegripliga räddhågsna hukande inför ett antal idioters reaktioner på den digitala klagomuren/klotterplanket Twitter. Det blev veckovis av plottrande, petande, ojande och censurerande i minsta detalj innan texterna till sist efter moget övervägande från min sida publicerades i snöpt form efter att de som jag senare fick veta hade varit ytterst nära att kastas ut i sista stund vilket också skedde med nätupplagans redan färdigproducerade versioner. Redaktören, min gamla väninna, fick jag också senare veta, gick kort därefter in i den osynliga mentala vägg som restes där någon gång under det sena nittonhundratalet och sjukskrev sig, delvis som följd av den press som hon hade utsattes för på grund av mina texter, som det berättades för mig. Ni kan själva här jämföra de censurerade publicerade versionerna av texterna med originalen. Som synes är det i första hand det politiskt inkorrekta och obscena som har avlägsnats, av gripande omsorg om ”läsarna”. Den dåvarande chefredaktörens personliga lojaliteter spelade också med övertygelse sina roller. De negativa reaktionerna på Twitter, detta sattyg, omkring hälften av det totala antalet sådana, utgöt sig i första hand i primitiva hatiska ordalag om krångligheten och ordrikedomen i mina texter vilka dessa twittrare påstod sig omöjligen kunna ta sig igenom. Utan att ha läst dem förkunnade de dom över texterna och mig själv som person såsom så klandervärda och vederstyggliga att det hela aldrig i helvete borde ha godkänts för publicering — att de som hade fattat beslut om att betala mig för detta dravel som lindrigast borde rullas i virtuell tjära och fjädrar och med dito skärbrännare jagas bort från vår digitala gemenskap ut över den världsvida webbens oförlåtande sterila ödevidder, detta virtuella Wasteland av ändlösa webbkyrkogårdar med miljarder gigabite av utslocknad digital information. Hela denna min ovanstående begrundan över vår mänskliga utvecklings förunderliga knycker och konvulsioner under min förbannade levnadstid och särskilt under de senaste tjugo åren framstår ändå som försumbara randanmärkningar när vi blickar tillbaka mot den sanslösa förvandling till det bättre som vår jord har genomgått under samma epok. Mina egna mor- och farföräldrar skulle inte tro att det välstånd i vilket vi vältrar oss vore möjligt om vi kunde väcka upp dem — en operation som den undersköna tekniken ännu inte har gått i land med att möjliggöra ens virtuellt. Här måste jag som just en kritisk randanmärkning ändå få inflika viss besvikelse över det som trots allt får beskrivas som denna tekniska utvecklings begränsningar, låt vara måhända bedömd uppifrån högt ställda förväntningar. Om vi bara är förutseende nog att under vederbörandes livstider lagra tillräckligt med dokumentation av olika slag — filmsekvenser, röstupptagningar, mätningar, doftinspelningar, psykologiska och kognitiva tester etcetera över tid — så borde det tamigfaen redan i realtid vara möjligt att få till någon form av välprogrammerade slickt animerade 3D-utskrifter av våra nära och kära och andra relevanta avaktiverade mänskliga enheter för att som festliga inslag kunna kalla dem tillbaka i lagom doser och till rimliga kostnader vid familjesammankomster, högtider, jubileer, spex och andra mer eller mindre väl valda tillfällen, åtminstone rufft betraktat korrekta till låt säga åttiofem procent vad avser egenskaper och kännetecken som röstmelodier, rörelsemönster, uttryckssätt, konversationstekniker, ryggmärgsreaktioner, humor och vitsar, kroppsodörer, skavanker och defekter, later och olater, excentriciteter och egenheter, utflykter och äventyr, palmblad och rosor, och så etcetera, etcetera. Trots allt så har framtiden långt ifrån blivit så freakin’ ultraradikal som den framställdes i min barndoms läroböcker och TV-serier där rymdgubbarna sorg- och viktlöst pillertrillande svävade fram över våra gator. Att gamla utdaterade konstformer som biograffilm och till och med teater ännu existerar är trots allt mer anmärkningsvärt än att de minskar i angelägenhet. Visst fan är vi uppkopplade via våra telefoner och andra tentakler och så vidare men många av oss tuggar och förtär ännu styckade grislik och även de hipsters och andra modernare konsumenter vilka har valt bort djurmusklerna för endast grönsaker och baljväxter tvingas ändå dagligen till nesan att under generade besvärjelser krysta slaggprodukterna efter dessa stinkande den hårda vägen från tarmgångar ut genom sina urtida primitiva respektive rektalöppningar, skamligen gödande växthuseffekten. Ja, usch, fy fan… Slungad ett halvår inåt i framtiden, då midvintern har uppdaterats i högsommar, skärskådar jag en afton i slutet av juni i min gamla skolans platt-TV ute på mitt landställe Nya Moderaternas och de klingande nyliberala tankesmedjornas forne chefsideolog och spinndoktor Per ”Schlongen” Schlingman framträda ”avspänd och sommarledig” i en direktsänd debatt från detta sakramentskade Almedalen. ”Schlongen” har dragit på sig ett påtagligt klädintresse med åren och är liksom flera av sina meddebattörer deckad i en stil som kanske av fåkunniga kunde ha benämnts ”ledigt elegant somrig sportighet” om den hade varit säkrare genomförd i detaljerna. Tyvärr så avslöjar han sig med valet av ett par påtagligt bredrandiga strumpor som jag befarar härstammar från Happy Socks, detta Kainsmärke, och vilka ”Schlongen” som vi kan frukta felaktigt har antagit skulle passa till hans likaledes randiga nya kavaj från MQ:s finavdelning. Resultatet blir flera snäpp for mæget Pippi Långstrump som den danske flummaren kunde ha uttryckt sig. Debattämnet för stunden är arbetslösheten, denna eviga och så tröstlöst träiga om än ack så vansinnigt viktiga och angelägna samhällsfråga. Hans och hans ideologiska hemmapojkar Fredrik ”Reichführer” Reinfeldts, Anders Borgs och den vanärade Sven-Olof ”Torsken” Littorins egenhändigt lanserade ”Arbetslinjen”, internt informellt även känd som ”Arbeit Macht Frei”, har ”Schlongen” själv någon vecka tidigare förklarat såsom bortspelad, överflyglad, kringkastad, utdaterad och fullständigt sönderknullad och traumatiserad av den aldrig vilande teknikutvecklingen. Här på den almedalska friluftsscenen lägger han randstrumpad ut texten om varför han har valt att abrupt abortera sitt eget ömt avlade hjärnfoster. Jo, vi ser nu en framtid där förarlösa fordon navigerar fram mellan robotiserade produktionsenheter och där inte bara industrin utan även traditionellt analoga, organiska konsultverksamheter som revision och finansiell rådgivning digital- och robotiseras. ”Schlongens” blick är mild och fylld av lugn rationell tillförsikt bakom Percy Nilegård-glasögonen när han som sakliga självklara sanningar förkunnar dessa sina framtidsprofetior. Hell yeah! Se här en comeback den sortens manliga retrofuturistiskt teknikoptimistiska siande som jag känner så innerligt väl från IT-boomen och skolböckerna. Snart hanteras även medicinsk och psykoanalytisk rådgivning via servrar och robotar i det ovan skisserade fantasieggande nya gränssnitt av människa och teknik som vi tror oss kunna skönja där borta i framtidshorisontens hårda motljus och ännu finns många yngre och äldre män där ute som inte kan dölja sin pojkaktigt förväntansfulla glädje inför dessa sköna nya utsikter, inte olikt de primitiva känslor och instinkter som svallade inom dem när de stod i begrepp att packa upp de hårda paketen med mekanospel, radiobilar, Xrobotgevär, spelkonsoller och vad fan det nu kunde vara från under julgranen där hemma i Träskhammarsvik. Det är oavsett alldeles tydligt att inte bara vår lilla nordliga blindtarm utan hela den stora vida världen in real life, irl, är föremål för en ofantlig upplyftande rörelse. De som tjatar om hårdare tider, tilltagande främlingsfientlighet, växande klyftor, terrorism etcetera gör sig skyldiga till anings- och historielöst skitsnack. Allt detta är endast konvulsioner under det att världens befolkning reser sig ur fattigdom och armod så som Neptunus, född Poseidon, uppsteg ur urtidsdjupen, om han nu gjorde det, den gamle vildskäggige djäveln. Då jag föddes så var det inte mer är tonår sedan arméer med tiotals miljoner man lade vår egen kontinent i grus och aska i den bemantlade Jesu Kristi och hans äktenskapsbrytande fader Guds namn. Trettio år av krig utlösta av manligt hat, mindervärdskomplex och storhetsvansinne släckte närmare hundra miljoner människoliv. Då kunde vi tala om problem. Inga arméer kan motstå en idé vars tid har kommit. Vem var det nu som yttrande dessa visdomsord? Google gav svaret: Victor Hugo. Den digitala upplysningens tid är här. Mörkrets krafter kan inte stå emot. Deras öde är att oförtrutet fåfängt fortsätta kämpa sig upp med sinande krafter ur sina hålor, för att alltid besegras och tvingas tillbaka av det goda och rationella. Som jag ser det så finns endast två verkliga hot mot jordens fortlevnad och välmående. Det ena är att Obama, USA:s vansinnigt framgångsrike president och fredsängel, han som avslutade två krig, återreste den ekonomi som låg i ruiner efter Bush, just som Clinton efter Reagans och Bush den äldres tolvåriga härjningar, upprättade rudimentär sjukförsäkring, återknöt kontakterna med Kuba och som sin svanesång slöt avtal med Iran och träffade klimatavtal kan komma att efterträdas av ännu en republikansk av machokomplex driven vettvilling med självpåtaget uppdrag från den ickeexisterande guden att i den gamla generationens dödsryckningar iscensätta ett kristet Jihad, för att citera min andlige och litteräre fader Hunter S Thompson, salig i åminne. Ormens bett är giftigast under dess dödskamp — är inte det eller borde åtminstone vara en gammal tumregel? Putin har för länge sedan passerat sin punkt utan återvändo och lär fortsätta på denna inslagna väg längs vilken konfrontation skulle kunna vänta om ingen har mod att ta på sig ansvaret att avliva fanskapet. Så kommer jag under min återstående levnad att tvingas uppleva ett större krig mellan några av världens stormakter? Jag tvivlar på det. Jag hoppas och tror att dessa gamla amerikanska farbröder och Jesus-dårar har kört slut på bensinen och inte kommer att orka orkestrera sitt så eftertrånade Armageddon, denna härliga stund som Ronald Reagan och hans galne sentide efterföljare George W Bush, den onde barnpresidenten (HST:s benämning), drömde våta drömmar om — hur de efter detta reningsbad skulle stega fram längs krönta vägar av palmblad och oskuldsskinkor i scenerier liknande dem som hade airbrushats av fanatiska hötorgskonstnärer föreställande de där skräckinjagande paradisvisionerna som delades ut av snedkammade i dåliga kostymer skrudade unga män från sekten Maranata vilka då och då ringde på dörren där hemma på Eriksbergsgatan under min barndom. Som Socker-Conny formulerade sin fråga: blir man religiös för att man är ful eller blir man ful av att vara religiös? För den underbegåvade vettvillingen Bushs förbrytelser fortsätter vi att betala ett pris i form av terrorism och andra yttringar av oförsonligt hat och bitterhet hos hormonstinna unga män, detta förbannade släkte, vilka inte uppskattade att efter tusenårigt förtryck få se sina länder brutaliserade ännu en gång av vår västerländska imperialism. Jag har ändå svårt att ta dessa yttringar på allvar utan ser dem som föga mer än krusningar på ytan i ett vidare historiskt perspektiv. Det inbördeskrig som utkämpas i Syrien är katastrofalt men att inga andra pågår är ändå än mer anmärkningsvärt för oss som har läst oss till viss kunskap om vår mänskliga historia. Vi kan trots allt se en nedtrappande skala från världskrigen före min entré över de katastrofer som ägt rum under in levnad såsom Biafrakriget och Vietnamkriget — då världens mäktigaste västerländska civilisation utan anledning utplånade en miljon fattiga bönder — över de återkommande svältkatastroferna på Afrikas horn, Iran-Irak-kriget, folkmorden i Kambodja och Rwanda, Sovjets Afghanistankrig, inbördeskriget i Jugoslavien och USA:s katastrofala invasioner av Afghanistan och Irak. Nyss levde mer än halva vår kontinent under diktatur. De flyktingströmmar som översvämmar Europa kommer då de till skillnad från i många av de tidigare fallen ändå har möjlighet att göra det och de har sällskap av många hoppfulla som lämnar sina hemländer inte på flykt utan för att söka en bättre värld som de numera till skillnad från förr kan göra sig en föreställning om. På längre sikt är medeltiden utan chans i våra digitala tidevarv. Mänskligheten har, det hoppas och tror jag, en gång för alla likt en supertanker gjort en oåterkallelig gir i fredligare riktning och analoga krig har blivit hopplöst omoderna, prisad vare Gud, den gamle ickeexisterande sumprunkaren. En av anledningarna till denna min övertygelse är enkel. Dagens övergödda, bortskämda, sönderklemade västerländska ungdom är inte skickade att föra krig annat än med joystick. Kan vi istället tänka oss det totala digitala kriget, med oöverskådliga förödande konsekvenser för vår globala tekniska och kommunikativa infrastruktur? Ett sådant scenario är onekligen litet kul att föreställa sig. Det andra, betydligt allvarligare problemet utgörs naturligtvis av just denna ras, vi själva; vårt gemensamma gamla folkkära släkte homo sapiens rex. Då jag föddes anno 1963 trampade tre miljarder av dessa varelser ytan av denna planet — nåväl, vi kanske får räkna bort en del sängliggande och så vidare men dessa faller utanför Sigma. Den siffran hade tagit miljoner år att bygga upp. Under mina usla femtiotvå levnadsår, en försumbar tidsrymd i ett historiskt perspektiv, har denna siffra mer än fördubblats, trots att flertalet av dem som var här vid min entré sedan dess har uppgått i atmosfären. Vår planet skall numera föda över sju kuksugande miljarder morsknullare. Fuck me! Hon gör det med den äran. Den tekniska utvecklingen och den ökande utbildningsgraden i den fattiga världen övervinner alla problem vilket leder till att alla kurvor över fattigdom, undernäring, svält, spädbarnsdödlighet, livslängd, hälsa, livskvalitet, våld, missbruk, läskunnighet, etcetera pekar i rätt riktningar, med den påföljden att befolkningssiffrorna fortsätter att skena — men bara till en viss gräns. I de mogna civilisationerna slutar folket att avla barn, klokt nog. Vår egen trend bland den materialistiska överklassen att fyra av vällevnad vanställda barn är det moderiktiga antalet faller långt, långt utanför Sigma. Till och med min fars andra hemland Etiopien, som jag älskar så högt, är på väg att etableras. Min far, som jag här redan flera gånger har hänvisat till, är immunolog och professor i infektionssjukdomar till yrket och specialist på epidemier. Ibland i samarbete med min bror, professorn i matematisk statistik, också han flera gånger omnämnd ovan, har han kunnat förutspå förloppet av flera sådana och han har varje gång haft rätt då han ofta ganska ensam har gått emot de gängse, som regel av pengaintressen dikterade domedagsvisionerna för epidemier som AIDS, SAR, svininfluensa, ebola med flera. Dessa planar alltid ut efter en tid. Pappa är övertygad om att man kan betrakta mänskligheten som en epidemi för vår planet och att även denna kommer att plana ut. Jag tror honom helt och fullt i denna hans naturliga hypotes och är själv förtröstansfull nog att hoppas på såväl en framtida motrörelse som reaktion mot konsumismen som på att hänryckningen över den digitala kommunikationen i en framtid skall komma att framstå som lika utdaterad som snart tatueringarna och att människan, som Harry Martinson skaldar, skall komma att vända åter från ”världsrymdens köld” till ”sitt hem bakom solens värmande sköld” — även om jag är övertygad om att vi dessförinnan måste nå än mycket längre ut med teknikens alla okontrollerat utvecklande tentakler, enligt samma logik som när missbrukaren först måste slå i den absoluta botten innan dess att vederbörande är mentalt redo att påbörja den mödosamma klättringen upp mot en återstående liv i nykterhet. Här hemmavid, i vårt gamla hängpenisformade hemland där vi har haft den osannolika turen att födas och leva i denna välsignade, under välståndets frukter dignande samtid, måste allt i den stora bilden sägas ha utvecklats till det bättre genom denna min och Tomas levnad. Jag minns med nostalgisk saknad mycket av det gamla Stockholm från min barndom men skulle jag vilja återvända om den nya tekniken gav mig chansen? Aldrig i helvete, vare sig till barndomen eller till den tidens Stockholm. Eller skulle jag det? Jo, möjligen i teorin men knappast i praktiken. Det mest positiva som har hänt här hemma i ett större perspektiv är förstås invandringen. Människorna från den större världen har brutit vår isolering och gjort vårt land mindre provinsiellt med allt vad det innebär inte minst för utbudet av mat. Ändå: smakade inte mormors bruna bönor mer? Möjligen, men troligen endast som en sentimental idé. En okryddad måltid av det slag som jag minns från mitt älskade sjuttiotal skulle jag med säkerhet skicka ut om den serverades mig i realtid. De lågpannade främlingsfientliga krafter som har vunnit ett fotfäste och växer i styrka även här i vårt så högt utvecklade hemland ser jag inte heller som mer än en krusning, på sin höjd en konvulsion, i det historiska sammanhanget, dömd att ebba ut som den döende dyningen mot klippan dygnen efter stormen. Dagens ungdom är sundare i kropp och värderingar, väljer bort alkohol, droger, tobak och bilkörning och kan hur tråkigt allt detta än må låta förväntas bli etthundratjugofem år gamla vilket vi väl måste se som något positivt antar jag. Det är inte längre möjligt att offentligt eller ens privat pissa ned svagare grupper som kvinnor, bögdjävlar, genderresenärer, etniska minoriteter, funktionsnedsatta och/eller övriga från normens Sigma avvikande här i vårt land eller för den delen i andra civiliserade länder. Danskar, norrbaggar och finnpajsare räknas inte. Vårt språk ansas och friseras fortlöpande med inkvisitorisk nit av unga välmenande skötsamma digitala lynchmobber. Även historien snyggas till. Allt detta måste vi väl även det i det stora hela se som sagolikt positivt. Som så många gånger förut så går Sverige, vårt land, i bräschen och världen följer efter. Att det i en övergångsfas blir tröttsamt med denna politiska korrekthet är ett billigt pris att betala för det goda som den senkomna toleransen för med sig. Humorn gagnas inte av moderniseringen men återigen — vem bryr sig i det stora hela..? Den som tar verkligt stryk är humorns storebroder poesin. Denne arme krake blir mörbultad, rådbråkad och trippelpenetrerad i alla öppningar av bara farten då den välmående medelmåttiga medelklassen stompar fram över historien, kulturen och allt annat som vi höll heligt och kärt, jamen givetvis; hänger på repen som de stackars blodiga ringvrak från de ordkeltiska pubarna som under min barndom skickades upp som slagpåsar för Muhammed Ali. I vår tids ständigt flödande digitala utbud finns inte tid eller tålamod för sådant. Dagens bortskämda uppkopplade ungdom och tidiga medelålders medelklass framstår för mig som motpolen till poesi och mystik men även detta är väl som jag antar ett pris väl värt att slanta för alla dessa framsteg. Som Tomas säger: ”Allt har blivit bättre utom människorna”. Jag är benägen att skriva under denna slagfärdiga devis men så har jag i takt med att mitt liv har utvecklats i tid och rum ändå tagit mig fram till den i och för sig beklagliga ståndpunkten att just detta vårt eget släkte, homo sapiens rex, utgör det huvudtema i detta mitt underbara liv som minst tilltalar mig. Jag har kommit att föredra vinden och dofterna, smakerna och djuren; fåglarnas sång, vattnets smekningar av kroppen, hettans och kylans extremer, aromernas hymner i gommens katedral, ljusets vidunderliga spel över stränder, havsytor och klippor. Inte litteraturen, konsten eller något av människohand skapat, inte heller den förbannade sexualiteten och erotiken med vidhängande problemkomplex platsar på denna min lista över livets ädlaste njutningar varav de flesta är enkla och kostnadsfria. Desto märkligare då att mitt andra hemland, efter alla dessa som jag har haft förut, London, Los Angeles, Paris och Italien, i medelåldern har kommit att bli Indien, detta formidabla rike, en ungdomskärlek, vilket personifierar själva modersvulsten för vår exploderande globala befolkningstillväxt — detta ”mänskliga Saragassohav” som min älskade fader, som jag ännu en gång citerar, så målande formulerade sig efter att för några år sedan i yrkets vägnar ha turnerat Indien och besökt storstäder som Calcutta, Banglore, eller Chenin som den heter numera, med flera. Tja, konsekvens har aldrig varit någon av mina starkare grenar. Dagens MMA-fighters skulle när allt kommer omkring stompa forntidens karatesparkande japanska bönder till oigenkännlighet om vi så slängde in några samurajer på de sistnämndas sida. Om den tidens bönder hade fått tillgång till dagens genetik, vetenskapliga träning, kost och dito steroidkurer däremot så hade sagan blivit en annan. Då hade det varit dagens mänskliga pittbulls som hade blivit stompade i oktagonen. Jag älskar i Indien denna vederbörligt avlägsna fond av mänsklig massa även om jag, om ni förstår vad jag menar, föredrar att inte ”gå in på detaljer” med de enskilda varelserna, individerna, eller enheterna för att uttrycka mig mer samtida. Nåväl, nu skall vi skriva en novell, som min gamle Engelbrektsbroder Bosse ”Texas” Bäckström, salig i åminne, en gång skaldade. Jag och även Tomas ser framtiden an med tillförsikt — i mitt fall en neutral, liknöjd sådan, kanhända till följd av det faktum att jag till skillnad från Tomas saknar avkomma vilken en dag hade kunnat komma att ta vid och fatta den genetiska fackla som jag hade kunnat vidarebefordra, tack vare lov. Kommer vi att sitta här på min balkong ännu en gång skjutna ytterligare tjugo år in i de nya tidernas tunnel och blicka tillbaka mot denna vår nu närmast förestående, inom kort till samtid och snart till dåtid metamorferade framtid? Även den frågan får vi med händer varma som inälvor överlämna till denna vår gemensamma framtid att besvara. Är det egentligen någon djävel som bryr sig? Ja, för oss personligen, Tomas och jag själv, och i fallande skala även för våra närmaste, andra anhöriga, kamrater, vänner och bekanta, är saken förstås av avgörande eller åtminstone betydande vikt. I det större sammanhanget här på vår jord och ute på den världsvida webbens ändlöst vidsträckta ödevidder så äger det hela dock en högst marginell, snabbt övergående betydelse: en betryggande insikt.

Själv har jag som ni sällsporda minnesgoda möjligen erinrar er aldrig köpt den där kverulantiska klagosången. Tvärtom så finner jag den förbannat bortskämd och otacksam: att plåga vår omvärld med den sortens gnäll när vi har den osannolika förmånen att få leva i undantagslandet Sverige i en tid då vår vällevnad har antagit närmast absurda former och våra medelmåttiga medelklassmassor kan fylla sina dagar med belånad romersk lyx i samtida radikal ultramaterialistisk tappning. Vad väntar sig alla dessa konsumenter egentligen?

Att de skall leva för evigt som fagra tjugoåringar och att deras timmar skola framskrida utdragna som solstekta julimånader? Visst förstår jag att det handlar om parhusfilosofiska besvärjelser över obearbetad dödsångest och så vidare men det är så barnsligt och just medelklassigt. Jag kan inte påminna mig någon representant för underklassen eller faktiskt heller någon från den gamla överklassen älta hur ”kort livet är”.

Inte heller tror jag att min morfar eller hans far och bröder där ute i det tidiga förra seklets bistra hälsingska vinterskogar eller mödrarna i min faders andra hemland Etiopien hade/har för vana att betjata ”hur snabbt tiden går”.

Själv har jag som ni fåtaliga minnesgoda erinrar er aldrig köpt den där kverulantiska klagosången. Tvärtom så finner jag den förbannat bortskämd och otacksam: att plåga sin omvärld med den sortens gnäll när vi har den osannolika förmånen att leva i undantagslandet Sverige i en tid då vår vällevnad har antagit närmast absurda former och våra medelmåttiga medelklassmassor kan fylla sina dagar med belånad romersk lyx i samtida radikal ultramaterialistisk tappning. Vad väntar sig alla dessa konsumenter egentligen? Att de skall leva för evigt som fagra tjugoåringar och att deras timmar skola framskrida utdragna som solstekta julimånader? Visst förstår jag att det handlar om parhusfilosofiska besvärjelser över obearbetad dödsångest och så vidare men det är så barnsligt och just medelklassigt. Jag kan inte påminna mig någon representant för underklassen eller faktiskt heller någon från den gamla överklassen älta hur ”kort livet är”. Inte heller tror jag att min morfar eller hans far och bröder där ute i det tidiga förra seklets bistra hälsingska vinterskogar eller mödrarna i min faders andra hemland Etiopien hade/har för vana att betjata ”hur snabbt tiden går”. Nej, jag tycker att denna vår samtid avancerar i majestätisk metodisk mak och lämnar sina präktiga spår bakhän. Min mormor, salig i åminne, föddes i en tid då cyklarna hade stora framhjul och själv har jag under mitt dryga halvsekel här på vår jord fått förmånen att genomleva en sådan mängd av äventyr, händelseförlopp, njutningar, utsvävningar, djävulskap, vansinnigheter och historiska konvulsioner så att det känns som om jag redan hade levt i ett århundrade. Jag tackar varje ny dag och njuter dess härligheter och även dess fåtaliga plågor som bonus. Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att kunna motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord, uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd på Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset. Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla. Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade — samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de dryga tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar. Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg, fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland, ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige. I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata. Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang. Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt Inunder oss utbreder sig det nattliga diamantglittrande tvåhundrasjuttiograders-diadem som jag aldrig kommer att tröttna på och vilket utgör orsaken till att jag inte kommer att flytta härifrån Kampementsbackens krön förrän det som klyschan lyder blir med fötterna före: min gamla födelsestad och älskade ängel Stockholm och därutöver Djurgården, Nacka och Lidingö i vitmenad vintercouture. Badande i hamnarnas gallgula ljussken i ost vilar monsterskeppen på sina rutter till Helsingfors, Tallinn, Riga, S:t Petersburg och allt fan vad det må vara. Samtliga stadens xx kyrktorn med undantag av min egens barndoms Engelbrekts och Hjorthagens kan vi skåda från mina panoramafönster och balkong. NK-klockan fortsätter att vrida sitt rödgröna janusansikte och i tjurögat rakt söderut lyser Globens obscena testikel i violett och bakom den tio grader ost, som den gamle undermålige artillerieldledaren i mig belåtet gissar, den strålkastarbelysta Hammarbybacken, den gamla soptipp där en gång i det distanserade mellersta nittiotalet en samling medelålders män, denna åldriga ras, fantiserade om att anlägga Olympiastadion, ”Victoriastadion” naturligtvis dubbad i ett hjärtnupet fåfängt försök att slå rojalistiska sentiment i svang, för OS i Stockholm 2004, denna bisarra hallucination, med påföljande konsekvenser i form av spenderade miljarder och vansinniga byggnationsutbrott om vilken jag skaldade i stycket Feel the Light (OS-kampanjens stilenligt svengelska slogan) anno 2003.

Illustration: Dan Perrin

Få minns så här dryga femton år senare detta dåraktiga företag. Än färre är medvetna om att det är just denna kampanj som vi har att ”tacka” för arkitektoniska blemmor som ”Hammarby Sjöstad” (jag kan ännu inte förlika mig vid detta löjeväckande namn vilket kom att bilda skola för en uppsjö av ”sjöar”, ”stränder” och andra sjönära säljflosker i namngivningen av nya ”stadsdelar” belägna i närheten av någon vassrugge, kanal, kärr eller dypöl), Eriksdalsbadet, Stockholm Waterfront, med flera. Även våra två nya sportarenor, som vi alla vet är minst en för mången, ja rent av Nya Karolinska kan vi räkna som senkomna missfoster av kampanjen och den förhärskande primalt provinsiella manliga rekordmentalitet som utlöste densamma. Den nyligen detroniserade kommunalpampen Sten Nordin var medlem av den inre kretsen den gången och jag vet att varken han eller hans handgångna män, eller än mindre byggarna, ville släppa drömmen om att till Stockholm locka de stora pheeeeta megaevenemangen där man kunde få se de mäktiga mastodontmammutarna dansa i ”The Capital of Scandinavia”, ett Stockholm i världsklass; där man kunde ha fått klippa band och sola sig omslingrade bland långbenta värdinnor och storgrabbar i världskamerornas värmande blixtsken, immun mot åldrande, ensamhet, glömska, död och utplåning. Welcome till my hometown! Jag var själv som arvoderad konsult inbäddad i OS-kampanjen Stockholm 2004 och kunde från insidan beskriva det för mig skrämmande händelseförloppet när denna lilla samling av maktens män, en trojka illa klädda och skodda tunnhåriga inflyttade kommunala politruker och tjänstemän, sprungna i rakt nedstigande led från den gamla bondepraktikan och Lubbe Nordströms Lortsverige, anförda av storkapitalisten Olof Stenhammar, ”OS-amiralen” dubbad och även han missprydd i spräcklig sponsorslips i prima höggradigt brandfarlig hundraprocentig oljebaserad syntet, stasade i masspsykos lyckades suggerera sig själva till att tro att sommar-OS skulle kunna förläggas hit till vår nordliga minimetropol; huru lagar och förordningar lätt kunde kringglidas som om voro de smorda i varm vaselin och hur en skock profitörer, däribland jag själv men framför allt byggbolagen såg till att inkassera galenskapen. Själv förstod jag från första stund liksom varje nyktert tänkande iakttagare att det aldrig skulle bli något djävla OS här i Stockholm. Storögt följde jag hur de överåriga småpojkarna med tilltagande, till sist desperat vårdslöshet lekte med miljarder skattebetalarkronor utan att dra sig för brutala friseringar av sanningen, rena lögner, bryska benknäckande påtryckningar, skriande sexism och förakt för hänsyn om miljö, kultur och historia eller garnering av rena lagbrott och mutor på utsiktslösa västgötanivåer. När jag studerade dessa maktens män och deras fräcka hänsynslösa framfart så hade jag inga svårigheter att föreställa mig hur så mycket större galenskaper än denna ändå oskyldiga genom historiens hårdare verkligheter har kunna möjliggöras när en skara av maktens män slår sina fårskallar ihop. Denna vår gamla hemstad måste ha mer än fördubblats i folkmängd sedan de fjärran dagar då Tomas, jag och så många fler av våra gamla hemmapojkar från mitt eget Engelbrekt och Tomas Gärdesskolan rände runt på dessa gator, flipprande som stresskulor och toppade som gurkor, görandes liven sura för kärringar, gubbar (det var före mellantingens tid) och vänner av ordning i våra egenskaper av obotliga bus- och djävulskapsgrabbar med missionen att sabotera och bepissa status quo och allt vad den strävsamma snedkammade skötsamheten höll heligt. En konsekvens av den drastiska befolkningstillväxten är att vi gamla stockholmare och innerstadsgrabbar har degraderats till en mer exklusiv minoritet. De inflyttade har tillskansat sig kontrollen över vår stad. I revanschism över att under förnedrande former ha avlats och fötts i obygdens skam kämpar de för att förvandla vår stad från ett litet nordligt Paris till ett ofantligt sydligt Rovanjemi. Det känns som länge sedan, längre än de verkliga tjugo åren, som jag författade min text Söder om anständighet, om det nya Södermalm och den gentrifieringsprocess som då var i sin linda och som nu två årtionden senare är explosivt fullblåst. När jag med Tomas, då boende på Söder, som min ciceron rörde mig runt i den stadsdel som alltid har varit mig främmande och som aldrig har tilltalat mig något vidare så behöll ännu den gamla knegar- och missbrukskulturen sitt grepp. Mitt självpåtagna uppdrag var att slå tillbaka mot och hämnas söderromantikens ständiga slentrianmässiga tjat om det förkastliga ”överklassgettot” på Östermalm. Den så kallade hipsterkultur som då hade börjat utveckla primitiva levnadsformer kring Nytorget var ännu föga mer än ett pikant inslag men vi såg tydligt vartåt det barkade. ”Jaha, här skall bli något slags djävla Soho, komplett med autentisk kultur” skrev jag i min text. Det skulle dröja tre år innan begreppet SoFo, som ingen längre skrattar åt, myntades. Min text väckte ont blod bland söderromantiska kulturpersonligheter särskilt då den publicerades i deras husorgan DN På Stan. Jag förutspådde att alkoholisterna, pundarna och dårarna skulle drivas ut i förort av en armé av unga inflyttade sociala klättrare framryckande i en skog av barn. Inte hade jag då kunnat föreställa mig att metamorfosen skulle vara fullt så genomförd som när jag senast besökte kvarteren kring Nytorget och betraktade denna nyurbaniserade flock av sexmördartatuerade vildskäggiga timmerhuggande IT-konsulter från Mjölby och Mönsterås med sina iPads, Hammarbyflaggor, sina borttvättade odalsmål, nytagna fornsvenskt skenbart ädelljudande snutnamn, jaktlicenser och tvillingbarnvagnar stora som minibilar för trettiosjutusen lånade kronor från Audi Quattro. Man kan dricka hemknådad pale ale medan man får skägget ansat inför aw:n på Fotografiskas terrass innan det blir dags för vännerna att släntra in och samlas kring köksön bland mässing och marmor, hackande, ständigt hackande de långkokta ekologiska grönsakerna. Genialt! Sacha Baron Cohen kunde i sin parodi på Williamsburg i ”The Dictator” inte skildra scenen med motsvarande tragikomik. Som så mycket annat här i vår hembygd så härstammar denna gripande modebild som vi alla vet från New York, varje inflyttad stockholmsbos drömmars stad. Tänk att få sitta där på en av dessa avenyer i det stora äpplet och se de gula taxibilarna glida förbi och ångan pysa upp ur kloakerna och höra sirenerna tjuta med en cinnamon latte och glajorna nedfällda, tack så mycket, flexande de nya handritade ekologiska tatueringarna och bara känna storstadspulsen, nästan som vore man en fullblodsurban medaktör i en TV-serie på Netflix. Fan, man borde flytta dit! Det var min käre lillebror som för ett antal år sedan gjorde mig vaksam mot den på larvfötter obönhörligt avancerande förändringsprocess som mer än någon annan formar vår samtida samhällsutveckling över hela världen men här hemma i Sverige som så ofta i sin extrema form: amerikaniseringen, jamen givetvis. ”Inser du inte att allt här hemma har blivit som när vi var grabbar och bodde i Los Angeles?”, frågade min bror Tom. Med ens såg jag scenografin i blixtbelysning. Trettiofem år senare kan vi njuta alla de konsumtionssamhällets frukter som redan då var självklarheter där. Vår TV har fyrtio kanaler, våra läskflaskor är stora som abnorma spädbarn, vi har fler McDonalds och 7-Eleven per capita än New York och Los Angeles sammantagna, vi shoppar i malls och våra matbutiker är lika vidsträckta som de Safeways och Vons supermarkets i vilka Tom och jag rusiga rusade runt med shoppingvagnarna första gången då vi flyttade till Los Angeles 1974/75 och så vidare, och så vidare. Vi firar Halloween och Valentine’s Day. Även dubbelmoralen och nypuritanismen har vi importerat. Vi ser inte längre barn eller än mindre vuxna bada nakna och inga kvinnor sola topless i våra parker eller ens gå utan BH medan unga och även äldre flickor, kvinnor, kärringar och transgenderpersoner hämtar sina skönhetsideal från den av sjuka manliga fantasier regisserade amerikanska pornografin, smärt- och mödosamt duplicerande varandra i växande massupplaga. Bravo! Stora framsteg har alltså begåtts. Allt det som var oss exotiskt och som vi då storögt begapade har blivit delar av vardagen här hemmavid. Snyggt Mulle!

Nej, jag tycker att denna vår samtid avancerar i majestätisk metodisk mak och lämnar sina präktiga spår bakhän. Min mormor, salig i åminne, föddes i en tid då cyklarna hade stora framhjul och själv har jag under mitt dryga halvsekel här på vår jord fått förmånen att genomleva en sådan mängd av äventyr, händelseförlopp, njutningar, utsvävningar, djävulskap, vansinnigheter och historiska konvulsioner så att det känns som om jag redan hade levt i ett århundrade. Jag tackar varje ny dag och njuter dess härligheter och även dess fåtaliga plågor som bonus. Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord, uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd uppå Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset. Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla. Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de dryga tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade – samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de rågade tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar. Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg, fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland, ty latinamerikanernas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige. I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata. Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare – bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang. Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt. Inunder oss utbreder sig det nattliga diamantglittrande tvåhundrasjuttiograders-diadem som jag aldrig kommer att tröttna på och vilket utgör orsaken till att jag inte kommer att flytta härifrån Kampementsbackens krön förrän det som klyschan lyder blir med fötterna före: min gamla födelsestad och älskade ängel Stockholm och därutöver Djurgården, Nacka och Lidingö i vitmenad vintercouture. Badande i hamnarnas gallgula ljussken i ost vilar monsterskeppen på sina rutter till Helsingfors, Tallinn, Riga, S:t Petersburg och allt fan vad det må vara. Samtliga stadens kyrktorn med undantag av min egens barndoms Engelbrekts och Hjorthagens kan vi skåda från mina panoramafönster och balkong. NK-klockan fortsätter att vrida sitt rödgröna janusansikte och i tjurögat rakt söderut lyser Globens obscena testikel i violett och bakom den tio grader ost, som den gamle undermålige artillerieldledaren i mig belåtet gissar, den strålkastarbelysta Hammarbybacken, den gamla soptipp där en gång i det distanserade mellersta nittiotalet en samling medelålders män, denna åldriga ras, fantiserade om att anlägga Olympiastadion, ”Victoriastadion” naturligtvis dubbad i ett hjärtnupet fåfängt försök att slå rojalistiska sentiment i svang, för OS i Stockholm 2004, denna bisarra hallucination, med påföljande konsekvenser i form av spenderade miljarder och vansinniga byggnationsutbrott om vilken jag skaldade i stycket Feel the Light (OS-kampanjens stilenligt svengelska slogan) anno 2003.

Ett av de inslag i den allenarådande amerikaniseringen som jag har svårast att begripa är denna elefantiasis. När jag cyklar Stockholms gator fram eller parkerar utanför ICA vid mitt landställe på Dalarö så kan jag inte sluta att förundras över storleken på bilarna. Varför rattar lyxhustrur runt i stadstrafik i terrängfordon bestyckade för specialoperationer i svår och oländig djungelterräng? För mig är det ett utslag av människans gåtfullhet — nej, jag snackar skit, för bristen på densamma. På Dalarö i min barndom så tog alla våra vänner sina som vi då tyckte stora båtar till öarna utanför där vi gick i land och höll picknick. Dagens båtar är i genomsnitt fyra gånger större och få går längre i land på öarna. Istället sitter de kvar i sina båtar och spelar dataspel, uppdaterar sig på flödet i feeden och/eller ser TV-serier på Netflix, en digitaliserad versionifiering av en livsstil snarlik den som mina unga amerikanska vänners föräldrar förde där bak i barndomen. Än mer groteskt är detta storhetsvansinne när det gäller husen. I min sorgsna text Beaverland från 2003 skrev jag om den mänskliga bäverns framfart och om hur min barndoms Dalarö efter sexhundra år som skärgårdssamhälle på femton år förvandlades till en sovstad av modell Fort Lauderdales suburbia. Utvecklingen har givetvis fortskridit i den vanliga accelererande takten sedan dess. Min kusin Lindas tidigare partner Magnus, som kom till Dalarö för dryga trettio år sedan, konstaterade härom året att de hus som han då fann otympligt stora i vår bukt numera framstår som små i jämförelse med alla de nybyggda. Även här skulle jag bedöma att skalan har fyrdubblats medan ickearkitekturen med dessa akvarieglaspartier, väldiga däck och dubbelgarage också den för tankarna till amerikansk suburbia och gated communities for senior citizens. Själv har jag förlorat min ungdoms engagemang och betraktar utvecklingen med liknöjd närmast småroad resignation. För mig framstår denna supersizing som hopplöst omodern. Borde vi inte i dessa tider när vår jord plågas av överbefolkningen och då tekniken gör det möjligt att leva i kappsäck med hela världen i en liten satans slyna till telefon istället gå i motsatt riktning och söka mer komprimerade, mindre materialistiska levnadslösningar? Nej då, alls icke. Konsumismen av den gamla skolans amerikanska nybyggarmodell förefaller ohejdbar, inklusive den radikala vällevnadens förhöjda dödsskräck och extrema ”säkerhetstänk”. Det är jag och min far som är ur led i tiden; vi som är torskarna så som pappa nyktert konstaterade under en promenad på våra förfäders Dalarö i den ovan nämnda texten Beaverland. Kanske överdrev jag också eländet i mina då ännu svallande postungdomliga romantiska känslostormar? Måste de inte ha rätt att leva, verka och vräka på med sina växande familjers utrymmeskrävande livsformer och allt vad dessa innebär av materialistiska excesser, dessa förbannade ventilentreprenörer och livsmedelsgrossister? När grönskans växer upp så döljs trots allt barmhärtigt en del av fulheten i medeklassmogulernas förverkligade livsdrömmar. Jo visst, men nej, ändå inte. Arkitektur och byggande försvarar med tapper bravur sina ställningar som särskilda problembarn i vår hemstad med omnejd. Under hela nittiotalet, in i det tidiga nollnolltalet ansträngde jag mig för att lyfta fram de vanförhållanden och systemfel som ligger till grund för sjukdomsbilden. Tillsammans med min vän Thomas Sandell startade jag en debatt i Svenska Dagbladet om skräcken för modernitet i vårt samtida svenska och stockholmska byggande. Vi ordnade även en fysisk debatt med vårt magasin Stockholm New på dåvarande Forum för form på Skeppsholmen med inbjudna arkitekter, teoretiker, debattörer och byggare som sedan följdes upp på en ”hearing” i Stadsbyggnadskontorets dåvarande kontor i just Hammarby Sjöstad. Jag medverkade gång på gång i TV och radio och skrev en rad artiklar i Dagens Nyheter och andra publikationer i detta ämne. Envetet försökte jag få samhället att ställa sig frågan och än hellre söka svaret på gåtan hur det kunde komma sig att Sverige, som från artonhundraåttiotalet fram till nittonhundrasjuttiotalets början hade varit en av världens ledande nationer för arkitektur och stadsbyggnad hade regredierat till en ickearkitekturens rövarstat. Jag kom själv fram till slutsatsen att traumat hade uppstått i fruktan för att utmana den folkliga vrede som utlöstes efter de förbrytelser som begicks under miljonprogrammets och Cityregleringens dagar på femtio- och sextiotalen då en annan grupp av maktens sammansvurna män bländade av sin egen dådkraft lät sina ambitioner löpa amok och urarta i despotiskt destruktivt storhetsvansinne. Om spåren efter denna ödesdigra tid skrev jag i stycket Nere i City där Tomas och jag en adventhelg 1995 undersökte spåren efter Hjalmar Mehr, Joakim Garpe och de andra av den utdöda dåtidens storgossar. Även denna text blev synnerligen omstridd. Kontroverser var mitt dagliga bröd vid denna tid vilket jag till slut ledsnade på och lade tidningsskriverierna åt sidan. Då mina texter var utmanande och ofta stötande fick jag acceptera påhopp men denna gång blev de av särskilt obehaglig natur. Om jag avslöjar att Per Ahlmark, om någon minns denne forntide folkpartiledare och mörkman, och dåvarande svartblå SAF-tidningen var inblandade så kanske några av er förstår eller rent av minns vilken typ av angrepp det var som jag utsattes för. Där fick jag uppleva hur det känns att oförskyllt anklagas för sådant som är omöjligt att försvara sig mot. Jag kunde vara tacksam för att vi levde i efterkrigstiden i undantagslandet Sverige, låt vara att Kalla kriget fortfarande isade. Om vi istället hade befunnit i en annan tid under totalitär regim så hyser jag inga tvivel om att de här gossarna hade släpat ut mig och skänkt mig mitt nackskott. Jag har då inte nämnt de två av mina Dagens Nyheter-texter som väckte de starkast svallande känslorna och indignationen. Den första var min, det skall erkännas, förbaskat oförskämda smädesskrift över rikets andra stad Göteborg från 1997, Skäggskott i Sveriges framstjärt, där jag bland hemskt mycket annat liknade fiskrensarnas stolthet Kungsportsavenyn vid en abnormt uppförstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp samt förkunnade bokslut över hela Göteborg såsom en stad i komplett avsaknad av skönhet i varje dess form. Det har berättats för mig av en infödd göteborgare boende i Stockholm att hans vän, ”Lella Londons” ledande publicist och mini-Bonnier Peter Hjörne ännu snart tjugo år senare inte har kommit över smäleken med denna text utan tar upp den nästan varje gång de ses. Även stadens andre starke man skenbart på motsatta sidan av skranket, sossefläskpampen Göran Johansson, var purpurbrusande upprörd. Göran är borta nu. Var han den siste i en gammal stam av handlingens män med tjocka svällande plånböcker sammanhållna av pheeta smällande bruksgummiband för vilka ett handslag var ett handslag och mer än så behövdes inte; grabbarna som kunde svälja sina snapsar, skilja skit från pannkaka och göra upp över gränserna för stadens tillväxts skull och för ”jobbens”? Göran var lika hemma bland gubbarna vid bandet i Torslanda som med direktörerna på Hovås golfklubb och KSSS seglarmäss, i synnerhet med några magborstare värmande innanför västen och fryntligheten ekande mot taket. I bakfyllan kunde han förvisso bli en smula tvär och stingslig, i synnerhet mot underordnade. Om sedan byggbolaget som renoverade torrdockan i förbifarten råkade ställa av några nya vitvaror till den utbyggda gillestugan i radhuset där hemmavid så mådde väl detta vara hänt utan att någon djävel skulle behöva lägga sig i den saken eller..? I synnerhet inte dessa förbannade 08:or från dypölen där uppe i Stockholm… Ja, min text var hård, kanske rent av orättvis i sina stycken, men likafullt berättigad och väl överlagd, balanserad i nyanser och motiverad. Ingen nyktert tänkande medmänniska kunde förneka att göteborgarna, dessa sakramentskade sillstrypare, fick vad de förtjänade efter alla dessa årtiondens och seklers komplexfyllda krypskytte mot oss i Stockholm. Jag var snarast i överkant mild och överseende mot dem i min straffpredikan. Den andra texten var mer intrikat och riktad mot en geografiskt och klassmässigt mer diversifierad och diffus röststark priviligierad folkgrupp nämligen våra svenska och främst stockholmska kulturpersonligheter. I drapan Sår är till för att göra ont besjöng jag vintern 1998 invigningarna av skandalbygget nya Moderna Museet och evenemanget Stockholm Kulturhuvudstad 1998 i en text som även innehöll, naturligtvis, bredare spacklade svepande svinaktigt vanvördiga generaliseringar om våra uppburna kulturpersonligheter och kulturlivet i stort. Jag minns att det inte uppskattades av kvinnliga konstnärinnor att jag ärligt och neutralt beskrev konstfesterna i min ungdom som de mest ”lättknullade” av dem alla och även närmare gick in på uppriktiga teorier om varför flickorna på dessa fester var mer öppna för sex med främlingar än dem på exempelvis Beckmans, Arkitekthögskolan, Journalisthögskolan med flera högskolor. Det var ett resonemang som knappast skulle vara godkänt att föra snart tjugo år senare och det kanske med rätta. Av många andra så var det dock i synnerhet en formulering i texten som väckte vad jag måste kalla ursinne i kulturkretsarna och gängade dem in i orbit kring sina egna axlar. Jag beskrev folklivet vid en av museets invigningar och konstaterade att döden hade lagt sin tunga hand över sällskapet; att rött och grått var gångbara färger: för gubbarna röda ansikten mot gråa hårtestar; i fallet kärringarna omvänt. Kerstin Vinterhed, DN:s långvarige kulturskribent och –debattör, reste sig till motangrepp i en rasande artikel där hon tog heder och ära av mig på alla sätt som hennes intellekt och kulturella kapital tillät henne, utan att antyda för ”läsarna” att vi kände varandra alltsedan min födsel och att vi ofta under min barndom hade varit gäster i varandras hem. Kerstin skrev att hon hade tyckt mycket om mina texter i början av min bana då jag hade stått på de svagas sida men att hon nu inte kunde acceptera den inriktning som jag senare hade valt. Hon och hennes man Bengt, som jag kände också honom sedan barnsben, hade suttit där vid frukostbordet på det vackra, mänskliga Södermalm och satt detta eviga morgonté i halsen när de läste mina ord. Därefter hade de sett upp på varandra och insett att min beskrivning stämde men inte kunnat begripa hur jag kunde vara så elak, tölpaktig och hjärtlös…med åren skulle jag komma att märka att jag slappnade av skrev Kerstin; att antalet ”hangups” minskade liksom komplexen: en känsla som inte speglades av hennes högspänt gnisslande text. På telefon fick jag mig också till livs en uppläxning av denne Maceij Zaremba som tyckte att min text var ”oerhört lättköpt” när jag ringde för att diskutera mitt genmäle. Ja, ack ja, så var det i dessa ungdomliga stridbara tider…

Denna vår gamla hemstad måste ha mer än fördubblats i folkmängd sedan de fjärran dagar då Tomas, jag och så många fler av våra gamla hemmapojkar från mitt eget Engelbrekt och Tomas Gärdesskolan rände runt på dessa gator, flipprande som stresskulor och toppade som gurkor, görandes liven sura för kärringar, gubbar (det var före mellantingens tid) och vänner av ordning i våra egenskaper av obotliga bus- och djävulskapsgrabbar med missionen att sabotera och bepissa status quo och allt vad den strävsamma snedkammade skötsamheten höll heligt. En konsekvens av den drastiska befolkningstillväxten är att vi gamla stockholmare och innerstadsgrabbar har degraderats till en mer exklusiv minoritet. De inflyttade har tillskansat sig kontrollen över vår stad. I revanschism över att under förnedrande former ha avlats och fötts i obygdens skam kämpar de för att förvandla vår stad från ett litet nordligt Paris till ett ofantligt sydligt Rovanjemi. Det känns som länge sedan, längre än de verkliga tjugo åren, som jag författade min text Söder om anständighet, om det nya Södermalm och den gentrifieringsprocess som då var i sin linda och som nu två årtionden senare är explosivt fullblåst. När jag med Tomas, då boende på Söder, som min ciceron rörde mig runt i den stadsdel som alltid har varit mig främmande och som aldrig har tilltalat mig något vidare så behöll ännu den gamla knegar- och missbrukskulturen sitt grepp. Mitt självpåtagna uppdrag var att slå tillbaka mot och hämnas söderromantikens ständiga slentrianmässiga tjat om det förkastliga ”överklassgettot” på Östermalm. Den så kallade hipsterkultur som då hade börjat utveckla primitiva levnadsformer kring Nytorget var ännu föga mer än ett pikant inslag men vi såg tydligt vartåt det barkade. ”Jaha, här skall bli något slags djävla Soho, komplett med autentisk kultur” skrev jag i min text. Det skulle dröja tre år innan begreppet SoFo, som ingen längre skrattar åt, myntades. Min text väckte ont blod bland söderromantiska kulturpersonligheter särskilt då den publicerades i deras husorgan DN På Stan. Jag förutspådde att alkoholisterna, pundarna och dårarna skulle drivas ut i förort av en armé av unga inflyttade sociala klättrare framryckande i en skog av barn. Inte hade jag då kunnat föreställa mig att metamorfosen skulle vara fullt så genomförd som när jag senast besökte kvarteren kring Nytorget och betraktade denna nyurbaniserade flock av sexmördartatuerade vildskäggiga timmerhuggande IT-konsulter från Mjölby och Mönsterås med sina iPads, Hammarbyflaggor, sina borttvättade odalsmål, nytagna fornsvenskt skenbart ädelljudande snutnamn, jaktlicenser och tvillingbarnvagnar stora som minibilar för trettiosjutusen lånade kronor från Audi Quattro. Man kan dricka hemknådad pale ale medan man får skägget ansat inför aw:n på Fotografiskas terrass innan det blir dags för vännerna att släntra in och samlas kring köksön bland mässing och marmor, hackande, ständigt hackande de långkokta ekologiska grönsakerna. Genialt! Sacha Baron Cohen kunde i sin parodi på Williamsburg i ”The Dictator” inte skildra scenen med motsvarande tragikomik.

Fotografi: Pierre Björk

Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg,

fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland,

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata.

Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang.

Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt.

Få minns så här dryga femton år senare detta dåraktiga företag. Än färre är medvetna om att det är just denna kampanj som vi har att ”tacka” för arkitektoniska blemmor som ”Hammarby Sjöstad” (jag kan ännu inte förlika mig vid detta löjeväckande namn vilket kom att bilda skola för en uppsjö av ”sjöar”, ”stränder” och andra sjönära säljflosker i namngivningen av nya ”stadsdelar” belägna i närheten av någon vassrugge, kanal, kärr eller dypöl), Eriksdalsbadet, Stockholm Waterfront, med flera.

Även våra två nya sportarenor, som vi alla vet är minst en för mången, ja rent av Nya Karolinska kan vi räkna som senkomna missfoster av kampanjen och den förhärskande primalt provinsiella manliga rekordmentalitet som utlöste densamma.

Den nyligen detroniserade kommunalpampen Sten Nordin var medlem av den inre kretsen den gången och jag vet att varken han eller hans handgångna män, eller än mindre byggarna, ville släppa drömmen om att till Stockholm locka de stora pheeeeta megaevenemangen där man kunde få se de mäktiga mastodontmammutarna dansa i ”The Capital of Scandinavia”, ett Stockholm i världsklass; där man kunde ha fått klippa band och sola sig omslingrade bland långbenta värdinnor och storgrabbar i världskamerornas värmande blixtsken, immun mot åldrande, ensamhet, glömska, död och utplåning. Welcome till my hometown!

Jag var själv som arvoderad konsult inbäddad i OS-kampanjen Stockholm 2004 och kunde från insidan beskriva det för mig skrämmande händelseförloppet när denna lilla samling av maktens män, en trojka illa klädda och skodda tunnhåriga inflyttade kommunala politruker och tjänstemän, sprungna i rakt nedstigande led från den gamla bondepraktikan och Lubbe Nordströms Lortsverige, anförda av storkapitalisten Olof Stenhammar, ”OS-amiralen” kallad och även han missprydd i spräcklig sponsorslips i prima höggradigt brandfarlig hundraprocentig oljebaserad syntet,

stasade i masspsykos lyckades suggerera sig själva till att tro att sommar-OS skulle kunna förläggas hit till vår nordliga minimetropol; huru lagar och förordningar lätt kunde kringglidas som om voro de smorda i varm vaselin och hur en skock profitörer, däribland jag själv men framför allt byggbolagen såg till att inkassera galenskapen.

Själv förstod jag från första stund liksom varje nyktert tänkande iakttagare att det aldrig skulle bli något djävla OS här i Stockholm. Storögt följde jag hur de överåriga småpojkarna med tilltagande, till sist desperat vårdslöshet lekte med miljarder skattebetalarkronor utan att dra sig för brutala friseringar av sanningen, rena lögner, bryska benknäckande påtryckningar, skriande sexism och förakt för hänsyn om miljö, kultur och historia eller garnering av rena lagbrott och mutor på utsiktslösa västgötanivåer.

När jag studerade dessa maktens män och deras fräcka hänsynslösa framfart så hade jag inga svårigheter att föreställa mig hur så mycket större galenskaper än denna ändå oskyldiga genom historiens hårdare verkligheter har kunna möjliggöras när en skara av maktens män slår sina fårskallar ihop.

Denna vår gamla hemstad måste ha mer än fördubblats i folkmängd sedan de fjärran dagar då Tomas, jag och så många fler av våra gamla hemmapojkar från mitt eget Engelbrekt och Tomas Gärdesskolan vässade runt på dessa gator, flipprande som stresskulor och toppade som gurkor, görandes liven sura för kärringar, gubbar (det var före mellantingens tid) och vänner av ordning i våra egenskaper av obotliga bus- och djävulskapsgrabbar med missionen att sabotera och bepissa status quo och allt vad den strävsamma snedkammade skötsamheten höll heligt. En konsekvens av den drastiska befolkningstillväxten är att vi gamla stockholmare och innerstadsgrabbar har degraderats till en mer exklusiv minoritet. De inflyttade har tillskansat sig kontrollen över vår stad. I revanschism över att under förnedrande former ha avlats och fötts i obygdens skam kämpar de för att förvandla vår stad från ett litet nordligt Paris till ett ofantligt sydligt Rovaniemi. Det känns som länge sedan, längre än de verkliga tjugoett åren, som jag författade min text Söder om anständighet, om det nya Södermalm och den gentrifieringsprocess som då var i sin linda och som nu två årtionden senare är explosivt fullblåst. När jag med Tomas, då boende på Söder, som min ciceron rörde mig runt i den stadsdel som alltid har varit mig främmande och aldrig har tilltalat mig något vidare så behöll ännu den gamla knegar- och missbrukskulturen sitt grepp. Mitt självpåtagna uppdrag var att slå tillbaka mot och hämnas söderromantikens ständiga slentrianmässiga tjat om det förkastliga ”överklassgettot” på Östermalm. Den så kallade hipsterkultur som då hade börjat utveckla primitiva levnadsformer kring Nytorget var ännu föga mer än ett pikant inslag men vi såg tydligt vartåt det barkade. ”Jaha, här skall bli något slags djävla Soho, komplett med autentisk kultur” skrev jag i min text. Det skulle dröja tre år innan begreppet SoFo, som ingen längre skrattar åt, myntades. Min text väckte ont blod bland söderromantiska kulturpersonligheter särskilt då den publicerades i deras husorgan DN På Stan. Jag förutspådde att alkoholisterna, pundarna och dårarna skulle drivas ut i förort av en armé av unga inflyttade sociala klättrare framryckande i en skog av barn. Inte hade jag då kunnat föreställa mig att metamorfosen skulle vara fullt så genomförd som när jag senast besökte kvarteren kring Nytorget och betraktade denna nyurbaniserade flock av sexmördartatuerade vildskäggiga timmerhuggande IT-konsulter från Mjölby och Mönsterås med sina iPads, Hammarbyflaggor, sina borttvättade odalsmål, nytagna fornsvenskt skenbart ädelljudande snutnamn, jaktlicenser och tvillingbarnvagnar stora som minibilar för trettiosjutusen lånade kronor från Audi Quattro. Man kan dricka hemknådad pale ale medan man får skägget ansat inför aw:n på Fotografiskas terrass, innan det blir dags för vännerna att släntra in och samlas kring köksön bland mässing och marmor, hackande, ständigt hackande de långkokta ekologiska grönsakerna. Genialt! Sacha Baron Cohen kunde i sin parodi på Williamsburg i ”The Dictator” inte skildra scenen med motsvarande tragikomik.

Du har nått slutet av detta utdrag. Vill du läsa mer?

Köp e-bok Claes Britton
Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Skriven 2015. Först publicerad av Albert Bonniers förlag 2016.

Först publicerad: Dagens Nyheter, 1998
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 485
Pris: 29 kr

Claes Britton [color hex="#00649c"]Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)[/color]

Claes Britton

Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Först publicerad av Albert Bonniers Förlag 2016. Förlag: Albert Bonniers Förlag Antal sidor: 25 Pris: 12 kr

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Först publicerad av Albert Bonniers Förlag 2016.