Jean Skarstedt 1961-2020
Minnestext över min käre vän Jean Skarstedt, beställd av Johan Hakelius, publicerad i nyhetsmagasiner Fokus 17 maj 2020
Begreppet levnadskonstnär är tröttsamt men för Jean Skarstedt måste vi ta till det. ”Jean levde ett liv som många drömmer men som de flesta inte vågar eller har möjlighet att leva,” som den yngre brodern Sven Skarstedt uttrycker det.
Tveklöst var hans ständiga följeslagare döden en orsak till Jeans brådska att breddfylla sitt liv med skönhet och njutning. I hela fyrtio år levde Jean med allvarliga hälsoproblem, utan att någonsin klaga, alltid med ett överflöd av kärlek, energi och inspiration för att berika sin omgivning. Jean var ett socialt geni, med ett omfångsrikt nätverk av vänner och kontakter över hela världen men främst i sina två hemstäder Stockholm och Paris.
Jean Skarstedt hade äventyret i blodet. Lillebror Sven berättar om barndomsminnen med livsfarliga expeditioner i rivningshus i Linnéstaden där bröderna letade efter gömda skatter i väggar under sommarens besök hos farmodern i Göteborg. Brödraskaran Skarstedt var fyra pojkar stark. Jean var äldst, född 1961, följd av Mats, Per och minstingen Sven, alla födda inom sex år. ”Särskilt på somrarna under barndomen var vi ett gäng,” berättar Sven. ”Sedan splittrades det snabbt men under semestrarna när vi var hänvisade till varandra så vi upplevde äventyret tillsammans, som jag uppfattade det med Jean som ledaren.”
Arton år gammal liftade Jean på egen hand till Tunisien. Här drog han enligt egen beskrivning på sig en tropisk parasit under ett bad vilken slog ut båda hans njurar. Under resten av sitt liv var han beroende av regelbunden avancerad sjukvård. Han tog emot tre njurar, varav en från sin far, och genomled fjorton år av dialys innan kroppen till sist inte orkade mer.”Sjukdomen tog bort arrogansen från min blick,” som Jean poetiskt formulerade sig. ”Jag ser den på gamla bilder — arvet från min överklassbakgrund”.
Jean gav intryck av att komma från överklassen och hade inget emot att kommunicera den bilden (som svuren romantiker var han en berättare som aldrig gjorde en historia sämre). I själva verket kan man snarare beskriva det som att familjen Skarstedt kom från en bildad borgarklass. ”Anfadern” Skarstedt var en känd Lunda-professor. Fadern gick på Lundsberg, där han började umgås i överklasskretsar, komplett med släkten Bernadotte, men blev sedan ”kulturarbetare,” kulturchef och chefsbibliotikarie i Eksjö i Småland och Karlskoga i Värmland. Modern var musikdirektör. Familjen levde ståndsmässigt i en värld av kultur och böcker, men någon förmögenhet att tala om fanns inte.
Småstadslivet var ingenting för Jean. Han flydde så snart han kunde — som artonåring inte bara till Paris och Nordafrika utan även till Stockholm, dit han flyttade 1979 och några år senare fick sällskap av sina bröder och sin far. På vissa sätt har dock Jeans barn- och ungdom beskrivits som närmast en parodi på en överklassuppväxt — en bitvis mörk sådan.
Jean var i unga år fast besluten att bli konstnär vilket han också blev, utbildad vid konstskolor och representerad av en ansedd gallerist, med flera utställningar presenterade under åttiotalet. I slutet av årtiondet övergav han konstnärskapet för att bli gallerist och klubbentreprenör.
”Jag tror att det delvis hade göra med hans sjukdom”, säger brodern Sven. ”Klubbarna passade honom bäst. Han gjorde dem som konstverk, maxade och kunde sedan vila med sin dialys.” Jean och Sven drev under några år ett galleri på Riddargatan och hjälpte även brodern Per Skarstedt med dennes sedermera sanslöst framgångsrika galleri och konsthandelsverksamhet som från början låg i Vasastaden innan Per i slutet av åttiotalet flyttade till New York. ”Som kompanjon var Jean inte helt lätt,” säger Sven. ”Han var mest intresserad av vernissage och cocktails. Så fort vi tjänade litet pengar ville han genast sätta sprätt på dem med flotta fester.”
Som klubbvärd blev Jean en legend, med en lång rad koncept iscensatta under hela nittiotalet och början av nollnolltalet. Kinkyklubben Extrakt var den mest hysteriska succén, en klassiker i Stockholms klubbhistoria. Även den hemligare Viande lät tala om sig — litet ”köttigare” som det franska namnet antyder. Jeans klubbar var inte renodlat gay utan vände sig till den bredare publik som kallas ”Open minded.” De utmärkte sig också genom starka inslag av kultur.
Hedonism och dekadens är två ord som ofta nämns i samband med Jean Skarstedt och visst var han en apostel för dessa böjelser. Vår strävsamt lutheranska nordliga hembygd är dålig grogrund för sådant. Paris blev från första besöket en magnet för Jean. Han pendlade mellan städerna och bosatte sig senare permanent i den franska huvudstaden där jag flera gånger hade förmånen att få låna hans lilla ”lya” från sextonhundratalet på underbara Isle Saint Louise, Paris allra mest dyrbara och exklusiva lilla distrikt; ett under av förfining och sofistikation.
Under senare år hyrde han ett renässansslott som han kallade Chateau des Livres från femtonhundratalet i Normandie och vistades ofta i brodern Pers herrgård från fjortonhundratalet i Bretagne. Han hyste stora romantiska planer för dessa magnifika boningar, vilka han fyllde med konst, böcker och antikviteter, men inte mycket blev av dessa vackra visioner.
Under de sista åren av sitt liv fick han däremot möjlighet att förverkliga en dröm då han öppnade ett litet utsökt bokantvikvariat på berömd adress på Sant Louis ”storasyster” Isle de Cité, dit celebriteter kom i limousiner för att botanisera.
”Jean hade två romantiska ideal”, berättar Sven. ”Det ena var Polanskis film `The Ninth Gate´ där Johnny Depp spelar mystisk bokhandlare. Den andra var Pet Shop Boys video `Never Being Boring´ av Bruce Weber. Han var helt besatt av dessa och såg dem om och om igen. Det var så han ville se sitt liv”
Även i Paris drev Jean klubbar och var själv flitig gäst i stadens klubbliv och på legendariska Bains Douches vid hallarna, under åttiotalet Paris motsvarighet till Studio 54 och, om man så vill, till vår nordliga utlöpare Café Opera.
För mig var Jean djupt parisisk till sin karaktär. Från allt sådant som vi kallar ”typiskt svensk” var han kemiskt ren. Det vilade också något gammeldags över honom, trots att han var synnerligen modern; något sirligt och mystiskt; en högt kultiverad och beläst, förfinad estet som han var. Han påminde mig om en gestalt i någon av de klassiska parisiska romanerna från det senare artonhundratalet eller rent från en rysk sådan — någon av dessa fattiga grevar i kanske litet lätt luggslitna kravatter som befolkar dessa romaner. Den lön som brodern Per betalade honom för att hjälpa till med dennes parisiska filial satsade han till största delen på ståndsmässigt boende. I övrigt levde han ekonomiskt. Hans bindning till Paris och den gamla europeiska kulturen bevisas av att Jean aldrig ens satte sin fot i New York där brodern Per sedan trettio år har byggt ett imperium.
Jag lärde känna Jean sent i hans liv. Vi fann varandra i gemensamma intressen. Med Jean kunde jag diskutera mina parisiska idoler Baudelaire och Proust. Med den sistnämnde börjar de flesta flacka med blicken då man kommer förbi den förbannade Madeleinekakan men Jean kunde och älskade sin Proust. Självfallet hade vi samma favoritkaraktär i romansviten: Monsieur Charlus givetvis, den grandiost snobbige, elake baronen och kungen av Faubourg Sant Germains societet, med ett hov av furstinnor frasande omkring sig — denne stackars baron som med åldern framträder i en alltmer sjaskig skepnad, med det färgade håret och sminkade ögonbrynen, och som till sist nesligen ertappas av polisen i en källarhåla med bojor, kedjor och piskor…
”Jean levde under så långa perioder med sin dialys då han var ensam, bunden till sängen och verkligen inte hade något annat att göra än att läsa”, säger Sven. ”Han blev oerhört beläst”.
Från åttiotalet fyllde Jean en inofficiell funktion som ”sambandscentral” för svenskar i Paris. Under senare år spelade han även officiellt en sådan roll som styrelseledamot ståtliga Svenska Klubben på Rue de Rivoli. Här ledde Jean en nyinredning av den spektakulära baren och så småningom av andra delar paradvåningen, självfallet i högst extravagant stil.
”En del medlemmar var chockade i början men sedan har det blivit mycket uppskattat säger Klubbens ordförande Anders Fogelström. Jean var också DJ och värd för fredagarnas after work-sessioner på klubben, vilka blev populära även bland parisare. För att hedra Jeans minne hölls en minnesceremoni vid klubben där den turkosmålade baren döptes till ”Bar Jean Skarstedt.”
Jean sörjs av en stor krets i Stockholm och Paris. Vi får glädja åt allt som Jean gav — mer än vad hans femtioåtta år borde ha räckt till — och att han nu blivit fri från sin uttjänta kropp. Som Jean sade till brodern Sven när de båda fick ett par välsignade dygn av klarhet tillsammans efter jul: ”Oroa dig inte, Sven. Jag har levt ett fantastiskt liv.”