Du och jag, Andreas, du och jag...och de andra djävularna...
Du och jag, Andreas, du och jag...och de andra djävularna...
Andreas och jag på Thielska då det begav sig. Säker på att ni noterade de blå pupillerna vi satte på statyn i Blå salen
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Ja, Herre du min Gud, du allsmäktige, fru Gud, lillpojken Jesus, deras infernaliske osnutne odåga till kusin Djävulen, han som avlat sig själv i otukt med sin egen mormor, och alla helvetets upptänkliga potentater, sumprunkare, kvalster och patrask — hela denna min och Andreas Brändströms gemensamma ålkrälande historia under den gångna året på Thielska Galleriet med alla dessa dementa intriger, maktspel, korrumperade kulturpersonligheter, -byråkrater och häxor i skuggorna flexande sin låååånga blixtrande knivar, Ulf Linde, kulturminster Lena Adelsohn Liljeroth, NUG, vår käre vän Claes Wachtmeister, hans efterträdare Peter Egardt, själve Djävulen i egen låg person och nu senast, av alla ***** människor, Olle mfkn Granath (word up, på min ära — en heder att bli smädad och smutskastad av folk av sådan sort...you foes, my homeboys...zu casa, mi casa...see yo in the steamin’ bowels mfkn smokin’ barrels of Hell, amigo...)...ja du min sockersöte, självgode, insmickrande, skenhelige, sliskdrypande, sillstrypande, tvehövdade, tretungade, fyrkukade, falskmyntande, smygpimpande, icke existerande Gud — säg varför gjorde du mig detta? En dag skall jag berättade den fulla historien, som amerikanen säger, om allt detta och mer därtill, tro mig — om det så måste bli vrålande i outsägliga plågor schteeeekt över den evigt flammande skärseldens allom uppslukande bål. Riktigt ännu är den dagen icke kommen. Ni får ge er till tåls en stund. Under tiden råder jag er att inte missa gårdagens eminenta dokumentär NUG — Vandal in motion av Lars Berge och Akay på SVT K-special om den briljante grafittikonstnären där hans gallerist Andreas Brändström, min käre vän och vapenbroder, spelar en huvudroll rännande runt i Berlin medan hans banekvinna allas vår kulturminister Adelsohn-Liljeroth ruvar i bakgrunden. Nästan smärtsamt att se är inslaget i filmen med Adelsohn-Liljeroths finske kollega som kulturminister — en underbar rock'n'roll-snubbe som i en markering mot Adelsohn-Liljeroths hänger upp ett verk av NUG på väggen i sitt ämbetsrum och inrättar offentiga klotterväggar där seniora grafittikonstnärer på 65+ målar hård abstrakt expressionism med sprayburkarna. Scenerna fick mig att sentimentalt dra mig i åminne en tid då konsten och kreativiteten även i vårt eget land fick vara punkig, flummig, utmanande, sjuk, galen och omstörtande, före det att dagens trivselfascistiska politiskt korrekta byråkrati och medelklassiga konsumism dränkte alltsammans i sitt hav av bedövande tråkighet — alla vill de väl så väl, måste jag anta, men vad fan, jag får liggsår...åhhh...ack ack ack så länge sedan det var...vi får väl gå tillbaka till det ljuva Talet, sjuttiotalet, Sveriges högkonjuktur som vår vän Johan Rabeaus korrekt kallade det välsignade flummiga årtiondet i den trista "pratshowen" Skavlan som följde på NUG-dokumentären med Andreas. Jamen se filmen nu!
NUG - Vandal in Motion. Visst är det charmant tricket med sprayburkarna + barn i barnvagnen?
Brödtext
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">2 november, 2013</span><br>Du och jag, Andreas, du och jag...och de andra djävularna...