Good Bye and Good Goddamn Riddance!!!!!!!!!! Mitt fjärde och — jag svär! — sista inlägg om den förbrukade onde barnpresidenten
Good Bye and Good Goddamn Riddance!!!!!!!!!! Mitt fjärde och — jag svär! — sista inlägg om den förbrukade onde barnpresidenten
Bye Bye bad boy bitches. Go home to Bush! Hope to see you never more...
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Det blev som vi trodde ändå till sist, trots allt och när allt kom omkring. Vår Main Man Barack Obama triumferade förhållandevis ledigt, om än knappt, över den gamle terrängående, tappert bottox-pumpande McCain, trots att denne alltmer desperat spelade ut sina tarvliga tokpatriotiska machokort ("I've got the scars to prove it!", jo, man tackar...). Det var väl för väl det. Om utgången blivit annorlunda så hade jag åtminstone för överskådlig tid givit upp de sista hoppen om mitt gamla andra hemland. Obamas seger är bevars historisk och ganska fantastisk, även om det säger en del om landets primitivitet att det var en sådan bombastisk, barnpedagogisk andra världskrigsretorik som Obamas som krävdes — inget finlir om vi säger så... Låtom oss nu vid vår edsvurne Gud hoppas och tro på vår man Barack som en alldeles nödvändig bot för det förtappade mastodontlandet och vår övriga enda värld. Själv vill jag, föga förvånande, än en gång sända en tanke till Obamas ännu sittande företrädare, den oförliknelige George W Bush, USA:s i mördande konkurrens genom tiderna sämste president — sadisten som torterade djur som barn, söp och svinade ned i sin ungdom och störtade sitt land i avgrunden som vuxen. För fjärde gången får han mig nu att göra avkall från min princip att lämna politiken därhän i den här kolumnen. Om ett par dryga månader kan han för gott dra sig tillbaka till sin sedan länge reserverade hedersplats där bland Hitler, Caligula, Henrik VIII, Pol Pot, Stalin, Genghis Kahn, Interahamwe, Ceausescu, Leopold II, Bokassa, Saddam (ett kärt återseende...) och alla de andra olycksbröderna där nere i vår mänskliga historias bråddjupaste herostratiska helveteshålor, där alls ingen kvinna äga access, för att skalda samtidssvenska... Det är med en tornande skuld till sina egna kommande generationer och till den övriga världen som det amerikanska folket nu tar farväl av denne fjortonde gradens fiskmås till president. Med sin bottenlösa okunskap, sin provocerande dumhet, sin grundläggande machodrypande våldsfixering och sitt föraktfulla ointresse för allt och alla andra än sig själva är det de, amerikanerna i gemen, och ingen annan, som är skyldiga till den situation vi alla nu befinner oss i. Som jag tidigare skrivit i den här kolumnen så har jag alltsedan skoltiden i Santa Monica i Kalifornien på sjuttiotalet bara väntat på de ödesdigra konsekvenser som denna så manligt självtillräckligt våldsförhärligande dumhet en dag kommer att få för oss alla. Jag är lättad, och en smula förvånad, över att denna nu snart överlevda amerikanska regim inte lyckades fullfölja sitt kristna Jihad — för att citera Hunter S Thompson — med ett angrepp åtminstone också på Iran (ursprungsplanen omfattade som vi minns även Syrien och Nordkorea). Att de valde Bush första gången, efter åtta års republikansk terrorpropaganda under Clinton, USA:s mest framgångsrike president i modern tid, det kan jag till nöds köpa, valfusk med mera oaktat. Hur de däremot kunde återvälja fanskapet förblir en gåta och en skam som sent kommer att kunna botgöras. Som min gamle husgud, nämnde Hunter S Thompson, ställde frågan i en TV-intervju inte långt före sitt självmord (en intervju där han även kallade sin egen gamle nemesis Nixon för "blödig liberal i jämförelse med Bush"): "En man som på två år har förvandlat ett ekonomiskt starkt land i fred till ett ruinerat land i krig — hur människor kan vilja rösta på en sådan man, det är det som förbluffar mig med det amerikanska folket". Jag har läst stora mängder litteratur om detta fenomen och min analys är klar bortom tvivel. Vi behöver inte gå djupare än till just denna amerikanska så urbota korkade, av Hollywood i generationer romantiserade och brutaliserade våldsglorifierande machokultur — ett skamlöst komplex som Susan Faludi med briljant precision sätter fingret på i sin bok. Själv skrev jag ett par dagar efter 9/11 en krönika i Expressen (ja, det är sant, jag var under en kort period städslad som krönikor i detta organ — ett på förhand dödsdömt uppdrag som jag övertalades att acceptera av den dåvarande chefredaktören, min vän Joachim Berner) där jag med ganska stor exakthet förutspådde flera av de katastrofala händelseförlopp som vår värld sedan dess har tvingats genomleva. I denna krönika — som föga förvånande väckte ett ramaskri bland diverse tankesmedjor — skrev jag också, vilket jag ännu håller fast vid, att jag är övertygad om att själva kastreringssymboliken , den så iögonfallande snöpningen av dessa den manliga amerikanska kapitalistiska omnipotensens två praktfulla tvillingfallosar, är en synnerligen verksam förklaring till den groteskhet med vilken denna i och för sig historiskt enastående händelse har förstorats upp. Om vi ställer de drygt tre tusen dödsoffer som terrorattacken krävde mot antalet offer som skördats i de krig och den terror som följt av den amerikanska hämnden — då framstår detta groteska med all önskvärd tydlighet för alla och envar. Om vi sedan betänker de förskräckande reservoarer av hat och besinningslös vrede som allt detta helt förståeligt har fyllt hos nya generationer av mörka krafter inom väldiga delar av världen, krafter som annars sedan länge varit dömda att sina i en moderniserad värld — då börjar vi skönja vidden av Bushregimens förbrytelser. Tyvärr har jag inte lyckats återfinna min egen text. Läs istället Hunter S Thompsons profetiska sportkrönika(!), skriven bara ett dygn efter attacken (notera att stor förvirring ännu rådde om antalet dödsoffer när Hunter skrev sin text) vilken jag lagt upp i mitt textarkiv (är det någon annan skribent som skall få en plats där så är det givetvis han). Kristen Jihad, som han skriver — det låter minst sagt hårt, men det är ju vad det varit fråga om, vilket "the goofy child President", som Hunter så skoningslöst träffande kallar honom, gång på gång själv förklarat. Nu hoppas och tror jag att att godheten som så många gånger förr kommer att kämpa ned ondskan till sist. Sådant är ju hydrans öde, som det står skrivet någonstans, minns ej var (kan det vara i Bibeln?): att regelbundet sticka fram sitt vedervärdiga tryne men att alltid och utan undantag kämpas ned och tvingas tillbaka i sin håla till sist.
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">15 november, 2008</span><br>Good Bye and Good Goddamn Riddance!!!!!!!!!! Mitt fjärde och — jag svär! — sista inlägg om den förbrukade onde barnpresidenten