Mänsklig fåfänga i Omo och Borås...
Mänsklig fåfänga i Omo och Borås...
Vanity of Man i Borås: med Nicho Södling
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Så är den äntligen invigd och visad för allra första gången, vår käre vän och mångårige medarbetare Nicho Södlings utställning Vanity of Man. Vi var en liten men stabil samling första sorteringens homo sapiens som hade företagit resan från huvudstaden för den gångna lördagens vernissage på Abecita corsettfabrik konstmuseum vid köpcentret Knalleland. Det länder detta museum och hela textilstaden till heder att man blev först i Sverige och världen med att visa detta unika material. Jag har varit engagerad i projektet alltsedan Nicho genomförde sin första fotografiska expedition i floden Omos delta i sydvästra Etiopien 2003. Sedan dess har Nicho, med hjälp och stöd från bland andra Eder ödmjuke, förgäves försökt intressera olika institutioner och förlag för både utställningen och en bok. Fåkunniga representanter har slentrianmässigt avfärdat Nichos bilder som "afrikabilder" av ett slag man redan "sett", detta trots att Nichos "modeporträtt" från stammarna i Omodeltat är starkare och bättre än både Irving Penns och Leni Riefenstahls världsberömda "motsvarande" bilder. Däremot har några av den svenska fotografins klassiska mästare, sådana som Hasse Persson, Håkan Ludwigsson och Hans Hammarskiöld, förstått kvaliteten och ställt sig bakom projektet. Samtliga var också närvarande vid den välbesökta vernissagen, där Hammarskiöld samtidigt invigde sin utställning Barnasinne. Liksom övriga besökare var de helt tagna av kraften och den sällsynta personliga närvaron och nerven i Nichos bilder. I vår kommer Nichos utställning till Stockholm i mindre skala. Vi hoppas att isen nu är bruten och att den sedan skall kunna fortsätta sin resa inom och utom landets gränser. Vi är också fast beslutna om att publicera en fantastisk bok med bilderna. Vid middagen på fredagskvällen lovade jag också högtidligen att följa med på Nichos tredje resa till Omodeltat, för att samla material till bokens text. Utöver bildernas kvalitet så är ännu en bidragande orsak till mitt engagemang i projektet att jag faktiskt redan en gång själv har besökt detta avlägsna, svårtillgängliga, tidigare isolerade område nära gränsen till Sudan. Året var 1988 occh jag reste tillsammans med min käre far på en minst sagt exklusiv, mycket äventyrlig flodexpedition under ledning av den legendariske amerikanske vildmarksguiden Conrad Hirsh, en underbar man som tyvärr avled i hjärntumör 1999. De första tio dagarna gick färden genom en floddal som är helt obebodd av människor på grund av den ymniga mängden tse tse-flugor, stora bestar som försåg sig med riktiga tuggor kött, men som däremot är desto rikare på vilda djur, i första hand flodhästar och krokodiler. Vi såg som mest över trehundra flodhästar under en och samma dag. De var angenäma men respektingivande bekantskaper, då de hela tiden hotade välta våra gummibåtar till förmån för de otaliga krokodilerna. Flera gånger tvingades vi avfyra våra raketpistoler som avskräckning. En och en halv av de fyra gummibåtarna brann också upp en morgon som kunde blivit ödesdiger, vi tog oss med svårighet ned för flera vilda forsar och råkade ut för åtskilliga andra missöden, utan satellittelefoner eller andra kommunikationsmedel, så spänning saknades ej. Under resans sista vecka, när floden förlorade sin kraft och förgrenade sig i deltat, gick vi sakta för motor mellan olika byar, den ena mer eländig än den andra, med misär på stenåldersvis, och besökte de olika stambefolkningar vilka då haft än mindre kontakt med omvärlden än nu, mer än tjugo år senare, då väg dragits fram och bland annat flera kända dokumentärfilmer gjorts från området. Jag kan ju inte förneka er att ta del av några bilder från vår resa den gången. PS. I nästa vecka är det för övrigt äntligen dags att åter styra kosan till det kära fjärran Etiopien, för första gången på väl ett årtionde. Lovar att återkomma i ärendet...DS.
Vanity of Man i Borås: med Andreas Ackerup
Vanity of Man i Borås: med Anders Fransson
Vanity of Man i Borås: välbesökt på vernissagen
Flodfärd på Omo 1988. I bakgrunden den legendariske framlidne vildmarksguiden Conrad Hirsch
Flodfärd på Omo 1988. Vår etiopiske guide, var namn jag glömt, med delikat kattfisk. I bakgrunden givetvis pappa Sven Britton
Flodfärd på Omo 1988. Kaxige Gary, en av våra fyra vildmarksguider, har lånat ut sina glasögon
Flodfärd på Omo 1988. Pappa Sven, den notoriske nudisten och exhibitionisten. Notera den enda tillåtna bad/tvättningsytan som avgränsas av båten, skyddad från krokodilerna...
Flodfärd på Omo 1988
Flodfärd på Omo 1988. Pappa Sven undersöker ett av många dödsdömda spädbarn i en av de många erbarmliga byar vi besökte längs floden. Kommer aldrig glömma stanken av det ruttna flodhästköttet som låg och stekte i eftermiddagssolen i den 40-gradiga hettan
Flodfärd på Omo 1988. pappa Sven vid resans slut, den svenska missionsstationen mitt i ödemarken varifrån vi blev hämtade med gammal DC 3:a tillbaka till Addis
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">11 februari, 2009</span><br>Mänsklig fåfänga i Omo och Borås...