Äntligen: den vidsynta virtuella realiteten triumferar över vår prosaiska jordiska verklighetsbild; samtidigt, i en helt annan dimension, firar elva tappert fortlevande exemplar av den utrotningshotade arten homo sapiens rex gathering i uråldrig stil
Äntligen: den vidsynta virtuella realiteten triumferar över vår prosaiska jordiska verklighetsbild; samtidigt, i en helt annan dimension, firar elva tappert fortlevande exemplar av den utrotningshotade arten homo sapiens rex gathering i uråldrig stil
När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.
Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!
Ja, så randades den då till sist, den dag som länge nalkats, då det parallella livet på nätet slutligen avgjorde kraftmätningen mot originallivet här på vår jord. Som Aktuellt visste att rapportera igår kväll så visar en ny undersökning otvetydigt att svenska ungdomar numera investerar mer av sin realtid i samkväm med virtuella vänner på nätet än i tredimensionellt umgänge med sina lokala köttsliga vänner, i de fall då några sådana alls finnes att uppbåda, vill säga. Det var på tiden — men självfallet blott en tidsfråga. Utvecklingen lär knappast göra halt härvid. Nej, i helvete heller! Vår gammeldags analoga verklighet är dömd att fortsätta förlora mark, stompas och krossas i en oavbruten reträtt, det bittra slutet av vilken vi redan kan göra oss en god föreställning om. De virtuella nätverken växer, omsluter, snärjer och konsumerar snart nog den konventionella verklighetsföreställning vi lärt känna som irl. Med detta enkla konstaterande begår jag min comeback i den här kolumnen efter långa månaders tystnad och deklarerar samtidigt en vilja att fortsätta med nya friska tag. Jag bifogar också en undermålig bild, fotograferad av vår Jay, mannen utan lägenhet, föreställande åtta av de tio medlemmarna i den så kallade Brittons Brigad, BB, vilka samlats här i vårt nya kontor för vår fjärde traditionella årliga gathering; ynglingar sprungna ur djupaste Engelbrekt och den hårda kärnan av Stockholms inre innerstads innersta basketkretsar, kända av flitiga läsare av kommentarerna här i kolumnen under alias som C, Rexus Metanolicus (även kort och gott kallad REXUS), J7 (Järnsjuan), BH (Black Hole), nämnde Jay, p, SoB(Sonens Bror), Örrrbazzzius Lodenrockius Rexus, Kalkyl och Pirre. Det blev, inte oväntat, en kväll och en natt under den diskbänkrealistiska oktoberverklighetens smattrande fanor, fjärran från virtuellt varumärkesbyggande, där vi fröjdades åt gammelmodiga förlustelser som urtida mångkamp, fornnordiska manbarhetsriter, rådbråkning, brådstörtning, urkundsuraktlåtning och, naturligtvis, alkoholkonsumtion av förhistoriska mått. I de karga småtimmarna lösgjorde sig även en elfte brigadedlem, vår Hokk, ännu ett wildcard ur stockholmsnatten. Natten slöt med att jag lät udda vara jämt och i kärlek dubbade dem alla till hederstiteln homo sapiens. Ack ja, åt sådana nöjen vi ägna oss må nu när en helt annan framtid utan dröjsmål pockar på och okända öden till mötes vi gå...
Åtta elftdedelar av BB, Brittons Brigad, samlade för traditionell årlig gathering i fjärde upplagan. På begäran laguppställning ovan från vänster: REXUS, C, J7, BH. Nedan från vänster: Professor Kalkyl, SoB, Örrrbazzius Lodenrockius, Pirre. Bakom kameran: p, Jay. Saknas: Hokk
Senaste blogginläggen
<span style="color:#00649c;">26 oktober, 2010</span><br>Äntligen: den vidsynta virtuella realiteten triumferar över vår prosaiska jordiska verklighetsbild; samtidigt, i en helt annan dimension, firar elva tappert fortlevande exemplar av den utrotningshotade arten homo sapiens rex gathering i uråldrig stil