En vy över Stockholms vackraste torg
En vy över Stockholms vackraste torg
Utsikt söderut över stockholms vackraste torg östermalmstorg
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Dryga fem månader kändes som en väl avvägd, lagom rundligt tillskuren tidsrymd som paus i mitt ädla värv som bloggare, denna gudsförgätna samtida titel. När jag nu begår ännu en av dessa comebacker så är det väl passande att det sker in min egen gamla skolas kverulantiska anda.
Studera för en stund dessa mina mobilbilder tagna i sensomras söderut över Östermalmstorg, i mitt tycke en gång i tiden Stockholms vackraste torg, med dess numera överbyggda, krossade och vanhelgade säreget konvexa stenklädda öppna yta där Willy Gordons skulptur "Slaktarballen" en gång tronade i trotsig majestät, numera kringbyggd med och i grunden förfuskad och förudmjukad av bajamaja, baracker, cykelställ och logistisk uppställningsplats för livsmedelsvagnar.
Den riktigt minnesgode läsaren, om någon sådan till äventyrs finnes, erinrar sig att jag i mina förtvivlade ensamma fåfänga ansträngningar under nittiotalet för att väcka en debatt om Stockholms arkitektoniska förfall ägnade mig särskilt åt förslumningen av och den spontana kåkbebyggelsen på våra torg och öppna platser, med artiklar i Dagens Nyheter och framträdanden i TV och radio. Så här tio-femton år senare kan vi kallt konstatera att ingenting har gjorts åt saken utan att utvecklingen roderlöst likt Den flygande holländaren har fortseglat.
Kan ni säga mig varför våra stadsplanerare frivilligt låter våra vackraste, mest centrala, representativa, välplanerade och historiskt betydelsefulla torg och öppna platser, såsom Östermalmstorg, Norrmalmstog, Kungsträdgården, Medborgarplatsen med flera spontanbebyggas fulla med baracker, tryckimpregnerade däck, diverse ställningar, kretsloppsstationer med mera och sedan belamras med soptunnor, reklamskyltar, cykelställ, bajamajor och allsköns bråte, utan antydan till tanke eller mål — för att sedemera, särskilt i den arma Kungsträdgårdens fall,
under hela den varma årstiden förvandlas till en pressenningsmattrande, radiohitdunkande, härsket plastölsosande Kiviks marknad med en enda obruten svit av lappländska matfestivaler, elabonnemangsyror, hjulande twittrande livspusselcoacher och jag vet inte vad: en den hinsidesflabbande anskrämlighetens scenografi som sedan under årets åtta kalla månader står kvar där tom och övergivet grinande, i bästa fall pressenningstäckt och insnöad likt vemodets säsongstängda bad- och campingplatser*?
Säg är det av ren estetisk och kulturell masochism?
Nej nej, ack nej, alls icke. Som så ofta så är det hela istället en frukt av ett en gång i tiden av tidsandans över den härjade stäppen framsprängande ryttare fattat beslut som sedermera dränkts av glömska och cementerats i skikt på skikt på skikt i en sarkofag av bysantisk byråkrati utan att någon människa längre minns dess ursprung eller än mindre bryr sig om dess konsekvenser.
Låt mig sålunda än en gång begå comeback i den otacksamma rollen som den sanningssägande oförstkräckt blåögde yngling vilken ur minnets kloaker släpar fram det vämjeligt stinkande ålkrälande samhällsmekaniska avfall vilket ni mindre nogräknade självtillräckliga övriga medborgare hade varit liknöjda med att förtränga eller helt enkel bara glömma, dumpa och låta flyta bort nedströms i all sin besmittade förskräcklighet i det skamligen besudlade bakvattnet.
Det var där i början av nittiotalet som några från potatistäppan inflyttande kommunalpolitiska farbröder i syntetiska kostymer och spräckliga slipsar med plastguldclip i den eviga tidlösa ambitionen att "sätta på kartan" (det skulle ännu dröja ett årtionde innan begrepp som "världsklass" och "leverera" kom på modet) fick för sig att vårt Stockholm skulle bli "kontinentalt". Med detta begrepp menades att vi skulle tillåtas dricka öl i platsglas på öppen gata.
Närmare bestämt så var detta öldrickande de borgerliga partiernas viktigaste slagträ i debatten om vårt inträde i EU — att vi som medlemmar av Europa alltså skulle få dricka öl i det fria. Det var också detta öldrickande som till sist avgjorde folkomröstningen, vilket väl få minns i denna vår bekvämligen glömska realtid. Därför släppte man utan ceremonier de tidigare rigorösa reglerna för uteserveringar.
Frukten blev den Waterfestival vilken sedan under ett årtionde skulle komma att under rötmåden vanställa vår stad till ett plastvimpelsmattrande kadaverstinkande krigsläger och som efter sig över hela staden lämnade metastaser i form av spontan däckomgärdad kåkbegyggelse på alla våra torg och öppna platser. Den i Kungsträdgården under samtliga de varma månaderna ständigt pågående maratonfestivalen är förstås också den en följdsjukdom av Waterfestivalen. Parken kontrolleras av Stockholms Handelskammare vilken hyr ut mark till plaststånden i avsikt att tjäna några tusenlappar.
Samma är den tidlöst enkla anledningen till att staden hyr ut mark på våra torg till kiosker och allehanda stånd och utskänkningsbaracker — för att tjäna några lockande kopparblänkande rävslantar alltså. Jag har talat med mina vänner och uppdragsgivare på Stadsbyggnadskontoret om detta. De är medvetna om problemet men har krasst konstaterat att de byråkratiska labyrinter som stadsförvaltningen har byggt upp kring detta helt enkelt gör det omöjligt för dem att påverka saken.
Då jag på nittiotalet forskade kring detta och frågade företrädarna hur det kunde komma sig att näringsidkare kunde få tillstånd att bygga en barack mitt på Östermalmstorg och sedan omgärda denna med ett parasolltäckt däck som växte för varje år fick jag det lugnande svaret att det endast var ett tillfälligt tillstånd, precis som det för den mutterformade barack på Norrmalmstorg som förr hette Palmhuset eller för det mer långsträckta provisoriska skjul som för fyrtio år sedan byggdes så att det blockerar entrén till Kungsträdgården (där restaurangen Thank God It's Friday numera tillför vår stad sin filantropiska glädje).
Tillståndet gavs endast på tio år och kunde sedan på dispens förlängas med ytterligare endast tio år i stöten — blott trettio respektive fyrtio år vid det här laget i fallen muttern på Norrmalmstorg respektive serveringsbaracken i Kungsträdgården. Betryggande besked, inte sant? Om jag mot förmodan får uppleva min åttiorsdag finns kanhända förutsättningar att jag kan få uppleva dessa platser återställda till min barndoms och den tidigare historiens skick sålunda. Genialt!
Låt mig ställa en fråga: tror ni att en pizzabagare skulle få tillstånd att bygga en barack omgärdad med tryckimpregnerade däck och ställa till med surströmmingsfestival och 4G-bonanza i månaderna fyra på, låt säga, Place des Vosges eller i Tuilerierna i Paris, Piazza Navona i Rom eller Piazza del Duomo i Florens? Tillåter ni mig denna stilla undran..?
* Jag lovar härmed att i vinter återkomma med bilder av dessa platser off season.
Kungens trädgård — KUngsträdgården.
Kungsträdgården. Visst är det bra att Hertigen av Västergötland Prins Daniel har fått in vår Kronprinsessa på träning och så vidare men borde hon inte dra ned på dosen och minska dieten av ryssfemmor nu när hon väntar vår framtide regent? Å andra sidant kanske det blir en spännande tronarvinge om hon fortsätter på den inslagna banan..?
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">15 oktober, 2011</span><br>En vy över Stockholms vackraste torg