Hur genialisk och demonisk var han egentligen, gubben Strindberg?
Hur genialisk och demonisk var han egentligen, gubben Strindberg?
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Inför detta strindbergska jubileumsår så gnälldes det på våra kultursidor över hur otillräckliga regeringens satsningar för att hylla vår nationalförfattare var och så vidare. Det jämfördes bland annat med Norge. Där minsann har man vett att vara stolta över sin Ibsen men här var det den vanliga kulturförmörkelsen, etcetera. Nå, ingen behövde nu oroa sig för att vi inte skulle få nog av Strindberg under detta nådens år. Vi talar om monumental överdosering. Herre Jesus, karldjäveln är överallt — sida upp och sida ned i tidningar, på alla teatrar, i utställningar, evenemang och så dessa förskräckliga gamla pekoraler på TV. Snälla någon den med Thommy Berggren i rollen som den demoniske Strindberg — kan ingen ta bort denna hemska skolteater...och stackars Bibi Andersson i den andra...hon är inte direkt lyckad...var hon inte bättre skådis än så utan snarare agerande fotomodell..? I unga år så läste jag mycket Strindberg. Han tillhörde mina viktigaste litterära förebilder. I modern tid så har jag läst tre av hans böcker. Samtliga har varit gruvliga besvikelser. Först var det när jag arbetade med skärgårdskapitlet i min egen bok Sekelskifte i Stockholm. Då läste jag I Havsbandet i hopp om att inspireras av Strindbergs naturskildringar. Det var en omständlig, långsam och tråkig bok och naturskildringarna gjorde mig besviken. I en tidig version av min text så lade jag Strindbergs skildring av hans första möte med skärgården frånTjänstekvinnans son bredvid mina egna skärgårdsskildringar men när min far läste den versionen så sade han att jag var tvungen att ta bort den då det blev pinsamt för Strindbergs del, vilket jag då gjorde av artighet. För några år sedan så läste jag hans sena självbiografi Ensam som tråkade ut mig i grunden och var medioker i sina stockholmsskildringar. Jag tänkte att jag måste ge gubben ytterligare chanser så i vintras tog jag som min privata jubileumshyllning fram Svarta fanor och nu blev jag fly förbannad. Vad i helvete är det han skriver, karlfan? Vilken djävla dynga — ett osammanhängade dravel helt utan någon som helst relevans för vare sig vår eller någon annans tid. Helst ville jag hala fram min flodhästpiska och prygla gubbdjäveln till insikt — med säkerhet ett utsiktslöst projekt. Hans kvinnosyn sedan...nog visste jag att det var illa men det han skriver i Svarta fanor passerar alla som helst gränser och diskvalificerar i min mening hela hans författarskap från all trovärdighet åtminstone i samhällsfrågor. Tre svåra besvikelser av tre möjliga är alltså resultaten av min samtida Strindbergsläsning. Det är möjligt att jag kommer att ge honom ytterligare chanser. Jag funderar på någon av de förmenta dårböckerna En dåres försvarstaleller Inferno där jag väl ändå måste tro att han visar andra takter Jag har mina misstankar om den där galenskapen och undrar om inte den allvarliga sjukan i själva verket kan ha varit den gamla vanliga narcissismen. Låt oss hoppas att han kan göra comeback som en författare värd respekt, som Zlatan säger, i mitt sinne för om det fortsätter som i de här tre böckerna — då tvingas jag tamigfaen konstatera att det är kejsarens nya kläder hela djävla vägen till banken.
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">8 juli, 2012</span><br>Hur genialisk och demonisk var han egentligen, gubben Strindberg?