Here was a Royal fellowship of Death
Here was a Royal fellowship of Death
The Royal Artillery Monument, Hyde Park Corner, London
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Jag gick mig ut en söndag häromsistens på en många gånger vandrad tråkig promenad, längs trafikstråket från Mayfair och Soho ned till Knightsbridge och Chelsea. Mitt stråt var förstås "shopping" — detta tidsfördriv åt vilket jag alltid ägnar mig på besök i London och som denna gång skulle visa sig få till lika delar dråpliga som ödesdigra konsekvenser. Vad annars göra i denna i mitt tycke relativt charmlösa stad där vi bodde en gång i min barndom? Kommen väl halvvägs på min marsch, till Hyde Park Corner, var det något med ett monument jag aldrig tidigare noterat som fångade min uppmärksamhet och fick mig att förbli stående i säkert en halvtimme, minst. Kanske var det den gamle artilleristen i mig som väckte mitt intresse. Jag är ju bevars vid A7 i Visby utbildad eldledare — en usel sådan, det må så vara, men icke desto mindre. Kanske var förklaringen mer prosaisk till sin natur, såsom den att jag efter svulstigt storstilat bröllop befann mig i bakrus, ett tillstånd då mitt sinne är öppet för andra slags intryck. Skitsamma vilket — monumentet är fantastiskt, uppfört 1925 i design av Lionel Pearson, med fyra monumentala bronsskulpturer av Charles Sargeant Jagger, föreställande fyra artillerisoldater i kanske 1,5 gång naturlig storlek, vid pass, grupperade kring en rektangulär stenkub på toppen av vilken en BL 9,2-tums Mk I haubits tronar med mynningsröret riktat mot Somme i Frankrike, detta bloddränkta slagfält vilkets blotta namn vid sidan av Verdun väcker bottenlös fasa, där hundratusentals liv skördades i de leriga skyttegravarna under första världskriget, denna ofattbara, obarmhärtigt meningslösa urladdning i manlig ondska, hat och sadistisk grymhet där miljoner offrades i denna statiska slaktorgie, det halvmoderna kriget som i sin tur ledde fram till det än mer bestialiska och storskaliga, nästan helt moderna, mobila andra världskriget (inte mer modernt dock än att den tre och en halv miljon starka tyska invasionsarmén i Ryssland var beroende av två miljoner hästar för sin transport, arma krakar varav många slutade sina dagar som mat för svältande soldater på den frusna tundran utanför Stalingrad). Tre av de fyra soldaterna är stående helfigurer, skulpterade i fantastisk realistisk stil med enorm styrka och resning i uttrycket. Modeoffret i mig fascinerades över uniformernas kraftfulla elegans, med de väldiga granathylsorna i fickor längs benen, den stora chica slängkappan och diverse kedjor, kikare och allsköns andra härligt brutala accessoarer. Jag läser senare att monumentet är nyskapande i att det porträtterar fotsoldaterna, inte krigsherrarna, i realistisk stil. En av soldaterna läser ett brev hemifrån. Den fjärde soldaten är liggande, stupad, alltså död, med slängkappan lagd över ansiktet och kängorna pekande mot skyn. På frisen längs kanterna av den sandstenssockel på vilken soldaten vilar står skrivet Shakespeares lika grymma som vackra ord från Henrik V: Here was a Royal fellowship of Death På skulpturens sidor är slagfältets kaotiska verklighet realistiskt utmejslad i stenen. Längs fronten står de stolta minnesorden skrivna: In Proud Remembrance Of The Forty-Nine Thousand & Seventy-Six Of All Ranks Of The Royal Regiment of Artillery who Gave Their Lives for King And Country in the Great War 1914-1919 Där står jag och känner tyngden av vår mordiska mänskliga moderna historia; från alla de tusentals och åter tusentals — alltför många tusental — sidor jag läst om nittonhundratalets båda världskrig, i mitt sökande efter förklaringen till vår mänskliga, eller rättare sagt vår manliga, grymma lilla gåta; alla de miljoner och åter miljoner män, kvinnor och barn vilkas liv offrades innan den tyska aggressionen till sist kunde brottas tillbaka, två gånger om, i en tid som i ett historiskt perspektiv var alldeles nyligen — våra föräldrars och morföräldrars tid. Inför monumentet och dess budskap känner jag som alltid den sanning som framstår som så klar och tydlig att den blivit något av mitt credo: vi som har haft den osannolika förmånen att växa upp under nittonhundratalets senare hälft i det underbara undantagslandet Sverige skall tamigfaen hålla oss för goda att gnälla över någonting över huvud taget. Säg kommer jag, om jag får leva, under min livstid att få uppleva en motsvarande urladdning, denna gång i ultramodern tappning, med USA i Tysklands roll? Det är frågan. Jag håller det alls ej för otroligt.
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">12 juni, 2010</span><br>Here was a Royal fellowship of Death