Albert Bonniers förlag 175 — hatten av!

jun 17, 2012

Eder ödmjuke och Tommy Körberg på Albert Bonniers förlags 175-årsfest. Säg är det inte Ranelids nacke i bakgrunden? Önsketänkande..?

När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.

Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig. Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart. Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd: -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land. -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine. -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen. -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm. -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline". -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?) Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll! Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget. Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!

Bildkälla

Fredagen 8 juni var det en ära för mig att få vara med när mitt kära förlag Albert Bonniers förlag firade sin 175-åriga födelsedag i minst sagt ståtlig stil.

Som brukligt är för familjen Bonnier så bjöd vädermakterna på en högst tillfällig glugg i det solida lågtrycket, just tillräcklig för att vi skulle få njuta av en gnistrande solig båttur från Lejontrappan nedanför Kungliga Slottet, genom ett Stockholm i dess absolut mest magnifika ljusblixtrande försommarskepnad, ut till Nedre Manilla där begreppet partytält fick en ny innebörd när vi skådade dukbyggnaden på gräsmattan framför villan. Här var 580 gäster samlade för sittande middag till vilken vi bjöds en hel del högklassig underhållning och spirituella tal under ledning av konfrencieren Magnus Krepper, med cheferna Albert och Eva Bonnier i huvudrollerna och med Uppsala symfoniorkester som husband, alltsammans för säkerhets skull uppblåst på två filmdukar. Historiens vingslag fläktade när Abbe och andra berättade anektdoter ur förlagets historia, om sina anfäder och om författare som Strindberg, Lagerlöf, Fröding och det övriga crewet. Flera av förfäderna framträdde också i filmklipp på dukarna. Här uppfördes också för första gången tre dikter av Tomas Tranströmer, tonsatta av en kompositör vars namn nu gäckar mitt minne. Säg är jag den ende levande själen i detta vårt gamla trägna fosterland som inte förstår mig på Tranströmers storhet — som inte tycker att den är så djävla horrorskön, tranesången? Jag har fräckheten att anse att hans dikter är en smula...ja, pekorala, för att inte säga gymnasiala dagverser av det slag vi i ungdomen författade litet till mans. För mig vilar det något av den välkände kejsarens nya sommarlook över det hela men vem faen är jag att på detta oförskämda sätt smäda vårt nationalhelgon? Skäms jag inte? Vad är jag egentligen för en slags människa? Förtjänar jag ens ett sådant epitet? Som om detta inte vore nog så var jag vad jag kunde förstå också den ende i detta väldiga middagssällskap — ett för mig alls icke obekant "utanförskap", som det så konstfullt kallas numera, tvärtom — som inte var lyrisk över Theodor Kallifatides småtervligtbittra och putslustiga avslutningstal om hur det var bättre förr vilket belönades med en stående ovation. Framför allt så tyckte jag att den gode Theodor visade bristande omdöme genom att utsträcka sitt enligt min mening medelgoda tal upp emot en halvtimme där jag satt med tomma glas törstande efter några avecer och cigariller ute på terrassen. Aja baja Theddy Boy, inte bra! Ack ja, vilken liten bitch jag är som prövar ert tålamod med sådana randanmärkningar till en fest som var något av det mest storartade som jag har upplevt, som jag är tacksam för att ha fått vara en del av och som aldrig kommer att blekna i mitt minne.

Med min käre unge vän Jonas Malmborg