Långt ned i Modeveckan

jan 20, 2000

Slöjor av vemod, nostalgi och sentimentalitet driver över mina dova inre landskap då vi söndagen före modeveckans utbrott för första gången på ett årtionde iscensätter en redaktionell modefotografering, ute i den vintriga Tyresöskogen med vår kära vän och nyligen korade Årets modefotograf Elisabeth Toll, stylisten Marcus Söder, set designern Sahara Widoff Kleerup, hårstylisten Erika Svedjevik och makeup-artisten Ignacio Alonso. I sista ögonblicket, som alltid, har vi lyckats övertala den stora stygga agenturen i New York att låta oss flyga hit den unga stjärnmodellen Julia Håfström en dag tidigare, innan hon skall gå visningar för några av våra större svenska modemärken, så att vi får förmånen att genom vår kameralins utforska hennes utsökta Bergmanska ansiktsdrag, delikat blossande tonårshy och roströda hårflor. Om naturen hade skänkt henne ytterligare sex-sju centimeters kroppslängd så skulle Julia ha tillhört den allra mest dyrköpta skummade gräddan av den globala modeindustrins ymniga reservoar av ung nyutslagen kvinnlig fägring i blom. Slöjor av vemod, nostalgi och sentimentalitet driver över mina dova inre landskap då vi söndagen före modeveckans utbrott för första gången på ett årtionde iscensätter en redaktionell modefotografering, ute i den vintriga Tyresöskogen med vår kära vän och nyligen korade Årets modefotograf Elisabeth Toll, stylisten Marcus Söder, set designern Sahara Widoff Kleerup, hårstylisten Erika Svedjevik och makeup-artisten Ignacio Alonso. I sista ögonblicket, som alltid, har vi lyckats övertala den stora stygga agenturen i New York att låta oss flyga hit den unga stjärnmodellen Julia Håfström en dag tidigare, innan hon skall gå visningar för några av våra större svenska modemärken, så att vi får förmånen att genom vår kameralins utforska hennes utsökta Bergmanska ansiktsdrag, delikat blossande tonårshy och roströda hårflor. Om naturen hade skänkt henne ytterligare sex-sju centimeters kroppslängd så skulle Julia ha tillhört den allra mest dyrköpta skummade gräddan av den globala modeindustrins ymniga reservoar av ung nyutslagen kvinnlig fägring i blom. Det var modefotografins magi som sög mig fast i den här branschen för snart ett kvarts århundrade sedan. Jag fängslades från första stund av dess möjligheter att skapa de mest sagolika drömvärldar med byggstenar som styling, hår och makeup, ljusdagrar och skuggor, stämningar, jungfrulig natur, storartade miljöer, scenografier, rekvisita, statister, vinklar, perspektiv, ljussättningar, blixtar och fotografiska tekniker, retusch, färgställning och annat efterarbete, alltid med denna förbannade eviga kvinnliga fägring, modellerna, i de självklara huvudrollerna; världar där de visuella och de emotionella dimensionerna härskade i suveräna majestäter, lyckligen befriade från intellektuellt innehåll, sorglöst parasiterande på de finkulturella visuella konstformerna; skimrande, glänsande, strålande av måttlöst elitistisk flärd och överdåd, obekymrade om Rim och hans gamle gnetiga vapendragare Reson. Det var som att sitta med pennor och kritor hemma i barnkammaren fast papprets gestalter var levande och scenerna tredimensionella. Allt det övriga i den här branschen har alltid varit förvisso angenäma bisaker för mig – kärleken, glamouren, extravagansen, festen, sexet, galenskapen, rock’n’rollen, dekadensen. Den här vinterdagen har vi kostat på oss lyxen och tagit risken att gå tillbaka i tiden till den klassiska fotografiska storformatstekniken, med fyra/fem-tums negativ i riktig celluloidfilm som Elisabeth monterar i kassetter i laddsäckens mörker i baksätet i min bil, med endast två exponeringar, negativet på fram- och baksidan, i varje blad. Det är en svårarbetad, dyr och långsam teknik där det vi kan vinna är en magisk kvalitet som ligger i det levande materialet, med element av ofullkomlighet utanför vår fulla kontroll; en fotografins mystik och yrkeshemlighet som krossades, en oskuld som gick förlorad under den hårdmanipulerade digitala fotografins segertåg i början av nollnolltalet.

Det var modefotografins magi som sög mig fast i den här branschen för snart ett kvarts århundrade sedan.

Jag fängslades från första stund av dess möjligheter att skapa de mest sagolika drömvärldar med byggstenar som styling, hår och makeup, ljusdagrar och skuggor, stämningar, jungfrulig natur, storartade miljöer, scenografier, rekvisita, statister, vinklar, perspektiv, ljussättningar, blixtar och fotografiska tekniker, retusch, färgställning och annat efterarbete, alltid med denna förbannade eviga kvinnliga fägring, modellerna, i de självklara huvudrollerna; världar där de visuella och de emotionella dimensionerna härskade i suveräna majestäter, lyckligen befriade från intellektuellt innehåll,

sorglöst parasiterande på de finkulturella visuella konstformerna; skimrande, glänsande, strålande av måttlöst elitistisk flärd och överdåd, obekymrade om Rim och hans gamle gnetiga vapendragare Reson.

Det var som att sitta med pennor och kritor hemma i barnkammaren fast papprets gestalter var levande och scenerna tredimensionella. Allt det övriga i den här branschen har alltid varit förvisso angenäma bisaker för mig – kärleken, glamouren, extravagansen, festen, sexet, galenskapen, rock’n’rollen, dekadensen.

Den här vinterdagen har vi kostat på oss lyxen och tagit risken att gå tillbaka i tiden till den klassiska fotografiska storformatstekniken, med fyra/fem-tums negativ i riktig celluloidfilm som Elisabeth monterar i kassetter i laddsäckens mörker i baksätet i min bil, med endast två exponeringar, negativet på fram- och baksidan, i varje blad.

Det är en svårarbetad, dyr och långsam teknik där det vi kan vinna är en magisk kvalitet som ligger i det levande materialet, med element av ofullkomlighet utanför vår fulla kontroll; en fotografins mystik och yrkeshemlighet som krossades, en oskuld som gick förlorad under den hårdmanipulerade digitala fotografins segertåg i början av nollnolltalet.

Vi känner alla alltför väl den på tung rotation hårdslitna dagliga dängan: våra stackars medmänniskor som inte kan sluta tjata hål i skallarna våra om denna vår gemensamma samtid vilken bara fortsätter att skena fram som ett amoklöpt expresståg i ständigt accelererande vansinnesfart; åren som bara rusar undan utan att vi stackars kärlekslöst robotrövknullade skattebetalare hinner få en aning om var i hela fridens namn de tog vägen; våren och högsommaren som reptilsnabbt växlades till höst vilken vi knappt hann registrera förrän smack vi fann oss bäddade djupt i en av växthuseffekten förfuskad midvinter;

svanhalsen som i realtid morfades till kalkondito; den lille pilt vi nyss närde bröstmjölksdiande vid vår barm som ett tu tre kommer rumlande gatan fram burdust svildskäggigt fulltatuerad med tordönstämma mullrande i osynligt headset, etcetera, etcetera; själve Kalle på kaviartuben och Solgossen på tändsticksasken, det svinet, har väl innan vi vet ordet av förbytts i gamla surpisstinkande genderöverskridande kärringgubbar på det som en gång var långvårdsholken medan vi klippte ett par Netflix-avsnitt och snabbscannade några husobjekt och uppdateringar av feeden på surfplattan..?

Själv har jag som ni fåtaliga minnesgoda erinrar er aldrig köpt den där kverulantiska klagosången. Tvärtom så finner jag den förbannat bortskämd och otacksam: att plåga sin omvärld med den sortens gnäll när vi har den osannolika förmånen att leva i undantagslandet Sverige i en tid då vår vällevnad har antagit närmast absurda former och våra medelmåttiga medelklassmassor kan fylla sina dagar med belånad romersk lyx i samtida radikal ultramaterialistisk tappning. Vad väntar sig alla dessa konsumenter egentligen?

Att de skall leva för evigt som fagra tjugoåringar och att deras timmar skola framskrida utdragna som solstekta julimånader? Visst förstår jag att det handlar om parhusfilosofiska besvärjelser över obearbetad dödsångest och så vidare men det är så barnsligt och just medelklassigt. Jag kan inte påminna mig någon representant för underklassen eller faktiskt heller någon från den gamla överklassen älta hur ”kort livet är”.

Inte heller tror jag att min morfar eller hans far och bröder där ute i det tidiga förra seklets bistra hälsingska vinterskogar eller mödrarna i min faders andra hemland Etiopien hade/har för vana att betjata ”hur snabbt tiden går”.

Nej, jag tycker att denna vår samtid avancerar i majestätisk metodisk mak och lämnar sina präktiga spår bakhän. Min mormor, salig i åminne, föddes i en tid då cyklarna hade stora framhjul och själv har jag under mitt dryga halvsekel här på vår jord fått förmånen att genomleva en sådan mängd av äventyr, händelseförlopp, njutningar, utsvävningar, djävulskap, vansinnigheter och historiska konvulsioner så att det känns som om jag redan hade levt i ett århundrade. Jag tackar varje ny dag och njuter dess härligheter och även dess fåtaliga plågor som bonus.

Det är sålunda som vi en afton i finalen av januari finner oss sittande här uppe i min bostad på Stockholms krön, tornande överst på Gärdeskullen, den som jag utan att kunna motbevisas brukar kalla för Stockholms högsta punkt, jag och min gamle vän, vapendragare och antropologiske assistent Tomas Almgren, född som han var en fågelkvittrande senhöstdag i det tidiga sextiotalets fikonträdsrassel i det fjärran myskdoftande Teheran, en son av det gamla Persien, under det långväga namnet Siawash Horsiar, bortadopterad hit upp till vår vinande vindpinade nord,

uppvuxen med möda under stenstadens tyngd i vår gemensamma hembygd på Östermalm, sedermera efter ett par prekära årtionden av ambulerande medellös tillvaro på gudsförgätna utposter som Lilla Essingen och i Skatteskrapans slagskugga på Södermalm i realtid inrättad i hållfast familjetillvaro med hustru, barn, katt och långvarig fast tjänst vid Fryshuset samt hyresrätt smack tjackabombom mitt i City med utsikt över NK-klockan och Operahuset.

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

Vårt gemensamma uppdrag är att utifrån denna utkikspost som traditionen bjuder blicka bak mot och blota över de tjugo år under vilka de texter som fyller denna digitala plattforms underrede äro författade — samt att för den delen även slunga snabba mer eller mindre slumpmässiga längre återblickar mot de dryga tre decennier av min och Tomas gemensamma levnad som föregick dessa och vidare tända några virtuella irrbloss in i framtidens blanksvarta tunnel däruti ingen kan skåda vad som väntar.

Som offer över den tid som flyktat har jag tillrett en tvåkilos stock av helt T-ben: ett massivt mörkt och vackert melerat köttstycke, inhandlat som sig bör hos mina vänner latinamerikanerna i Hötorgshallen; en klump av ben, märg,

fett- och muskelvävnad som fram till nyligen utgjorde en vital kugge i kroppsmekanismen i en väldig vacker ko vilken för vår båtnad och njutnings skull gick det oblida ödet till mötes att av någon i blodbesudlad vit slaktrock iklädd skitstövel av vårt gamla släkte homo sapiens bjudas en ståldank inskjuten i hjärnan och därefter utan ceremonier blifva upphissad i kedja om skenbenet och ännu ristande i dödsspasmer få inälvor och organ uttömda i rostfri ränna i någon mordfabrik ute på någon gödselstinkande djävla bonnaåker någonstans här söderöver i vårt gamla hängpenisformade fädernesland,

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

I brist på den stora Weber-grillen på mitt landställe bränner jag i panna snabbt av köttstubbens hårt kryddade flanker och kortsidor och eftersteker sedan i ugn på moderat värme innan jag efter att ha låtit köttet vila mer än halva stektiden skivar stycket utmed benet och sedan på tvären så som italienarna trangerar en tagliata.

Vi talar alltså om en Bistecca alla Fiorentina men till skillnad från i Florens (där man serverar med endast några klyftor citron) så ackompanjerar jag köttet med inte en utan två smakgivare — bearnaisesås inköpt i Hötorgshallen som jag har spetsat med oljesvettad chili då jag inte har hunnit slå upp min egen chilibearnaise, samt mitt nya favoritaromsmör med mosade sardeller och finhackad kapris med små doser olja respektive sky från bådadera, finriven parmesan och en touch av citron för en fyllig nötig arom med frisk klang.

Jag behöver inte tillägga att vi till detta och de påföljande ostarna sänker ymniga mängder franska och italienska rödviner i övre medelprisklass efter förpostfäktning med ett antal påkar vitt mousserande. Från tyngre droger, dårhusfludder och övrig psykofarmaka i alla dess former avhåller vi oss våra vanor trogna denna midvinternatt.

Efter denna romantiska utflykt i vår egen kreativa dåtid så är jag morgonen därpå tillbaka i vår stockholmska modescens diskbänksrealistiska samtid. Presskonferensen på måndagsmorgonen inför den stundande modeveckan i Spegelsalen en trappa upp på Berns, invid det bekanta Röda Rummet, leds i som alltid föredömlig stil på prickfri internationell engelska av min kära vän Lena Patriksson, grundare och ägare av Patriksson Communication, Sveriges och Skandinaviens ledande mode-PR-byrå och en av arrangörerna bakom modeveckan.

Lena, som har utsetts till den största makthavaren i vår svenska modebransch, lärde jag känna närmare under den legendariska första upplagan av livsstilsevenemanget Swedish Style in Tokyo i den sanslösa japanska megalopolen anno 1999, där vi själva med vårt magasin Stockholm New tillsammans med dåvarande ambassadrisen Ewa Kumlin och svenska ambassaden var arrangörer och där Lena var med som representant för sin då nybildade PR-byrå, den första i Sverige med inriktning på mode och livsstil.

Tretton år senare är femton mode-PR-byråer listade i trycksaken för ”Mercedes Benz Sthlm Fashion Days” som modeveckan till följd av en patenttvist numera otympligt kallas officiellt. Det är en utveckling som säger något om tillväxten i en bransch som så sent som halvvägs in på nollnolltalet ännu utgjordes av några tiotal aktörer i vår lilla stockholmska modefamilj. För en gångs skull finns anledning att hålla anförandet på engelska då en god andel av journalisterna i den fullsatta lilla salen är från utlandet.

Modeveckan bevakas av ett trettiotal journalister från hyfsat betydelsefulla traditionella och nya medier från en rad olika länder, visserligen hitflugna med uppehället bekostat av UD, Svenska Institutet och VisitSweden, då mode under senare år har upphöjts till en prioritet i det som kallas Sverigefrämjandet, men icke desto mindre.

Lena lämnar över ordet till handelsminister Ewa Björling som meddelar nyheten att regeringen har beslutat att satsa femtio miljoner på svenskt mode, med motiveringen att mode är viktigt för den internationella Sverigebilden och att modebranschen under det senaste året har växt medan industrin i stort har stått still – en summa pengar som sedan i vanlig ordning förgasas och blir till endast tomma opportunistiska politikerord när man synar den närmare. En totalsiffra på en miljard euro nämns som summan för den svenska modeexporten, med H&M oräknat.

Acne, Gudrun Sjödén och WESC namnges som exempel på internationellt framgångsrika varumärken. Det är inte så att det rycker i den så kallade baguetten direkt för att utrycka mig rått tölpigt och sexistiskt, men berömvärt som jag får förmoda.

Stämningen av spänning och förväntan är plågsamt påtaglig när vi efter presskonferensen rör oss under kristallkronorna genom Berns asiatiska matsal där klungor av unga modebloggare fylkas kring laptops, iPads och iPhones. Själv är jag vid uselt, genomruttet humör, nere under depressionens yta för första gången sedan åren före min mammas död där i mitten av nollnolltalet. Förnimmelsen av ung åtrå och hungrande ambition fräter i min maskätna, fallfärdiga självkänsla.

Jag känner mig åter som den åldrade godsherren i Bertoluccis grymma klassiker 1900, i Burt Lancasters odödliga rolltolkning – han som iklädd klanderfri vit linnekostym och bredbrättad Panamahatt hänger sig i ladugården sedan den prepubertala pigan förgäves har försökt mjölka hans sinade spene, allt medan gårdens unga tjänstefolk i sommargrönskan utanför dansar till flöjtmusik under skördefesten – ”innan kvällen älskar de”, som han bittert konstaterar.

Jag leker med tanken att som en installation blott för en stund zombifiera några av dessa hoppfulla samtida unga medmänniskor med min sjuttiotusenvolts elektriska bedövningspistol för vattenbufflar.

Vid premiärvisningen är jag ”seatad” bredvid Elle:s mångåriga chefredaktör Hermine Coyet som trotsar generationsgränserna i sin fixering vid sin iPhone, lika ivrigt knappande som någonsin hennes fyra-fem decennier yngre medbloggerskor. ”Bloggar du också?” frågar jag i avsikt att inleda en kollegial artighetskonversation. ”Ja, men det är ingen som orkar bry sig om bloggar längre”, svarar Hermine utan att sluta knappa. Jag hinner hoppas få veta att läsarna har tröttnat på ytligheten i det digitala klottret innan Hermine genast lägger till: ”Det är bättre att bara twittra”.

Jag frågar vidare om vem en av de unga flickor är som på catwalken blir filmade för någon av alla dessa webbsändningar från modeveckan. ”Jag vet faktiskt inte”, svarar Hermine. ”Man skulle ha en Shazaam för människor”. En Shazaam, förklarar hon som svar på min följdfråga, är en app som berättar vilken artist som har gjort musiken som spelas till visningen när man håller upp sin iPhone. Jag låter min blick svepa över karaktärerna på första raden i publiken.

Rollen som vår lokala Anna Wintour spelas med övertygelse av Damernas Världs Martina Bonnier som skickligt tolkar amerikanska Vogue:s chefhäxas gester, poser och blaserade minspel. Kanske är det självbevarelsedrift som har fått henne att avstå solglasögonen? Här saknas inte heller en lokal budgetversion av den obligatoriske hiphopjokern med blå loppisfuskpäls, basebollkeps och plastiga ghettosmycken. Den övergripande känslan är ändå den gamla välbekanta av uppehållsrum i högstadiet, med drösar av truliga ynglingar i svarta jeans och jackor, grova kängor och bylsiga sjok av stickade ollar, mössor och halsdukar.

Om det hade regnat ute så skulle vi nog faen ha bjudits på en flashback i form av den omisskännliga doften av blött ylle efter rasten också – ingen angenäm sådan för mig som aldrig har tålt att bära stickade plagg över huvud taget.

Ett av de inslag i den allenarådande amerikaniseringen som jag har svårast att begripa är denna elefantiasis. När jag cyklar Stockholms gator fram eller parkerar utanför ICA vid mitt landställe på Dalarö så kan jag inte sluta att förundras över storleken på bilarna. Varför rattar lyxhustrur runt i stadstrafik i terrängfordon bestyckade för specialoperationer i svår och oländig djungelterräng? För mig är det ett utslag av människans gåtfullhet — nej, jag snackar skit, för bristen på densamma. På Dalarö i min barndom så tog alla våra vänner sina som vi då tyckte stora båtar till öarna utanför där vi gick i land och höll picknick. Dagens båtar är i genomsnitt fyra gånger större och få går längre i land på öarna. Istället sitter de kvar i sina båtar och spelar dataspel, uppdaterar sig på flödet i feeden och/eller ser TV-serier på Netflix, en digitaliserad versionifiering av en livsstil snarlik den som mina unga amerikanska vänners föräldrar förde där bak i barndomen. Än mer groteskt är detta storhetsvansinne när det gäller husen. I min sorgsna text Beaverland från 2003 skrev jag om den mänskliga bäverns framfart och om hur min barndoms Dalarö efter sexhundra år som skärgårdssamhälle på femton år förvandlades till en sovstad av modell Fort Lauderdales suburbia. Utvecklingen har givetvis fortskridit i den vanliga accelererande takten sedan dess. Min kusin Lindas tidigare partner Magnus, som kom till Dalarö för dryga trettio år sedan, konstaterade härom året att de hus som han då fann otympligt stora i vår bukt numera framstår som små i jämförelse med alla de nybyggda. Även här skulle jag bedöma att skalan har fyrdubblats medan ickearkitekturen med dessa akvarieglaspartier, väldiga däck och dubbelgarage också den för tankarna till amerikansk suburbia och gated communities for senior citizens. Själv har jag förlorat min ungdoms engagemang och betraktar utvecklingen med liknöjd närmast småroad resignation. För mig framstår denna supersizing som hopplöst omodern. Borde vi inte i dessa tider när vår jord plågas av överbefolkningen och då tekniken gör det möjligt att leva i kappsäck med hela världen i en liten satans slyna till telefon istället gå i motsatt riktning och söka mer komprimerade, mindre materialistiska levnadslösningar? Nej då, alls icke. Konsumismen av den gamla skolans amerikanska nybyggarmodell förefaller ohejdbar, inklusive den radikala vällevnadens förhöjda dödsskräck och extrema ”säkerhetstänk”. Det är jag och min far som är ur led i tiden; vi som är torskarna så som pappa nyktert konstaterade under en promenad på våra förfäders Dalarö i den ovan nämnda texten Beaverland. Kanske överdrev jag också eländet i mina då ännu svallande postungdomliga romantiska känslostormar? Måste de inte ha rätt att leva, verka och vräka på med sina växande familjers utrymmeskrävande livsformer och allt vad dessa innebär av materialistiska excesser, dessa förbannade ventilentreprenörer och livsmedelsgrossister? När grönskans växer upp så döljs trots allt barmhärtigt en del av fulheten i medeklassmogulernas förverkligade livsdrömmar. Jo visst, men nej, ändå inte. Arkitektur och byggande försvarar med tapper bravur sina ställningar som särskilda problembarn i vår hemstad med omnejd. Under hela nittiotalet, in i det tidiga nollnolltalet ansträngde jag mig för att lyfta fram de vanförhållanden och systemfel som ligger till grund för sjukdomsbilden. Tillsammans med min vän Thomas Sandell startade jag en debatt i Svenska Dagbladet om skräcken för modernitet i vårt samtida svenska och stockholmska byggande. Vi ordnade även en fysisk debatt med vårt magasin Stockholm New på dåvarande Forum för form på Skeppsholmen med inbjudna arkitekter, teoretiker, debattörer och byggare som sedan följdes upp på en ”hearing” i Stadsbyggnadskontorets dåvarande kontor i just Hammarby Sjöstad. Jag medverkade gång på gång i TV och radio och skrev en rad artiklar i Dagens Nyheter och andra publikationer i detta ämne. Envetet försökte jag få samhället att ställa sig frågan och än hellre söka svaret på gåtan hur det kunde komma sig att Sverige, som från artonhundraåttiotalet fram till nittonhundrasjuttiotalets början hade varit en av världens ledande nationer för arkitektur och stadsbyggnad hade regredierat till en ickearkitekturens rövarstat. Jag kom själv fram till slutsatsen att traumat hade uppstått i fruktan för att utmana den folkliga vrede som utlöstes efter de förbrytelser som begicks under miljonprogrammets och Cityregleringens dagar på femtio- och sextiotalen då en annan grupp av maktens sammansvurna män bländade av sin egen dådkraft lät sina ambitioner löpa amok och urarta i despotiskt destruktivt storhetsvansinne. Om spåren efter denna ödesdigra tid skrev jag i stycket Nere i City där Tomas och jag en adventhelg 1995 undersökte spåren efter Hjalmar Mehr, Joakim Garpe och de andra av den utdöda dåtidens storgossar. Även denna text blev synnerligen omstridd. Kontroverser var mitt dagliga bröd vid denna tid vilket jag till slut ledsnade på och lade tidningsskriverierna åt sidan. Då mina texter var utmanande och ofta stötande fick jag acceptera påhopp men denna gång blev de av särskilt obehaglig natur. Om jag avslöjar att Per Ahlmark, om någon minns denne forntide folkpartiledare och mörkman, och dåvarande svartblå SAF-tidningen var inblandade så kanske några av er förstår eller rent av minns vilken typ av angrepp det var som jag utsattes för. Där fick jag uppleva hur det känns att oförskyllt anklagas för sådant som är omöjligt att försvara sig mot. Jag kunde vara tacksam för att vi levde i efterkrigstiden i undantagslandet Sverige, låt vara att Kalla kriget fortfarande isade. Om vi istället hade befunnit i en annan tid under totalitär regim så hyser jag inga tvivel om att de här gossarna hade släpat ut mig och skänkt mig mitt nackskott. Jag har då inte nämnt de två av mina Dagens Nyheter-texter som väckte de starkast svallande känslorna och indignationen. Den första var min, det skall erkännas, förbaskat oförskämda smädesskrift över rikets andra stad Göteborg från 1997, Skäggskott i Sveriges framstjärt, där jag bland hemskt mycket annat liknade fiskrensarnas stolthet Kungsportsavenyn vid en abnormt uppförstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp samt förkunnade bokslut över hela Göteborg såsom en stad i komplett avsaknad av skönhet i varje dess form. Det har berättats för mig av en infödd göteborgare boende i Stockholm att hans vän, ”Lella Londons” ledande publicist och mini-Bonnier Peter Hjörne ännu snart tjugo år senare inte har kommit över smäleken med denna text utan tar upp den nästan varje gång de ses. Även stadens andre starke man skenbart på motsatta sidan av skranket, sossefläskpampen Göran Johansson, var purpurbrusande upprörd. Göran är borta nu. Var han den siste i en gammal stam av handlingens män med tjocka svällande plånböcker sammanhållna av pheeta smällande bruksgummiband för vilka ett handslag var ett handslag och mer än så behövdes inte; grabbarna som kunde svälja sina snapsar, skilja skit från pannkaka och göra upp över gränserna för stadens tillväxts skull och för ”jobbens”? Göran var lika hemma bland gubbarna vid bandet i Torslanda som med direktörerna på Hovås golfklubb och KSSS seglarmäss, i synnerhet med några magborstare värmande innanför västen och fryntligheten ekande mot taket. I bakfyllan kunde han förvisso bli en smula tvär och stingslig, i synnerhet mot underordnade. Om sedan byggbolaget som renoverade torrdockan i förbifarten råkade ställa av några nya vitvaror till den utbyggda gillestugan i radhuset där hemmavid så mådde väl detta vara hänt utan att någon djävel skulle behöva lägga sig i den saken eller..? I synnerhet inte dessa förbannade 08:or från dypölen där uppe i Stockholm… Ja, min text var hård, kanske rent av orättvis i sina stycken, men likafullt berättigad och väl överlagd, balanserad i nyanser och motiverad. Ingen nyktert tänkande medmänniska kunde förneka att göteborgarna, dessa sakramentskade sillstrypare, fick vad de förtjänade efter alla dessa årtiondens och seklers komplexfyllda krypskytte mot oss i Stockholm. Jag var snarast i överkant mild och överseende mot dem i min straffpredikan. Den andra texten var mer intrikat och riktad mot en geografiskt och klassmässigt mer diversifierad och diffus röststark priviligierad folkgrupp nämligen våra svenska och främst stockholmska kulturpersonligheter. I drapan Sår är till för att göra ont besjöng jag vintern 1998 invigningarna av skandalbygget nya Moderna Museet och evenemanget Stockholm Kulturhuvudstad 1998 i en text som även innehöll, naturligtvis, bredare spacklade svepande svinaktigt vanvördiga generaliseringar om våra uppburna kulturpersonligheter och kulturlivet i stort. Jag minns att det inte uppskattades av kvinnliga konstnärinnor att jag ärligt och neutralt beskrev konstfesterna i min ungdom som de mest ”lättknullade” av dem alla och även närmare gick in på uppriktiga teorier om varför flickorna på dessa fester var mer öppna för sex med främlingar än dem på exempelvis Beckmans, Arkitekthögskolan, Journalisthögskolan med flera högskolor. Det var ett resonemang som knappast skulle vara godkänt att föra snart tjugo år senare och det kanske med rätta. Av många andra så var det dock i synnerhet en formulering i texten som väckte vad jag måste kalla ursinne i kulturkretsarna och gängade dem in i orbit kring sina egna axlar. Jag beskrev folklivet vid en av museets invigningar och konstaterade att döden hade lagt sin tunga hand över sällskapet; att rött och grått var gångbara färger: för gubbarna röda ansikten mot gråa hårtestar; i fallet kärringarna omvänt. Kerstin Vinterhed, DN:s långvarige kulturskribent och –debattör, reste sig till motangrepp i en rasande artikel där hon tog heder och ära av mig på alla sätt som hennes intellekt och kulturella kapital tillät henne, utan att antyda för ”läsarna” att vi kände varandra alltsedan min födsel och att vi ofta under min barndom hade varit gäster i varandras hem. Kerstin skrev att hon hade tyckt mycket om mina texter i början av min bana då jag hade stått på de svagas sida men att hon nu inte kunde acceptera den inriktning som jag senare hade valt. Hon och hennes man Bengt, som jag kände också honom sedan barnsben, hade suttit där vid frukostbordet på det vackra, mänskliga Södermalm och satt detta eviga morgonté i halsen när de läste mina ord. Därefter hade de sett upp på varandra och insett att min beskrivning stämde men inte kunnat begripa hur jag kunde vara så elak, tölpaktig och hjärtlös…med åren skulle jag komma att märka att jag slappnade av skrev Kerstin; att antalet ”hangups” minskade liksom komplexen: en känsla som inte speglades av hennes högspänt gnisslande text. På telefon fick jag mig också till livs en uppläxning av denne Maceij Zaremba som tyckte att min text var ”oerhört lättköpt” när jag ringde för att diskutera mitt genmäle. Ja, ack ja, så var det i dessa ungdomliga stridbara tider…

Till vår duo har anslutit min unge hemmapojke prestopniken Pierre Björk, fotografen vars onda paparazziöga jag har lärt mig att gilla och städsla.

ty latinamerikanarnas kött äro deras eget uruguayanska ursprung till trots alltid hämtat här hemifrån Sverige.

Fotografi: Pierre Björk

Nu stiger hon fram från sin plats, min kära goda och rara bordsdam från nyårsafton, Noomi Rapace, och står tigande bredvid tvenne damer vilka på välövad skolengelska hälsar den fulltaliga publiken välkomna till Stockholm Fashion Week i dess trettonde upplaga. Därpå klipper Noomi bandet, nickar med nedåtvänd blick snabbt mot publiken och återvänder utan ett ord till sin plats. Det är en svår konst detta att vara med och synas i olika sammanhang på röda mattor och liknande samtidigt som man markerar avstånd mot och håller sig för god för alltsammans och utstrålar en air av mystik, djuptänkthet och svårmod. Noomi bemästrar den vanskliga balansakten med bravur. Under nyårsmiddagen förklarade hon för mig att det är glädjen i att arbeta med begåvade och kreativa människor som är behållningen i henne yrke medan kändisskapet utgör dess baksida. Jag ser inget fog för att betvivla uppriktigheten i hennes utsaga. Äran att öppna modeveckan har säsongens vinnare av Max Factor-priset för årets modedesign, AltewaiSaome, det även internationellt så smått omsusade märket som för drygt två år sedan grundades av Natalia Altewai och Randa Saome, två unga begåvade modeskapare från Malmö vilka jag själv under vintern har haft nöjet att lära känna som kära vänner och inleda samarbete med i ett projekt. AltewaiSaome representerar något nytt på den svenska modescenen. Det märks att de inte som sina kolleger och konkurrenter är utbildade på Beckmans i Stockholm eller Textilhögskolan i Borås utan vid den hårda modedesignskolan Marangoni i Milano och att de också har yrkeserfarenhet från den italienska modeindustrin. Deras stil har mått av modern kosmopolitisk elegans som har saknats helt i svensk modedesign. Under alla mina år i den här branschen är AltewaiSaome det första svenska modemärket som tilltalar min egen smak. Förväntningarna på deras visning är höga efter förra säsongens sensationella succé. Efter showen menar flera självutnämnda experter, bland dem jag själv, att de kanske inte helt lyckades leva upp till dessa men som amerikanen säger – talk is cheap. Natalia och Randa befinner sig som så många av sina kolleger fortfarande på ett stadium där de lever på nudlar och entusiasm. Jag och andra är dock övertygade om att de har avlägsna förutsättningar att lyckas med något så försvinnande svårt som att etablera sig i den globala modearenan. Jaha, då är vi igång igen. Känslor av ilska, vämjelse och frustration tumlar inom mig när jag studerar den mörklagda massan av bekanta och obekanta vinterfnasiga medmänniskor. De senaste säsongerna har jag givit faen i nästan hela härligheten, av omsorg om min delikata mentala hälsa och lättsårade fåfänga, men den här gången är jag i egenskap av Dagens Nyheters utsände åtminstone ”seatad” på första raden vid catwalken så som något så när anstår min högvälborna ställning som yrkesman, modeprofil och kulturpersonlighet. Efter premiärvisningen avancerar jag och min hemmagosse fotografen Pierre Björk målmedvetet upp mot Grev Turegatan där Filippa K Man bjuder på en ”installation” och därtill en lunchbuffet serverad av mina vänner från PA&Co. Det sörplas och smaskas glupskt från små pappmuggar med de gängse asiatiska munsbitarna till höger och vänster och småkrökas även från vitvinsglasen på ett sätt som för mig i min ortodoxa nykterhet framstår som betänkligt. Jag behöver inte berätta att jag själv håller jag mig för god för denna stillösa stående utfodring. I en långsmal alkov i den vitmenade vindsvåningen står ett tiotal stackars manliga modeller uppradade på podier som skulpturer i en galleripassage.

Du har nått slutet av detta utdrag. Vill du läsa mer?

Köp e-bok Claes Britton
Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Skriven 2015. Först publicerad av Albert Bonniers förlag 2016.

Först publicerad: Dagens Nyheter, 1998
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 485
Pris: 29 kr

Claes Britton [color hex="#00649c"]Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)[/color]

Claes Britton

Långt ned i Modeveckan

Min mindre respektfulla genomlysning av vårt ”svenska modeunder” sett från mitt mer än tjugoåriga perspektiv, med utgångspunkt i mitt besök på Stockholms modevecka. Först publicerad i Dagens Nyheter 2012. Här i ocensurerad originalversion. Förlag: Albert Bonniers Förlag Antal sidor: 32 Pris: 15 kr

Claes Britton

Diskussion om det här inlägget

Redo för mer?