Mauro 50 — salute!

Blogginlägg från november 2012

Gamla vännerna och klasskamraterna Eder ödmjuke och Mauro flankerar gamle demonproducenten Kaj Erixon på Scoccos 50-årsfest. I bakgrunden Elias "Saile" Eliasson

För nu ett par månader sedan hade turen kommit till min älskade gamle vän och hemmapojke Mauro att basta halvsekel, sannerligen en milstolpe här på vår levnads vandring för oss som är lyckliga nog att nå så långt. Jag står själv i nästa led.

Om Mauros och min gemensamma historia finns mycket att förtälja. Något har jag sagt och mer kommer, var så säkra. Jag lärde känna gossen redan under mellanstadiet ute på Dalarö då han kom som gäst till min kusin Love. Ryktet om hans musikalitet hade redan då föregått honom som en lokal legend. Jag minns att jag genast slogs av hans reptilsnabba replik och skoningslösa humor. Där kom man djävlar inte undan med halvmissar! Det var sedan under gymnasietiden på Östra Real som vi blev klasskamrater och vänner under en viktig och formande tid i början av åttiotalet, synth/new romantic-eran.

I vår klass bildande vi en brådmogen, samtidigt romantiskt trånande som frätande sarkastisk sextett pojkar med Mauro, Johan Kling, Johan Skog, Urban Reese, Per Widman och jag själv, med de äldre förebilderna Tom Wolgers och Anders Skog hökande över oss, slyngeln Heinz Liljedahl som lillebror och bland andra sådana som Johan Kinde och Olle Ljungström kretsande i periferin. Det vilade något djupt stockholmskt över eran, tveklöst, och nog var det en kreativ tid. I centrum stod Mauro med sin begåvning.

Över en natt kom han ut ur kokongen som ekvilibristisk jazzrockgitarrist och förvandlades till fullfjädrad popsångare och artist. Komiker, estradör, modeprofil och allkonstnär var han därtill. Det var ett äventyr att se honom etablera sig som popstjärna redan som sjuttonåring.

Så gott som alla i vår krets har fallit ifrån med åren men Mauros och min vänskap har bestått proven. Det är jag stolt över. Våra gemensamma äventyr, de erfarenheter vi delar, som våra brottningar med de mentala monstren, för att inte tala om den rika bank av dråpligheter, djävulskap och allsköns mer eller mindre sjuka referenser som vi har byggt upp genom alls dessa år—det är en skatt att vårda.

Att se Mauro ta emot hyllningsskivan till hans ära, med hans hits framförda av Plura, Peter LeMarc, Tomas Andersson Wij, Kleerup, Markus Krunegård, Sarah Dawn Finer, Newkid, Petra Marklund, Johan Kinde och två andra gamla gossar ur vår förflutna, Heinz Liljedahl och Olle Ljungström med deras Heinz & Young*, med flera—det var en högtidlig upplevelse, dubbeldoppad i den just den rätta brygden av vemod, nostalgi och sentimentalitet för att förläna den en särskild kostbarhet. Hyllningsskivan når handeln i början av det nya året är det sagt. Låt mig än en gång utbringa mina mest hjärtliga gratulationer pojken!

*Har nu fått höra att även Eva Dahlgren har anslutit med vad Mauro beskriver som “en minimalistisk Daniel Lanois-version” av Till dom ensamma. Håll utkik efter hyllningsskivan i handeln!

Relaterade artiklar: