Debattartiklar

Ett urval av i mitt eget tycke viktiga texter genom åren

DN Debatt 30 augusti, 2023

“Stoppa ABBA-Björns brutala byggplaner på Djurgården”

En artikel som blev minst sagt uppmärksammad, av lätt förståeliga skäl, följdes upp i många medier och startade en debatt som fortsatte under lång tid. Till sist blev det som vanligt — Stadsbyggnadsnämnden godkände ett “bantat” förslag som ändå innebar att parken nedanför Hasselbacken kommer att utplånas och vara förvandlad till en byggarbetsplats i många år innan något nytt och väldigt mycket större så småningom reser sig ur kratern — allt för att Björn Ulveaus och hans affärskompanjon miljardären Conni Jonsson skall kunna kraftigt expandera hotell och konferensanläggning, med säkerhet för att radikalt höja värdet på fastigheten inför en framtida försäljning. Ulvaeus gick i ilsket svaromål, se länkar. Jag förstår att han blev arg. Inget personligt men var tvungen att skriva detta då ingen annan var villig att skapa konflikt med “ikonen.” I sin arga text erkänner Ulvaeus även bland annat att man förvisso hade fått till tillstånd att spränga bort delar av Skansenberget för att utvidga Cirkus, som man också äger, “kanske för att vi var Björn och Benny.” Detta har ingenting med musik eller underhållning att göra. Det handlar om klassisk fastighetsexploatering i profitsyfte av ett slag som jag har följt otaliga gånger under 35 års engagemang i debatten.

DN Kulturdebatt 1 juli, 2020

“Stockholm kan bli nästan helt bilfritt — men då krävs politisk vilja”

Den andra av de två stora debattartiklar jag publicerade i DN Kultur sommaren after det att “Guldbron” hade begått sin minst sagt spektakulära entré — en chock som jag först hade skrivit om i en mindre artikel. Jag blir sällan förvånad men en motorväg bredare än Essingeleden mellan Söder och Gamla Stan, det hade jag faktiskt inte väntat mig. Mina två debattartiklar bygger på en större mängd internatiionell litteratur, samt intervjuer med en rad ledande trafikforskare, politiker, tjänstemän och andra. Debatten fick stort genomslag med uppföljningar i andra medier, samt väckte ursinne bland nästan utelsutande män i kommentarsfältet och på nätet (det var innan DN tog bort kommentarsfunktionen till sina artiklar).

DN Kulturdebatt 29 juni, 2020

“Guldbron är en dödsstöt mot klimatmålen”

Den första av de två stora debattartiklar jag publicerade i DN Kultur sommaren after det att “Guldbron” hade begått sin minst sagt spektakulära entré — en chock som jag först hade skrivit om i en mindre artikel. Jag blir sällan förvånad men en motorväg bredare än Essingeleden mellan Söder och Gamla Stan, det hade jag faktiskt inte väntat mig. Mina två debattartiklar bygger på en större mängd internatiionell litteratur, samt intervjuer med en rad ledande trafikforskare, politiker, tjänstemän och andra. Debatten fick stort genomslag med uppföljningar i andra medier, samt väckte ursinne bland nästan utelsutande män i kommentarsfältet och på nätet (det var innan DN tog bort kommentarsfunktionen till sina artiklar). Notera att den märkliga rubriken till denna artikel inte har något med min text att göra. Den sattes mig ovetandes av redaktionen.

Dagens Nyheter 23 maj, 2020

“Mycket krävs för att chocka idag men nya ‘Guldbron’ lyckas”

Den första, kortare artikeln jag skrev mitt i Covid-tider i ett rent chocktillstånd efter det att “Guldbron” hade begått sin minst sagt spektakulära marina entré — den åttafiliga motorvägen mellan Södermalm och Gamla Stan, bredare än Essingeleden, som är och förblir den mest brutala urbana upplevelsen under min livstid (jag är för ung för att minnas skövlingarna av City och gamla Klara). Varför i hela fridens namn gjorde de oss detta ..? Jag redde ut förklaringarna i två stora artiklar senare samma sommar, se ovan.

SvD Kultur 10 januari, 2019

“Stockholm lider brist på på god samtida arkitektur”

En av flera artiklar jag har publicerat genom åren om den usla generella tillståndet i samtida stadsbyggnad, arkitektur och byggande i Stockholm. Återigen upprepade jag mina vinliga redovisade fakta: att Stocholm är i särklass sämst i klassen bland de nordiska huvudstäderna, i en helt egen strykklass; att Sverige inte på 50 år har haft någon internationellt känd arkitekt; att Kulturhuset, färdigställt 1974, är den senaste internationellt berömda byggnad som uppförts i Stockholm, med flera. Jag kan inte påminna mig att någon någonsin har gått i svaromål på dessa texter, eller på allvar ifrågasatt mina konstateranden. Istället har de ignorerats. Inga insatser har gjorts politiskt för att komma till rätta med problemet. Ingen politiker har ens med ett ord erkänt att vi har ett problem. Sålunda fortsätter vi att bygga uselt på en marknad som drivs av fastighetsspekulanter och byggbolag och deras ständiga jakt på största och snabbast möjliga avkastning och som släpar politiker, tjänstemän, planerare, arkitekter och andra yrkesmän efter sig efter sig, dansande efter deras pipa.

DN Debatt 28 september, 2018

“Ny almstrid att vänta om Applebutiken blir verklighet”

Artikeln publicerades med perfekt timing på DN Debatt i samband med valet 2018. Man får utan tvekan hävda att artikeln påverkade den politiska uppgörelse som fattades efter valet där såväl Nobel Center på Blasieholmen som Applebuitken i Kungsträdgården stoppades. I texten avslöjade jag de av få kända skandalösa turerna i affären när Stockholms stad helt i onödan och djupt korrupt skänkte (!) bort en av Stockholms innerstads mest värdefulla tomter, det som skall vara entrén till Stockholms äldsta, mest centrala park, till kommersiella Handelskammaren. Handelskammaren sålde sedan tomten vidare till Apple, en affär som slutfördes av dåvarande ordförande Mikael Schultz, kort före det att kontraktet för Handelskammarens skandalösa 60-åriga förvaltning av Kungsträdgården, med ständig geschäft, till sist sades upp Apple sålde sedan tomten vidare i sin tur för ännu många fler miljoner, så självklart blev man ändå vinnare i affären. Förloraren, strykpojken, blev Stockholm, tack vare våra politikers lantighet och korruption — så som det brukar gå when smart guys do business with stupid guys, som en vän till mig, affärsman, brukar uttrycka sig. Att Applebutiken stoppades blev en pyrrhusseger då det vi fick istället är minst lika illa — ännu något slags “pubkoncept,” från Irland för säkerhets skull tror jag rent av. Att Stockholms stad skulle ha tagit sitt förnuft till fånga, rättat till sitt historiska misstag och köpt tillbaka den tomt man gav bort, så att den förra provisoriska baracken helt kunde avlägsnas och öppna en entré till Kungsträdgården, som det var tänkt från början, med utsikt över Slottet och Strömmen redan från Hamngatan, så som jag fromt hade vågat hoppas — det var förstås att begära för mycket av vision och handlingskraft av våra politiker … att man skulle BETALA för något sådant ..? När man vant sig att Kungsträdgården istället varje år drar in några småslantar som Handelskammaren betalar för att använda parken som marknad för allsköns kommersiella jippon och spetakel ..? Nej, självklart inte. Istället permanentades det som i 60 år hade varit ett tillfälligt bygglov. En tillällig byggnad med en permanent med egen tomträtt, utan att an tog något extra för det. Tack så mycket! Nu lär det inte öppnas någon värdig entré till Kungsträdgården, inte under min livstid i varje fall, med tanke på våra lokalpolitikers handlingsförmåga. Istället ännu ett ställe med öl, korv, pommes och Oxfilé Black and White som det låter alltså. Varför ..? Får vi aldrig någ av öl och stekos ..?

SvD Debatt 20 november, 2016

“Ska skövlingen av Klara upprepas på Stureplan?”

I mitten av 2010-talet kontatades jag av PG Nilsson, Sturehofs och Svenska Brasseriers ägare, min vän sedan 45 år tillbaka, alltsedan han öppnade Tranan på Odenplan några år in på 1980-talet. Det han hade att berätta var chockerande. Ägarna till Stureplanskvarteret, Abu Dhabis kungafamiljs fastighetsbolag AIDA, hade minst sagt radikala planer för kvarteret — brutala ingrepp som utgjorde ett akut hot mot själva existensen av Sturehof, Sturebadet, Hedengrens bohandel och alla andra affärsidkare i kvarteret och i Sturegallerian. AIDA:s första plan var att riva hela kvarteret för att återuppbygga något mycket större, högre, med mer än dubbla kontorsarealen, allt naturligtvis för att drastiskt höja fastighetsvärdet inför en kommande försäjning. Man köpte kvarteret någon gång i slutet av 1990-talet och lät det sedan stå och förfalla under 20 år, lät gratishyresgäster medvetet förstöra, allt för att sedan kunna hävda för polititiker och tjänstemän att man “tyvärr” måste riva hela härligheten — att det skulle bli för kostsamt och komplicerat att renovera. Planen var att kanske 30 år senare, efter drastisk expansion, avyttra hela härligheten för kanske 30-40 miljarder — ingen dålig affär. Efter hårda förhandlingar hade man gått med på att något banta rivningarna, samt spara fasaderna mot Stureplan som ett skal. Politikerna, anförda av senare avgångne och skandaliserade Roger Mogert hade, kunde vi senare visa, bland annat ätit flera luncher och middagar med AIDA:s representanter på platser som Hotel Majestic i Cannes. Gissa vilka som tog notorna? I sju år skulle Stureplan vara en byggarbetsplats, enligt AIDA:s officiella plan. I själva verket hade det med säkerhet blivit minst tio år. Bara att frakta bort schaktmassorna från förstörelsen skulle ta tre år av dygnet runt-transporter med tunga lastbilar över Sturegatan och Lidingövägen. Jag engagerade mig i PG:s och övrigas kamp mot dessa vansinnesrivningar. Till sist lyckades vi ytterligare betydligt minska det destruktiva raseriet, även om stora arealer byggnation av tveklöst kulturhistoriskt värde ändå utplånades. Sturehof och andra affärsidkare fick rundliga ekonomiska kompensationer samt erbjöds bättre möjligheter att bedriva sina verksamheter under byggtiden, istället för utgångsbudet vilket var noll och intet. Ändå har Stureplan nu varit en byggarbetsplats i nu sex-sju år, and counting. Visst blir det kanske i slutändan några mindre förbättringar men i huvudsak är allt detta alltså för att ägarna från Abu Dhabi skall uppnå sitt synnerligen ambitiösa mål: absolut maximal profit. De arbetar likadant i storstäder över hela världen, med en 100-årig strategi för att ersätta oljeintäkterna när dessa en dag sinar. Är detta ett syfte ädelt nog nog för att hålla Stureplan delvis avstängdt under sex-sju år? Borde inte byggherrar tvingas kompensera oss stockholmare för de besvär och störningar som orsakas under så lång tid? Då skulle vinstkalkylen inte bli lika sagolikt lysande som nu, då fastighetsägare kan räkna hem upp till 75 procents avkasting på sina investeringar i sådana här “projekt.” Min artikel inledde vad som ändå blev en framgångsrik kampanj. Det undertecknades av ledande kulturpersoner (och Sturehofgäster) som Stellan Skarsgård, Klas Östergren, Lena Endre, Pernilla August, Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström, Mikael Nyqvist, med flera.

SvD Debatt, 30 april, 2016

“Låt alla få dö utan svåra plågor”

Något av en särling bland mina debattartiklar genom åren. Min bok Min mamma är död från 2010 blev ett viktigt inlägg i det som det verkar eviga debatten om dödshjälp, flitigt citerad av ledande debattörer i frågan, som etikprofessorn Nils Lynoe, filosofen Torbjörn Tännsjö, författaren PC Jersild, företrädare för organisationen RTVD (Rätten till en värdig död), med flera. Under åren efter att boken publicerades deltog jag i en lång rad debatter om detta i olika sammanhang, många av dessa i tuffa sammanhang, som inför auditorium av gravt handikappade personer som kämpade för sig rätt att själva få besluta om att få dö värdigt den dagen då deras plågor blev outhärdliga. Ändå tog det mig fem år efter mammas chockartade lidande och död innan jag själv tog ställning. Så traumatiskt var detta händelseförlopp, med starka bindningar till Ulla, den “dödsmorska” som mamma själv hade utsett, en gammal student, på hospis på Stockholms sjukhem. Till sist trillade poletten ändå ned. Självklart borde det vara en självklarhet att själv besluta om att avsluta sitt liv under värdiga, medicisnkt säkra former när allt hopp är ute och endast frutansvärt lidande återstår. Allt annat är grymt, oanständigt och onödigt. Under alla dessa debatter insåg jag vad det är som hindrar denna fråga att ens debatteras på allvar här hemma i Svedala, trots att allt fler länder världen över inför lagstiftningar som ger människor själva rättigheten att styra över slutet av sina liv. Det är små men starka, oerhört målmedvetna, oförtrutet långsiktigt arbetande strikt religiösa grupper som håller tillbaka denna lagstiftning — främst kd, men också de kristna förbunden i övriga partier. I flera debatter argumenterade jag med personer som jag insåg var närmast fanatiskt kristna. Det framgick dock aldrig av programmen, där det aldrig stod att de företrädde kristna intressen, utan olika obskyra namn på diverse organisationer. Flera gånger ställde jag dessa debattörer mot väggen och frågade om de var kristna. När de motvilligt svarade ja sade jag att jag tyckte att det var ett okristet beteende att inte vara öppna med detta, utan konsekvent segla under falsk flagg. Eftersom dödshjälpsfrågan är en marginell fråga för majoriteten i de politiska partierna, men bland de absolut viktigaste för kd och andra kristna grupper, har de genom alla år genom politiskt köpslående hålla lagstiftningen bland de mest restriktiva i västvärlden, då de anser att det är gud, inte människan, som sall styra över liv och död. För dessa tokreligiösa dårars framgångsrika lobbyarbete får tusentals och åter tusentals svenskar varje år betala ett skoningslöst pris i form av obarmhärigt, helt onödigt lidande under livets slutskede, som min stackars mor, min svärfar och flera andra vi har känt. Om detta skrev jag i denna debattartikel, där jag tillkännagav mitt ställningstagande. Kanske gjorde artikeln någon effekt. Lagstiftningen har ändå sakta, sakta humaniserats, under hårdnackat motstånd från Jesusdårarna, även om själva debatten, skamligt nog, förblir tabu hemma i vårt gamla Svedala, så mycket mer lutherskt än vi ofta tror, präglat av asketism och ja, självspäkning. Glömmer aldrig när en av de gravt handikappade medmänniskor frågade en av dessa unga stjärnögda kristna debattörer om vad det var som gav henne rätten att bestämma att hon inte själv fick bestämma när hon inte orkade leva längre? Om denna minst sagt tunga problematik skriver jag i artikeln.

DN Debatt, 12 juni, 2015

“Befria Kungsträdgården!”

En debattartikel som har kallats för en klassiker. Jag hade redan tidigare skrivit om förslumningen av Kungsträdgården och, som en följd, nedgången av hela området kring parken — en degenerering som tog fart på allvar under Waterfestivalen på 1990-talet, då Kungsträdgården tjänade som epicentrum för denna fulhetens festival. Min debattartikel väckte mycket stor uppmärksamhet, följdes upp med flera inlägg, artiklar och intervjuer i DN, i andra tidningar, TV, radio och sociala medier. Det intressanta var att ingen sade emot mig. Även politikerna, som den ännu ansvarige Jan Valeskog, höll med i min kritik och behovet av åtgärder som att minska kommersen, ta bort asfaltering, allmän uppsnyggning, bättre skötsel, med mera. Elva år senare har absolut inga förbättringar skett vad jag kan se, snarare tvärtom. Stockholms Handelskammare har visserligen fråntagits sin skandalösa 60-åriga förvaltning av parken (se artikel om Apple i Kungsträdgården ovan) men Kungsan förblir förslummad, under den varma säsongen en krämarplats av typ Kiviks marknad, med eviga kommersiella jippon och reklamkampanjer, vintertid linande en vanskött säsongsstängd nöjespark. Som en konsekvens förblir området kring parken — under min ungdom Stocholms absoluta nöjesscentrum och mest prestigefulla område — ett bakvatten. Det säger väl allt att de lokaler längs den skräpiga, vanskötta västra allén som förr hyste några av stadens mest populära nattklubbar, restauranter och gallerier, nu av mäklare har nedgraderats till ett “B-läge.” Jag har blivit kontaktad av en grupp fastighetsägare kring parken som inser behovet av att agera. Ännu har emellertid ingenting hänt … med här finns ju de japanska körsbärsträden som blommar några dagar om året, förevigade på tusentals Instagrambilder.