En stockholmsk krogtriptyk

[text hex="#00649c"]Grekturken, Café Opera och PA&Co — en historia i tre delar om Stockholms krog- och nattlivshistoria särskilt för sextiotalister[/text]

Berättelsen om restaurangen Halv Grek Plus Turks ursprung i Stockholms krog- och klubbvärld. Först publicerad i boken ”Meze hos Halv Grek Plus Turk” 2005.

”Det var djävligt gayorienterat. På Vickan fanns en fjolla som hette Bert som lät mig använda hans namn. Så jag gick in som ’Bert’ på After Dark och efter ett tag kom jag plötsligt in överallt.”

”Det var kul som fan, men dyrt, för man fick ju snart vanor. Att sitta på Diana och beställa in ripa och snaps kostade ju stålar. Så efter gymnasiet började jag till farsans förskräckelse jobba som smörgåsnisse på Vickan istället får att fortsätta med någon utbildning. Sedan fick jag börja servera på Diana. Det var fatservring och sånt, viket blev en chock för mig, men fjollorna räddade mig. De var kul och djävligt levnadsglada. Jag fattade hur tufft det är att vara bög. De höll sig till varandra och var riktigt dekadenta. De flesta av dem är döda idag.” – Uluc ”Bullen” Telmen

[icon size="small"]I[/icon] Grekturken begins…

Ett av de inslag i den allenarådande amerikaniseringen som jag har svårast att begripa är denna elefantiasis. När jag cyklar Stockholms gator fram eller parkerar utanför ICA vid mitt landställe på Dalarö så kan jag inte sluta att förundras över storleken på bilarna. Varför rattar lyxhustrur runt i stadstrafik i terrängfordon bestyckade för specialoperationer i svår och oländig djungelterräng? För mig är det ett utslag av människans gåtfullhet — nej, jag snackar skit, för bristen på densamma. På Dalarö i min barndom så tog alla våra vänner sina som vi då tyckte stora båtar till öarna utanför där vi gick i land och höll picknick. Dagens båtar är i genomsnitt fyra gånger större och få går längre i land på öarna. Istället sitter de kvar i sina båtar och spelar dataspel, uppdaterar sig på flödet i feeden och/eller ser TV-serier på Netflix, en digitaliserad versionifiering av en livsstil snarlik den som mina unga amerikanska vänners föräldrar förde där bak i barndomen. Än mer groteskt är detta storhetsvansinne när det gäller husen. I min sorgsna text Beaverland från 2003 skrev jag om den mänskliga bäverns framfart och om hur min barndoms Dalarö efter sexhundra år som skärgårdssamhälle på femton år förvandlades till en sovstad av modell Fort Lauderdales suburbia. Utvecklingen har givetvis fortskridit i den vanliga accelererande takten sedan dess. Min kusin Lindas tidigare partner Magnus, som kom till Dalarö för dryga trettio år sedan, konstaterade härom året att de hus som han då fann otympligt stora i vår bukt numera framstår som små i jämförelse med alla de nybyggda. Även här skulle jag bedöma att skalan har fyrdubblats medan ickearkitekturen med dessa akvarieglaspartier, väldiga däck och dubbelgarage också den för tankarna till amerikansk suburbia och gated communities for senior citizens. Själv har jag förlorat min ungdoms engagemang och betraktar utvecklingen med liknöjd närmast småroad resignation. För mig framstår denna supersizing som hopplöst omodern. Borde vi inte i dessa tider när vår jord plågas av överbefolkningen och då tekniken gör det möjligt att leva i kappsäck med hela världen i en liten satans slyna till telefon istället gå i motsatt riktning och söka mer komprimerade, mindre materialistiska levnadslösningar? Nej då, alls icke. Konsumismen av den gamla skolans amerikanska nybyggarmodell förefaller ohejdbar, inklusive den radikala vällevnadens förhöjda dödsskräck och extrema ”säkerhetstänk”. Det är jag och min far som är ur led i tiden; vi som är torskarna så som pappa nyktert konstaterade under en promenad på våra förfäders Dalarö i den ovan nämnda texten Beaverland. Kanske överdrev jag också eländet i mina då ännu svallande postungdomliga romantiska känslostormar? Måste de inte ha rätt att leva, verka och vräka på med sina växande familjers utrymmeskrävande livsformer och allt vad dessa innebär av materialistiska excesser, dessa förbannade ventilentreprenörer och livsmedelsgrossister? När grönskans växer upp så döljs trots allt barmhärtigt en del av fulheten i medeklassmogulernas förverkligade livsdrömmar. Jo visst, men nej, ändå inte. Arkitektur och byggande försvarar med tapper bravur sina ställningar som särskilda problembarn i vår hemstad med omnejd. Under hela nittiotalet, in i det tidiga nollnolltalet ansträngde jag mig för att lyfta fram de vanförhållanden och systemfel som ligger till grund för sjukdomsbilden. Tillsammans med min vän Thomas Sandell startade jag en debatt i Svenska Dagbladet om skräcken för modernitet i vårt samtida svenska och stockholmska byggande. Vi ordnade även en fysisk debatt med vårt magasin Stockholm New på dåvarande Forum för form på Skeppsholmen med inbjudna arkitekter, teoretiker, debattörer och byggare som sedan följdes upp på en ”hearing” i Stadsbyggnadskontorets dåvarande kontor i just Hammarby Sjöstad. Jag medverkade gång på gång i TV och radio och skrev en rad artiklar i Dagens Nyheter och andra publikationer i detta ämne. Envetet försökte jag få samhället att ställa sig frågan och än hellre söka svaret på gåtan hur det kunde komma sig att Sverige, som från artonhundraåttiotalet fram till nittonhundrasjuttiotalets början hade varit en av världens ledande nationer för arkitektur och stadsbyggnad hade regredierat till en ickearkitekturens rövarstat. Jag kom själv fram till slutsatsen att traumat hade uppstått i fruktan för att utmana den folkliga vrede som utlöstes efter de förbrytelser som begicks under miljonprogrammets och Cityregleringens dagar på femtio- och sextiotalen då en annan grupp av maktens sammansvurna män bländade av sin egen dådkraft lät sina ambitioner löpa amok och urarta i despotiskt destruktivt storhetsvansinne. Om spåren efter denna ödesdigra tid skrev jag i stycket Nere i City där Tomas och jag en adventhelg 1995 undersökte spåren efter Hjalmar Mehr, Joakim Garpe och de andra av den utdöda dåtidens storgossar. Även denna text blev synnerligen omstridd. Kontroverser var mitt dagliga bröd vid denna tid vilket jag till slut ledsnade på och lade tidningsskriverierna åt sidan. Då mina texter var utmanande och ofta stötande fick jag acceptera påhopp men denna gång blev de av särskilt obehaglig natur. Om jag avslöjar att Per Ahlmark, om någon minns denne forntide folkpartiledare och mörkman, och dåvarande svartblå SAF-tidningen var inblandade så kanske några av er förstår eller rent av minns vilken typ av angrepp det var som jag utsattes för. Där fick jag uppleva hur det känns att oförskyllt anklagas för sådant som är omöjligt att försvara sig mot. Jag kunde vara tacksam för att vi levde i efterkrigstiden i undantagslandet Sverige, låt vara att Kalla kriget fortfarande isade. Om vi istället hade befunnit i en annan tid under totalitär regim så hyser jag inga tvivel om att de här gossarna hade släpat ut mig och skänkt mig mitt nackskott. Jag har då inte nämnt de två av mina Dagens Nyheter-texter som väckte de starkast svallande känslorna och indignationen. Den första var min, det skall erkännas, förbaskat oförskämda smädesskrift över rikets andra stad Göteborg från 1997, Skäggskott i Sveriges framstjärt, där jag bland hemskt mycket annat liknade fiskrensarnas stolthet Kungsportsavenyn vid en abnormt uppförstorad aortaåder i en förbrukad alkoholistkropp samt förkunnade bokslut över hela Göteborg såsom en stad i komplett avsaknad av skönhet i varje dess form. Det har berättats för mig av en infödd göteborgare boende i Stockholm att hans vän, ”Lella Londons” ledande publicist och mini-Bonnier Peter Hjörne ännu snart tjugo år senare inte har kommit över smäleken med denna text utan tar upp den nästan varje gång de ses. Även stadens andre starke man skenbart på motsatta sidan av skranket, sossefläskpampen Göran Johansson, var purpurbrusande upprörd. Göran är borta nu. Var han den siste i en gammal stam av handlingens män med tjocka svällande plånböcker sammanhållna av pheeta smällande bruksgummiband för vilka ett handslag var ett handslag och mer än så behövdes inte; grabbarna som kunde svälja sina snapsar, skilja skit från pannkaka och göra upp över gränserna för stadens tillväxts skull och för ”jobbens”? Göran var lika hemma bland gubbarna vid bandet i Torslanda som med direktörerna på Hovås golfklubb och KSSS seglarmäss, i synnerhet med några magborstare värmande innanför västen och fryntligheten ekande mot taket. I bakfyllan kunde han förvisso bli en smula tvär och stingslig, i synnerhet mot underordnade. Om sedan byggbolaget som renoverade torrdockan i förbifarten råkade ställa av några nya vitvaror till den utbyggda gillestugan i radhuset där hemmavid så mådde väl detta vara hänt utan att någon djävel skulle behöva lägga sig i den saken eller..? I synnerhet inte dessa förbannade 08:or från dypölen där uppe i Stockholm… Ja, min text var hård, kanske rent av orättvis i sina stycken, men likafullt berättigad och väl överlagd, balanserad i nyanser och motiverad. Ingen nyktert tänkande medmänniska kunde förneka att göteborgarna, dessa sakramentskade sillstrypare, fick vad de förtjänade efter alla dessa årtiondens och seklers komplexfyllda krypskytte mot oss i Stockholm. Jag var snarast i överkant mild och överseende mot dem i min straffpredikan. Den andra texten var mer intrikat och riktad mot en geografiskt och klassmässigt mer diversifierad och diffus röststark priviligierad folkgrupp nämligen våra svenska och främst stockholmska kulturpersonligheter. I drapan Sår är till för att göra ont besjöng jag vintern 1998 invigningarna av skandalbygget nya Moderna Museet och evenemanget Stockholm Kulturhuvudstad 1998 i en text som även innehöll, naturligtvis, bredare spacklade svepande svinaktigt vanvördiga generaliseringar om våra uppburna kulturpersonligheter och kulturlivet i stort. Jag minns att det inte uppskattades av kvinnliga konstnärinnor att jag ärligt och neutralt beskrev konstfesterna i min ungdom som de mest ”lättknullade” av dem alla och även närmare gick in på uppriktiga teorier om varför flickorna på dessa fester var mer öppna för sex med främlingar än dem på exempelvis Beckmans, Arkitekthögskolan, Journalisthögskolan med flera högskolor. Det var ett resonemang som knappast skulle vara godkänt att föra snart tjugo år senare och det kanske med rätta. Av många andra så var det dock i synnerhet en formulering i texten som väckte vad jag måste kalla ursinne i kulturkretsarna och gängade dem in i orbit kring sina egna axlar. Jag beskrev folklivet vid en av museets invigningar och konstaterade att döden hade lagt sin tunga hand över sällskapet; att rött och grått var gångbara färger: för gubbarna röda ansikten mot gråa hårtestar; i fallet kärringarna omvänt. Kerstin Vinterhed, DN:s långvarige kulturskribent och –debattör, reste sig till motangrepp i en rasande artikel där hon tog heder och ära av mig på alla sätt som hennes intellekt och kulturella kapital tillät henne, utan att antyda för ”läsarna” att vi kände varandra alltsedan min födsel och att vi ofta under min barndom hade varit gäster i varandras hem. Kerstin skrev att hon hade tyckt mycket om mina texter i början av min bana då jag hade stått på de svagas sida men att hon nu inte kunde acceptera den inriktning som jag senare hade valt. Hon och hennes man Bengt, som jag kände också honom sedan barnsben, hade suttit där vid frukostbordet på det vackra, mänskliga Södermalm och satt detta eviga morgonté i halsen när de läste mina ord. Därefter hade de sett upp på varandra och insett att min beskrivning stämde men inte kunnat begripa hur jag kunde vara så elak, tölpaktig och hjärtlös…med åren skulle jag komma att märka att jag slappnade av skrev Kerstin; att antalet ”hangups” minskade liksom komplexen: en känsla som inte speglades av hennes högspänt gnisslande text. På telefon fick jag mig också till livs en uppläxning av denne Maceij Zaremba som tyckte att min text var ”oerhört lättköpt” när jag ringde för att diskutera mitt genmäle. Ja, ack ja, så var det i dessa ungdomliga stridbara tider…

Fotografi: Peter Farago

För att travestera Ramlösa-reklamen så visst skulle vi kunna berätta om alla hederligt arbetande skattebetalare som var beredda att begå både svek, brott och hor för ett stamgästkort på Caféet. Visst skulle vi kunna gå på i det oändliga om världsstjärnor som blottat sig och kändisar som snortat dåligt kokain från bröstvårtor och haft smutsigt kärlekslöst sex på toaletter. Visst skulle vi kunna ge er de snaskiga detaljerna om miljardärernas, kungligheternas, rockbandens, filmstjärnornas, fotomodellernas och det globala jetsetets vilda, depraverade bravader. Nog skulle vi kunna bjuda runt på än köttigare och mer burleska interiörer med personal och stamgäster som löpte upp och ned i trappor mellan linneförråd och städskrubbar i en enda utdragen erotisk långdans (”Men det fanns ju andra ställen också, som entresolvåningen och festvåningen till exempel, man hade ju nycklar — det var väldigt trevligt med utsikt över Slottet och gaslågorna som brann utanför Operakällaren…”, som Pelle Unger säger).

Som de anständiga, blygsamma, lågmälda, finstämda, allvarligt menande medmänniskor vi är väljer vi dock att avstå från allt detta. Vi nöjer oss med att kallt konstatera att Café Operas första årtionde söker sitt motstycke inte bara i Sveriges och Nordens utan i hela världens nattklubbshistoria.

[icon size="small"]I[/icon] Café Opera 25 år — berättelsen om en av världens främsta nattklubbar

Fotografi: Mikael Jansson

För att travestera Ramlösa-reklamen så visst skulle vi kunna berätta om alla hederligt arbetande skattebetalare som var beredda att begå både svek, brott och hor för ett stamgästkort på Caféet.

I början av åttiotalet reste så Staffan till New York, där han arbetade som kock på det svenska konsulatet under konsuln och blivande ministern Anders Thunborg, ett jobb han fått genom Anders Gunnarsson, Café Operas grundare och förste chef, som i slutet av sjuttiotalet varit butler på konsulatet, nu efterträdd av Staffans gode vän Thomas Bring. Staffan stortrivdes föga förvånande i New York, trots att han avskydde konsulparet Thunborg och deras snålhet och översitteri. Hemma hos Thunborgs träffade han Olof Palme, som var trevlig och ”flummig”, drack whisky, ramlade av stolen och fick hjälpas upp. Ola Ullsten, då statsminister, däremot var tråkig och otrevlig och körde med Thomas Bring, som inte lät sig skrämmas utan klippte av Ullstens kostymbyxor när denne skulle iväg och träffa president Carter — där fick den lede folkpartisten!

”Det var helt sjukt i New York på den tiden”, framhåller Staffan. ”Det fanns klubbar dit man gick tolv på dagen på söndagar, med fistfucking och golden showers, folk som låg i badkar och hängde i fisknät och trapetskonstnärer som ålade runt i taket och filippinare med bröst och snorre och hela paketet. Där hängde Wall Street-snubbar i kritstrecksrandiga kostymer och raggade...”.

”Men Staffan, för fan, nu får du väl ändå ta och ge dig med ditt djävla snusksnack någon gång!”, avbryter kompanjonen Håkan bestämt.

[icon size="small"]I[/icon] PA&Co 20 år — den sanna berättelsen om en mytomspunnen krog

Historien om legendariska Café Opera och nattklubbens rötter i Stockholms krogvärld. Först publicerad i jubileumsskriften ”Natten är bara barnet” 2005, på uppdrag av Operakällaren för nattklubben tjugofemårsjubileum.

[icon size="default"]I[/icon] PA&Co 20 år — den sanna berättelsen om en mytomspunnen krog

Mitt epos om min gamla stamkrog på Riddargatan och dess grundares, mina ungdomsvänners bakgrunder i krogsvängens och nattlivets Stockholm. Först publicerad i vår prisbelönta, bästsäljande kokbok ”PA&Co — mer än en kokbok” 2006, i samband med krogens tjugoårsjubileum.

Detta var ett väldigt litet axplock. Vill du läsa mer?

Köp e-bok

Du har nått slutet av detta utdrag. Vill du läsa mer?

Claes Britton
Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)

Min tillbakablick på de tjugo år som förflutit — och irrbloss in i den framtid som komma skall. Skriven 2015. Först publicerad av Albert Bonniers förlag 2016.

Först publicerad: Dagens Nyheter, 1998
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 485
Pris: 29 kr

Claes Britton [color hex="#00649c"]Midvinterblot över den tid som flytt (...och den återstående som komma skall…)[/color]

Claes Britton

En stockholmsk krogtriptyk

Mina tre berättelser om Stockholms nutida kroghistoria — Grekturken, Café Opera och PA&Co — grundade på en stor mängd intervjuer. Först publicerade 2005 och 2006. Förlag: Albert Bonniers Förlag Antal sidor: 92 Pris: 25 kr

Mina tre berättelser om Stockholms nutida kroghistoria — Grekturken, Café Opera och PA&Co — grundade på en stor mängd intervjuer. Först publicerade 2005 och 2006.